Shass

Till årets mors dag köpte jag en bok med titeln Det Blir Alltid Som Man Tänkt Sig" åt min kära lilla mor. Härmed vill jag med bestämdhet dementera detta. Inte att jag köpt boken då, utan att det alltid blir som man tänkt sig. Det blir det förbaske mig inte alls. Till exempel hade jag tänkt flyga till Stockholm i måndags och inte alls i söndags, som det blev eftersom jag är en sådan träskalle och bokade fel datum. Jag hade tänkt skriva ett långt och fördömande inlägg om min träskallighet och har så försökt göra i flera dagar nu. Det bidde inget av med det. Det bidde ingenting alls. Det blev baske mig inte alls som jag tänkt mig.

Vad vill jag ha sagt med detta (förutom att det inte alltid blir som man tänkt sig)? Jag vet inte. Kanske ingenting särskilt. Men vill ni veta en sak? En personlig sak? En personlig sak av den sort jag egentligen inte skriver här?

För första gången på 3,5 år har jag träffat en man som intresserat mig. Plötsligt bankade verkligheten på dörren till min drömgarderob där jag suttit och kurat i åratal och sade: "Akey-Wakey hörru, titta här!". Det känns lite konstigt, ovant...omruskande. Kemi? Skrattet? Pratet? Det tråkiga är väl att det antagligen inte blir mer än den korta timmens skratt och prat... Men det var ju åtminstone något.

Underbart är kort. Sanning.
Nu går jag tillbaka in i drömgarderoben igen. Godnatt.


Yours truly,
S.

Egentid är en viktig del av livet. Efter tre veckors non-stop-bäbisande (mer eller mindre i alla fall) var det vad min syster och hennes sambo behövde i förrgår kväll. Gissa vem som då fick ha hand om världens bästa bäbis en stund? Nepp, inte var det Tomten inte, och inte Påskharen och absolut inte Nalle Puh. :) Nix. Det var världens stoltaste moster!

Världens bästa bäbis (Borde jag förkorta det till VBB från och med nu?) sov när han kom hit. Mor hans langade över honom till mig tillsammans med blöjor och våtservetter och mjölkersättning och nappflaska och napp och gud vet allt. Jag vinkade av na och placerade mig själv och VBB i min säng. Där sov han fridfullt en stund, tills han lyckades tappa sin napp. Då bidde han ilsk.

Eftersom jag är 12 år äldre än min lillebror och hade hand om honom ganska mycket när han var liten känner jag inte någon direkt panik när en liten bäbis börjar skrika. Jag bara lyfte upp honom ur filtar och jox och tog honom i famnen, petade in nappen och började sjunga för honom. Vad jag sjöng? Inte var det Lille Lasse Går Och Gråter inte. Däremot sjöng jag den här och den här (och om sanningen ska fram sjöng jag också den här och den här). Så fort jag börjar sjunga tystnar den lilla pluttungen och snart sover han och snarkar så gott. Jag bara ler, tänker "That's my boy!" och fortsätter sjunga för honom tills syrran efter alltför kort tid (en halvtimme) kommer och hämtar honom.

Det ska börjas i tid, vet ni. Innan hans föräldrar vet ordet av är den lilla solstrålen ett stort fan av Within Temptation och Cloudmachine, med flera med flera... Moohahahahahaaa!

Så nu vet ni det: Funkar inte Vyssan Lull eller Ro Ro Barnet eller vad ni nu kan tänkas välja att sjunga för småttingarna, så prova de här låtarna ;). Uppenbarligen fungerar de ju.

Magi. Ofta har jag frågat folk i min omgivning om de tror på att det finns magi. De flesta svarar nej. Jag, å andra sidan, håller envist, tjurskalligt, orubbligt fast vid att magi visst finns. Kanske inte Harry Potter-magi eller H. C. Andersens sagomagi, men magi av annat slag.

Idag hände något magiskt. Fantastiska storasystern min skänkte världen de samlade krafterna hos det fantastiska hon och hennes fantastiska sambo skapade för nio månader sedan. För är det något som är magi så är det väl ändå ett spädbarns födelse? En levande varelse med ett bultande hjärta, fylld av en livskraft så många vuxna saknar, av en häpnadsväckande styrka i en kropp som är så liten. På ett nästan magiskt vis lockar detta också fram så mycket känslor hos folk - för det allra mesta glädje och kärlek av gränslösa proportioner. Magi, magi, magi.

Välkommen till världen, du underbara, fantastiska, magiska lilla grabb! Jag önskar dig all välgång och lycka i världen, all kärlek som ryms i universum, all styrka och allt mod, allt hopp och all kämparglöd som någonsin funnits. Än är du inte ett dygn gammal, men mitt hjärta har du redan knyckt. Du har hela livet framför dig, lilla tuffing. Om du någonsin behöver hjälp på vägen genom det så finns jag alltid här för att hålla din hand.


Med kärlek,
Din oerhört stolta moster

Vissa vänner faller bort längs vägen. Andra håller en fast i armen i vått och torrt, över berg och dalar, genom öknar och hav, genom rytande stormar och på stilla seglingar genom de allra lugnaste vatten. Du är en sådan vän. Jag kan inte minnas hur vi kom att bli vänner och inte exakt när, men att vi varit det länge, det vet jag. Jag är så glad för att du, just du, du, du finns.

Ibland när livet är ett helvete kan man ringa till dig. Man kan ringa till dig och veta att på andra sidan linjen finns någon som förstår. man behöver inte förklara, man behöver inte försöka beskriva det som frustrerar, irriterar eller gör en ledsen. Du vet. Och när man har något man måste förklara komplexiteten i, svårigheten i, det djävliga i, då lyssnar du och finns där. Och vet. Nej, det är klart vi inte tycker likadant jämt. I mycket tycker, reflekterar, funderar och reagerar vi olika. Men jag tror att vi kompleterar varandra ganska bra.

Du får mig att skratta och le. Du får mig att drömma och hoppas. Du lyfter upp mig när jag vill gå och dränka mig. Du peppar mig och stöttar mig och finns alltid där. Du, med din energi och din passion. Du, med ditt skratt och dina gränslösa fantasier. Du, med din otrålighet som kontrar mitt tålamod och din frustration som uppväger min (ibland kanske alltför lättillgängliga) tolerans. Du med ditt stora, stora, stora hjärta och din otroliga värme och din kärlek till folk omkring dig. Du med dina underbara kramar och ditt sätt att finnas till exakt just precis den sekund man behöver dig.

Visst knakade det rejält i fogarna när vi var i tonåren. Visst har du varit frustrerad på mig och jag förbannad på dig. Visst har vi velat strypa varandra lite lätt. Visst går våra åsikter isär ibland. Men än så länge har vänskapen bestått, och nu känns det som om kedjor och band är för starka för att kunna brytas. Många års vänskap, diskussioner och åsiktsutbyten och ömsesidig förståelse, delade skratt, passioner, besvikelser, sorger, frustrationer och förlusten av en gemensam vän och därmed insikten om att tiden är begränsat och livet så skört har svetsat oss samman. Jag är så innerligt tacksam för varje ögonblick jag får av dig och din tid.

Ida, du är en av de mest fantastiska personer som fötts till den här världen. Tack för att du finns. Tack för din vänskap. Tack för allt du är. Tack för att du skrattar med mig när jag är glad och för att du står ut med mina självtvivel och skäller på mig när jag rackar ner alltför mycket på mig själv. Tack för att du alltid, alltid, alltid finns där och håller min hand, både i storm och i stiltje. Utan dig vore livet inte hälften så roligt att leva. Ik hou van je.

De senaste åren har jag märkt en återkommande trend i min familj och bekantskapskrets. Egentligen tror jag att jag vetat om det ett tag, men det var inte förrän igår jag verkligen insåg att den här trenden bitit sig fast som en fästing. Den verkar vakna upp ur sin slummer när jag pratar. Det gäller att välja orden med omsorg.

