Shass

Det är något visst med den ro som finns i ett stall. Då jag tidigare ikväll för en gångs skull mol allena tog in våra tre hästar slogs jag av hur mycket jag saknat denna ljuvliga frid. Ljudet av tuggande hästar, skrapet av en hov, prasslet av hö, en frustning... Det är som en avlastning, en plats där man antingen kan ösa ur sig sina bekymmer med ansiktet begravt i en mjuk päls eller lång man, eller där man stilla kan njuta av det lilla. Somliga dagar behöver man få svepa med borsten genom lerig vinterpäls och svettas rejält av den värme som uppstår vid rörelsen, medan man andra dagar bara vill sitta ihopkrupen i ett boxhörn och lyssna till stillheten. Det känns så skönt att slå sig ned i höet med en bok och läsa och njuta. Det kan vara så nyttigt att sortera tankarna medan man stryker handen över en mjuk, nyborstad hårrem...
Moder, hur ska jag kunna lämna denna fridfulla fristad som jag, utan att riktigt veta det, saknat de år jag inte klarat av att vara där? Hur ska jag kunna lämna min vackra honungsblomma? Varför har jag inte, förrän nu när det nästan är "för sent", insett hur mycket jag saknat att vara bland de där stora djuren som jag skriver så mycket om, som jag tycker luktar så gott, som jag vill ge så mycket och är så hemskt rädd att göra illa? Visst kan jag åka hit när jag vill - jag kommer ju trots allt bara bo tre mil bort - men det blir ändå inte samma sak. Det blir aldrig samma sak som att ha dem hos sig jämt...

Jesus, din morsa var en klok dam som nödvändigtvis skulle klämma fram dig i ett stall. Lite hästbrist i det stallet i och för sig, så vitt jag minns alltså, men det var ändå ett stall. Mer stall åt folket!


Åh Moder... Varför inser man inte vad man har förrän man är påväg att förlora det?