Okoncentrerad, stressad och ofokuserad
Hur som helst. Jag ville mest lämna ett livstecken och be om ursäkt litegranna för att jag varit så frånvarande på senare tid. Egentligen senaste halvåret ungefär. Det beror mest på att:
1. Jag har haft för mycket i skallen.
2. Jag har haft för mycket att göra.
3. Det har hänt för mycket familje/släktrelaterat härikring de senaste månaderna.
4. Jag har haft besök hos mig, sedan varit bortrest och sedan haft besök igen. Blir inte mycket bloggtid över då.
5. Jag har känt mig stressad, pressad och jagad till och från och därför inte haft ro att sätta mig och filura ut något till bloggen.
6. Jag har inte kommit på någonting att skriva som ni skulle kunna tänkas vilja läsa.
7. Min skrivarinspiration har gått och gömt sig någonstans. Jag vet inte var den håller hus. Om någon av er sett den, kan ni då vara så snälla att fånga in den och skicka den med expressbud till mig?
Och så vidare. Förlåtförlåtförlåt.
Fast vet ni vad? Jag har träffat en av mina bästa vänner nu. Min bästa isbjörnsälskande holländare har varit hos mig en vecka och kraaamat mig. Det var roligt och häftigt att se att inte alla människor man snubblar över på nätet är helgalna mördare, underbart att få veta att en människa man liksom oavsiktligt råkat släppa så nära att han blivit en av de närmaste av vänner faktiskt är ännu bättre i verkligheten än i bokstävernas och smileysarnas förlovade land. Ibland tror jag att jag skulle ha varit knäckt vid det här laget om jag inte haft honom. Jag är så himla otroligt outsägligt glad att han finns. (Egentligen skrev jag ett inlägg tillägnat honom för en vecka sedan, men det postade jag aldrig... Kanske det dyker upp någon annan gång. En kan aldrig så noga veta...)
Neje, nu får jag sluta sitta här och slösa med er och min tid och ägna mig åt studier igen. Som sagt, ser någon min inspiration skutta runt någonstans med kopplet slängande bakefter, så fånga in och skicka hit! Jag saknar den.
Tack för ert tålamod och trogna läsande, och tack för alla gulliga kommentarer ni gett på mina föregående inlägg. Tack för att ni finns allihop.
Stooor kram!
Shass
En isbjörnsälskare -hm det låter kallt men jag har väl fel som vanligt, Shass varma kramar värmer nog upp honom i så fall;-)
Inte är Shass tom i bollen, snarare har det väl blivit kortslutning överhettning etcetera, det kan hända den bäste, och gör det.
Vill tacka mycket för den utmärkta länken till Cushings syndrom, hade ingen aning innan om denna trista åkomma. Tydligen är det vad Frida lider av om än inte SÅ uttalat. Min gamla älskling som avlivades för obotlig bihåleinflammation hade säkert detta som bakomliggande orsak. Varför upptäcktes det inte ens på djursjukhuset. Hon hade ju alla tecken på C vad jag nu förstår. Ingen idé att gråta över spilld mjölk men nu vet jag bättre och Frida ska klippas!
Ha det gott och lycka till med allt!
Skogsfrua: Det enda problemet med att krama honom var väl att jag knappt nådde runt... Hehe. Han är lite större än jag i kroppsomfång om man säger ;). Men en himla fin pöjk, snäll och omtänksam.
Ja, cushings är en tråkig åkomma. Jag hade aldrig heller hört talas om den, och inte mor min heller, före min arab av veterinär dömdes ut med motiveringen att de symptom han hade (bland annat fång, återkommande kolik, dåligt släppt vinterpäls och mugg som bara blev värre och aldrig riktigt gick bort samt en envis hälta efter en vrickning MED MERA med mera) berodde på cushings syndrom. Att vi sedan upptäckt det även på Honey känns inget vidare trevligt. Jag har sådan otur med mina hästar...
Hur som helst hoppas jag att det ordnar sig för Fridan, på ett eller annat vis. Bara hon mår bra. Men som vi redan konstaterat: Behandlingen för cushings är dyr och livslång... tråkigt men sant. Jag är dock övertygad om att ni kommer göra det ni finner bäst och att det blir bra så. Berätta gärna hur det går.
Ta nu väl hand om sig, manfolk och flock!