Såhär är det: Jag har upptäckt att om jag talar uppspelt om någon eller någonting, med entusiasm, glädje, fascination, förundran eller annan liknande känsla som innehåller positiv energi får folk lätt för sig att jag är... just det. Kär. I något fall då och då har det väl kanske stämt - som när jag var 16 och uppspelt och entusiastiskt pratade om killen jag rollspelade med som var sååå gullig och plötsligt, out of the blue, fick kommentaren: "Du låter som du är kär, du" - men det stämmer ju inte alltid. Ibland är jag bara överväldigad över att ha fått prata med någon jag aldrig trodde jag skulle få prata med, eller att jag fått goda råd, eller att någon helt enkelt har varit så snäll mot mig (!) att jag knappt kan fatta att det hänt. Ett litet ord, en snäll kommentar eller ett oväntat samtal kan göra mig så bubblande lycklig och tacksam.

Att jag vet att det jag säger kan få den här Shassie-är-kär-effekten gör inte saken bättre precis. Redan av mig själv är jag nog ganska bra på att rodna när jag pratar om sådant som gjort mig glad, smickrad, ivrig, förundrad eller liknande. Misstankegraden stiger. Jag tänker "åh nej fan, nu låter jag sådär igen!", vilket får mig att rodna mer, vilket i sin tur leder till att kär-misstankarna liksom höjs med ungefär ytterligare 150 %. Ni skulle till exempel bara veta hur mycket familjen (små pluttenuttar...) har retats med mig sedan jag träffade Jorn - ett möte som fortfarande, 1,5 år senare, kan göra mig alldeles överväldigad. Men jag får väl skylla mig själv som aldrig kan sluta påpeka vilken fantastisk människa han är. ;)

Hur som haver. Denna upptäckt har gjort att jag ibland biter mig i tungan för att inte babbla på om folk jag pratat med, träffat, läst något om eller av, eller diskuterat med någon. Man vet ju aldrig riktigt varthän det skulle bära. Kanske blir det en vänskaplig/familjekärleksfull retkampanj. Kanske blir det misstänksamt du-har-väl-inte-gått-och-kärat-ner-dig-i-HONOM-hoppas-jag-korsförhör (några gånger följt av ett: "JAG TYCKER INTE DU SKA PRATA MER MED HONOM!"). Kanske blir det ingenting. Det går liksom aldrig att veta säkert i förväg. Därför händer det att jag försöker hålla tyst istället. Det är lite frustrerande ibland, när jag är uppspelt över en diskussion jag haft, hjälp jag fått, tips och råd, snälla saker folk har sagt om eller till mig osv, och jag nästan spricker av behovet att bubbla om hur fantastisk den eller den är som sagt ditt eller datt, och hur snäll blablabla är som sade si eller så. Aaah. Intressekonflikt!
(Jag kanske borde förtydliga att det här bara händer när det är manfolk med i bilden. Hittills har ingen anklagat mig för att vara kär i någon av honkön.)

Lösning: Jag måste helt enkelt skaffa mig ett pokeransikte. En känslolös bekännarmin (confessor). En oberörd onåbar orubblig drottnings uttryckslösa uppsyn. Det skulle kanske hjälpa. (Alternativt helt enkelt bara vänja mig vid att sortera mina bubblingsoffer och vid att folk tror jag har crushar på de mest udda figurer...)
Följdfråga: Går det att ha pokeransikte på rösten också? Pokerröst? Jag är ju till exempel inget vidare på att dölja min förtjusning när jag har ett fyrtal på hand när jag spelar Chicago med mina farföräldrar. (Det konstiga i just det sammahanget är att ingen verkar ha genomskådat mig i de sällsynta fall det hänt...än. Hm.) Jag tror jag är en aning bättre på att dölja negativa känslor. Kanske. (Måste fråga syrran...). Nervositet kan jag pokeransikta bort i alla fall (ibland, hrrrm). Yay!

Kärlek är ganska underbart ändå, visst är det? Det vore trevligt att vara kär, att ha någon att vara kär i. Att ha någon som var kär i en vore inte så dumt heller. Eller vad säger ni? ;) Kanske är det bara våren som spökar...vad nu den har med ingenting att göra.



Ps: Nu medan jag skrev det här slog det mig att det kanske inte var så konstigt om mitt ex (med några få undantag) var svartsjuk på allt manfolk som rörde sig omkring mig. Jag menar, om nu mina nära och kära kärstämplar mig när jag pratar sådär...kan han ju ha känt sig lite hotad av den manliga delen av mänskligheten. Aj. Oj. Heh... :)

Idag (nåja, igår) kände jag det! Ni vet, det där. Det som folk gått och inbillat sig i en månad nu. Det som folk gått och hoppats på sedan januari. Jag vet inte om det kommit för att stanna, men när jag sprang ner för att börja tvättstugeexercisen i eftermiddags kände jag det...

...Vår! Det låg vår i luften! Hur folk så optimistiskt kunnat tala om den tidigare i år, det övergår mitt förstånd. Jag har åtminstone inte känt av den. Det gjorde jag nu. Idag (Nåja, igår).

Jag kan inte riktigt säga vad det är som gör det, vad det är som talar om för mig att våren är på väg. Det är något särskilt i luften, en känsla... en förnimmelse. En mustig värme, fyllig närvaro av...liv. Just idag slog det mig att jag känt det varje år utan att riktigt reflektera över det, men det känns. Det är något alldeles särskilt. Sistlidna helgs solsken fick många att hoppas på vår. De hoppades nog rätt, men då låg det inte i luften så som det gjorde idag.

Jag stod kvar utanför tvättstugedörren en stund sedan jag startat maskinerna och bara andades in den. Nu är ju stadsvår inte alls som landsvår, men har man inte landsvår får man ta det som bjuds. Sedan gick jag upp till mitt och slog upp alla fönster på vid gavel (sådär så att alla gardiner, utan undantag, sögs ut genom dem när det började blåsa och fladdrade muntert i vinddraget, vinkande åt folket nere på gården) medan jag städade. Underbart!

Vår, har du kommit för att stanna nu?

Ibland undrar jag om det är något fel på min hjärna. Folk säge rtill mig: "Du klarar det här så bra så", eller "Du som är så smart susar väl igenom de där uppgifterna som ingenting", eller "Du som är så bra på att tänka själv/analysera/argumentera/diskutera fixar väl det där i ett nafs". Av någon anledning har jag gaaanska svårt att hålla med. Mina protester vinne emellertid ingen mark hos eventuella åhörare.

Om jag var så himla smart, varför skulle jag då fortfarande sitta här med en uppgift i kursen Svenska B som skulle varit inlämnad ungefär vid istidens början? Någon där ute som har ett vettigt svar på den frågan?

Jag börjar bli hjärtinnerligt trött på den där killen Shakespeare. Eller, om jag ska vara helt rättvis (och det ska man ju) är det nog mest min oförmåga att handskas med hans draman i samband med ord- och teckenbegränsade skoluppgifter som jag är hjärtinnerligt trött på. Shakespeare var ju trots allt ett geni, det ska man inte ta ifrån honom. Men att sitta och svettas och svära och våndas och oroas och gnissla tänder över en uppgift som inkluderar honom gör honom liksom ofrivilligt något... impopulär.

