Shass

Min bästa vän är klädd i grönt. Det är den där riktigt gröna gröna, den som min mor alltid kommenterade med "den passar i ditt kök". Mitt nuvarande kök har inte gröna detaljer dock, så kanske borde jag tipsa min vän om att byta outfit. Smal och lite mindre hård än mjuk är min bästa vän, lite sådär lagom (och ett sexpack har han), och precis tillräckligt lång för att vara behaglig att krama. För behaglig att krama, det är min bästa vän. Värmen som denna bästis sprider kan hjälpa mot det mesta: frusenhet, ensamhet, sömnlöshet, nackont, magont, mensvärk, ryggont - you name it. Det är en vän att (som ungdomarna idag säger) chilla med, ligga och lata sig på soffan med eller halvdåsa på sängen med läsande en god bok. Det är en fantastisk vän som aldrig sviker, som alltid finns där för att trösta och värma när världen känns hård och kall. Han är rätt tystlåten dock, en sådandär typ som är tyst tills man själv börjar prata och med sin tystnad tvingar en att själv finna svar på sina frågor och funderingar. Ger han någon gång ifrån sig något ljud så är det knappt mer än en viskning, en lite rasslande sådan.

Min bästa vän heter Mikrovågsugnskudden och består av tyg och vete uppdelat i 6 sektioner för bästa möjliga konfort och värmespridning. ;)

Okej då, jämför man med de mänskliga vänner jag har slår han väl inte så högt på skalorna kanske, även om han är himla trevlig att proppa in i mikron och efter fem minuter (eftersom vår mikro är den sämsta som tillverkats på denna sidan ekvatorn) dra ut och värma sig med. Detta har jag just gjort. Eftersom min Superman råkar vara på jobbet och jag känner mig både frusen, trött och halvkrasslig ska jag och min bästis nu ta en bokläsareunderfluffigafiltenliggaruppvärmarpowernap på vår alldeles för korta soffa. Imorgon ska jag försöka posta ett litet inlägg om mötet med en otroligt snäll musiker. Inom kort ska jag också berätta vilket fuskbygge vi bor i, min Superman och jag.

Men nu är det soffpotatisdags för mig och min grönklädda bästis. Hoppas ni har det lika varmt som jag har när han är med mig. :) Sköt väl om er.

Varma mikrokuddekramar från Shass i Hollandshöstrusket

Ibland har jag haft problem att skriva av den enkla anledningen att det känts som om det funnits för lite att skriva om. Just nu har jag problem att skriva eftersom jag inte vet var jag ska börja. Det händer så mycket just nu att jag inte riktigt hänger med. Tiden går så fort att jag önskar det fanns ett handtag att klamra sig fast i och en broms att dra i. Jag hinner inte med!

För att försöka hålla det relativt kort...

Den 25:e oktober åkte vi (Superman och jag) till Stockholm är han hade en av de viktigaste turneringarna inom Showdown. Jag hann träffa lite vänner där - Lettie (som jag tittade på skelett med!), Naia och Ida - och hängde runt så mycket med holländare under dagarna att jag knappt sade ett ord på svenska under hela helgen. Turneringen gick inte riktigt som planerat, men vi överlevde den i alla fall båda två och åkte på söndagen hem till min familj.

På hemmaplan har vi lagat mat och skvallrat med pappa, haft möte med min kurator, spelat kort och Pokemon med småsyskonen, pussat på hästarna, klappat på Chili, repat inför gig, gigat, brunchat och diverse annat. Giget i lördags var lite kul, eftersom killen som bokat mig slagit i alla att jag var från Holland men var en jäkel på svenska. De trodde helt på det... tills jag sjungit första låten (på holländska) och glatt avslöjade att det hela bara var hittepå och att jag kommer från Sydsverige.

Efter ca 1,5 fullspäckad vecka (vi hann knappt med oss själva) i min lilla stad tog vi vårt pick och pack och återvände till Holland (igår). Här väntar en tämligen häktisk tid också. Idag har jag tvättat, tvättat och tvättat. Och tvättat. Och tvättat. Men utöver det har jag pratat i telefon med en av mina största låtskrivarförebilder (gissa om jag var nervös!) och ordnat ett möte (!!!) inför fredag. Jag är så spänd inför detta att jag knappt kan sitta still. Jag skuttade runt här i vardagsrummet en stund efter samtalet. Det känns oerhört spännande att få träffa någon som - även om han inte är någon superkändis (långt ifrån) - har lyckats med sin musik och som jag beundrar mycket och gärna sjunger låtar av när jag spelar live.

Så, det var lite kort om vad som står och stått på här. Nu har jag inte tid att skriva mer (och inte ro heller), så jag slutar här. Förhoppnigsvis dyker det upp något mer givande inlägg snart, när jag får tid att ploppa ner aktern i en stol och har ro att skriva. Tills dess, ta väl hand om er!

Varför inte upprätthålla en god tradition och blogga lite såhär på småtimmarna som jag så ofta gjort under min tid på nätet? Något strunt ska jag väl kunna klämma fram.

Det har varit väldigt mycket de senaste veckorna. Flyttpackning flyttpackning flyttpackning flyttpackning flyttpackning städning skrubbning fejning tvättning skurning lite mer fejning skurning och städning och packning packning packning och stress. Under utflyttningen ur min lägenhet var jag nog den enda som var lugn. Alla andra var hyperstressade. Den 28:e september lämnade jag över mina nycklar till fastighetsskötaren och gick ut ur min lägenhet för allra sista gången. Kändes lite märkligt...men bra.

Vad ska jag mer hitta på att svamla om?
Det råkar faktiskt vara på det viset att en av de stora anledningarna till att jag inte bloggat under de senaste veckorna har varit ämnesvalet. Jag har haft så många saker jag velat blogga om att jag inte riktigt vetat vart jag skulle börja. Till exempel så har jag inte velat slå ihjäl vår inneboende än, vilket är en bedrift. Om det är hans eller min förtjänst har jag inte kommit fram till än. Jag skulle också ha velat skriva en rad om hur det känns i hjärtat när man försiktigt börjar bygga vänskap på grunder man aldrig trodde skulle hålla för något sådant. Att nämna hur varm man blir inombords av människor runtomkring som visar en värme och uppskattning så fort man sticker fram näsan, eller av hur någon söker hjälp, stöd och råd hos en när man minst av allt anar det...det hade inte heller varit så dumt. Eller att följa strömmen och skriva ett inlägg om dagen och berätta hur mysigt det var att sitta på en uteservering vid boulevarden med Chica och dricka iste och varm choklad och prata, och att få stryka fingrarna genom hundpäls för första gången på månader...berätta hur söt en golden retriever-schäfer-korsning kan vara. Eller hur bra de nya högtalarna vi köpte för att jag ska kunna lyssna på musik är. Eller skriva något om mina fina vänner, eller om något annat som berör mig. Hur jag saknar min Chili, till exempel... Eller min familj. Eller världens bästaste systerson. Eller varför inte ett inlägg om hur fantastiskt bra jag mår? (Bortsätt från mardrömmarna, som tydligen har gett sig sjutton på att inte ge efter så lätt)

Men det bidde varken tröja, byxor, hatt, handskar, fingerborg eller blogginlägg... det bidde på något märkligt vis ingenting alls.

