Englandsresan, dag 2: Mycket vandring, musikal

Steve och fotbollslaget sätter i att börja yla vid åttasnåret på morgonen, och halvdöda av att ha blivit mentalt överkörda av tåg hela natten (och hatande allt vad schweiziska fotbollslag heter) kravlar vi oss ur sängarna och gör oss iordning för att kunna visa oss utanför rummet och äta frukost. I frukostrummet, som kanske inte är universums mest exklusiva och fantastiskt vackra matrum precis (vi satt ju för skrutt mer eller mindre i receptionen och åt!) frågade Indie-receptionisten varifrån Naia och jag kom, och när han fick svaret levererade han ett skitlyckligt: "Tack så mycket!", vilket därefter blev hans namn från vår sida (fast det vet han ju såklart inte om). Vi hivade i oss lite youghurt och rostmackor och efter tandborstning och hårfixning och sminkning (Naia då, inte jag) lämnade vi in nyckeln hos Tack-Så-Mycket och klev ut i London.

Vi började med att ta bussen ner till The Strand (en gata) där vi skuttar av och slinker in på Twinings, för att köpa te. Visserligen hade vi fri tillgång till te på hotellet, men det teet de hade där smakade... mindre gott, så vi beslöt att köpa lite eget som vi kunde ta med hem sedan. Så te med kanel och apelsin, samt vitt te med granatäpple inköptes, varpå vi knallade iväg igen, Naia med kameran i högsta hugg.
(Och den hemska kvinnan tvingar in mig i en rökstinkande telefonkjorre där jag får stå och baxa upp dörren för att hon ska kunna ta kort på mig och den... Och sedan vägrar hon ta kort på gatsoparna vi stöter på medan vi vandrar! Stygga, stygga...)
Längsmed Themsen vandrade vi tillbaka igen, muntert samspråkande om allt och ingenting. På vägen stötte vi på en del minnesmonument och grejer som vi kikade på, kastade våra blickar på äta-lunch-på-båtar, Big Ben och sådant spännande. Det regnade ju ui alla fall inte, även om det var mulet, och det var ganska behagligt att bara gå sådär på förmiddagskvisten. Med Naia kan det aldrig bli tråkigt att göra sådant!
Suddenly hamnade vi i St Jame's Park, vilken vi traskade igenom. Lika suddenly trampar vi rakt in i någon typ av changing of the horse guards eller någonting åt det hållet. Började med att vi fick syn på en massa soldatridna pållar och skuttade dit för att se vad de pysslade med. Rätt vad det var när vi stod där kom en massa andra kusar klapprande med en hel massa soldater på ryggarna, och när de är i jämnhöjd med oss ungefär sättet en officer (antar jag han var, eller hade han ont någonstans...) igång att vråla som en besatt längst bak i ledet av hästar och får oss att hoppa högt. De blå ryttarna, som var de som kom, ställde upp sig och skrikhalsen (fick han heta resten av resan med) började vråla till de röda ryttarnas (de som stod där från början) egen skrikhals (som inte var alls lika skrikig som den blå). Sedan stod de bara där och såg dumma ut, så vi gick därifrån igen. Såg lite ridande poliser på vägen. Tämligen, tämligen trevligt! Och verkligen fascinerande hur hästkrakarna står ut med trafiken, oväsendet, människorna och, framförallt, tristessen.

Vi hade lite vaga (hm...väldigt vaga) planer på att våldgästa drottningen på Buckingham Palace, men de planerna gav vi ganska raskt upp när vi upptäckte kön utanför. Drottningen var dock hemma, så vi sände en mental hälsning och hoppades att hon hörde den, dissade sedan totalt allt vad kungligheter hette och trampade iväg längsmed muren intill Buckingham Palace's trädgårdar, styrande kosan mot Hyde Park. Där gick vi omkring en stund och hatade duvor och gamla gubbar som snodde de bänkar vi tänkte sätta oss på, och njöt av bristen på biltrafik. Var man kunde hyra hästar kom vi dock aldrig underfund med, även om vi såg några komma ridande.

Alldeles halvdöda av hunger och på gränsen till att bli liggande platt på magarna någonstans i någon buske i Hyde Park slöt vi oss till att det kanske var bäst att äta lunch. Vi tog oss därför till närmaste Sainsbury's (just den vi besökte låg vid Marble Arch) och försåg oss med dricka (jag tog färskpressad äppeljuice, ååh så gott det var!), fruktsallad, bagles och yoghurt, samt att jag köpte mig en dubbel-snickers och Naia en dubbeldecker. Därefter tvingade vi bussen att ta oss till Leicester Square, där vi först såg till att införskaffa biljetter till The Lion King Musical samma kväll, innan vi slog oss ned på själva squaret för att äta och, givetvis, titta på folk.

