Shass

Har ni någonsin tänkt på hur ens känslor för ett namn kan bero på folk som bär det? Varför är det så? Jag vet inte hur det är för er, men åtminstone jag har ett flertal gånger upptäckt att mina känslor för ett namn förändrats med hjälp eller skälp av någon som burit det, oavsett denne varit en verklig eller fiktiv person. Jag har till och med själv lyckats förändra mina känslor för namn genom de texter jag skriver. Däri har vi också det lite intressanta fenomenet svårighet att ge karaktärer man gillar namn man inte gillar eller namn man tycker är, ja, rent utsagt fula. Man kanske skulle utmana sig själv att ändra åsikt om lite namn man inte tycker om?

Men för att återgå till ämnet. Ta namnet Ivar till exempel. Det var jag inte särskilt förtjust i förr. Just nu kan jag inte minnas mina känslor för just det namnet, men sedan jag gett en karaktär i mina berättelser det och han av sig själv (Ja, har ni hört på maken! Visste ni att jag inte styr över mina karaktärer själv?) blev en mycket söt pojk har jag börjat tycka det är ett ganska fint namn. Det har till och med nästan ramlat in på listan över tänkbara eventuella-framtida-barn-namn. Hm.

Ett annat exempel är namnet Russell. Åh hu vad jag tyckte det namnet var gräsligt förr! Inte bara stavningen och klangen av det, nej, det ingav mig alltid en illa-till-mods-känsla av någon anledning. Jag vet inte om det kan ha haft att göra med en bok jag läste en gång (som för övrigt lade grunden till min dåliga vana att ogilla huvudkaraktärer ett tag därefter) där en rätt vidrig karl hette Russell i efternamn (har jag för mig, det var några år sedan). Hur som helst. Sedan jag föll fullständigt och platt pladask för Symphony X’s sångare Russell Allens helt fantastiska röst – en intressant mix mellan nervkittlande ondska, hjärtsmältande mjukhet, uppeldande energi och leende-framlockande okynne – har också det namnet flyttats från usch-hörnan i mitt huvud till tycker-om-hörnan.

Ett namn som bytt plats ett par gånger är namnet Rickard (med diverse olika stavningar). När jag var liten var det neutralt, varken bra eller dåligt. Sedan blev det uuunderbart när jag (10 år gammal) blev kär i en kille i klassen som hette Rikard. När denne Rikard ganska snart (av fortfarande okänd anledning) mycket tydligt visade sitt ogillande emot undertecknad gjorde gillande-kurvan en tvär nedåtvändning och kraschade med buller och bong ner i usch-hörnan. Där låg det kvar ett tag och samlade damm, tills jag började läsa Sanningens Svärd-serien av Terry Goodkind (som för övrigt är mina favoritböcker) och fullständigt förälskade mig i en av huvudpersonerna – Rickard Rahl. Rickard har numera återtagit sin plats i gillande-hörnet.

Andra namn, vilka vi kanske inte ska gå in på för stämningens skull, har saboterats antingen av mig själv genom namngivning av karaktärer som inte blivit som jag tänkt mig eller som från början varit tänkta att vara eller under resans gång blivit vidriga/onda/hemska/uschliga, eller av folk som burit sig illa åt mot (oftast) nära vänner eller familj. Med det inte sagt att jag inte kan ändra åsikt :) Men det finns en del namn jag inte skulle ge mina barn, om man så säger.

Ett namn jag däremot alltid, så långt tillbaka jag kan minnas, tyckt varit otroligt fint är David. Jag vet inte varför, dock. Jag bara tycker om det. David. Det är det nog ganska troligt att en eventuell framtida son får heta. Men man vet aldrig…

Nej vet ni, jag ska nog faktiskt utmana mig själv att skriva en eller ett par texter med enbart namn jag inte är så förtjust i och se om jag kan få mig själv att ändra åsikt… Inte idag, men en annan dag (när jag har inspiration). Tills dess: Njut av varje strimma sol som tränger sig genom molnen – Våren är påväg!


Eder tillgivna,
Shass