Shass

Igår släpptes Amanda Jenssens senaste skiva, Happyland. Redan med skivan Killing My Darlings bevisade hon att det är tusen gånger bättre att inte vinna Idol, och eftersom jag tycker hemskt bra om skivan i fråga var jag mycket förväntansfull inför vad hon åstadkommit den här gången. Hon fångade mig då, och än mer när jag hörde henne live i Mariestad i början av augusti 2008, så hur skulle hon tackla mig nu?
Om vi säger såhär: Jag blev inte ett dugg besviken.

Skivan har allt man vill ha av Amanda och lite till. Hennes lätt hesa, lite säregna röst är snyggt matchad med de lika snyggt arrangerade låtarna, och lika emotionell som på Killing My Darlings. Liksom musiken runtom den kan rösten vara lika mjuk som full av power. Här finns låtar som lockar fram dans till och med i min dansrädda kropp, såsom Happyland, The Rebounder och Common Henry - Låtar man bara längtar efter att få höra live. Sköna rytmer som Charlie och Borderline, dramatiska och känsloladdade låtar som Our Time, den vackra I Chose You och den söta Sing Me To Sleep - vars titel jag kärade ner mig i innan jag ens hört låten - gör skivan till en njutbar örongodisupplevelse. Soundet är både jazzigt, lite kaxigt och samtidigt både mjukt och rivigt med en touch av mörker... ett mörker bortom vars svärta ändå en glimt av mycket ljus, värme och kärlek finns. Allt med texter och musik som får en att vilja skråla med för full hals, och som gör åtminstone mig mycket nyfiken på tankarna och känslorna bakom orden.

Detta 12-spåriga, runda objekt tycks rymma många sidor av samma person, många nyanser av samma röst och mycket djup känsla. Enligt mig en mycket lyssningsvärd skiva. Well done, Amanda!