Bara svammel.

Så det där med att skriva något vettigt får nog vänta lite till. Tolv timmar eller så. Kanske 24. Eller 72. Eller en vecka. Den som lever får se. Den 25:e åker vi i alla fall till Svea Rike för en viktig turnering för manskapet och därefter tar vi en sväng hem till min familj för att plåga dem. Dessutom ska jag sångjobba. Det var ett tag sedan sist...

Det kanske det blir något skrivet om. En kan aldrig så noga veta.

Tror det är bäst att jag sällar mig till den snarkande herren i huset nu och försöker sova. Om det kommer gå? Jag vet inte. Jag har mina tvivel.

Godnatt världen. Och godnatt fina, fantastiska bloggläsare.

Känns som om det är dags för lite strunt! :)
För ett antal år sedan höll jag ofta på med att fylla i listor av olika slag. Det var ett tidsfördriv som många i min bekantskapskrets var sysselsatta med. Jag brukade göra det under mina sömnlösa nätter. Den nedanstående är för dagen nyifylld, men jag fyllde i den två gånger i början av 2007 med olika resultat. Har suttit här och skrattat för mig själv åt en del av svaren från dåförtiden, som t ex: "kommer du någonsin att få barn? Över Gränsen" eller "hur ser dina vänner på dig? The Enemy" eller "finns det någon som är tänd på dig i hemlighet? Space Lord". Ibland blir svaren helt enkelt så spot on.

Har ni tråkigt kan ni ju också sysselsätta er med den ;). Första gången jag fyllde i den använde jag mig av radiokanalen BanditRock för att fylla i, andra gången var det min mp3-spelare. Av den anledningen kör jag idag på en Spotify-spellista: SharLett - The Pep Up Playlist.
(OBS!: Alla länkar nedan går till Spotify.)

---

1. Ställ in musikspelaren eller mp3:n på ”shuffle”.
2. Tryck framåt efter varje fråga.
3. Använd låttiteln som svar till varje fråga om ditt liv (även om den inte verkar logisk).
FUSKA INTE!!!

• Kommer det att ordna sig? Stand Up
• Hur mår du idag? Keep Holding On
• Hur ser dina vänner på dig? Runaway
• Kommer du att gifta dig? If You Can Afford Me
• Vilken är din bästa väns signaturmelodi? Up In Smoke
• Vilken är ditt livs historia? Candyman
• Hur var det i gymnasiet? Touch Me (I Want Your Body)
• Hur kan du komma framåt i livet? Vackra Pojkar, Vackra Män
• Vad är det bästa med dina vänner? In a Box
• Hur kommer kvällen att bli? Happyland
• Hur kommer helgen att bli? Party for Two
• Vilken sång beskriver dig bäst? Kiss Me, Honey Honey, Kiss Me
• Hur kan man beskriva dina mor- eller farföräldrar? Fool For Your Loving
• Hur går det med ditt liv? Play My Darling, Play
• Vilken låt kommer att spelas på din begravning? Don't Stop Believin'
• Hur ser omvärlden på dig? Walking on Sunshine
• Kommer du få ett lyckligt liv? I want Candy
• Vad tycker dina vänner om dig på riktigt? You Oughta Know
• Finns det någon som är tänd på dig i hemlighet? Lean On Me
• Hur kan du göra dig själv lycklig? Man Must Dance
• Vad ska du göra med ditt liv? Bumpy Ride
• Kommer du någonsin att få barn? Gimme! Gimme! Gimme! (A Man After Midnight)


(Svaret på frågan om helgen tycker jag var rätt kul...eftersom min Superman kommer hit torsdag kväll... ;) )

Jaha. Så var vi där igen. Antingen har jag börjat bli blödig på senare år (eller ska vi kalla det mindre... hårt hållande känslorna?), eller så är den här låten väldigt berörande.

Självklart blev jag nyfiken när Taylor Swift meddelade på Twitter att hon skulle spela en ny låt kommande kväll. Titeln förberedde mig knappast på vad jag skulle få höra när jag lyckades rota fram den på Youtube. Jag tror att vi kan kalla det "lätt chocktillstånd".

Med en högt älskad fd. cancersjuk närstående i tankarna satt jag som förstelnad och lyssnade, helt andlös, till låt och text och röst, och sprang sedan till andra sidan huset och grät. Personen i fråga, som jag älskar av hela mitt hjärta, är visserligen frisk nu, och jag var inte del av dennes liv under cancertiden. Icke desto mindre överväldigades jag av sorg över det som varit, sorg över pojken Ronan som låten handlade om och sorg över alla de barn som insjuknar i cancer och den vånda deras föräldrar, syskon, släktingar måste hemsökas av. Jag kunde för mitt inre föreställa mig den förtvivlan jag själv skulle känna om mitt barn fick cancer. Och jag grät. Jag grät över de barn som dött och de som kommer att dö av olika former av denna otäcka sjukdom, sörjde från djupet av mitt hjärta alla de som aldrig fått eller kommer få uppleva barndom, tonårsförälskelse, syskonskap, vuxenliv, kärlek, föräldraskap, lycka, barnskratt, solsken, havsvind, hästlukt, skogsdofter, frihet, vänskap, natthimlar, vårregn, kramar, solmogna jordgubbar och alla andra livets fantastiska ting. Jag snyftade över de orostimmar, dagar och år som måste ha genomlevts av släktingarna till en människa jag håller så nära mitt eget hjärta och snörvlade över det fantastiska faktum att denne är vid liv. Att jag, jag, jag får vara en del av dennes liv.

