Shass

Nu har jag lyssnat så mycket efter dig så länge att jag tror att jag hör dig överallt. Öronen gör sitt bästa för att urskilja din röst, utan att riktigt lyckas men samtidigt utan att riktigt misslyckas. Medvetandet spritter till som en fisk på torra land ibland när det tror att det uppfattat dig, bara för att inse att det kanske det inte alls gjort. Kanske. Ett ständigt kanske.

Du är som en viskning i en stormvind, som en skymt ur ögonvrån, som en knappt märkbar doft, en närvarande skugga bland andra skuggor - där, men samtidigt inte där. Nära, men utom räckhåll. Det går inte att få något grepp om dig, du slinker lika lätt mellan fingrarna som om man försökt fånga vinden eller hejda floden med bara händerna. Du vill inte fångas in.

Så lämna mig ifred!