En varg i rymden

Jag visste inte att blixten kunde slå ner i (och då menar jag verkligen i, inte utanpå!) ett badhus eller att åskan kunde mullra så högt. Jag visste inte heller att det där badhuset hade så in i helsickes många bassänger som jag hela tiden höll på att falla ned i när jag försökte fly från de blåvita, fräsande blixtarna och alla bara skrek. Det var riktigt läskigt.
Men nu var det inte badhus vi diskuterade.

Jag minns inte varför, men helt plötsligt bara befann jag mig på rymdbasen. De hade kallat dit mig - när, var och hur minns jag inte - men jag hade i alla fall skyndat mig dit så fort jag kunde. Det var dunkelt, lite grönaktigt ljus överallt och väsandet från någon form av gastankar lät liksom hotfulla, som ilskna kobror ungefär. Jag minns inte vad det luktade, men luften var lite tung att andas.
Jag fick på mig någon mystisk rymdoverall i klatchigt orange och rött med lite svarta band. Jag tyckte den kändes obehagligt instängande redan när jag drog den på mig, men enligt den lilla damen med mörkt hår och vit rock skulle man se till att den satt än mer tight, bara för att pressa ut luften ur den. Ja, vad nu det skulle vara bra för. Så av en man jag aldrig såg fick jag en tryckknappsliknande grej i ena handen som jag skulle trycka på när det var spänt nog. Men de började spänna åt den där rymddräkten innan jag fått knappen i ett ordentligt grepp och jag fick vråla "Stoooopp!", eftersom det kändes som om de höll på att knäcka revbenen på mig och pressa upp magen genom halsen. Eller om det var genom näsan... Nå, hur som helst var det obehagligt. Mannen skällde ut kvinnan och sedan satte de på mig en mysko rymdhjäl som skulle tillföra syre; en underlig anordning som man liksom skulle trä ut armarna ur, som en korsning mellan en sopsäck och en huvtröja utan ärmar med någon djävla plastskärm framför ansiktet. Det kändes väldigt instängt och var fasligt svårt att andas, vilket jag sade, för det kändes som om jag skulle kvävas. Det skrattade de bara åt och menade att det var inte deras fel. Jag märkte att huvtröje-sopsäck-hjälm-grejen hade kanat upp så jag drog ner den lite, och genast blev det lättare att andas. Insåg dock att jag skulle bli tvungen att mer eller mindre sitta och konstant dra i fanskapet för att jag skulle kunna få syre. Toppen. Dessutom kändes den hjälmformade fördjupningen högst upp i anordningen alldeles för liten och kanade hela tiden av mitt huvud, och den satt ändå för högt upp för att jag skulle kunna andas in annat än ingenting. Idiotiska grej...
Jaha, så jag blev inslängd i en rymdskeppshyttliknande sak. Jag frågade hur lång tid det här uppdraget skulle ta, och fick veta att det skulle väl bara ta 11 år eller så, eller åtminstone var det så länge det fanns syre tankad i skeppet. Och om syret tog slut då?! "Toppen", tänkte jag, "Men det är ju lugnt, då är jag ju bara 30 när jag kommer hem". Det kändes plötsligt väldigt gammalt... Och tiden alldeles för kort. men det tog de givetvis ingen notis om, utan stängde om mig. Jag frågade den snitsigt snackande och mycket välkommunicerande datorn om vad fasen jag skulle göra uppe i rymden. Jag skulle...ta reda på... någonting, jag minns inte exakt. Jag tänkte dock att jag kunde göra den här resan way mycket kortare än 11 år. Det var ju lätt som en plätt, bara att starta Ayreons "Universal Migrator, part 1: The Dream Sequencer" och "Universal Migrator, part 2: Flight Of The Migrator", så skulle jag vara klar med den här rymdresan på två timmar eller så. Snabbt och lätt, färdigbrett!
På färden upp till rymden var jag helt övertygad om att den där rymdfarkosten skulle störta och braka i backen flera gånger, men snart var jag uppe i rymden. Jag tyckte mig kunna se solen och någon glödande, röd planet (fast Mars kunde det omöjligen vara, varför vet jag inte). Lite stjärnor här och där avtecknade sig mot det ändlösa svarta som små vita prickar, tjusigt tjusigt. Jag rotade fram mitt usb-minne och frågade snällt datorn om den hade någon usb-port så att jag kunde föra dagbok över mina framsteg. Samtidigt hörde jag "Welcome To The New Dimension" från Ayreons "Into The Electric Castle" i öronen och kämpade för att på något djävla vänster spänna fast hjälmens hakrem under hakan för att förhoppningsvis slippa sitta och dra i den för att förhoppningsvis inte dö av syrebrist (eftersom den enligt tyngdlöshetens lagar hela tiden envisades med att vilja sväva iväg). Men remdjäveln släppte hela tiden ut sig själv igen, så det arbetet var ju onödigt slösad energi.

Sedan minns jag inte mycket mer!


Och sedan vaknade jag. Obehagliga mardrömmar. Ja, det kanske inte låter så när man skriver ner dem, men det kändes faktiskt väldigt obehagligt, särskilt den lilla detaljen att inte kunna andas. Det där med åskan i badhuset var också väldigt obehagligt, och innan det drömde jag en assa om blod och död och några mystiska syltkakor som jag inte vet var de kommer ifrån.
Att få sova drömlöst en natt vore underbart, det har inte hänt sedan någon gång i november 2006...


Tror nog faktiskt att jag måste sätta i headsettet och lyssna på Universal Migrator part 1 och 2 ungefär precis just nu med en gång. Man får lite underlig abstinens efter sådant när man drömmer om rymden.
Smell ya!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0