Jaså, det var där den låg och skräpade...

Jag har inte tränat på evigheter. Märkliga svimningsattacker, lättöversträckta överrörliga leder och sedan en stukad axel har hållit mig borta från både dojo och gym i flera månader. Efter en del påtryckning från en annan klubbmedlem bestämde sig far min idag för att gå och träna karate. jag hängde med.

Nä, jag ska inte redogöra för träningen. Men OM jag blev glad när jag kom dit och tränaren jag hade som nybörjare var där och sade ur roligt han tyckte det var att jag kommit. Kanske var det det, eller kanske var det bara för att det var just han som höll i träningen, men jag hittade en bit av min fighting spirit där. Just där. Just där i den skruttiga, lite för lilla gympasalen där vi håller till. Just där låg den och skräpade. En annan möjlighet är förstås att han haft den gömd hemma hos sig...för de andra gångerna jag varit där har jag banne mig inte hittat den. men det gjorde jag ikväll. Trots att jag kände det som att jag skulle svimma ett par, tre gånger gav jag inte upp. Trots att jag glömde andas och blev trött pga. det gav jag inte upp. Trots att axeln gjorde sjuhelvetes ont gav jag inte upp. Trots att 1kg-vikterna jag hade runt anklarna började väga ungefär 10 gånger så mycket vid slutet av träningen gav jag inte upp. Inte!
När vi ställt upp oss efter träningens slut för att buga och gå frågade Sempai hur jag kände mig. "Jag lever ju i alla fall", sade jag. Erkänna att jag mådde illa, var yr i skallen och trodde jag skulle trilla ihop vilken sekund som helst vägrade jag. Hellre dö än erkänna den svagheten. Jag vet inte var de här otäcka nästan-svimningsanfallen kommer ifrån eller vad de beror på. Sanningen att säga skrämmer de mig rätt mycket. Men så länge jag kan stå upp, kommunicera med omgivningen och inte spyr på någon tänker jag inte erkänna att jag dras med skiten heller. Det är jag för envis för.

Jag trodde på fullt allvar att min fighting spirit var lost and gone forever. De senaste månaderna har det verkligen känts så i precis allt - allt ifrån skolarbete till träning, från hästhantering till mig-själv-hantering. Jag är glad att jag hade fel. Även om jag inte fick tillbaka allt av den, eller ens känna hela dess underbara, fantastiska styrka, så fick jag åtminstone en skymt av den. Jag fick se att den inte dött ut helt. Den finns där, där djupt inombords, någonstans i något skrymsle. Frågan är bara hur jag ska locka fram den igen.


Tack Kalle (+ fantastisk brunbältad dotter!) för att du visade mig att träningen inte behöver vara hopplöshet. Tack för att du visade att min fighting spirit inte är borta föralltid. Tack för att du, hur du nu gör (för det begriper jag inte), får mig att kämpa på. Tack för att du gav mig en rättvis chans redan från det ögonblick jag ringde dig och bad att få börja karate hösten 2006. Tack för att du tror på mig. Jämt.

Och tack fighting spirit, för att du inte är död eller ohjälpligt och spårlöst försvunnen och vilse och borttappad. Tack tack tack tack tack!

Och tack till ER, mina fantastiska otroliga helt underbara och fullständigt makalösa läsare, för att ni... är de ni är. Ändra för Moderns skull inte på det. Tack tack tack tack tack!


Jag kommer förmodligen ha duktigt med träningsvärk i övermorgon. På något vrickat vis ser jag fram emot det. Det är skönt att känna att man plågat de där musklerna man har. Det är värt lite smärta. Som Björk-Sensei alltid brukade säga: "Smärta är bara svaghet som lämnar kroppen."
(Kommer säkerligen ångra nyss nedskrivna rader i övermorgon när jag inte kan gå, utan kommer få kräla fram över golvet med enbart hand/armkraft utan att röra benen. Ta sig ur sängen kommer bli en utmaning. Det blir spännande...))

Nu säger jag på återskrivande! Och sköt om er. Och halka inte. Och blås inte bort. Få inga från taket fallande isklumpar i huvudena. Och trilla inte i havet. OCH LEK INTE MED ELDEN! Och... kom snart igen.

