(1) Hemligt beundrare
Försöker Google månne tala om någonting för mig? En hemlighet a la: "Huuush, don't tell anyone, but I know something reeeaaally exciting...!)?
"(1) Hemligt beundrare
Någon är hemligt förälskad i dig. Ta reda på vem!"
Hur många gånger har man inte fått den här upptryckt under näsan i diverse olika varianter? Bara för att dra ett exempel är det somliga dagar en vän som är förälskad i mig. Man kan ju undra vem. Med tanke på att karl-utbudet är ganska dåligt i min vänskapskrets...
Jag ser den överallt. Varje dag. Ibland känns det som om den förföljer mig. Jag tror den hatar mig. Den smyger bakom hörn och väntar på att få bita mig i hälsenorna, för att sedan, när jag ligger där som en bränd mandel och ruttnar, äta mig levande med hull och hår! De grymma huggtänderna glimmar och de blå (rött är så förbaskat uttjatat), ondskefulla ögonen gnistrar hatiskt. Dess klor klickar mot golvet. Kalla, klibbiga fjäll stryker mot huden och den stinkande fiskrensandedräkten sveper över ansiktet och...
Fast i och för sig, om det här nu är en kärleksannons borde den ju lukta gott. Och vara varm och mjuk, inte klibbigt kall. Hm.
Någon som är hemligt förälskad i mig... Hm, jag undrar vem det kan vara. Busschaffisen som av någon outgrundlig anledning inte ville ha betalt när jag åkte till träningen förra veckan kanske? Fast nä, det låter inte så troligt. Holländarn som gav mig en komplimang via mail då, han som påstod att jag var "really very beautiful"? Nä... Det är nog inte han heller. Och om det nu ska vara en vän kan man väl knappast räkna de där båda.
Skabbis då? Mja. Kruxet där är ju att Skabbis hatar allting och bara som en liten påminnelse till mig själv så existerar han ju inte ens. I verkligheten alltså, i mitt huvud existerar han minsann i allra högsta grad. Han kan det alltså inte vara. Följaktligen inte heller någon av de andra fiktiva män jag har.
Garou då? Tillåt mig gapskratta... Fast han får gärna komma hit och hålla mig sällskap en stund om han vill. Han kunde sjunga mig till sömns och spela gitarr och ha sig. Då skulle jag nog somna och kanske till och med slippa drömma mardrömmar. Det vore sannerligen trevligt. Men, att det skulle vara han betvivlar jag myyycket starkt, särskilt som han inte ens känner till min existens...
Men vänta lite nu... Tänk förresten om det inte är en man som åsyftas utan en kvinna! Skrämmande tanke. Jag har absolut ingenting emot homosexualitet - dem som dras till någon av samma kön får gärna göra det för min del - men jag ser helst att jag personligen slipper. Vill de så är det gott och väl, men jag vill inte!
Nej, bäst att fly fältet ner under täcket igen, lämna karlarna där hädan och göra ännu ett förmodligen tämligen fruktlöst försök att sova. Det här ledde ju ingen vart ändå. Men tänk, tänk om någon är hemligt förälskad i mig? Nätter som den här, när jag bara ligger och snurrar under täcket och det är lögn och statens järnvägar i hillvitte att sova, då är det nästan så man ägnar det en tanke. En liten djävla pyttetanke, för jag är verkligen inte så intresserad att jag skulle leta upp någon bara för att ha sällskap. Nä vet ni vad. Sådant trams. Någon måtta på eländet får det ändå vara. Jag är inte intresserad!
Trots det... Tänk om någon är hemligt förälskad i lilla patetiska, anskrämliga, barnsliga, prestationsångestbesatta, énvisa, förskräckliga, frånstötande, avskyvärda, skrivfixerade, verklighetsflyende Shass? I den lilla lilla vargen som egentligen är lite mörkrädd ibland och som inte vill sova för att hon drömmer mardrömmar? Hon som fryser så mycket och läser så mycket och dricker så mycket te? Hon som är Shass, den lilla vargen?
Roligt för honom i sådana fall! Jag är inte intresserad, såvida det inte råkar vara Garou eller Steve eller någon annan spännande man som visar intresse. De får å andra sidan hemskt gärna komma på visit. Gärna nu med en gång.
Och jag tror förresten inte det är mig den där annonsen syftar på, det är ni andra små gullungar som har en massa hemliga beundrare. Ta Naias Bailys-man, till exempel! Ah, det är honom de tänker på...