"Tänk dig att du är med i en lokal teaterförening, och att ni har bestämt er för att sätta upp ett drama av Shakespeare. Du väljer det som du just har läst. För att dina imaginära teaterkollegor ska gå med på ditt pjäsval gör du följande:
• Sammanfatta handlingen (ganska kort), och beräta när och var dramat utspelas.
• Berätta ingående om de olika karaktärerna och deras inbördes relationer.
• Välj ut ett stycke som du tycker är speciellt intressant. Varför har du valt detta citat eller denna episod?
• Vilka teman och motiv behandlar pjäsen? Alltid bra att ta med.
• Ge ett välmotiverat omdöme till varför teatergruppen ska välja just "ditt" stycke.
• Vid presentationen kan det vara bra att ha en intressant inledning och en stark avslutning. Du brinner ju för pjäsen och du vill verkligen att man ska välja denna.
Du presenterar punkterna ovan i en sammanhängande text på ca 400-500 ord."


Jag börjar så smått nära en tämligen stark misstanke om att någon elak jäkel brukat våld på min hjärna och amputerat mitt logiska tänkande, min analytiska förmåga, mitt ordvrideri och min inspiration, för att inte tala om min förmåga att se meningar och teman i böcker/dramer. Snälla jäkel, sätt tillbaka de bitarna, Jag behöver dem. Nu.


Nä. Nu ska jag lyssna på ängeln på jorden en gång till, sedan öva lite på låtarna jag skulle kunna till ikväll, och sedan är det repdags med min trogna visgitarrist. Sångjobb på lördag. Puh.

På återskrivande, mina högt skattade hjärtegryn!

Min mor har ett antal gånger beskrivit mig som "en tacksam människa". Det är nog sant. Jag blir ibland så tacksam, även för små små småsaker, att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Det behöver inte vara några världsförändrande saker alls. Det kan vara en kram i just det ögonblick jag behöver den, eller att någon pratar med mig en stund, eller att jag får applåder när jag sjunger, eller att en kommentar trillar in från någon av er, eller att jag oväntat får ett vykort från en vän. Ändå blir jag så tacksam att jag inte vet hur jag ska säga tack. Jag vet inte hur jag ska uttrycka min tacksamhet för att den jag vill tacka ska förstå hur tacksam jag är. Det är lite invecklat.
Nu ska jag berätta om en sak som jag är väldigt tacksam över, om något som gjorde mig innerligt glad trots att jag just då höll på att gå sönder inuti. Tyvärr tror jag inte att personen som gjorde detta kommer läsa det här, men jag hoppas att ni gör det. :)


Det var i januari 2008. Min dåvarande pojkvän hade åkt hem till staden där han bor en vecka tidigare efter att vi först firat jul hos hans familj och sedan nyår själva i pappas lägenhet här hos mig. Jag hade just blivit frisk från vinterkräksjukan och hade tillbringat större delen av dagen med bästaste bästa Gina. Vi hade flamsat något otroligt mycket. Vid något tillfälle hade vi emellertid kommit in på tråkigare ämnen - trassel i mitt förhållande ett knappt år tidigare. Det hade varit ett par skitjobbiga veckor. Jag sade till Gina, sittande på sängen och med ryggen lutad emot hennes sida: "Men i år händer det ingenting, eller hur? I år kan det bara inte hända någonting. Visst gör det väl inte det?"
Men det hände någonting. Just precis den kvällen, bara ett par timmar efter jag sagt det där till Gina, hände det någonting.

Min pojkvän loggade in och var allmänt märklig. En stund senare ringde han mig. Först pratade han på nästan som vanligt om filmer han tittat på och folk han snackat med, men lät ganska dämpad. Så efter ett tag frågade jag varför han lät så nere. "Jag vill ta en paus", sade han, "jag vill fundera på hur jag känner".
Aj. Ta en paus? I min värld betyder "ta en paus" det samma som "jag vill göra slut". Det är så pauserna enligt min erfarenhet brukar sluta. Aj.
Vad vi mer sade den kvällen minns jag inte. Men jag minns att han ringde dagen efter. Han ville inte prata mer på ett tag, sade han. Inga sms. Ingen datorkontakt. Ingenting. Han behövde tänka. Jag frågade gråtande om jag inte ens skulle låtsas om att jag kände honom. Vad jag kan minnas fick jag inget svar. Men det kanske jag fick. Det enda jag minns är att han sade: "Jag säger som Gandalf: 'Jag tänker inte säga sluta att gråta, för alla tårar är inte av ondo'". Haja att jag hatade Gandalf efter det.
När han ringde satt jag och skrev med Naia på msn. Hans ord slet sönder mig. Skar mig i bitar. Krossade hela mig, kändes det som. Jag skrev till Naia: "Naia, jag orkar inte mer nu. Jag går sönder. På riktigt."
Underbara Naia svarade genast: "Vill du att jag ska komma?". Då bodde hon ca 1 h 15 minuters tågväg från mig, och vi hade bara träffats en enda gång i knappa 3 minuter när jag råkade vara i krokarna av festivalanledningar.
"Ja", svarade jag med tårarna droppande ned på tangentbordet.
"OK", skrev hon, "Jag är hos dig 18:13."


Underbara, fantastiska Naia. Det där är bland det finaste någon någonsin gjort för mig, att bara sådär kasta sig iväg för min skull...särskilt som vi knappt träffats, även om vi terroriserat varann elektroniskt i ca 2,5 år, och hon ju bodde en bit bort. Att direkt leta upp ett sätt att komma till mig och skita i att det kostade litegranna för att trösta och stötta. Att distrahera mig nog för att jag skulle kunna vara samlad. Att till och med erbjuda sig att stanna längre och strunta i seminarier och föreläsningar i skolan (vilket jag inte tillät) ifall jag ville det. Det är jag fortfarande tacksam för, trots att tre år gått sedan dess. Och fortfarande tacksam för att hon, på morgonen när hon vaknade och såg att jag satt upp i sängen med ansiktet begravt i händerna (och förmodligen såg tämligen förstörd ut), flög ur sängen, sprang in till mig, satte sig bredvid mig och lade armen om mig med ett mjukt: "Hur är det?". Nej, jag kunde inte gråta, det vågade jag inte. Men hennes enarmskram och att få vila huvudet emot hennes axel en stund kändes trösterikt, om än ovant.

Tack Naia. Jag hoppas att jag någon dag, någon gång, på något sätt kan göra något som kommer betyda lika mycket för dig som det här betydde och betyder för mig. Jag hoppas du vet hur värdefull du är.


Och jo. Jag fick bekräftelse på min pausteori. Han gjorde slut en vecka efter han begärt paus. Nu, såhär tre år efteråt (och även ett och två år efteråt) är jag glad över det. Det hade ändå aldrig fungerat i längden.


Nu blev det förfärligt personligt här, så det är bäst jag slutar. På återskrivande...

Tänk så fort tiden går egentligen. Det har redan gått en vecka på det nya året. Nästan i alla fall (sjunde dagen har ju knappt börjat, menar jag). Och ser man på - här kommer ett livstecken från planeten Jorden också. Är det inte otroligt? Jag förstår det knappt själv.

Medan urskogen växt upp har jag funderat ut några inlägg som eventuellt kommer besvära Blogg.se med sin närvaro framöver. Dock icke inatt. Jag är egentligen fullt upptagen med att slåss med måsten, borden och med framtiden, samtidigt som jag lyssnar på musik och skriver låttexter (Jajjamensan gott folk, ni hörde rätt!) så jag ska skjutsa er vidare till en annan blogg istället.

I mitt förra inlägg nämnde jag i förbigående det otroliga som kommer hända i juni. Jag har varit sprickfärdig av att få berätta i månader, men när jag väl fick tillåtelse att skvallra för mänskligheten ville tillfället liksom inte uppenbara sig. Det var därför det blev nämnt i förbigående.
I alla fall. I juni blir min supersnygga monstertuffa wonderwoman-coola storasyster och världens bästa målarsvåger föräldrar (Och jag blir moster!). Det är en av de bästa saker som någonsin hänt! Och eftersom jag inte tänker skriva så mycket mer just nu så tycker jag ni ska läsa om hur det gick på ultraljudet, för det är så otroligt fint skrivet. Varför min syster inte valt att bli krönikör eller novellförfattare övergår mitt förstånd, men man kan väl inte få allt antar jag. ;)

Jag återkommer förhoppningsvis inom några dagar med någonting för er att begrunda. En av de saker jag tycker om med att skriva blogg är att man lika väl som man delar med sig av sina egna tankar kan be läsarna att dela med sig av sina. Så eventuellt kommer ni få använda de små grå cellerna en stund nästa gång vi skrivs. Det ska vara nyttigt, har jag hört. :) Vårda dem och er själva ömt tills dess.

