Shass

Idag är det den 25 november. Det är den 25 november och jag sitter här och småfryser om fötterna och vill vara upprorisk, trots att jag mest är ingenting. Ute är det höst och ganska kallt, och över gräset ligger det ett tunt lager vitt. Det har varit sol idag och det är ganska stilla. Vinden håller sig borta. Och det är den 25 november och jag tänker på de där förbaskade karlarna som utgör ungefär hälften av jordens befolkning. Varför gör jag det? Jo.
1. Idag skulle jag ha varit flickvän sedan tre år tillbaka.
2. Idag skulle jag ha varit förlovad sedan två år tillbaka.
Men det är jag icke. Istället är jag singel, exflickvän och exfästmö sedan 10 månader och 5 dagar tillbaka. Och vet ni vad? Det gör mig faktiskt ingenting. Åtminstone inte så mycket.

Ändå kan jag inte låta bli att sakna att ha någon liggande bakom mig i sängen (exet uteslutet!), som en sköld bakom ryggen mot alla elaka skelett och andra hemskheter som kan gömma sig i sovrummets och husets vinklar och vrår. Någon som blir mördad först om det skulle kliva in en mördare. Någon som jag kan placera närmast fönster eller dörrar för att trygga min egen (egoistiska) säkerhet.
Fast å andra sidan. En karl som försöker strypa en i sömnen är ju inte så lockande förstås. Eller som säger elaka saker i sömnen om han inte är riktigt vaken. En karl som inte vaknar ens om en bomb skulle slå ner och absolut inte när hans flickvän är livrädd mitt i natten pga mardrömmar och har lust att slå honom för att få en reaktion. En karl man kan gå ovanpå utan att han reagerar, ja, som man till och med kan klä av medan han sover utan att han ens visar minsta tecken på att bli störd. Haaaallååå, wakey-pakey!

Men om han nu mot förmodan skulle vakna när man själv är skitskraj och klarvaken är han ju rätt bra att ha. Att höra någon annans andetag och kanske låga snarkningar i mörkret intill i sängen ger lite trygghet. Man är ju inte ensam. Och fryser man är det ju inte alls dumt med en karl som alltid är varmare än man själv är, som man kan värma ryggen emot. Och det är ju faktiskt ganska mysigt att få frukost på sängen, särskilt om det är för att man "såg så fridfull ut när man sov" och han därför inte ville väcka en. Bli bortskämd ibland är ju rätt trevligt.
Fast att behöva plocka ut femton kilo kvarlämnad disk ur sovrummet ger vissa minuspoäng, särskilt om den är så gammal att exempelvis icke urdrucken O'Boy fått samma konsistens som köpe-chokladpudding och nästan stinker lika illa som en bajamaja under högsommaren. Och de där Modersförgätna högarna med skitiga kallingar och svettiga strumpor och ruttna t-shirtar över hela golvet. Blä! Att smyga runt som en skrämd valp för att undvika irritation när karln i fråga är hungrig eller för varm känns inte heller som några guldstjärnor i kanten direkt. Nä nä, då slipper jag hellre.

Faaast... att bli väckt av en försiktig smekning över kinden är mysigt. Att få en puss på pannan när man inte ens är riktigt vaken än. Att bli bjuden på middag. Att kura ihop sig intill någon man tycker luktar gott, någon som man känner sig trygg med, någon som får en att känna sig... tja, rätt lycklig. Ja, faktiskt det där med lukten saknar jag rätt mycket. God lukt och värme. Och en kram förstås. Lite då och då sådär, en kram. Och att ligga tätt intill med ansiktet inborrat mot varm halshud och ett par starka armar runt mig, och somna så. Och jag som avskyr att gå ute själv (harig som jag är) saknar att ha en beskyddande karl som kan slå ner alla eventuella kidnappare, mördare och våldtäktsmän som gömmer sig i var och varannan buske...
Fast de får klart minus om de disikerar kräftor, bläckfisk eller andra äckliga disikeringsobjekt som luktar flera timmar efter färdiggjord disikering. Urk! Och jag saknar inte att behöva plocka bort minsta lilla spindel överallt. Vad är det med karlar och spindelskräck egentligen? Och att behöva lirka med karleländet för att han blivit svartsjuk på eventuella manliga vänner (1 st), karatetränare (fascinerande nog) eller (hör och häpna och frukta, mina vänner) fiktiva, ickeexisterande och av kvinnor spelade manliga karaktärer. Är det inte chockerande, så säg? Hoppas det inte är ett drag män har över lag, för då tror jag att jag helst undviker kontakt med dem.