Och nu skiter jag i Googles tramsiga annonser och ska inte ta upp mer av er tid med mina vrickade nattliga funderingar. Godnatt!
Black Symphony - Within Temptation
I februari i år hade Within Temptation en stor och påkostad spelning i Rotterdam. Tillsammans med Metropol Orchestra och en sextiomannakör gjordes där den nya DVDn (och dubbel-cdn) Black Symphony som jag, idag, äntligen kunnat lägga vantarna på. Det var med stor förväntan jag satte skivan i snurrning och med ett förnöjt småleende på läpparna avnjöt den fantastiska live-musik som fyllde mina öron.
Det hela inleds med mjuk, och nästan lite kyrklik, körsång. Behagliga mans- och kvinnoröster skapar en lite mörk, men nästan lite magisk, stämning tillsammans med olycksbådande musik som åtminstone får mig att tänka fantasy. Mycket vackert och lite sorgligt, för att sedan gå över i något mer spännande, som en skildring av något dramatiskt. En strid, kanske. Jag kan riktigt se hur hästarna dundrar fram över slagfältet med skrikande soldater på ryggarna, kan höra svärdsklang och gnäggningar. Man kan nästan känna lukten av svett och blod, rädsla och raseri. Domedag... Ja, det är väldigt fascinerande och mycket välgjort av både orkester och kör. Man vill ha mer! Hungrar efter mer!
En kyrkklocka dånar och tickandet av en klocka avslöjar att den första låt som kommer är Jillian (I'd Give My Heart). Mycket vacker inledning med orkester och kör med på noterna. Och sedan kommer hon - Sharon den Adel, gudinnornas gudinna - och låter sin underbara, änglamjuka, alvsköna, sagolika stämma ljuda. Med säkerhet guidar hon en genom låten, stadig trots den klara, fragila rösten. Fantastisk...
Känslan av världslig makt är vad man sveps in i när The Howling sätts igång. Orkestern fyller i och fyller ut och får det hela att låta mäktigt och kraftfullt. Fragiliteten i Sharons röst övergår i kraft från bröst och mage när hon klämmer i med sitt "When we start killing!", för att sedan åter falla tillbaka till vacker skörhet när hon ställer sig frågan om vi kommer minnas vad för fel vi gjort. Denna balans mellan kraft och fragilitet håller sedan i sig vidare genom Stand My Ground och The Cross, och Sharon visar verkligen hur mycket hon kan göra med den fantastiska röst hon är i besittning av.
Sedan blir det kärlek. Ja, inte kärlek på det sliskiga, snuskiga, kletiga sättet. Nej, den kärlek jag talar om är den, så att säga, lite misslyckade kärleken. Den som inte håller. Här gör konsertens första gästartist, Keith Caputo (Life Of Agony) entré för att tillsammans med Sharon sjunga What Have you Done. Och här måste jag säga att jag tyvärr är besviken. Inte på bandet, kören, orkestern eller Sharon, utan på Keith. Han är inget bra live, om ni frågar mig. Hon slår honom med hästlängder!
Vi lämnar Keith och kastar oss iväg in i Hand Of Sorrow. Denna inspirerande låt gör sig verkligt bra ihop med orkestern, liksom även följande låt, The Heart Of Everything gör. I den sistnämnda försvinner fragiliteten ur gudinnans röst och övergår i en djupare, nästan lite olycksbådande ton. Kören och orkestern, samt publikens samfällda jubel-skrik vid orden "Hear the crowd in the distance screaming out my fate..." ger en verkligen en känsla av både styrka och undergång, fast samtidigt en strimma hopp någonstans i djupet. Det är friheten som är The Heart Of Everything, och det är friheten Sharon vill nå.
Nästan smärtsamt vacker är den låt, Forgiven, som följer på detta rasande, morrande marathon av elgitarriga, mäktiga upplevelser. Den blir inledningen till ett smärre ballad-marathon, och redan i den mjuka pianoinledningen känner jag hur jag älskar keyboardisten Martijn Spierenburg. Känslan var inte lika smärtsamt häftig som när jag hörde Forgiven live i somras, men han är en fantastisk pianoklinkare. Och låten, som präglas av sorg, är nästan smärtsamt vacker med det mjuka pianospelet, bakgrunden med smeksamma stråkar och Sharons sköra, sorgsna röst.