/ Le loup Shass

ÅRETS START: Kunde varit sämre. :) (Ska jag vara ärlig minns jag inte… hehe)
ÅRETS BÄSTA: TVÅ (!) Hollandsresor det här året. Helt otroligt! Dessutom upptäckten av en riktigt go och härlig nära vän.
ÅRETS SÄMSTA: Steve Lees bortgång. Det gör så ont i mig än… Vila i frid, Steve. Jag kommer alltid bära dig med mig.
ÅRETS ROLIGASTE: Har väl hänt ganska mycket roligt i år, men en av de bästa sakerna var förstås att åka och hälsa på Lettie. Det var länge sedan jag skrattade så mycket på en helg. <3
ÅRETS SORG: Isen, Steve, Honeys återkommande dåliga fysiska tillstånd, förvirring.
ÅRETS KÖP: Mest skivor, men icke att förglömma mina knähöga högklackade stövlar. Yeah! (Lettie kallar dem för mina gå-och-förföra-män-i-stövlar. Hon har väldigt livlig fantasi…)
ÅRETS SKVALLER: Faktiskt har det varit en del skvaller om vem i f.d. högstadie/gymnasieklasser som ska ha barn, borde haft barn redan, eventuellt kommer skaffa barn snart osv.
ÅRETS SAKNAD: Isen <3. Och Naia…
ÅRETS LÄNGTAN: Samma som förra året: Jag tror att det jag i genomsnitt längtat allra mest efter det här året har varit en kram. Så många många många gånger har jag velat ha en kram, så mycket att det gjort ont.
ÅRETS KÄRLEK: Världens bästa familj, vänner, världens finaste lilla Röd, världens finaste Honey-blomma och världens finaste Chili-katt.
ÅRETS HAT: Döden.
ÅRETS SJUKDOM: Stress.
ÅRETS SKADA: Översträckt armbåge och stukad axel… och stress.
ÅRETS HÖJDPUNKT: De gånger jag stått på scen med Åke i samband med Visans Vänners hyss. Har haft världens tuffaste publik. All kärlek till er!
ÅRETS BRÅK: Kommunen. Och Försäkringskassan. Usch.
ÅRETS SKÄMT: Kommunen. Ha…ha.
ÅRETS UTBROTT: Hade utbrott förra året, så det dröjer nog lite till innan nästa kommer.
ÅRETS KYSS: None.
ÅRETS AKTIVITET: Musiklyssnande, musikskapande, musikframträdande, konsert/festivalbesök, läsning, resande, stress, stress och stress. Och lite studier… Uhm, aktivitet stod det visst, ja, inte aktivitetER, nej… Ja. Ja, precis.
ÅRETS MAT: Terry Goodkinds kryddsoppa. FANTASTISKT god!
ÅRETS DRYCK: Te, tranbärsjuice.
ÅRETS RÖVHÅL: Hysch…
ÅRETS HJÄLTE: Min alldeles egna personliga mäster Rahl och min alldeles egna personliga Isbjörn. Utan dem hade nog bitar av det här året blivit ännu tyngre än de blev. Tur att det finns hjältar...
ÅRETS FULASTE: Hysch…
ÅRETS SNYGGASTE: Min blirmammaijuni-storasyster, såklart! Tänk er - Shass ska bli moster!
ÅRETS KLÄDSEL: Jeans och t-shirt eller skjorta. Mest. Genomsnittligt. Tror jag… Och kjol. Och diverse annat.
ÅRETS FILM: Oj. Harry Potter and the Deathly Hallows part 1, kanske.
ÅRETS BOK: Sanningens Svärd del 20 och 21 av Terry Goodkind, samt Blommornas Krig av Tad Williams.
ÅRETS LÅT: Helt klart (!) den här! <3 <3 <3
ÅRETS SKIVA: Det har släppts flera mycket bra skivor i år, bland annat Gotthards “Heaven” och Star Ones “Victims of the Modern Age”.
ÅRETS MUSIKALISKA UPPTÄCKT(er): Star One, Blackberry Smoke, Maiden uniteD, Steve Knightley, Jolie Holland, Rick Springfield, Damian Wilson, Rush, Ida Sand, Tribe Pendragon… m.fl.
ÅRETS YOUTUBE-LÄNK: Lite svårare i år än förra året, om jag ska vara helt ärlig. Men jag är ganska förtjust i den här och den här.
ÅRETS KOMMENTAR: ”Ursäkta mig, men mina strumpbyxor är en aning trånga. Skulle du kunna hjälpa mig att…ta av dem? …Eller jag menar…!” /Lettie (under superflummig diskussion gällande hennes nya strumpbyxor och anledningen till att ha dem när man går ut och jagar karlar)
ÅRETS INTRESSANTASTE: Musik.
ÅRETS ÖNSKAN: Ge mig en kram! Snälla!
ÅRETS GODA GÄRNING: Skickade två isbjörnar till min alldeles egna personliga Isbjörn. Tror det kan sägas vara gott gjort… Han har sagt flera gånger under veckorna som gått att han kastat en blick på dem när han känt sig nere och fått tröst av det. Det känns bra på något vis.
ÅRETS AVSLUT: Gina är här hemma i krokarna med karln sin och hälsa rpå sina föräldrar, så ikväll ska jag till henne och vänta in det nya året. Vad kan 2011 tänkas bjuda på…?


TACK alla mina fantastiska underbara bloggläsare för det här bloggåret. Era kommentarer är guld värda och jag blir lika glad varje gång en trillar in. Jag hoppas att ni ska fortsätta läsa även 2011. Än vet vi inte vad för konstigheter som kommer ramla upp hit då, men om ni tittar in igen nästa år så får ni kanske veta... ;)


GOTT NYTT ÅR!

Kära bloggläsare,

Tro det eller ej, men jag har inte försvunnit. Energin har gjort det, men inte jag. Det är bara väldigt mycket med allt just nu och jag har inte fokus nog att skriva något vettigt. Har suttit i flera dagar och försökt få ihop något, men det går inte. Jag har inte ens haft ork att besvara utmaningen min syster ville jag skulle ta tag i. Jag ska dock göra mitt bästa för att återkomma snart.

Tills dess hoppas jag att det är bra med alla. Håller ni er varma i vintermörkret? Har ni läst några bra böcker på sistone? Hur ska ni fira jul? Berätta!

Och - Tusen tack(!) för alla kommentarer på förra inlägget! Det betyder väldigt mycket för mig. Tack.


Er tillgivna,
Shass

Häromdagen, när jag besvarade frågorna i utmaningen från Emeli lovade jag att återkomma med svar på fråga 16 när jag kom på ett.


16. Berätta något om dig själv som folk inte känner till.
a) Jag är 9 gånger av 10 så nervös när jag går upp på scen att jag knappt vet vad jag heter. Det syns och märks för det mesta inte alls, eller bara väldigt lite, och det är kanske tur. Jag tror jag skulle bli ännu mer nervös om jag märkte att det märktes väldigt mycket...
b) Jag planerar inte mitt mellansnack i förväg. Jag kan inte. Jag försökte i somras innan framträdandet på Visans Vänners viskväll, men fick ge upp. Det måste komma när jag står där, och komma av sig självt. Jag kan tänka ut eventuella möjliga riktlinjer, men aldrig färdiga saker. Kvaliteten kan säkerligen variera en del då, men det verkar vara så jag funkar.
c) Jag har spelat klarinett i 4 år. Ja, inte nyligen direkt. Jag spelade från jag var 8 tills jag var 12. Nu tror jag inte att jag skulle få fram något vettigt på en om jag fick en i näven. Å andra sidan kunde jag inte det medan jag "spelade" heller. Men frukta icke! Jag lär inte ta upp klarinettspelandet igen.


