Shass

Det var nästan, nästan, nästan en liten aning sorgligt att vakna på lördagsmorgonen. Eller, egentligen var det inte sorgligt alls att vakna, för jag vaknade ur en mardröm från helvetet (vilket jag i och för sig gör varje natt, men den här var snäppet hemskare än genomsnittet senaste veckorna), så jag var i och för sig rät glad att vakna. Ändå... Det var sista dagen, eller egentligen två tredjedelar av dagen, i England. Från och med 16:50 lokal tid skulle vi vara på väg hem till tråkiga Sverige igen. Trista tråkiga skit-Sverige där vi inte ens kan titta på folk och prata utan att de begriper vad vi säger. Skit-Sverige som innebär plugg och jobb och jobbiga småsyskon som skriker öronen av en. Nej usch. Låt mig stanna i England!

Frukostätna och färdigpackade, tandborstade, påklädda, morgontrötta fast samtidigt rätt glada släpar vi ut våra väskor ur rummet och lämnar in dem för passning hos toalett-receptionisten och kliver ut i... Vad fan? ... Solen! Man fick nästan en mental bussöverkörning där - Vadå, sol i London?! Och typiskt sista dagen också, när jag dagen före hade suttit och längtat efter lite skön sol på gräsmattan i Hyde Park.

Vår allraste förstaste anhalt för dagen var Disney Store. Där stöter vi givetvis på sötheternas söthet... En mjukis-Simba som jag blir kär i. Men jag vägrar köpa den.
"Men han vill vara hos dig!" Och en gosemjuk lejonunge i ansiktet... "Du ser ju själv! Han vill ju vara med dig!"
Men jag är stenhård! Inga gosedjur för mig. Naia påpekar att jag försökt få henne att köpa den svarta leoparden med grå ögon, men jag replikerar med att hon ju inte köpte den heller. Med förevändningen att jag måste tänka på saken går vi därifrån. Hade ändå inte hittat något annat speciellt intressant där, eftersom det de hade mest av var prinsessgrejer och djävla Aristocats-Marie-kattkräket överallt. Rys! Och inga Lejonkungen eller Ringaren I Notre Dame-grejer till mig. Dåligt. Ja... förutom Simba...

Naia har vissa väldigt otrevliga planer på att mörda mig om jag inte köper någonting, och tvingar mig att köpa Jelly Beans, bara för att jag skulle ha köpt någonting. Det är Bertie Botts Bönor I Alla Smaker-wannabe, eller egentligen är det åt andra hållet. Rowling har visst tagit inspiration till Bertie Botts från dem. I england kan man bara köpa de goda, vettiga smakerna på lösvikt (rosted marshmellow, buttered popcorn, strawberry daiquiri, apple, cherry, cinnamon, lemon osv), men i USA ska man visst kunna köpa de vidriga smakerna med. Naias syster hade visst gjort det vid något tillfälle för att prova, och de smakade verkligen spya och snorkråka och gräs och äckelpäckel, precis som de goda verkligen smakar smörpoppade popcorn och marshmellows och - nästan den bästa för sin äkta smak! - saftigt päron.
Jag skulle verkligen vilja åka och köpa lite vidriga bönor och blanda dem med de goda och skicka till folk jag av någon anledning inte gillar. Tänk att veta att de sitter och äter snorkråka och spya och öronvax! Eller, det vore fint om de haft smaker som gamla en-hel-vecka-använda kalsonger eller svettiga raggsockar eller gubbsvett... De bönorna liknar nämligen bönor av de goda smakerna, hehe, så de skulle verkligen få problem om det var blandat...

Det var emellertid på HMV's vi slutligen hittade någonting jag ville köpa, någonting jag faktiskt sitter och avnjuter just nu medan jag skriver. En skiva med Garou! På franska dessutom, franska som jag inte är särskilt förtjust i. Och när jag köper en skiva på franska... Då innebär det att det är något riiiktigt riktigt bra! Mmm...underbare man, underbara röst... Till och med franska låter vackert i hans mun. Garou...
Naia min hittade sig en film också. Hur som helst så kilade vi över till en annan HMV's i närheten och kollade om de hade något där, men de skivorna var dyra som kalsonger, så dem lät jag vara. Tyvärr. Men jag hade ju i alla fall min Reviens!

Vi tar oss lite välförtjänt vit-chokclad-och-hallon-muffins och chai latte på Café Nero (väääldigt gott med chai latte, tycker jag också ni ska prova om ni är där! På just Café Nero då, den är tydligen bäst, enligt Naia min) efter film-och-skiv-shoppingen. Klockan drog sig så sakterliga mot dags-att-åka-hem-snåret.

