Shass

Det finns tillfällen när man inte kan låta bli att bli en smula skadeglad, så även när man sover.

Åh vad arg jag var, igen. Och ledsen och frustrerad, och lika mycket arg på skabbkarln på andra sidan bordet som jag var på mig själv. Men fan heller att han skulle få styra över mig - över min döda kropp! Jag som är en så stor tuff tjej - knyter ju till och med mina sandaler själv! - tänker inte vara någon slav, varken i kropp eller själ.
Jag hade just fräst ifrån och svept min morgonrock (!) tätare omkring mig (man kunde ju ha önskat sig lite mer respektabel klädsel, särskilt när det var folk runtomkring...) när en man kom fram till bordet där vi satt. Jag dog nästan. Det var Tom Englund, sångaren i Evergrey som stod där och tittade på oss - först på mig, sedan på honom. Jag kröp ihop och försökte gömma mig, bli osynlig. Som vanligt.
"Jag såg er på vår senaste spelning", sade han.
Heh, det kan han ju få inbilla sig... Hittills har jag inte fått tillfälle att se Evergrey live, även om jag hemskt gärna vill.
Jag dog nästan. Han bara log och fortsatte på klingande göteborska:
"Ni skrämde ju fan nästan ihjäl alla som stod runt er. Ni rockade!"
Jag stirrade ned i bordet. Han såg från den ene till den andre, fäste blicken på exet.
"Fast du ser ju ut som en riktig gay..." Blicken vändes till mig och jag tittade försiktigt upp. Han såg nästan ut att vilja klappa mig uppskattande på axeln, men sade bara: "Men du rockar ju!"
Muhahaha! Exets min av missräkning var obetalbar. Jag sträckte lite på mig faktiskt, och log lite förläget. Rodnade. Tom Englund gillade mig... Det var inte så illa. Och karln totalignorerar exets försök att prata med honom och tittar på mig medan han drar upp ett par konsertbiljetter och ger dem till mig.
"Kom och rocka nästa gång också", sade han och försvann.
"Åh... ehm... Tack!" kläckte jag pipigt fram och svängde runt på stolen för att se efter honom. "Tack Tom!"
"Vad skriker du för?" muttrar exet surt bakom mig.
Lika kvickt snor jag runt igen och spänner nästan morrande blicken i honom medan jag pular ned fribiljetterna (det var två eller tre stycken) i morgonrocksfickan. Jag morrar fram någonting om att han fan inte har med mig att göra, varpå han svarar att vi inte kan gå än eftersom han måste äta lite grönsaker...

Drömmar är sjuka - och jag också, vad det verkar - Men han såg ut som en riktig gay! Tämligen roande, måste jag säga. Fast det var den enda biten av just den drömmen jag kan se tillbaka på och le. Resten var lika helvetisk som alltid, ungefär, men det där... "Du ser ju ut som en riktig gay". Hoohohoho! Heja lille Tommy!
Det sägs att skadeglädjen är den enda sanna glädjen...


Ug-ug! ;)