Nu fick ni tre svar som kompensation för icke-svar sist jag fick frågan.

Jag har spelning ikväll och redan nu är jag nervös. Jag har blivit övertalad att själv spela gitarr på tre av låtarna. Det är som bäddat för en katastrof...fast så får man inte tänka. Självuppfyllade profetia kallas det. Puh. Andas, Shass...Andas. Det kommer gå bra.

Får försöka fokusera på meddelandet jag fick från Ruud Houweling efter att jag inte kunde hålla mig längre och skvallrade för honom att jag ska spela en av hans låtar...
"Wow, that is so COOL! It is the best thing when other people enjoy playing our music. If you Youtube it let me know. Go girl!"
Jag tror det betyder att han inte misstyckte i alla fall. ;)


Snälla, håll tummarna för mig ikväll. Vi spelar någon gång mellan 18:30 och strax efter 19-snåret, tror jag. Förhoppningsvis överlever jag. Ifall jag frågar nästa gång jag bloggar (om jag överlevt spelningen, alltså), påminn mig om att Shass är ett ganska vanligt förekommande namn på mig.

Yours truly, madly, deeply,
Shass

Eftersom jag redan satt rekord i antalet inlägg den här månaden (eller åtminstone tror att jag gjort det) så kan jag ju lika gärna slänga in ett till lite snabbt innan månaden hinner ta slut. Eftersom det är ett snabbt inlägg blir det förhoppningsvis kort och hinner bli färdigt före 00:00. Eftersom det ska bli det borde jag gå vidare nu och sluta börjar meningarna med eftersom...

Insikt 1: Jag glömde nämna i Hollandsredogörelsen att jag banne mig tror jag måste gifta mig med en holländsk karl. Kände det några gånger medan vi var där. Jag vill ha en. Ge mig!

Insikt 2: Jag har GLÖMT köpa ett Rosa Band i år. SKÄMS på mig! Jag hoppas ni varit bättre än jag på att stödja bröstcancerfforskningen. Jag ska sätta mig i skamvrån och skämmas tills nästa års rosabandetperiod.

Insikt 3: Året är snart slut (Nåja, om 2 månader, men i alla fall...). Kan inte fatta. Vill inte fatta. Det innebär nämligen att min pluggtid springer ifrån mig och...nu insåg jag precis att det bara är 1 månad och 14 dagar tills min uppsats i svenskakursen ska vara inlämnad och klar. YYYL! PANIIIK!

Uppmaning: Nu när det är kallt och mörkt och regnigt och tråkigt och fullt med löv utspridda över halva jordklotet tycker jag ni ska se till att hålla er varma och goa och glada. Snart är det vår och sommar igen! Tiden fram tills dess kan man ju göra något bättre med än att deppa bort. Krama varandra, drick te, mys, läs, ät mörk (minst 70%:ig) choklad, linda in er i tjocka varma mjuka goa mysfiltar och försök att tänka bort de grå gardinerna som gömmer solen. När det är dags kommer Moder Jord svepa bort dem från sin vilande dotter Sol och låta henne värma marken igen. Och är det inte ganska underbart att bo på en plats där årstidsväxlingarna faktiskt märks av? Är det inte ganska fint att se hur naturen omkring en föds, blomstrar, vissnar och vilar i vitt, bara för att sedan återfödas igen? Jag tycker det är fantastiskt!


Som ni kanske märkt under årens lopp (Jag kan faktiskt säga så nu...tror jag) händer det ibland att det tar ett tag innan jag skriver. Ifall ni vill fördriva tiden mellan mina inlägg, har tröttnat på mina maratontexter, vill få lite nya perspektiv på livet eller vad ni nu kan tänkas vilja egentligen tycker jag att ni ska göra visit hos följande:
Min älskade underbara storasyster som skriver om ditt och datt och lite av varje. Ibland nämner hon faktiskt till och med mig. ;)
Min kära kära vän Gina som skriver om allt möjligt. Hon har också en viss förkärlek för maratoninlägg, så saknar ni mina kan ni ju alltid läsa hennes. ;)
Världens tuffaste Skogsfru som delar med sig av sitt liv på torpet i Dalsland med bilder och finnurlig text, som kämpar för djurs och människors rättigheter och som helt enkelt gjort mig till en trogen läsare sedan ett år tillbaka. Läs NU!
365 saker om utifallatt ni behöver tips på saker att sysselsätta er med.

Sedan en tid tillbaka har jag också läst Kungen och Majkis blogg. Snubblade över den av en slump och blev helt fast. Barnens prat och moderns skrivsätt får mig ofta att skratta. Helt underbar och lättsam blogg.


Nej, nu säger jag farväl till oktober, hoi till november och godnatt till er. På återskrivande!

Idag har Shass sorg. En av världens bästa röster, en av dess mest livsbejakande invånare och till lika en av Shass största förebilder har lämnat världen bakom sig.


STEVE LEE (1963-08-05 - 2010-10-05) slets från livet i en motorcykelolycka. Under en semester han länge sett fram emot med flickvän, bandkompis och givetvis hojen han älskade att köra hände det som inte får hända.

Steve. Du är och var en av mina största influenser när det kom till sången. Den livsglädje du bar på, den positiva energi du fullständigt strålade av och den värme du erbjöd alla dina fans och hela världen sträckte sig så djupt in i mig. Hos dig kände man livet, från dig strålade det ut lika starkt som solsken en klar sommardag och du verkade vilja inbjuda alla till ditt hjärta. Hur nedstämd jag än var före en spelning med Gotthard kom jag ut från varenda en som en ny, lyckligare människa. Du fyllde upp och fyllde ut, fyllde i och omvärvde. Du var något alldeles särskilt - ett ljus i världens mörker.

Världen är så fruktansvärt orättvis. Den tar de goda människorna från livet och gömmer dem. Dig tog den och gömde. Jag vill inte tro på att du inte finns kvar på jorden mer. Jag vill inte tro på att din röst aldrig mer ska sjunga om hjärtesorg eller sprudlande glädje, aldrig mer uttrycka din livsvilja eller ditt trots. Jag vill inte, vill inte, vill inte tro på att du aldrig mer från scen ska braka in i min själ som en virvelvind, skingra dimmor, lätta mörker, tända ljus. Jag vill inte tro att möjligheten att få träffa dig igen inte finns mer. Jag vill inte tro att drömmen om att få sjunga tillsammans med dig aldrig kommer slå in. Jag vill inte tro att du inte finns mer! Du var ju inte färdig här än. Du ville ju ge världen så mycket.

Steve, vila i frid. Sträck dig från där du finns nu och vidrör oss som är kvar med din livskraft och kärlek till livet. Genom musiken kommer du leva vidare och aldrig bli glömd. Aldrig. Tack för att jag fick träffa dig. Tack för att jag fick uppleva din musik. Tack för att jag fick så mycket av dig, trots att du knappt vet att jag finns. Tack för allt. När åskan mullrar vet jag att det är du som far himmelen fram på din livet-efter-detta-Harley med håret flygande bakefter. I hope you've found your peace of Heaven...

And Then Goodbye...


Shass

1995
Shass är 6 år gammal. Filmen Pocahontas kommer på bio. Shass fascineras av indianskans långa, långa hår och bestämmer sig för att så långt hår vill hon också ha med lika lång lugg som håret. Så får det bli.