Kräfta, cancer, eller monstret (som jag själv skulle vilja kalla det) är en av de sjukdomar som skrämmer mig allra mest. Att jag själv eller någon i min familj eller vänskapskrets skulle drabbas är och har varit en av mina största rädslor i många år. Det bedrivs oerhört mycket forskning på ämnet cancer, och ändå är det fortfarande många som dör av dess verkan. För varje år känner jag allt starkare att jag skulle vilja stödja forskningen mer, att jag skulle vilja hjälpa till att fördriva detta vidunder ur fler människors kroppar. Det värdefulla och otroliga i att en människa jag älskar så högt lyckats övervinna denna djävul och fått behålla sitt liv och Taylors sång till en fyraårig pojke som förlorade sin kamp har bara stärkt denna vilja. Några storverk kan jag inte åstadkomma, men jag kan ju börja bidra med det lilla.

Det finns många fonder som arbetar för att rycka loss och utrota kräftans klor. Barncancerfonden och Cancerfonden är två svenska fonder som arbetar med just detta. Efter hårdrockssångaren Ronnie James Dios död i maj 2010 startade dennes fru en cancerfond - Stand Up and Shout Cancer Fund - till vilken man kan donera här. Det går ju givetvis också att donera till organisationen till vilken inteckterna för ovan nämnda låt går: Stand Up To Cancer. Oturligt nog kan vi inte, som amerikanarna, stödja organisationen genom att köpa Ronan via Itunes (vilket jag gärna skulle göra), eftersom den inte gjorts tillgänglig i Sverige.

Så vad säger ni, ska vi inte allihop ta och rycka tummen ur bakdelarna och stödja cancerforskningen? Jag tror jag ska göra ett försök i alla fall. Vem är med mig?

Man skulle kunna tro att det inte rör på sig alls, men det gör det. Under ytan. Ibland sprattlar det till litegrann, rycker lite, darrar. Även om bloggen står stilla händer det saker runtomkring, periodvis mer än vad som känns hanterbart.

Livstecken.

Det har varit tufft ett tag nu. Den senaste månaden har varit väldigt tung. Det börjar tack och lov bli bättre, och om saker fortsätter gå framåt hoppas jag kunna rycka liv i bloggen så småningom. Jag tycker ju faktiskt om att skriva. Ibland måste man emellertid lägga energin på andra saker. Prioritera, ni vet.

Jag mår bra nu. Jag drömmer fortfarande mardrömmar, jag oroar mig fortfarande för framtiden, men jag mår bra. Jag jobbar med mig själv, min självkänsla och mitt självförtroende. Jag (läs: vi) har börjat träna på gym lite försiktigt och det känns bra. Jag har börjat bygga på två vänskaper i Holland. Jag har börjat få lite hopp om framtiden och om en månad flyttar jag ut ur lägenheten som varit mitt hem de senaste 3,5 åren. På ett sätt känns det sorgligt, men samtidigt är det ett steg framåt, ett fönster som slås upp mot världen och nya möjligheter.

Vart jag ska ta vägen? Tills vidare tidvis en trappa upp, tidvis de 3 milen ut till mor. Tidvis Holland. Om saker går som jag önskar att de ska kommer det sista tidviset förr eller senare inte vara ett tidvis längre.

Ja. Jag kommer sakna min familj. Min Chili. Min röda krokodil och min vackra vildblomma. Ja, jag kommer sakna mina vänner. Jag kommer sakna närheten till alla jag älskar.

Men vi är inte där än. Och världen är inte så stor nu. "Hemma" ligger bara en halvdag bort.
Det går alltid att komma tillbaka.

Men allt det där är framtid. Just nu känns det minst lika viktigt, om inte viktigare, att fokusera på nuet.

Jag har inte slutat än. Jag tycker för mycket om att skriva till er. Jag tycker för mycket om att ha lärt känna er litegrann genom era kommentarer. Jag tycker för mycket om att lufta mina funderingar, recensera böcker och musik, skriva strunt och stundvis prata allvar. Jag tycker för mycket om er.


Jag är snart tillbaka. När snart är vet jag inte än, men snart blir det i alla fall.


Med värme,
Er alldeles egna Shass

Hej och hå!
Tänk, här har jag tänkt blogga i flera veckor men har inte kunnat pga. vissa meningsskiljaktigheter mellan datorn min och mig. Eftersom min Superman är en sådan datorhacker verkar det emellertid fungera nu. :)

Jag tänkte mest lämna ett livstecken såhär på bloggens fyraårsdag(!). Det har inte blivit mycket skrivet det senaste året, men det har välan åtminstone blivit ett inlägg i månaden och under de fyra år jag haft bloggen har det hunnit bli både mycket text och många fina kommentarer. Jag har luftat tankar och lärt känna nya människor, som t ex. underbara Skogsfrua, fina Mia som ger så gulliga kommentarer och givetvis också alla er andra som läser och kommenterar. Det är roligt, varför det känns en smula sorgligt att det blivit så dåligt med poster upplagda från min sida på sistone. Förhoppningsvis blir det ändring på detta framöver.

Tills vi hörs nästa gång kan ni väl ta er en titt på min senaste musikaliska kärlek. Jag deltog i Visans Vänner i Karlskronas "Visor på Bakgården"-evenemang (för tredje året i rad! :) ) för några veckor sedan och hade då nöjet att få spela samma kväll som en underbar fröken Jenny Almsenius. Denna fantastiska kvinna klev upp på scen och raka vägen in i mitt hjärta och min favoritlista för svenska artister och låtskrivare. Hennes låtar är fantastiskt välskrivna, berörande, härliga och alldeles alldeles underbara... lite som en bal på slottet ;). Hon är inspirerande och ack så härlig!

¨ Har ni Spotify kan ni lyssna på Jennys skiva "Sånt som Brinner" här. Annars kan ni ju höra efter på exempelvis YouTube, där ni kan få avnjuta låtar som den här, den här eller varför inte min mors favorit, den här. Tyvärr har YouTube inte allt man kan önska, men man tager vad man haver, som man säger... ;)

Ta nu väl hand om er så jag har någon att skriva strunt till!

Er alldeles egna,
Shass

Att rida i skogen med den man älskar...
Att njuta av duggregn och hästhovars tramp mot stigar och grusvägar.
Att inandas juniluft och skogsdofter.
Att sträcka ut en hand och känna en varm hand möta den, skritta sida vid sida på två starka, stolta djur.
Att fyllas av stillhet och lycka.
Att göra en av de saker man älskar mest med den man älskar mest.

Mer. Snälla.

Det är lätt att ha ambitioner, men det är baske mig inte så himla lätt att uppnå sådant man föresatt sig. Det kan tyckas lätt att skissa upp planeringar, men sannerligen mindre lätt att följa dem till punkt och pricka. Bara en sådan sak som att göra allt man tänkt under en dag kan bli svårt ibland.