Fast är egentligen inte det hemskaste med det hela den benägenhet vi kvinnor har att foga oss i det de vill och forma våra liv efter dem? Att inte bestämt vägra ha sex med dem fast man egentligen inte vill, att ställa in planerade aktiviteter för att karln ska komma, att flytta hit eller dit för att han ska gå en utbildning där eller där... Eller som jag: Tassa runt och passa upp på i rädsla för att han ska bli arg eller irriterad. Att undvika att umgås med vänner för att han kaaanske ringer eller kaaanske kommer, eller kaaanske inte vill att man ska hitta på något eftersom han själv måste sitta hemma och då tycker att man kan göra samma sak. Nä, blä! Och svartsjukan. Förvisso kan väl kvinnor vara nästan lika illa på den fronten, men i alla fall.
Eller ytligheten. Moder vad män kan gå mig på nerverna med sina idiotiska utseendefixeringar. Och den där hemska genetaliefixeringen jag pratat om tidigare. Det är ju skrämmande!

Vi borde lära oss att säga ifrån mer. Att ta för oss mer. Att bestämma mer. Att tycka mer, och våga mer. Åtminstone borde jag det. Men jag är för mesig, och patetisk, och alldeles för undergiven. Fyyy Shass, fyyy!

Men jag kan inte förneka att jag saknar närheten, och värmen, och att bli omhållen när jag ska sova, och att bli uppmuntrad, och att få ett ord av kärlek då och då. Särskilt nu när det är så förbaskat kallt ute tycker jag att det kan ligga en snygg karl i min säng så att den är varm när jag ska gå och lägga mig. Fast den är lite för trång att ligga två i, så när jag kommer kan han sticka någon annanstans. Han kan slafa under ett träd ute i trädgården eller så, det vore bra. Då stör han mig inte när jag ska plugga heller. Och så kan han få laga lunch åt mig och baka lussekatter och göra knäck och åka och köpa julmust. Koka te är inte dumt heller, och han kan få massera mig när jag har så ont i rygg och axlar att jag inte kan sova. Han kan läsa högt också och städa mitt rum. Vid närmare eftertanke kan han få göra mina skoluppgifter också, medan jag skriver short stories eller läser en bok eller pysslar med mina pärlor eller ryktar hästarna eller njuter av en stunds musiklyssnande eller gör något annat jag själv har lust med. När han är klar med mina skoluppgifter kan han få borsta, tvätta och fläta mitt hår och, efter att ha bäddat rent i sängen, lägga sig där och värma upp den medan jag sitter vid datorn och babblar med Naia och Söstra Mi en stund. När jag sedan själv lagt mig i sängen (efter att han flyttat sig) kan han få plocka fram gitarren och spela mig till sömns...
... Men det finns väl män och män, och om han är en viss man (host, host, host) kan han gärna få komma och ligga hos mig när han spelat klart...


Men det är klart att det finns både för- och nackdelar med både män och kvinnor. Ett mynt har alltid två sidor, som det heter, och älskar man någon bortser man ofta från bristerna. Sådant är livet... Kärleken är ett mysterie, liksom karlarna (även om jag tycker att de sistnämnda är ett större mysterie än det förstnämnda...).
Som redan sagt: Det finns män och män. Det finns också män, och män, för att inte tala om män. Dessutom finns det män. Och karlar och pågar och guttar och gossar och pojkar och gubbar och farbröder och snubbar och grabbar och hanar och piltar och killar och slashasar och slynglar och ynglingar och drängar och kufar och prinsar och karlslokar och grekiska gudar och snorvalpar och sjusovare och drumlar och herrar och boys och pöjkar och kräk och svin och jubelidioter, samt andra individer av manligt kön. Och en himla mass andra män. Det är bara att välja och vraka...
Jag vet åtminstone vilken (eller vilka, mihihihihi...) jag skulle vilja ha. Kom, kom!


Nej, nog med trams!


The lone wolf
Shassimodo