2005
Shass har hår nästan ner på rumpan och går med det i en eller två tjocka flätor (ävenom de inte är Pocahontas-tjocka) som hon själv inte ens kan hålla fingrarna borta från. Är noga med att sköta om håret och släpper bara ut det vid särskilda tillfällen som födelsedagar, skolavslutningar, när hon är utklädd till Sagan-om-Ringen-alv på spexet i skolan, osv. Mamma muttrar lite över längden, men det är tjockt hela vägen och de flesta säger att det är vackert. Flickorna i Shass högstadieklass älskar att pyssla med det; borsta, fläta, greja. Shass har ingenting emot det, tycker rätt bra om det till och med.Shass är nöjd och stolt. Håret är den enda del av sitt utseende Shass är nöjd med.

2006
Shass hår har växt en liten bit till och når ner en liten bit på rumpan. I början av maj får hon ett infall och sätter in blå slingor i det, inspirerad av Sharon den Adels slingor under Sweden Rock 2005 och ivrigt påhejad av sin storasyster. Majoriteten av Shass' vänskapskrets, släkt och övriga bihang (dåvarande pojkvän t ex) blir en aning förvånade eftersom Shass "inte gör sådant". I juli drar hon dock loss den sista, envisa slingan. Shass kommer ett flertal gånger, medan hon borstar håret, på dåvarande pojkvännen med att avbryta sig i det han för närvarande sysslar med för att istället betrakta henne. Riktigt varför får hon inte ur honom förrän efter några gånger, då han medger att han tycker Shass ser så lugn och fridfull ut då. Shass är fortfarande nöjd och stolt över sitt hår och älskar att ha det utsläppt, även om det fortfarande bara sker då och då.

2007
Mars. Shass vill klippa bort bara det allra nödvändigaste av det slitna på håret. Frissan gör så. Här icke-specifiserad släkting lägger sig i och omkring 10 cm till åker av efter visst diskuterande släkting-hårfrisörska emellan. Shass gråter på vägen hem och är besviken på sagda släkting i ett par dagar. Det går dock över och Shass vänjer sig vid hårlängden. Det är ju ufortfarande långt och tjockt!

2008
Shass blir dumpad och deprimerad och skiter i vilket - Vem har hon att bry sig om sitt utseende för? Men än så länge är håret som det ska...även om Shass är lite sämre på att sköta om det som förr. Börjar bli en liten smula mindre benägen att släppa ut håret än förut under t ex. sångjobb.

2009
Shass börjar märka en viss förändring i håret och är lite orolig. Hon tycker att hon får för sig att håret är tunt. Övertygar sig själv om att det bara är inbillning, men blir allt mindre benägen att röra vid håret. Skräms av flätans tunnhet. Känner dock fortfarande en viss, liten, kvardröjande stolthet över det. I oktober klipper frisörskan bort 7 cm (Shass har bytt frisör vid det här laget, märk väl). Shass kan inte sluta oroa sig och börjar må dåligt över det allt tunnare håret. Nu börjar det dessutom lossna i stora sjok, särskilt när hon duschar. Farfar kommenterar under ett släktkalas hur tunn Shass fläta blivit. Shass är gråtfärdig. Införskaffar tabletter för hår och naglar, men tycker inte det hjälper. Blir orolig och nedstämd. Börjar sluta vilja släppa ut håret och vill inte att folk ska ta i det. Börjar känna obehag inför folks kommentarer om det. Tror dem inte alls längre om de säger att hon har vackert hår.

2010
Januari. Shass vågar nästan inte ha utsläppt hår på profilbilden på Twitter. Blir övertalad av storasyster. Får en kommentar på MySpace om hur vackert hår hon har på profilbilden där (från 2006...se länken om slingorna ovan) och en uppmaning att aldrig, aldrig klippa av håret. Shass håller med, men känner sig lätt panikslagen. Håret tunnas ut och hon får inte stopp på det!
Februari. Shass har börjat bli rädd för att släppa ut håret. Om det är tunt och fult vill hon inte att folk ska behöva se det. Är nästan motvilligt hon har det utsläppt under Gotthards spelning på Compagniet i Karlshamn. Våndas inför varje hårtvätt eftersom det känns som om allt mer ramlar av för varje gång.
Mars. Mamma utbrister: "Herre gud, såhär tunt har jag aldrig sett det förr!". Avråder å det bestämdaste att Shass har det utsläppt under ett begravningsjobb. Shass bokar tid hos frisörskan igen och mår dåligt.
April. Frisörskan är mycket bekymrad över hur tunt håret blivit. Hon säger att det ser ut som om det gått av på något underligt sätt. Hon tar av 15 cm, mycket med motiveringen att om hon tar av för mycket kommer Shass inte tillbaka igen, eftersom hon vet hur viktigt håret är för Shass. Tipsar om olja som ska gnidas in i det långa håret, och som Shass också går med på att köpa. Införskaffar dessutom vitamin-B-Tabletter. Inget hjälper. Håret ramlar fortfarande av i massor och Shass vet inte vad hon ska ta sig till.
Juni. Shass införskaffar Priorin - en hårkur som man ska äta i minst 3 månader för att få effekt. Den ska stimulera hårrötterna och... vad det var. Shass är lite mer hoppfull, men har svårt att hålla modet uppe. Våndas ännu och drömmer mer än någonsin förr mardrömmar om att tappa håret - mardrömmar som ändå återkommit ganska ofta de senaste 2-3 åren. Flätar eller har håret i knut för att slippa tänka på hur det ser ut, men tänker ändå.
Juli. 10 cm till åker av. Shass är deprimerad och kan knappt tänka på annat. Från att ha räckt ner på rumpan räcker håret nu knappt nedanför BH-bandet. Folk fnyser eller kommer med lätt spefulla pikar om Shass nämner något om att hon tycker håret blivit kort. Hon har alltid känt det som att en bit av hennes identitet åkt bort varje gång hon klippt sig, och så känns det än mer nu. Shass vill fortfarande inte ta i håret och flätar det i stort sätt jämt. Tycker flätan är ful, tunn och ivägen. Äter fortfarande Priorin.
September. Shass avslutar hårkuren Priorin. Funderar på att köra någon eller några månader till, men kommer aldrig till skott. Grubblar över håret och om hon borde boka klipptid igen. Drar sig för det. Pratar med mormor om det och får tips på en olja liknande fiskleverolja (påstår mormor) som ska intagas varje dag, 1 tsk. Ber mormor fixa denna. Får den, men glömmer ta den.
Oktober. Fredagen den 1:a. Pappas kompis R's flickvän H säger att Shass hår ser slitet ut och undrar om hon ska klippa av det. Shass får halvt om halvt panik, trots att hon vetat om slitet, och önskar att hon flätat håret. Går med på klippning. Bestämmer måndag.
Måndag 4 oktober. H klipper av 8-9 cm till. Shass vill dö. Shass önskar att hon var skallig. Shass hatar sitt hår och vill gråta. Vill inte ta i, inte fläta, inte göra någonting. Saknar gamla långa, välbekanta, tjocka, fina håret. Nu är det så kort. Räcker knappt nedanför skulderbladen. Får förståelse av H, som också känner det där med identiteten i håret. Vill inte prata om det med någon eftersom alla bara fnyser. Är ledsen.
Tisdag 5 oktober. Shass skriver om det på sin blogg och undrar varför...


Visst låter jag som en patetisk liten idiot? Och ytlig. Låter jag inte ytlig? Jag tycker det i alla fall. Ursäkta ordvalet, men fy fan! Men håret, det långa långa håret, det var jag. Det var så mycket av mig i det. Det var så mycket av min identitet i det. Det här bara en tredjedel så långa, en tredjedel så tjocka... Det är inte jag. Det här är inte jag. Vem är jag? Var är jag? Var?