Kommentarer
Postat av: vispen

Den där fightingkänslan känner jag ofta när jag tävlar och det är ju en helt underbar känsla! Att kämpa och vinna, det är hur skönt som helst :) och träningsvärk är också skönt, på sitt sätt! Hoppas att du får känna dessa sköna känslor snart igen. Kram

2011-02-09 @ 13:20:24
URL: http://vispen91.blogg.se/
Postat av: emma

det är lugnt :D att vara den jag är, alltså. det är heeelt okej.:D

2011-02-09 @ 16:25:29
URL: http://hopelosthead.blogg.se/
Postat av: Storasyster

Vad skönt att du kom iväg till träningen. Och pappa med. :) För mig känns det som att ni hör hemma där. Ni har fighting spirit i er båda två, ni ska bara se till att inte tappa modet och glömma bort det. Och du är otrolig i dojon! Helt makalös. <3



Men ta det försiktigt ändå. Eller rättare sagt; kör på så mycket du orkar och vill, men gör dig inte illa. Dessutom borde du gå och prata med läkarna om dina svimningar för dem har du ju haft länge. Man får inte ge sig - de SKA hitta en lösning. Jag kan följa med för jag har blivit något av en expert på att tvinga läkare att engagera sig. :P



Puss Storasyster

2011-02-09 @ 17:21:24
URL: http://hesh.soclog.se/
Postat av: Regina

Fight! Träning är bra, man får energi av det, häromdan var jag jättetrött i skolan, kände mig opepp på att träna efter skolan, men gick dit och efteråt var jag hur pigg som helst. Dock är mitt tips till dig, precis som din syster, är att ta det försiktigt, klart du ska träna o ta i, men svimningar är inge vidare..!



Du är bäst, jag hejar på dig :) <3

2011-02-09 @ 22:34:53
Postat av: Shass

Vispen: Jag älskar att få medhåll :) Jag hoppas du slipper tappa gnistan så som jag gjorde. Än har jag inte jagat upp den ur sitt gryt, men det kommer...hoppas jag. Kram.



Emma: Alright baby! Keep on being yourself!



Syster: Ja då, du kan få följa med och skrika lite på dem om du vill. Jag är så trött på allt sjukhusfolk så jag kan spy, och då tror jag inte de blir glada.. om jag spyr på dem menar jag. Fast då kanske de skulle få lite fart och reda ut varför :P

Kärlek <3<3<3



Gina: Ja, ibland blir man pigg av träning, förutsatt att man inte trillar ihop på golvet i en illamående hög... hehe. Du är tuff baby <3 Jag hejar på dig! Alltid! Längtar tills du kommer hem. Då får vi göra något onödigt och prata strunt. Saknar struntprat. <3<3<3<3<3

2011-02-10 @ 15:17:56
URL: http://shass.blogg.se/
Postat av: skogsfrun på dal

Uj uj nu blir skogsfrua bekymrad! Svimningsanfall...

Kan det bero på någon brist? Så här i början på vårkanten är vi alla mer eller mindre försvagade efter vinterns vedermödor. Shass ska genast kolla blodet och ev. få de tillskott som behövs.

Inte enkelt att ha sisu om kroppen inte är med på noterna;-)

Kramar om!

2011-02-16 @ 12:39:13
URL: http://barasaras.bloggplatsen.se
Postat av: Shass

Skogsfrua: Det konstiga är ju bara att jag har haft de här anfallen sedan våren 2008 och flera gånger varit på sjukhuset för att försöka reda ut bland annat dem. Jag har kollat mitt blod tre gånger senaste halvåret (1:a juli, 1:a september, 1:a februari) och enligt läkarna ser det bra ut. Hade järnbrist i början, men nu är det på rätt köl igen och de har inte hittat något annat. I september 08 gjorde jag arbetsprov på sjukhuset också och fick konstaterat att kondition, hjärta osv var som det ska. De säger att jag är kärnfrisk... Så jag förstår inte alls vad det beror på. Det är väldigt otäckt i alla fall. Det och alla andra konstiga obegripliga symptom jag har...

STOR kram tillbaka!

2011-02-16 @ 15:26:36
URL: http://shass.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0