Det är intressant att titta på folk. I en storstad som London kryllar det inte bara av dem, utan det kryllar också av ytterst underliga exemplar av dem. Det är ganska skönt att kunna uppskatta en så enkel sak som att titta på folk när man sitter sådär på en bänk och äter, eller när man bara tar en vila-fötterna-rast någonstans. Där det finns underliga exemplar av mänsklighet behöver man ingen TV!

Ni anar inte hur trött man blir av att bara vandra runt sådär. Det är inte bara fötterna som säger "Men för i helvete kärring, sätt dig ner och vila!" när man trampat ihjäl dem i ett par timmar, utan men blir liksom trött i hela kroppen, och i huvudet. Visserligen kan väl huvudtröttheten till en del bero på överdos av koldioxid och kolmonoxid som liksom tränger ut allt syre ur huvudet så man blir trött av det (det är rätt rejält mycket avgaser i London), men... Man blir trött, helt enkelt.

Efter att ha varit en snabbis inne på HMV (Naia ville köpa filmer, men det blev inga filmer den dagen) tog vi oss tillbaka till hotellet och somnade som nedklubbade troll. Vaknade visserligen någon gång under sovtiden av att jag frös, men det somnade jag ifrån rätt fort, och vaknade inte igen förrän Naias kompis, Erik, ringde.
Och rätt vad det var stod han där i rummet. Och jag tyckte om honom med en gång. Han verkade öppen och trevlig och hade ett handslag jag gillade (jag tycker det är fascinerande hur folk skakar hand, vet ni, och är tämligen fascinerad av just händer). Tycker det är jobbigt med främmande människor i många fall, särskilt om de är av manligt kön, men Erik hade jag inga som helst problem med. Dessutom hade denne fascinerande, homosexuelle man (fascinerande så många gånger jag fått med fascinerande i de senaste fascinerande meningarna) en trevlig humor.

Jag sade en rätt korkad grej. Så typiskt mig...
Erik: Men här har ni det ju trevligt.
Jag: Visst. Fast Naia förutspådde att vi skulle få bo på femte våningen med gemensam dusch och toalett och utan hiss och trappa.
Erik och Naia: Utan trappa?!
Jag kommer på vad jag sagt och börjar gapskratta.
Erik: Visst, utan trappa! Här har ni ett rep. Kasta upp kroken i taket där - bara att börja klättra!

Jag undrar vad jag gav för intryck egentligen...

Vi satt och tramsade en stund i vårt rum innan vi gav oss ut för att leta mat, för vi var hungriga som lappkåta älgar! Fast vi fick springa tillbaka till hotellet igen efter att Erik och Naia varit och köpt sig parfymer (som om de inte luktade gott redan, de där båda...) eftersom Naia glömt sitt Oyster card (som man har och åker med på bussen/tunnelbanan). Därefter våldgästade vi en italiensk resturang som varken Naia och jag minns namnet på, där vi flamsade rätt rejält så att vi nästan sprutade spagetti och såser och parmesanost över hela inredningen. Erik var efter det sugen på efterrätt, så Starfuck's (oh sorry... Starbuck's) blev vår nästa anhalt, trots att både Naia och jag var proppmätta.
Sedan blev det musikal! Mmmuuusssiiikkkaaalll! Och jag fick en kram av Erik (what a shock!) innan han gav sig iväg för att träffa sin date. Och Naia och jag gick på MUSIKAL! (Se separat rapport...)

Lagom tramsflamsiga tog vi oss, efter musikaltittandet, tillbaka till hotellet. Men när vi ska hämta ut vår nyckel i receptionen är det ingen där. Tomt. Tyst. Öde. Öken...
Naia: Men... Det är ju ingen här. Det står ju att det ska vara 24-timmarsreception.
Jag: Hm.
Naia: underligt.
Jag, föreslår skämtsamt: Han kanske är på toaletten.
Ögonblicket därpå hör vi hur det spolar på toaletten, och ut kommer receptionisten! Ni kan ju gissa vad han fick heta efter det...
Jag håller på att skratta ihjäl mig och gömmer mig bakom Naia för att toalett-receptionisten inte ska märka någonting (vilket han förmodligen gör ändå) och har tämligen stora problem att inte brista ut i gapskratt påväg till rummet. Där låter jag det emellertid få rinna över och ramlar ner på min säng, fruktansvärt nöjd med min klockrena kommentar, en underbar första dag i London och - framförallt - en helt outstanding, fantastisk musikalisk upplevelse.
Och ja, tågen från helvetet väckte mig även följande natt!



To be continued...


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0