Jag minns ju det tjocka. Det har aldrig varit, som naia uttrycker det, "tjockt som en trädstam", men nästan tre gånger så tjockt som nu har det varit. Jag minns när man översköljdes av en flod av frisk schampoo-doft när man släppte ut det. Minns vilket helvete det var att få det att torka när man tvättat det och hur det blötte ner kläder och huvudkudde och allting, även om jag flätade det. Minns hur det kändes när det föll ned över hela ryggen. Minns hur trassligt det blev om man hade det i hästsvans när det blåste. Minns hur tuff jag kände mig när jag var 13-14 och pappa hjälpte mig att sätta upp det i en hög hästsvans på morgnarna när jag åkte från honom till skolan. Minns hur jag lärde mig själv fläta det. Minns hur mamma hjälpte mig med att göra två flätor när jag var 15-16 och hur mina lärare kommenterade hur fina de var. Minns hur det tjocka, blanka, välmående håret glänste i solen - alldeles mörkbrunt men ändå lätt gyllene av solstrålarna...
Tänk, vilken förändring jag har genomgått. Från att ha älskat och varit stolt över mitt hår, tyckt om när folk tagit i det och pysslat med det avskyr jag det och skäms över det och vill inte att någon ska röra vid det. Det känns som en ganska tvär vändning. Vad händer? Vad? Varför? Varför?!

Någon, ge mig mitt hår tillbaka. Jag saknar det. Saknar mig. Jag tror att en del av det dalande självförtroendet beror på det här. Det fanns mer självförtroende i mig med det långa håret. Nu vet jag inte vem jag är. Vad jag är. Hur jag är.
Förklara varför det hände, med ord jag kan tro på. Ingen har kunnat ge mig svar hittills. Kan någon hitta en lösning? Kan någon hjälpa? Har någon svar?


Nu ska jag gå och ta en tesked hårolja...på återskrivande...

Kära läsare,

Jag lade just upp ett långt och innehållslöst och fullständigt onödigt inlägg här. Tyvärr behagade dock länkarna jag så omsorgsfullt och tidsbortslösande suttit och petat in här och där i texten inte fungera som de skulle när jag publicerat eländet. Därför nödgades jag ta bort inlägget igen. Anledningen till att jag ens påpekar det är att jag vill att ni ska veta att om ni inte passar er lägger jag upp det inom en snar framtid (imorgon eller övermorgon eller så) (när jag bara orkat sitta och pilla med länkarna igen). Lägger troligtvis upp det även om ni inte passar er eller det passar er. Hah! Ni har alltså inget att säga till om i frågan. Lite beroende på hur högt ni skriker (av skräck) förstås. Kanske. Men jag kommer vara obeveklig, så ni kan skrika så högt ni orkar! Hah, igen! ;)

Om ni undrar (och även om ni inte undrar) kommer det handla om musik och sång. (Bäst att skriva det ifall jag skulle posta något annat före jag postar det, så ni vet vilket av eventuella kommande inlägg jag syftar på)

Har fler onödiga innehållslösa inlägg i funderingsstadiet, so be aware!


Yours truly,
S. S.


Ps: Tack för alla kommentarer och för att ni läser! Hur ni står ut begriper jag inte, men det är ju er ensak ;) Hur som helst, tack igen. Att jag inte svarar på kommentarerna bland kommentarerna beror helt enkelt på att jag är lat, OCH på att jag inte tror att folk sitter och tittar efter andras (eller mina) kommentarer på mina inlägg. Men jag läser alla och uppskattar dem MASSOR! Tusenmassormyckettackengångtill! :)

Har ni någonsin tänkt på hur bra man kan må av något så enkelt som att få träffa någon man inte träffat på länge? Hur fint det kan kännas att slösa bort tiden med att göra ingenting särskilt tillsammans med någon annan?

Lillasyster Gudinnan (fars ex-flickväns äldsta dotter, som jag adopterat som lillasyster/god vän) väckte mig i morse (nåja, förmiddags) med ett sms. Hon skrev att hon skulle in till stan och undrade om jag ville ses, och det är klart jag ville! Jag har inte träffat henne sedan hon spenderade en praovecka i mitt sällskap i höstas, då vi mest bara tramsade, drack te och bakade och inte gjorde mycket vettigt alls. Då var jag lite nervös över hur vi skulle fungera ihop alldeles ensamma utan våra föräldrars närvaro, men idag kändes det bara roligt.

Så, lillasyster Gudinnan grabbade fatt i mig utanför min port vid 5-tiden idag och vi styrde stegen mot ICA. Efter att ha inhandlat en baguett med ost och skinka, några sockerbullar och en flaska cider, samt choklad med citron och ingefära (lillasyster Gudinnan var helt exalterad över denna delikatess), traskade vi iväg för att finna någonstans att inmundiga denna föda. Vi landade på Stakholmen - en liten fjutt-ö full av klippor och stenar och lite bänkar - där vi satt och njöt av kvällssolens loja smekning mot våra ryggar och utsikt över vår vackra lilla stad. Och hur fint är det inte då att bara sitta så med en vän, prata om allt möjligt och fika med fiskmåsars skriande skratt, änders kvackande låt, båtars puttrande och vågornas mjuka kluckande som en havsstadens egen musik i bakgrunden? Hur vacker blir inte en sommarkväll när solen gör en sällskap och orden flyter på, när man skrattar åt helt vanliga saker och pratar om världen och livet?

Eftersom lillasyster Gudinnans mor har sommarstuga på en av de andra öarna i vår skärgård och hon helst ville matcha en färja som inte gick hem alltför mitt i natten lämnade vi efter triss i timmar vår bänk på klippan och studsade hem till mig. Varför det? Jo, av den enkla anledning att vi fastslog att choklad med citron och ingefära passar bäst till te. Eftersom jag brukar ha en hel del av just den varan landade vi i min soffa en stund med varsin temugg och choklad, babblade mer och lyssnade på musik. Vi kom för femtioelfte gången fram till att jag måste komma och hälsa på dem i Lund snart igen och gå med henne till en skivbutik hon känner till där, och att vi måste ses igen inom en inte alltför avlägsen framtid. Alltför snart var det också dags för henne att packa ihop sina saker och cykelburen bege sig till färjan. Så efter kram och visessnart och hejdå försvann hon och jag kan bara säga: Tack finaste, goaste, underbaraste lillasyster Gudinnan för den bästa kvällen på jättelänge!

Att fika och prat med en vän kan få en att må så bra. Det visar verkligen hur viktigt det är att faktiskt umgås med folk, att ha vänner, att få prata av sig, att bara få vara utan krav på aktiveteter eller prestationer. Att det kan vara så enkelt att göra en kväll så bra, att något så enkelt kan vara så underbart. Hur lite det faktiskt behövs för att förgylla tillvaron.

Det får mig att tänka på en text jag av en slump stötte på för ett par veckor sedan. Jag tycker det är en tänkvärd text, mycket väl värd att verkligen fundera över. Läs och begrunda.


"Majonnäsburken och två koppar kaffe

När saker och ting i Ditt liv nästan har blivit för mycket för Dig att hantera, när dygnets 24 timmar inte känns nog, kom ihåg majonnäsburken och två koppar kaffe:

En professor stod inför sina filosofistudenter med några föremål på bordet framför sig. När lektionen började lyfte han under tystnad upp en mycket stor och tom majonnäsburk av glas och började fylla den upp till kanten med golfbollar.

Han frågade sedan sina studenter om burken var full. Studenterna samtyckte till att den var det.

Då lyfte professorn upp en ask med småsten och hällde dem i burken. Han skakade den lätt. Småstenarna rullade ner i tomrummen mellan golfbollarna.