Jag hade tänkt skriva lite diverse här de senaste två månaderna. Har det blivit något skrivet? Nja. Enstaka inlägg, men långt ifrån allt jag hade bestämt mig för att lägga upp här. Jag hade dessutom tänkt att jag skulle ha kommit längre i skolarbetet vid det här laget än jag verkligen har. Varför har jag inte gjort det då? Ja det kan man fråga sig. Datorbrist/installation, sjukhusvistelse, icke-svar från lärare och sedan feberhalsonthuvudvärknackontsnorattack har väl satt några P:n och käppar i hjulet för det. Jojo.

Det är oerhört frustrerande att helt tyckas sakna förmåga att följa planeringar, att aldrig få någon ordning. Rörigt kaos, hej och hå. När allt det här skolstressandet och framtidsångestandet och livsplanerandet och hästgrubblandet och övriga bekymmer har flugit sin kos, DÅ ska jag fira, sanna mina ord.

Det är så lätt att tänka sig att allt går att planera. Men rätt vad det är kommer något ivägen och saboterar, och vips har planeringen spruckit och man sitter där som en nykläckt kyckling och fattar inte 1. vad som just sprack omkring en och 2. vad som hände. Man blinkar mot världen och försöker få rätsida på hur man ska lösa detta oändliga kaos som bara tornar upp sig på alla håll och kanter.
Nej usch så får vi inte tänka... nu tänker vi på något annat. Genast.

Våren verkar äntligen ha bestämt sig för att titta hit en sväng. I förrgår kväll var det så underbart väder, så mor och jag stack ut med Honey och cykeln för att lukta på den. Våren alltså, inte cykeln ;). Det var så skönt och lugnande att skritta fram genom skogen på min vackra underbara welsh cob och bara njuta av solen som silades mellan träden och luften som äntligen luktade vår och att skratta och tramsa med mamma, men också dryfta allvarligare ting. Ibland blir det på något vis enklare att ta upp saker när man sitter på ryggen av ett stort, varmt, levande underverk som verkar njuta av att komma ut och lufsa lika mycket som man gör själv.

På tal om planeringar så har jag dagen till ära planerat att hålla mitt löfte om att uppdatera Twittern åt Dutch Showdown Team, så jag ska nog avrunda här. Hur jag råkade få denna titel, officiell turneringsresultatsuppdaterare, vet jag inte riktigt, men jag misstänker att det har att göra med att jag så noggrant uppdaterade min egen Supermans twitter med hans individuella resultat igår. Om jag får in det i planeringen ska jag plugga också. Hade jag tänkt. Det är tanken som räknas. Typ...


Hur som haver, jag återkommer snart. När jag får tid. Om jag får någon ordning.

Er alldeles egna Shass

Små saker. Små saker som att höra världens underbaraste systerson skratta. Som att lukta honom i nacken och pussa honom på pannan. Små saker, som att sitta i solen med Supermor på en bänk med mosaik illustrerande olika frukter. Som att höra henne skratta raka vägen från hjärtat av ren lycka och förundran när en fågel i djuraffären hoppar upp på hennes hand och flirtar hejdlöst med henne. Små saker, som att skritta i skogen uppflugen på Honeys rygg, som att stryka den röda krokodilen över hans mjuka, mjuka nos, eller som att känna Chili hoppa upp i sängen och tassa upp på ens bröst för att sedan förnöjt lägga sig där och spinna. Som att äta glass med storasyrran, skratta med mamma, spela spel med lillebror, krama lillasyster eller dra in dofterna från skogen en tidig, daggig sommarmorgon. Som att gå längs havet med pappa, prata strunt med storebror, promenera i skogen med mormor, få värmen från en publik. Små saker som att skratta med en vän, att äta årets första, solmogna jordgubbe, att lukta på vitsippor eller höra fåglarna sjunga utanför fönstret på morgonen. Saker som att ligga i skuggan under ett träd en sommardag och läsa, vada i strandkanten eller få ett oväntat samtal från någon man tycker om. Små saker, som att somna i bilen och upptäcka när jag vaknar att min Superman fortfarande håller min hand, eller att prata i timmar timmar timmar om allt och ingenting, eller att få en kram. Att sitta ihopkurad i soffan intill honom med huvudet på hans bröst och lyssna på hans hjärta. Att han väcker mig om natten när mardrömmarna härjar som värst bara för att lägga armen om mig och försäkra mig att allt är bra, att inget farligt finns där. Att få en sista hejdå-puss innan han går till jobbet på morgonen. Små små saker. Och stora saker, som att vara älskad.

Det är sådant som gör mig lycklig.

Det har varit väääldigt trögt och torrt här på min blogg senaste tiden. Hela det här året faktiskt. Det finns ingenting att skriva om, tycker jag. Ingenting pockar på min uppmärksamhet längre.

Vad ska jag göra? Ska jag kanske ta en paus ett tag och hoppas på att det blir bättre? Eller ska jag lägga ner hela de thära spektatlket for good? Kanske blir det bättre framöver när jag har lite mindre att stå i...kanske inte.

Hur ska jag göra, tycker ni? Har ni några förslag? Om jag ska fortsätta försöka hålla det här vid liv, har ni några förslag på vad jag ska skriva här i sådana fall? Vad vill ni läsa om?