Somewhere, också den en ballad, följer därpå. Här klättrar hon upp från Heart Of Everything-morret och kvittrar underbart vackert. Och, efter första refrängen, är det dags för konsertens andra gästsångerska. Anneke van Gijsbergen (Agua de Annique) har inte alls Sharons sköna röst, men då de båda övergår i ett sammanflätande av toner och liksom låter rösterna slingra sig om varandra blir det mycket effektfullt. I sista refrängen kommer trummor och stråkar verkligen in och fyller ut det hela, och tillsammans med de båda kvinnornas lekande röster blir det en Grand Final!
The Swan Song, som framförs mycket vackert med piano och stråkar, blir uppföljare på Somewhere, och följs i sin tur av en fjärde ballad - Memories. Mjukt och vackert, och kanske lite tänkt som en vilopaus efter de energiska hårdingarna, och en förberedelse för vad som sedan ska komma. Memories blir ballad-marathonets sista låt och lämnar plats för Our Solemn Hour.
Här känns det som om orkestern och kören verkligen får "fritt spelrum". Entusiastiskt dånar de iväg med härligt tryck i instrumenten och sveper iväg Churchills tal någonstans dit där pepparn eventuellt växer. Riktig kör - ingen playback-kör här inte! - sjunger de så välkända orden "Sanctus Espiritus", och det måste ha varit en verklig upplevelse både för band och publik. Ruud Jolie (bandets snygging) tar över med sitt gitarrsolo och allt är bara makt och majestät.
Sedan är det dags för konsertens tredje och siste gästartist. George Oosthoek (ex Orphanage) verkar ha för vana att gästa Within Temptations DVD-inspelningar, och så även denna gång. Den gamla godingen The Other Half brakar igång tillsammans med ett halvt nyårsfyrverkeri (åtminstone låter det så!) och man är tillbaka på den tiden då growlande även ingick i Within Temptations repertoarer. Som vanligt gör Sharon och George ett gott jobb, och schwupp! så glömmer man - eller åtminstone jag - orkestern för ett slag och sveps bort av fragil kvinna kontra morrande man... (Fast sanningen att säga saknar jag Roberts growlande en smula. Släpp gitarren karl och låt oss höra dig!)
I Frozen bevisar Sharon verkligen hur duktig hon är på att uttrycka känslor med sin röst. Den djupa förtvivlan hon omger sig med tar ett tigersprång rakt in i kroppen på en, och det känns som orkestern får den att djupna. Har ni inte sett den än tycker jag ni ska ta er en titt på videon som gjorts till den här låten. Den tar tag i en och får åtminstone mig att förstå den förtvivlan Sharon uttrycker.
The Promise är ett mästerverkens mästerverk här. Det är den bästa live-version av The Promise jag någonsin hört, och då har jag en hel del live-versioner + fyra bevistade live-konserter att jämföra med. Jag har väldigt svårt att tänka mig att de kan göra den bättre än såhär! Musiken - elgitarrer, trummor, bas, keyboard och orkester! - och kören gör den till en överväldigande upplevelse, och de klara, höga tonerna Sharon presterar är fullständigt fantastiska. Denna blandning, samman med textens sorgblandade hämnd-känsla gav mig ont i hela kroppen. Detta är övermänskligt! Och så fantastiskt!
Skickligt genomförs sedan Angels och Mother Earth och återigen upplever man bara njutning, njutning, njutning. Det blir sådan mystikblandad, nästan magisk känsla av orkesterns närvaro att man sveps bort och flyter iväg på inspirerande moln av drömmar och tankar. Och, det kändes verkligen härligt att höra "bakgrundskören" i Mother Earth "på riktigt"!
Dessa båda masterpieces efterföljs av The Truth Beneath The Rose, där kören återigen visar vad den går för och vräker över en en domedagsolycksbådande känsla, som samtidigt är så rätt! Den avslutas inte, som på skivan, med stråkar och lugn, utan Ruud tar återigen över med sin gitarr, och det är ett riktigt njutbart slut! Det följs av en mjukare inledning med smeksam orkester och kör som får agera stillsam förtrupp till den, efter den mjuka starten, mäktiga Deciever Of Fools.
