Shass

Har ni någonsin tänkt på hur bra man kan må av något så enkelt som att få träffa någon man inte träffat på länge? Hur fint det kan kännas att slösa bort tiden med att göra ingenting särskilt tillsammans med någon annan?

Lillasyster Gudinnan (fars ex-flickväns äldsta dotter, som jag adopterat som lillasyster/god vän) väckte mig i morse (nåja, förmiddags) med ett sms. Hon skrev att hon skulle in till stan och undrade om jag ville ses, och det är klart jag ville! Jag har inte träffat henne sedan hon spenderade en praovecka i mitt sällskap i höstas, då vi mest bara tramsade, drack te och bakade och inte gjorde mycket vettigt alls. Då var jag lite nervös över hur vi skulle fungera ihop alldeles ensamma utan våra föräldrars närvaro, men idag kändes det bara roligt.

Så, lillasyster Gudinnan grabbade fatt i mig utanför min port vid 5-tiden idag och vi styrde stegen mot ICA. Efter att ha inhandlat en baguett med ost och skinka, några sockerbullar och en flaska cider, samt choklad med citron och ingefära (lillasyster Gudinnan var helt exalterad över denna delikatess), traskade vi iväg för att finna någonstans att inmundiga denna föda. Vi landade på Stakholmen - en liten fjutt-ö full av klippor och stenar och lite bänkar - där vi satt och njöt av kvällssolens loja smekning mot våra ryggar och utsikt över vår vackra lilla stad. Och hur fint är det inte då att bara sitta så med en vän, prata om allt möjligt och fika med fiskmåsars skriande skratt, änders kvackande låt, båtars puttrande och vågornas mjuka kluckande som en havsstadens egen musik i bakgrunden? Hur vacker blir inte en sommarkväll när solen gör en sällskap och orden flyter på, när man skrattar åt helt vanliga saker och pratar om världen och livet?

Eftersom lillasyster Gudinnans mor har sommarstuga på en av de andra öarna i vår skärgård och hon helst ville matcha en färja som inte gick hem alltför mitt i natten lämnade vi efter triss i timmar vår bänk på klippan och studsade hem till mig. Varför det? Jo, av den enkla anledning att vi fastslog att choklad med citron och ingefära passar bäst till te. Eftersom jag brukar ha en hel del av just den varan landade vi i min soffa en stund med varsin temugg och choklad, babblade mer och lyssnade på musik. Vi kom för femtioelfte gången fram till att jag måste komma och hälsa på dem i Lund snart igen och gå med henne till en skivbutik hon känner till där, och att vi måste ses igen inom en inte alltför avlägsen framtid. Alltför snart var det också dags för henne att packa ihop sina saker och cykelburen bege sig till färjan. Så efter kram och visessnart och hejdå försvann hon och jag kan bara säga: Tack finaste, goaste, underbaraste lillasyster Gudinnan för den bästa kvällen på jättelänge!

Att fika och prat med en vän kan få en att må så bra. Det visar verkligen hur viktigt det är att faktiskt umgås med folk, att ha vänner, att få prata av sig, att bara få vara utan krav på aktiveteter eller prestationer. Att det kan vara så enkelt att göra en kväll så bra, att något så enkelt kan vara så underbart. Hur lite det faktiskt behövs för att förgylla tillvaron.

Det får mig att tänka på en text jag av en slump stötte på för ett par veckor sedan. Jag tycker det är en tänkvärd text, mycket väl värd att verkligen fundera över. Läs och begrunda.


"Majonnäsburken och två koppar kaffe

När saker och ting i Ditt liv nästan har blivit för mycket för Dig att hantera, när dygnets 24 timmar inte känns nog, kom ihåg majonnäsburken och två koppar kaffe:

En professor stod inför sina filosofistudenter med några föremål på bordet framför sig. När lektionen började lyfte han under tystnad upp en mycket stor och tom majonnäsburk av glas och började fylla den upp till kanten med golfbollar.

Han frågade sedan sina studenter om burken var full. Studenterna samtyckte till att den var det.

Då lyfte professorn upp en ask med småsten och hällde dem i burken. Han skakade den lätt. Småstenarna rullade ner i tomrummen mellan golfbollarna.

Återigen frågade han studenterna om burken var full. De höll med om att den var det. Därefter lyfte professorn upp en ask med sand och hällde sanden i burken. Naturligtvis fyllde sanden upp resten av tomrummen.

Han frågade ännu en gång om burken var full. Studenterna svarade med ett enhälligt ”ja”.

Då lyfte professorn fram två koppar kaffe som stått under bordet och hällde hela deras innehåll i burken, vilket effektivt fyllde upp det återstående tomrum som kunde finnas kvar mellan sandkornen. Studenterna skrattade.

”Nu”, sa professorn medan skratten klingade ut, ”vill jag att ni påminns om att den här burken representerar ert liv. Golfbollarna representerar de viktiga sakerna. Familj, barn, hälsa och annat som ligger passionerat i ert hjärta. Sådant som - om allt annat gick förlorat och bara dessa återstod - ändå skulle uppfylla och berika ert liv.

Småstenarna representerar andra sakerna som betyder något, som ett hem,jobb och bil. Sanden representerar allt annat - småsakerna.

”Om ni lägger sanden i burken först”, fortsatte professorn, ”går det inte att få plats med golfbollarna eller småstenen. Samma sak är det med livet. Om du lägger all tid och energi på småsaker finns det inte plats för det som är viktigt för dig.

Så, var uppmärksam på det som är oumbärligt för din lycka och förnöjsamhet. Umgås med dina barn. Ta med din partner ut på middag. Ägna en omgång till åt det som gör dig passionerad. Tids nog kan du städa huset och annat som är mindre viktigt. Ta hand om ”golfbollarna” först - sakerna som verkligen betyder något. Återställ det som är viktigast i ditt liv. Resten är bara sand.”

En av studenterna räckte upp sin hand och frågade vad kaffet representerar.

Professorn log. ”Jag är glad att du frågar. Kaffet finns med för att visa er; att hur fullt och pressat ert liv än känns, så finns det alltid plats för en fika med en vän.”



Så ut och fika med era vänner nu! Marsch pannkaka! ;)

Er tillgivna,
Shass