Tacksam för råd.
Yours truly,
Shass

ÅRETS START: Firade slutet av 2010 med Gina och hennes karl och vänner. Året startade därför även med att vara tillsammans med henne och det var definitivt en bra start :). Så vitt jag kan minnas fortsatte början av året bra.
ÅRETS BÄSTA: Superman <3. Och att jag tröttnade på att må dåligt och bestämde mig för att själv göra någonting åt det. Det går inte så fort kanske, men jag känner att jag gör framsteg i arbetet med mig själv och det känns väldigt bra. Åh, just det. Min superman måste givetvis också räknas in bland det bästa :) Och mina vänner.
ÅRETS SÄMSTA: En massa ****** krångel, problem, tjafs och oro. Men det verkar som om allt som varit löst sig nu. ”Life is the future, not the past, som Terry Goodkind gjort till trollkarlens sjätte regel (om jag inte minnes heeelt galet). Det försöker jag leva efter. Vi kan lära oss av det förflutna och bevara goda minnen från det, men vi måste leva i nuet och framtiden.
ÅRETS ROLIGASTE: Alla konserter och sångjobb det här året. Himmel och pannkaka! :) Och - icke att förglömma - att jag blev godkänd i matte B! :D
ÅRETS SORG: Pass. Det finns för mycket sorg, jag behöver inte skriva ner den. Den sitter inte direkt och gnager mig i nacken, men finns där gör den ju… och det gäller nog de flesta. Alla har vi våra sorger.
ÅRETS KÖP: Skivor, böcker och tre underbara nya klänningar att ha när jag sjunger  Det är nog de köp jag varit mest nöjda med. Flygbiljetterna till Holland och alla konsertbiljetter har ju i och för sig också varit trevliga köp…
ÅRETS SKVALLER: Har inte skvallrats så mycket i år. Lite noteringar här och där om att ditt eller datt är gravid, men annars… njä. Pass.
ÅRETS SAKNAD: Många.
ÅRETS LÄNGTAN: Kärlek.
ÅRETS KÄRLEK: Superman. <3<3<3
ÅRETS HAT: X
ÅRETS SJUKDOM: Stress.
ÅRETS SKADA: Fortfarande pajad axel och stress. Hm, känns ju lite trist att jag inte lyckats kurera förra årets åkommor särskilt väl…
ÅRETS HÖJDPUNKT: Tror baske mig att dagens framträdande i kyrkan var en av dem i alla fall… När jag stod längst fram i kyrkan och alla sjöng med i refrängen till Hallelujah. Magi.
ÅRETS BRÅK: -
ÅRETS SKÄMT: Nä… Jag vete katten.
ÅRETS UTBROTT: Hahaha. Vänta ni bara. Jag lagarar fortfarande raseri-energi nog för att få ett. I februari är det tre år sedan sist, så det börjar väl bli dags för ett ;).
ÅRETS KYSS: Superman. <3
ÅRETS AKTIVITET: Musik!
ÅRETS MAT: Samma som förra året.
ÅRETS DRYCK: Te, tranbärsjuice, holländskt örtte och diverse annat som jag inte ens kan stava till.
ÅRETS RÖVHÅL: X
ÅRETS HJÄLTE: Min alldeles egen Mäster Rahl, min alldeles egen personliga isbjörn, min alldeles egna Lettie, min alldeles egna Zek och min alldeles egna Superman. Men sist men inte minst… Världens bästa och mest fantastiska storasyster.
ÅRETS FULASTE: X
ÅRETS SNYGGASTE: Alla mina flickor. 
ÅRETS KLÄDSEL: Långklänning. På scen alltså.
ÅRETS FILM: Harry Potter and the Deathly Hallows del 2.
ÅRETS BOK: Confessor (trots att jag inte läst klart den än)
ÅRETS LÅT: Det finns ingen självklaring här i år. Tyvärr. Det har varit alldeles för många bra låtar för att bara kunna peta hit en enda.
ÅRETS SKIVA: Within Temptations ”The Unforgiving”,For All We Knows “For All We Know”, Symphony Xs “Iconoclast”, Evergreys “Glorius Collision”, Jorns “Live in Black”, Gotthards “Homegrown – Alive in Lugano” etc.
ÅRETS MUSIKALISKA UPPTÄCKT(er): En massa holländska artister som ni antagligen inte har hört talas om. Men ni kan få höra en låt jag tycker är väldigt fin.
ÅRETS YOUTUBE-LÄNK: Uhm… Pass. Kan verkligen inte komma på någon såhär på rak arm.
ÅRETS KOMMENTAR: ”Den här kniven kan du inte mörda S med, det är för mycket fett ivägen…” /Supermor när hon och jag var ute på köksknivsinköpsmission.
ÅRETS INTRESSANTASTE: Relationer.
ÅRETS ÖNSKAN: Ett bättre 2012, tack!
ÅRETS GODA GÄRNING: Tror att den godaste gärning jag gjort i år är att verkligen göra ett allvarligt försök att ta bättre hand om mig själv rent psykiskt. Bara att hoppas på att jag kan lyckas också framöver.
ÅRETS AVSLUT: Superman och jag ska alldeles alldeles straxens smita iväg till Gina och fira nyår med henne och några till. Tyvärr är karln hennes inte där i år. Trots det ser det ut som om det håller på att skapas någon sorts tradition här ;).

Tack för det här året, fantastiska, underbara, otroliga ni! Vad nästa år kommer föra med sig kan vi bara spekulera i än så länge. Jag vet, såhär långt, att jag har 3 eller 4 spelningar inbokade redan (varav en tyvärr råkar vara en begravning) samt att jag ska åka till Holland i april igen för att se Within Temptation under deras teaterturné. Det kommer bli… något extra, det. Jag hoppas att ni vill hänga med även nästa år och lämna små kommentarer här då och då. Ni kan inte ens föreställa er hur mycket det lyser upp min vardag ibland, att finna några ord från någon av er.
Tack. Ni är fantastiska.


GOTT NYTT ÅR!
Önskar er tillgivna
Shass

Hallå gott folk! Idag är det torsdag. Officiell ärtsoppe-och-pannkaksdag, är det inte?
Jag bara pratar strunt och inget vettigt alls. Har ingenting på schemat att skriva här heller. För övrigt har jag inte sett röken av någon ärtsoppa här i Holland... Jag vet inte ens om de äter sådant här (Tur för mig i sådana fall).

Hur eller hur (som min fd. svenskahandledare brukar säga) - Det enda jag egentligen ville göra var att uppmana er att läsa om när Julian inte ville sova. Hon är inte så pjåkig när det kommer till skriveri, min syster. ;)

Trevlig läsning!

På återskrivande,
Shass


Ps. Nu när jag tittade igenom vad jag skrivit upptäckte jag att jag gjort ett liiitet stavfel... Torsdag. Gissa hur jag stavat det före jag rättade? Torsta. Jesus. Tror att jag måste sluta åka till Holland och sluta skypa med min superman, annars kommer jag helt glömma hur man använder svenska språket... Ds.

Pps. Jag undrar om det här möjligtvis kan vara det kortaste inlägget i min blogghistoria? Dds.

Jag förväntade mig det inte. Jag menar, jag hade ju till och med sagt att det troligtvis inte skulle komma på fråga. Jag sade: "Nej, något sådant tänker jag verkligen inte lägga någon energi på just nu." Jag sade att jag behövde mer tid med mig själv.

Haha. Yeah right.

Plötsligt händer det bara... och man inser att man, när det kommer till kritan, inte kan styra. Man kan välja, men varför välja bort något så bra?

Jag sade: Nej, jag vill inte ha något förhållande nu.
Då kom du. Hade jag inte träffat dig då, den där helgen jag är ganska säker på att jag aldrig kommer glömma, då hade jag kanske kunnat hålla fast vid de orden. Men när jag träffade dig insåg jag att jag inte skulle kunna vägra mer - särskilt inte sedan fjärilarna kom...

Min egen superman. Du hade rätt hela tiden. Tack för att du öppnade mitt hjärta. Jag är så oerhört lycklig att du finns. Jag saknar dig... Och varje dag saknar jag dig ännu mer.
Ik hou van jou.