Som sist ut av singlarna från The Heart Of Everything kommer sedan låten All I Need tassande. Återigen känner man den djupa sorg och förtvivlan som präglar musik och lyrics, samman med längtan och lite hopp. "All my agony fades away when you hold me in your embrace" sjungs på ett sådant sätt att man bara vill hålla om stackars Sharon, samtidigt som man själv inte önskar något högre än att bli omhållen och själv få känna hur all tyngd flaxar bort från axlarna, stenar lyfts från hjärtat och allt åter blir ljust och lätt. En vacker och djupt berörande låt.
I sedvanlig Within Temptation-anda avslutas detta fantastiska spektakel av deras break through - Ice Queen. Band, orkester, kör, sångerska och publik verkar nästan lika entusiastiska, och publiken sjunger glatt med när Sharon ber dem om det. Det är en enda störtflod av glädjeblandad sorgsenhet, för alla vet ju att det är slut efter den här låten, samtidigt som man väl inte kan vara annat än fylld av förundrad lycka efter det här!
Detta är ett mästerverkens mästerverk, och om det visuella är ens hälften så bra som musiken... Det är svårt att hitta rätt ord. Blandningen Within Temptation och orkester+kör är outstanding, och hela lyssningen är en upplevelse. Makt, styrka, raseri och självsäkerhet fyller en från topp till tå, samtidigt som man känner sig så liten, så liten inför denna kraft. Det är storslaget! Fantastiskt! Alldeles, alldeles underbart! Inget playback-sound, en riktig kör, orkestern...allt. Det är som klippt och skuret för vartannat - Såhär ska det låta!
Ja, jag är verkligen överväldigad. Nog för att jag hade höga förväntningar på den här skivan, men att den skulle överstiga dem så enormt hade jag inte väntat mig. Det var, för mig, en fysisk upplevelse att lyssna till detta mästerverk. Det var så bra att det gjorde fysiskt ont! Jag log och njöt och lät mig svepas bort, och helt plötsligt var de 22 låtarna genomkörda och jag fann mig nästan snurrig. Sharon har bara vuxit och vuxit för varje DVD, tycker jag, liksom för varje konsert jag hört, och jämför man Mother Earth Tour-DVDn med den här skivan är den INGENTING och den här ALLT!
Jag hittar inte ens rätt ord att beskriva allt det här med, ni måste höra det själva. Detta är ett MUST HAVE för alla som gillar Within Temptation. Spring och köp omedelbums!
Karate, karate, karate...
Hade varit borta från träningen alldeles för länge och kände att det nog var dags att göra "come back", trots att jag väl på sätt och vis känner att jag tappat gnistan. Trots allt blir träningen så mycket mindre rolig när man får ont i armbågarna av att slå och när den två månader gamla skadan i vänster axel då och då gör sig påmind, och när man dessutom riskerar att råka ut för svimningsanfall. Jag verkar dock ha begåvats (om det nu är en begåvning...) med en hel del envishet och vill egentligen inte ge mig fastän jag nästan dör och har ont så jag nästan gråter och skriker ibland. K-Sempai skäller rasande på mig somliga dagar när jag nästan trillar ihop under passen för att jag är för envis för att ge mig och sätta mig ner, men hittills har han inte lyckats bota mig. Helt...
Eftersom jag (jag!) och pappa skulle vara tränare följande torsdag för röd- och orangebältena beslöt vi att åka in till deras tisdagsträning för att se vad de gjorde och hade gjort tidigare. Är ju bra att veta när man själv ska ha hand om dem, så att säga. Pappa, som är orange, tänkte egentligen inte träna pga migrän tidigare under dagen, men det slutade med att både han och jag hakade på och var nästan-döda (jag pga värk i bröstet vid andning och ansträgning, han pga trötthet) när träningen väl var slut. Därav kom det sig att vi hoppade över min träning och smet hem istället - Jag för att deppa över att karaten känns skit och han för att datanörda sig.
Onsdag
Fick efter många om och men, en del påtryckning och tjat äntligen mail från idrottsläraren på Korr som bad om ursäkt för att min ansökan till Specialidrott A försvunnit i våras. Hon ville veta hur det gick för mig på träningen osv, så skrev ett mailsvar (som uppenbarligen var längre än vad hon tänkt sig, hehe...) och passade samtidigt på att fråga om vad som krävs för Specialidrott B. Tänkte sedan inte mer på det. Hade vag tanke på att åka ut till nybörjarträningen och slå på min storasyster, som också börjat träna, men orkade inte. Pluggade istället. Eller... Ja, något åt det hållet.