Återigen frågade han studenterna om burken var full. De höll med om att den var det. Därefter lyfte professorn upp en ask med sand och hällde sanden i burken. Naturligtvis fyllde sanden upp resten av tomrummen.

Han frågade ännu en gång om burken var full. Studenterna svarade med ett enhälligt ”ja”.

Då lyfte professorn fram två koppar kaffe som stått under bordet och hällde hela deras innehåll i burken, vilket effektivt fyllde upp det återstående tomrum som kunde finnas kvar mellan sandkornen. Studenterna skrattade.

”Nu”, sa professorn medan skratten klingade ut, ”vill jag att ni påminns om att den här burken representerar ert liv. Golfbollarna representerar de viktiga sakerna. Familj, barn, hälsa och annat som ligger passionerat i ert hjärta. Sådant som - om allt annat gick förlorat och bara dessa återstod - ändå skulle uppfylla och berika ert liv.

Småstenarna representerar andra sakerna som betyder något, som ett hem,jobb och bil. Sanden representerar allt annat - småsakerna.

”Om ni lägger sanden i burken först”, fortsatte professorn, ”går det inte att få plats med golfbollarna eller småstenen. Samma sak är det med livet. Om du lägger all tid och energi på småsaker finns det inte plats för det som är viktigt för dig.

Så, var uppmärksam på det som är oumbärligt för din lycka och förnöjsamhet. Umgås med dina barn. Ta med din partner ut på middag. Ägna en omgång till åt det som gör dig passionerad. Tids nog kan du städa huset och annat som är mindre viktigt. Ta hand om ”golfbollarna” först - sakerna som verkligen betyder något. Återställ det som är viktigast i ditt liv. Resten är bara sand.”

En av studenterna räckte upp sin hand och frågade vad kaffet representerar.

Professorn log. ”Jag är glad att du frågar. Kaffet finns med för att visa er; att hur fullt och pressat ert liv än känns, så finns det alltid plats för en fika med en vän.”



Så ut och fika med era vänner nu! Marsch pannkaka! ;)

Er tillgivna,
Shass

Detta blir nog det kortaste inlägget i min blogghistoria.
Skogsfrua: "Dammsugaren" i midsommaraftonsinlägget var lilla Röd. Han dammsög så effektivt in min kjol att det var den mest passande beskrivning jag fann. Dammsugaren i förra inlägget var "the real one", så att säga. Att den är röd och att jag kallat lilla Röd för dammsugare också tänkte jag inte ens på. Tack för att du frågade!

Ha det fint allihop :) Återkommer snart (snart är icke-specificerat) med inlägg.

Er tillgivna,
Shass

God afton, kära bloggläsare. Hur står det till med er? Har ni fint väder där ni är? Har ni badat något? Blir det någon resa under semestern, eller avnjuts den hemma med nära och kära?

Hela förra veckan gick jag som på nålar och kollade mailen 288563 gånger om dagen i förhoppningen att ett leveransmail från CDON skulle ramla in. Mail från CDON trillade det in MÄNGDER av (kändes det som i alla fall, jag har inte räknat dem), men det var aldrig något leveransmail. Vad jag väntade på? Jorns nya skiva, förstås! Dio heter den, och är en hyllningsplatta från ett troget fan till den han beundrade. Releasen var i fredags, så jag förväntade mig givetvis att få den då. Men nädå. Inte en enda skiva. Inte i måndags heller, eller i tisdags, eller igår. Men! Idag ramlade den in genombrevinkastet :) Det var nästan som om brevbäraren stått och väntat på att jag skulle sluta prata i telefon så jag kunde lyssna på den istället. Överförtjust!

Efter lunch med far och ett par vänner till honom skyndade jag mig hem för att inte missa P1 Sommar klockan 13:00. Dagens sommarpratare var en jag till och med satt alarm i telefonen för att höra. Amanda Jenssen bjöd på nästan 1,5 timme av sitt liv och musik hon själv uppskattar, väl genomtänkt till det hon pratade om. Allt från Idol-uttagningen till hennes första husdjur - en snigel - togs upp och jag fann mig flertalet gånger sittande med tårar i ögonen. Jag är inte av den lättrörda sorten, nästan så jag skäms över det ibland... Men Amanda Jenssens sommarprat berörde åtminstone mig. Tack, Amanda, för att du delade med dig av så mycket!
(Länken är till SR:s sida, där ni kan lyssna på/ladda ner Amandas sommarprat om ni vill)

Ja, den här dagen hade varit riktigt bra... Om det inte hade varit för att det röda mullermonstret med snabel som bor i mitt städskåp fått för sig att akut sälla sig till skarorna som studsar kring i salighetens jaktmarker. Så typiskt! Fick renna upp till far och knycka monstret av liknande slag (fast ett gult sådant, och något större än mitt...och något mer högljutt) ur hans städskåp för att kunna städa klart här.
Det här verkar vara ett elektronikhavererarår. Först tappar jag mobilen så displayen spricker och dör + att hela telefonen sjunger på sin sista refräng, sedan poffar ett batteri i min stereofjärris sönder och hela den blir full av batterisyra (fast den fungerar, tjohooo!), och nu dammsugaren. Fnys! Jag hoppas jag hittar garantin och att den fortfarande gäller...


Nåååja! Nu har jag fått ondgöra mig lite över min dammsugare ;) Så nu säger jag tack till Jorn och Amanda som förgyllde min dag, och tack för lunchen till pappsen, och tack tack tack tack tack till er, underbara kommenterare och övriga läsare, för att ni står ut med mitt dravel! Jag önskar jag kunde krama er på riktigt, men istället skriver jag KRAM och godnatt till er här :)


Yours sincerely,
Shass

Det har gått tio timmar på det här dygnet. Jag har varit vaken alla tio, plus ganska många föregående dygn. Det (ursäkta språket) satans förbannade helvetesfödda djävla flygbolaget tänker uppenbarligen inte betala tillbaka några pengar för flyget de ställde in pga. askmolnet. Mina dygn är upp-och-nedvända efter allt ena stunden pluggande inför examination, andra stunden sovande nyss gågna helg. Jag är trött, fast samtidigt inte alls särskilt trött och fruktansvärt frustrerande rastlös och kan inte sova. Jag minns inte när jag var utanför dörren sist (eventuellt inte sedan i fredags - Hur i helskotta har jag överlevt det?!). Jag kan inte träna eftersom lungorna gör ont när jag anstränger mig, vilket troligtvis betyder att förkylningen sitter kvar än, vilket = ingen träning. Jag vill göra något vettigt, men kan inte koncentrera mig. Det kryper i kroppen. Jag vill SKRIKA så jag får utlopp för allt KAOS! ...Men det kan jag inte.


Den här dagen började inte bra alls...


Nånå, nog om mig. Hur mår mina kära bloggläsare? Allt väl? Hur leker livet såhär på vårkanten? Något roligt som hänt på sistone? Några planer inför den snart anstormande sommaren?




Last but not least...
R.I.P Ronnie James Dio 1942-07-10 - 2010-05-16.
En av vår tids största hårdrocksröster har lämnat världen. Han som populariserade hårdrockstecknet, som gjorde sig känd med Rainbow, Heaven & Hell och inte minst sitt eget band - Dio - slaktar inte längre drakar i det här livet, vrålar inte ut "GUILTY!" så jorden skälver och kan inte längre personligen dela med sig av sin energi till alla hårdrocksfans världen över. Men, han lär inte bli bortglömd. I fansens minnen kommer han alltid stanna kvar, och leva vidare i den musik andra band och vokalister skapar som inspirerats av denna lilla man med den stora rösten. Jag fick tyvärr aldrig se honom live och har skam till sägas inte hunnit lyssna sönder alla hans skivor än, men ändå vill jag säga: Hårdrocka i frid, Dio! Din röst kommer skaka om både Heaven och Hell, det är en sak som är säker. Horns up!