Jouw Schat

---

I didn't expect it. I mean, I had even said that it probably was out of the question. I said: "No, I definitely won't put any energy in something like that at the moment. I said that I needed more time for myself.

Haha. Yeah right.

Suddenly, it just happens...and you realize that you, when it comes to the crunch, cannot control it. You can choose, but why choose to drop something so good?

I said: No, I don't want a relation at the moment.
Then you came. If I hadn't met you then, that weekend I'm pretty sure I will never forget, then I might have managed to hold on to those words. But when I met you, I realized that I wouldn't be able to refuse anymore - especially not since the butterflies came...

My own superman. You were right all the time. Thank you for opening my heart. I'm so incredibly happy that you exist. I miss you... And every day I miss you more.
Ik hou van jou.

Jouw Schat

Nu. Precis nu. Precis nu i det här ögonblicket saknar jag dig. Igen. Fast jag ibland kan bli frustrerad över det så saknar jag dig. Jag. Saknar. Dig.

Jag saknar att lyssna på dig när du pratar i timmar. Jag saknar hur du fick mig att skratta. Jag saknar din läsning av nyheterna för mig efter att jag bett snällasnällasnälla (fastän jag antog att du inte tycker om att läsa högt) och du gav med dig och läste. Jag saknar dina förklaringar av betydelsen av varje låt du spelar upp för mig. Jag saknar dina återkommande åh-detta-bara-måste-du-höra-anfall. Jag saknar till och med när du totalt körde över den musik jag tycker om bara för att du kommer på något mer jag kanske kan tänkas tycka om...trots att det gjorde mig både förbannad och en liten smula ledsen. Jag saknar våra goda föresatser att gå och lägga oss tidigt, och att vi sedan blev uppe och pratade tills klockan var 2-3 i alla fall.

Jag saknar dina uppgivna vad-dåligt-det-här-är-suckar åt filmer, de där som ibland fick mig att skratta och ibland att bara sucka uppgivet tillbaka. Jag saknar att få sitta lutad emot din sida. Jag saknar att du vägrade låta mig diska, och jag saknar kramen du gav mig när jag krupit in i ett hörn för att hålla mig undan, eftersom jag fick för mig att jag var ivägen. Saknar hur du talade om för mig hur dumt det var att tänka så, på det där vänliga viset som jag tror att bara du kan. Saknar att det inte gjorde mig ledsen. Saknar hur trygg jag kände mig. Saknar att vara i alla fall nästan säker på hur saker var. Saknar att våga. Saknar att veta.

Och jag saknar hur du brukade skriva till mig så fort du fick syn på mig. Saknar hur du prackade på mig tonvis med musik du tycker om. Saknar dina mitt-i-natten sms om att du är hemma nu, eller att du bara ville säga god natt...

Prata med mig. Jag saknar dig. I miss you. Ik mis je. Ich vermisse dich. Je manque de toi. Jag saknar den en-av-mina-bästa-vänner-någonsin som du var just då. Som jag hoppas du är än.

Kom tillbaka. När du flugit färdigt, när du tröttnat på rymden och alla dess stjärnor och hela världens väldiga omfång och att cirkla runt solen...kom tillbaka. När du simmat över alla hav och klättrat över alla berg, när du hört allt som går att höra och sett allt som går att se... Kom tillbaka. När alla andra gått, när ingen ringer mer, när du känner dig ensam...om du saknar mig. Om du någonsin saknar mig. Kom tillbaka. Jag finns kvar här då.

"I'd tell you I miss you, but I don't know how
I've never heard silence quite this loud..."

Jag saknar dig.

Hej allihop

Jag skriver mest bara för att säga att jag inte har försvunnit ur cyberspace. Inte riktigt. Däremot har jag just nu inte riktigt tid och ork att uppdatera bloggen så som jag skulle vilja. De senaste veckorna, under vilka jag faktiskt tänkt skriva här flera gånger, har jag haft så fullt upp att inte ens en handfull händer skulle ha räckt för att hantera det. Jag hoppas att det ska bli bättre snart dock. Det finns inlägg på funderingsbordet i hjärnkontoret, jag ska bara samla ihop tid och energi nog för att pränta ner dem.

Lite det samma är fallet med att läsa era bloggar. I den mån jag hinner och orkar klämma in det läser jag! Däremot är det kanske inte alltid jag kommenterar. Det betyder dock inte att jag inte ser efter vad ni har för er. Så mycket jag hinner ska jag försöka hänga med och kommentera.

Om jag kan ska jag försöka återkomma snart. Jag måste bara röja undan det värsta stresslagret först. Tills dess: Tack för att ni läst så troget så länge. Jag hoppas ni ska vilja göra det även i fortsättningen.

Er tillgivna,
Shass

Äsch vad sjutton. Jag hade tänkt skriva en lång förklarande inledning till det här inlägget, men jag tror jag struntar i det.

Idag har jag, tant Anna och en kompis till pappa/oss/mig varit på Bredaviks Örtagård. Det har varit planerat i flera månader men inte blivit av förrän nu.

"Bredaviks Örtagård är uppbyggd efter modell av den medeltida klosterörtagården. /.../ Örtagården är uppbyggd i strikta fyrkanter med gångar emellan. Enligt Heliga Birgitta skall kanterna av örtagården vara vildvuxna - en "sinnenas örtagård". Det vildvuxna ska symbolisera att här ska inget arbete utföras, utan istället uppmana till stilla meditation och kontemplation. Örtagården skall också ha en liten bänk intill en damm, allt för njutningens skull."

Vilken plats! För mig, som både är medeltidsintresserad och bevisligen något dragen till örtmedicin och magi, är det här en hänförande, fascinerande miljö. Örtagården med alla dess växter, springbrunnens mjuka sång, handelsbodens underbara innehåll av kryddor, örtteer, smycken, linnekläder, marmelader, oljor, fårskinn... Det lilla apotekariumet (stavning?), stupstocken, det offentliga badkaret, skrädderiet... Helt fantastiskt alltsammans. Till det hörde otroliga Christel, som på ett mycket levande och intressant sätt kunde prata om alltifrån medeltida kryddor, matlagning och giftiga örter till hennes (ondskefulla) katts påhitt inomhus, starka medeltidskvinnor och Ernest Hemingways frus poolbbyggande i makens frånvaro. Jodå, här växlade ämnena mycket, men goda Moder Jord vilken härlig eftermiddag!