Väskuthämtning och skit är fullständigt ointressant. Resan till Heathrow bjöd inte på några särskilt intressanta detaljer den hellre (förutom att tunnelbanan studsade så dant just när jag skulle skriva sms till mamma att hon trodde jag var full för att det var så många stavfel...). Vi kom fram till Heathrow och gjorde oss av med väskorna, gick igenom pass- och säkerhetskontroll och skuttade vidare, tills vi kom till en, för mig, helt ny grej. Sko-scanning!
Allvarligt talat, scanna skor? Vad kan man gömma i skorna som inte skulle märkas i säkerhetskontrollen? Och hur kul är det för den som kontrollerar skorna att behöva känna de utsökta aromerna från skorna, och framförallt från de fötter som dras ur dem? Fjant!

Inne på spritavdelningen (Naia skulle köpa portvin och grejer åt sina föräldrar) får Naia en ny beundrare - Bailysmannen. Han följer oss troget som en hund bland hyllorna och försöker få Naia att köpa Bailys, erbjuder sig att bära hennes varukorg och gör sig till. En riktig beundrare till Naia, helt enkelt!
Ja... Sedan köpte Naia lite filmer och jag ingenting, och därefter åt vi (Ni anar inte hur gott det är med ciabata med smält brieost och bacon..!) och skuttade sedan iväg till vår gate.
På Heathrow har de det väldigt intressanta fenomenet rull-gåband. Dessa är ditplacerade för att underlätta att man måste gå sjuhundratusenfemhundranittioåtta kilometer när man ska någonstans, och tar en fortare och smidigare fram. Mitt på ett av dessa rullband blir vi upphunna av en galen snubbe som kör en rullstol (!) som promt vill att _jag_ (!) ska sätta mig i den och bli körd! Precis som om jag inte kunde gå själv. Jag GICK ju för fan redan själv! Enligt honom skulle det gå fortare. Aldrig i livet! Fan heller att jag sätter mig i en rullstol som körs av en galen och väldigt närgången engelsman-eller-något-åt-det-hållet! Tänk om han kidnappat mig och gömt mig i en hangar någonstans och... Nej tack! Dessutom ljög den djäveln, för när Naia och jag fick syn på honom lite senare var vi lååångt före honom, vilket alltså innebar att vi gick fortare än honom. Idiot.

En liten parentes:
Vi har kommit fram till att vi förföljs av indier. Det börjar med att vi får två receptionister - Tack-Så-Mycket och toalett-receptionisten - som är indier. På Madame Tussauds omgavs vi av indier överallt. På Heathrow såg vi en hel drös med indier (man kan ju undra om det var dem från Madame Tussauds) som skulle åka hem. Senare såg vi även en gråtande, indisk kvinna. När jag på måndagen efter resan började plugga igen läste jag om sikhismen, som är en indisk religion, och skulle jämföra den med hinduismen, som ju också är en indisk religion. Naia sitter i samma veva och tittar på tv, och på tvn är det indier...
Världen håller på att bli övertagen av indier! Flyyy!


Vi landar slutligen, välbehållna, fast ganska trötta, med tåget i Växjö vid 23:30-tiden. Halvdöda snubblar vi iväg mot bussen. Den behagar emellertid inte anlända förrän om 40-45 minuter, så vi beslutar oss därför för att vandra hemåt istället. Det tar trots allt inte 40 minuter att gå hem till Naia från resecentra i Växjö, så det var vad vi gjorde, som sagt. En förunderlig känsla grep oss där och då. Det gick att andas! Att andas utan att storkna av alla avgaser i luften, att andas utan att behöva känna oro över att lungorna skulle ruttna, och utan att få ont i halsen och bli hes! Det var ganska svalt och skönt. Det var tyst. TYST! Det luktade gott. En gräshoppa gnisslade någonstans ifrån. Det var stjärnklart... Det var Sverige.
När vi slutligen kom hem fann vi att vi:
1. Var dödströtta.
2. Inte hade någon mat hemma, nästan.
Naia slängde i alla fall in varsin baguett i ugnen och höll på att somna medan hon bevakade dem. Jag satte mig vid datorn och började skriva på dag 1 av den här resan. Vi åt och sedan ramlade vi i säng. Och jag låg där på min madrass i Naias vardagsrum och förundrades över tystnaden, över att det inte dundrade förbi en massa djävla tåg...