Shass

Säkra tassar trampade genom leran, jag kände förväntan stiga. Regnet mer eller mindre öste ner omkring oss, rann nedför mitt ansikte. Kallt. Försiktigt sjönk jag ned på huk, hade händerna något framsträckta, men inte alltför mycket. En nos nuddade dem flyktigt, ögonblicket därpå en kort strykning av päls som strax försvann. Morrningar. Alfahanen kom tassande, drev bort den som först kommit fram för att själv kunna undersöka inkräktaren. En snabb sniff, en varm tunga över hela ansiktet och jag måste skratta. Händerna fann kall, genomblöt päls, så mjuk och go trots vätan. En annan flockmedlems tass krafsade uppfordrande; dess ägare ville bli kliad. Jag log....var hemma.

Jag sitter på sängen på Vildmarkshotellet och lyssnar med ett halvt öra på Tant Annas babbel om fotografering medan jag återkalla känslan av våt vargpäls mot mina händer. Det var kallt, det ösregnade, men jag vägrade frysa. Jag frös inte. Jag var ju hemma, för Moderns skull! Fyra vargar i min närhet, som nosade och ville bli kliade, och alfahanen som återvände upprepade gånger för att slicka mig i precis hela ansiktet. Det var underbart. Det var vargar. Det var en flock. Hemma, hemma, hemma...

Tre par ögon i gult och gulgrönt, ett par vänliga bruna. Pälsar så mjuka, åh Moder, jag bara längtade efter att få begrava ansiktet i dem... Nyfikna undersökningar av händer, ansikten, kameror, bakfickor. En snabb vända iväg för att kika ut genom staketet, kolla in dem som stod där utanför. Något intressant? Nä, tråkigt. Ännu en sväng tillbaka till mig igen för att dränka mig i pussar. Tasskrafs - mer kli! Ingen vidrig hundandedräkt. Jag log...jag var hemma...

Jag var beredd att ta dem med mig hem, alla fyra. Tassande följde de oss till grinden, trots att de, när vi började gå, låg och latade sig på den regnvåta marken. Jag föll åter på huk och bjöd dem farväl. Men varför ska man egentligen behöva gå, behöva säga hejdå, när man egentligen hellre vill stanna i flocken?
Jag ska komma tillbaka igen...

Hur kan något så vackert och gott betraktas som något så ont? Ett djävulens tecken, ondskans tecken, fara, grymhet och blod. Det stämmer ju inte med dem alls. Men se, hur mycket fördomar finns det inte om vargar? Hur många sagor innehåller inte en varg som får stå för det onda? Rödluvan och vargen, till exempel, eller varför inte ta sagan om de tre små grisarna? I många böcker, ofta fantasy, står vargen för ondskan, är ondskans arméer och ondskans bundsförvanter. Men varför?
Det gör mig så arg...


Och jag är monstruöst trött, så det här inlägget blir inget vidare. Men nu har jag gjort det i alla fall - Jag har klappat vargar! Efter många års väntan har jag äntligen gjort det, och Moder Jord om jag tänker göra det igen! Så lätt slipper de mig inte. För jag har klappat vargar!
...och lite andra djur, men dem skiter vi i.


Er tillgivna, och intill döden trötta
Sharon Silvervind