Jag tror detta har gett mig lite idéer till mitt skrivande. Det har dessutom stärkt min sedan ett halvår tillbaka (och egentligen ännu längre än så) vilja att lära mig mer om örter och örtmedicin, kryddor etc. Jag har egentligen vetat i många år att det är sådanthär jag vill göra, men inte insett det fullt ut förrän i våras. Bara en sådan sak som att en stor del av mina karaktärer och bikaraktärer i novellerna jag skriver är helare/läkare/örtakvinnor/kloka gummor/younameit talar ju för sig själv. Jag vill veta mer. Jag vill lära mig mer. Jag vill kunna.

"Låt mig stanna!" tänkte jag när vi gick förbi vändkorset och ut med nyinförskaffade örtteer och löften om återseende. "Låt mig bli här. Låt mig lära mig mer. Låt mig vandra i örtagården och lukta på örterna, fastna i björnbärsrevorna, lyssna till springbrunnen och känna kraften från naturen. Låt mig insupa kunskaper om helande och tröstande örter, om välsmakande kryddor, om det besynnerliga naturen bär omkring på utan att vi egentligen begriper till vilken nytta det kan vara. Jag vill lära mig! Jag vill vara här."

När jag blir stor ska jag också ha en örtagård. Så det så!


Tack Anna och Hasse för en härlig eftermiddag! Tack också till Bredaviks Örtagårds Christel, hennes make och katten Erik. You made my day.
(Det enda jag ångrar lite är att jag inte verkligen tog mig en REJÄL titt på ALLT i handelsboden; alla kläder, alla kryddor, alla teer, allt ätbart, alla oljor, marmelader osv. Christel avslöjade dock att de kommer öppna en butik här inne i stan i november... Då ska jag minsann botanisera ordentligt!)

Om ni bara visste hur analyserande och psykologisnackande man blir av att läsa psykologi. Det är faktiskt ett himla intressant ämne, även om frågorna de vill ha mig att besvara är en smula knepiga ibland. Det kan man väl ändå acceptera. Det som frustrera mig är att jag börjar förklara saker med psykologitermer i brist på vanliga ord, eftersom psykologitermer är det jag läst mycket av på senaste tiden och använt för att i uppdragsfrågorna besvara en frågeställning. Normala, begripiga, icke-psykologiska ord har konkurrerats bort. Igår t ex. skulle jag förklara för mor min varför jag har så svårt att tagga ner på karateträningen och inte köra 150% hela tiden.

"Det är jättesvårt att ta det lugnt, för jag har ju blivit eh.. jag har ju... blivit.. äsch, BETINGAD på hans kommando, så jag gör ju rent reflexmässigt allt i full fart för att det är så jag eh...blivit betingad.."

För mycket beteendeperspektivstudier, det ser jag det. Håhå jaja. Vart är världen på väg? Får trösta mig med att jag i alla fall inte började tjata om obetingade stimuli och responser...

Det är inte bara beteendeperspektivet och dess tjat om betingningar som hoppat in i min hjärna. Nä då. Dit har också en snubbe jag inte alls är särskilt förtjust i slunkit. Mig och Lettie emellan heter han Sigge. I dagligt tal refererar man vanligen till honom som Freud. Vi är inte bästisar, Han och jag. Därför tycker jag inte alls det är särskilt angenämt att behöva skriva om honom och hans idéer. Huga.
Det roliga med att ha läst lite om Sigge är att man kan analysera folk på kul och förklara för dem att deras bortträngda aggressioner emot sin mormors skotskrutiga strumpor orsakar att såsen kokar över, eftersom de omedvetet vill hämnas på mormodern för att hon hade så fula strumpor och låter såsen koka över av den enkla anledning att de egentligen vill hälla den i mormoderns prickiga underbyxor från nittonhundrakallt... Eller något åt det hållet. Flummigt, javisst. Men vad då, Sigge VAR ju flummig. Kom inte och påstå annat.


Nä men varför skriver jag det här egentligen?
Bra fråga. Någon som har ett bra psykoanalytiskt svar? Eller behaviouristiskt? Eller socialpsykologiskt? Eller humanistiskt? Eller kanske rentav annan valfri förklaring?
Jag skulle kunna dra till med gissningen att det 1. är för att jag inte skrivit på ett tag 2. för att jag inte visste vad jag skulle skriva och därför fick hitta på något i skrivande stund och 3. för att jag egentligen gick upp för att jag inte kunde sova och tänkte skriva en psykologiuppgift om hur vi påverkas av förväntningar, varpå det slog mig att har man en blogg förväntas man ju faktiskt skriva i den...
(Sigge skulle antagligen påstå att det är mina bortträngda och förnekade sexuella dragningar till analytiska karlar i vita rockar och min aggression emot min egen förnekelse av denna sexuella dragning som gör att jag måste behandla detta ämne i skrift... alternativt att jag är förbannad på min mamma för att jag inte fått gifta mig med en hjärnskrynklare än. Man kan aldrig så noga veta med den där Sigge.)

Jaja, nog psykologisnackat.
Men på tal om något helt annat... Vad är det som är så anmärkningsvärt med att "bjuda på te i udda koppar"? Folk skriver det i tidningsartiklar som om det vore något spektakulärt och exotiskt. Jag har alltid druckit te ur udda koppar (eller snarare muggar)... För mig har det varit mer spektakulärt och exotiskt om alla varit likadana. Så varför måste de påpeka det? Är det mer estetiskt tilltalande att flika in det på en hörna sådär? Eller ger det personen de skriver om en lite mer exotisk, spännande, udda touch? Kan de inte lika gärna skriva "Sigrid 98 bjöd oss på kaffe i jämna koppar"? Och VARFÖR skriver de aldrig: "Pelles mamma bjöd oss på saft i udda glas"? Udda glas har också varit ständigt förekommande under min uppväxt, nämligen. Varför skriver de inte det? Är udda glas mindre spektakulärt och exotiskt än udda koppar?

Nu har ni något att fundera på över helgen. Härmed ber jag att få meddela att detta tämligen icke-seriösa inlägg äro avslutat. Nu ska jag gå och göra lite mer te i min udda kopp. På återskrivande, mina kära små hjärtegryn.

Nej, jag vet faktiskt inte. Det spelar ingen roll hur många gånger jag får frågan. Jag vet ändå inte. Jag kan inte svara. Har ingen aning. Keine aunung, som de säger i Tyskland. (Om det var rättstavat vete katten, jag har inte läst tyska på fem år...)

Ja, okej. Upptäckten av Within Temptation för jagminnsintehurlängesedan (men kanske 7-8 år) har med det intresset att göra, det är klart. Att förneka det vore att ljuga. Men jag tror det har ganska mycket att göra med mitt obotliga intresse för språk också. Att Within Temptation sedan blivit en stark dragande och motiverande kraft är ju en annan femma... ;) En positiv kraft, kan man säga, tillsammans med mina holländska vänner.

Vad är det jag bluddrar om, kanske ni undrar? Holländska, givetvis!

Minns ett tillfälle... Barnens Eurovision Contest 2003. En 13-årig kille klev upp på scen. Från Holland var han, grabben. Han öppnade munnen och sjöng den här låten, som handlade om en väninna till hans mor - en kvinna som var så gravt funktionshindrad att det enda sätt hon kunde kommunicera på var med ögonen (Mijn Ogen Zeggen Alles = Mina Ögon Säger Allt). Kanske hade det med tanken bakom låten att göra, kanske var det killens sätt att sjunga, men 14-åriga Shass bara satt helt stilla och lyssnade, alldeles tagen. Nej, jag förstod inte orden, men jag förstod känslan och det satte sig djupt. Det var första gången jag hörde holländska...och jag insåg att jag tyckte om det. (Dessutom insåg jag att man inte alltid måste förstå vartenda ord som sjungs i en låt, utan att känslan kan tala för sig själv.)

Efter att glatt ha upplyst mig om att efter tillräckligt många öl kan alla prata holländska har man ofta frågat mig varför jag vill lära mig språket. Man har frågat vad det är med den där rotvälskan jag egentligen tycker om. Jag ska nu ärligt säga er att inte ens jag fattar varför; men jag älskar det. Det är något med hur det låter, med hur de pratar, med mixen av flera språk till ett enda. Ni skulle bara veta hur min språknördshjärna jublar över något sådant ;). Dessutom blir jag glad av att höra det. Jag har absolut ingen aning om varför, men det klappar snällt på någonting inom mig. Det är ett rätt...tilldragande språk, för att vara vältalig. Hehe ;). (Det tyckte jag aldrig om franskan...)
De gånger jag varit i Holland har jag kunnat sitta tyst och bara lyssna på folk som samtalat omkring mig (oftast med ett roat/fånigt leende på läpparna (fråga syrran så får ni höra)) och när min isbjörnsälskande holländske vän var här tjuvlyssnade (!) jag(Fyyy!) lyckligt när han pratade i telefon. (För att lugna eventuella oroliga eller utskämda läsare kan jag avslöja att han pratade för fort för att jag skulle förstå mer än ett ord här och där)

Nix, jag kan inte prata holländska än. Jag hoppas dock att jag ska kunna litegrann inom en inte alltför avlägsen framtid (Jag! Vill! Lära! Mig!). Däremot kan jag läsa en smula och förstå det jag läser (övar flitigt på Twitter med hjälp av Ruud Houwelings tweets). Lyssnar jag noga förstår jag en del när de pratar också, och jo jag vet faktiskt vad som sjungs i den här (även om en viss holländare (nämner inga namn HOST HOST HOST) tycker att han måste upplysa mig om det då och då)

Eftersom jag under de senaste två veckorna jagat fatt på lite holländsk musik ska ni innan jag går få ytterligare en låt att plåga trumhinnorna med. Helt oväntat föll jag nämligen häromdagen för Jeroen van der Booms "Kus Me", faktiskt mycket för att melodin och texten var söta.
"Kus me nog eens zachtjes, tot ik slapen kan..."

På tal om slapen så ska jag nog knalla och ge sömnen ett försök till. Tack för ni än en gång lyssnat på mitt babbel! Ber om ursäkt för alla parenteser, men det gick inte att skriva utan dem ;). De ville promt vara med och skrev dit sig själva... Jag kunde inte försvara mig. Tro mig, jag försökte. Lite halvhjärtat i alla fall.
(Alternativt har Gina smittat mig med parentessjukan ;) )


Nej nu... Goedenacht en slaap lekker!
Knuffels,
Shass

Hej. Jag har egentligen ingenting att säga. Jag kan bara inte koncentrera mig. Det bara snurrsnurrsnurrar i skallen och så fort jag försöker göra något vettigt (som att skriva mina etikuppgifter till exempel) så springer hjärnan iväg åt ett helt annat håll och jag inser att jag läst ett halvt kapitel utan att verkligen ha läst det jag läste, utan bara liksom tuffat på utan att vara fokuserad. Det känns ganska dåligt, med tanke på hur mycket jag ligger efter med mina uppgifter...

Hur som helst. Jag ville mest lämna ett livstecken och be om ursäkt litegranna för att jag varit så frånvarande på senare tid. Egentligen senaste halvåret ungefär. Det beror mest på att:
1. Jag har haft för mycket i skallen.
2. Jag har haft för mycket att göra.
3. Det har hänt för mycket familje/släktrelaterat härikring de senaste månaderna.
4. Jag har haft besök hos mig, sedan varit bortrest och sedan haft besök igen. Blir inte mycket bloggtid över då.
5. Jag har känt mig stressad, pressad och jagad till och från och därför inte haft ro att sätta mig och filura ut något till bloggen.
6. Jag har inte kommit på någonting att skriva som ni skulle kunna tänkas vilja läsa.
7. Min skrivarinspiration har gått och gömt sig någonstans. Jag vet inte var den håller hus. Om någon av er sett den, kan ni då vara så snälla att fånga in den och skicka den med expressbud till mig?

Och så vidare. Förlåtförlåtförlåt.
Fast vet ni vad? Jag har träffat en av mina bästa vänner nu. Min bästa isbjörnsälskande holländare har varit hos mig en vecka och kraaamat mig. Det var roligt och häftigt att se att inte alla människor man snubblar över på nätet är helgalna mördare, underbart att få veta att en människa man liksom oavsiktligt råkat släppa så nära att han blivit en av de närmaste av vänner faktiskt är ännu bättre i verkligheten än i bokstävernas och smileysarnas förlovade land. Ibland tror jag att jag skulle ha varit knäckt vid det här laget om jag inte haft honom. Jag är så himla otroligt outsägligt glad att han finns. (Egentligen skrev jag ett inlägg tillägnat honom för en vecka sedan, men det postade jag aldrig... Kanske det dyker upp någon annan gång. En kan aldrig så noga veta...)


Neje, nu får jag sluta sitta här och slösa med er och min tid och ägna mig åt studier igen. Som sagt, ser någon min inspiration skutta runt någonstans med kopplet slängande bakefter, så fånga in och skicka hit! Jag saknar den.


Tack för ert tålamod och trogna läsande, och tack för alla gulliga kommentarer ni gett på mina föregående inlägg. Tack för att ni finns allihop.

Stooor kram!
Shass