Torsdag
Fick svar från idrottsläraren som bifogade kraven för Specialidrott A och B, samt ansökan till B. Insåg att jag har lite kvar att göra för att kunna få betyg i A-kursen. För er som inte vet hur det fungerar: Specialidrott gör man tillsammans med den idrottsklubb/förening man ingår i. Tränare eller dylikt (måste vara "legitimerad" tränare) där är den som bevakar och skriver bedömning som sedan sänds till idrottsläraren, som dessutom ska ta emot en hel del teoriuppgifter från eleven. Utefter tränarens rapporter och teoriuppgifterna sätts sedan betygen. Eftersom det inte blir någon extratid för mig att ha det här ämnet också - jag tränar ju liksom ändå ca 4h/vecka - utan mer som att "segla på en räkmacka" (fast jag måste förstås skriva teorin...) tyckte jag kursen passade bra.
När jag satt och läste kraven för A-kursen upptäckte jag att jag måste skriva en rapport om hur man anordnar tävlingsverksamhet inom min sport för barn och ungdom, samt visa upp intyg på att jag varit funktionär vid någon tävling. What the hell..?! Skickade genast sms till K-Sempai och frågade om det skulle vara någon tävling i höst. Fick ett frågetecken till svar. Sms:ade uppgiften och väntade. Fick svaret: "Hehe vad bra, då kan du få i uppdrag att ordna en enkel tävling i kata (Ett rörelsemönster - fight mot flera osynliga motståndare) för barnen upp till och med gult."
Vad fan! Onda människa. Jag som inte kan ett smack om tävlingar... Men jag får väl lära mig. Har ju både K-Sempai och Jugge-Sensei och lite sådana att be om hjälp och råd. Tack och lov...
Kravlade mig i karatedräkten vid femtiden samma eftermiddag och tog pappa och mitt pick och pack (skulle åka hem till mor igen efter att ha varit hos pappa från tisdagskvällen) och hoppade på bussen till träningen. Gick nervöst runt och räknade minuter tills vi började och sedan... Sedan började helvetet.
När jag själv tränar finns det inga mellanlägen, eller åtminstone finns dessa mellanlägen väldigt sällan. Jag är on eller off, av eller på, noll eller hundra, död eller levande. "Ta det lugnt" är ett begrepp som av någon anledning inte riktigt går ihop med mitt psyke och min fysik. Det går nog lite ut över dem jag tränar också. Inte mig emot i och för sig, de behöver röra på sig så de inte somnar till! Och de dog nästan, muhaha! Pappa sade att det var den hårdaste träningen på länge.
Började med att överlämna uppvärmningen till en blåbältare, så slapp jag tänka på det. Värmde faktiskt upp själv istället för att bara stå och titta på. Började sedan, med hjälp av Peter Pain-Sensei (fattar inte varför jag skulle ta träningen när han ändå var där...) träna dem i grundtekniker. Slag och blockeringar drogs igenom i en rasande fart så att de skulle få upp flåset lite. Sedan, för att hålla Sadist-Senseis minne vid liv, blev det böjfjuttar.
Böjfjuttar, denna ädla konst som alla hatar, utom jag som ääälskar dem, går till på följande vis (ni kan träna det hemma så får ni starka och glada latissimus-ellerhurdetstavas-muskler mellan skulderbladen):
Slå dig ned på en bänk (eller annan lämplig möbel i gymnastiksalebänkshöjd, för att göra det enklast). Greppa om kanten med händerna. Sätt dig på golvet nedanför bänken, ännu med händerna gripande om kanten, med benen rakt utsträckta framför dig. Sedan börjar det roliga! Böj och sträck armarna, ännu med raka ben, så att häcken lämnar golvet. Den får INTE dutta i golvet medan du "häver". Det är bara armarna och musklerna mellan skulderbladen som ska arbeta, benen ska vara sträckta och stilla. Anledningen till att Sadist-Sensei kallar denna övning för böjfjuttar är att det inte i hans värld endast existerar böj och sträck, utan även (helst i en böj) en "fjuttande" rörelse, dvs. lättlättlätt pyttesträckning och böjning av armarna så att man hela tiden har hundra kilo vikt på dem och fjuttar upp och ner. "Böj, sträck, böj, sträck, bööööj....strääääck....böööööj.... fjutt, fjutt, fjutt, fjutt, böj sträck böj fjutt fjutt fjutt sträck fjutt böj fjutt fjutt fjutt strääääck bööööj..." (Japp, även detta görs av både mig och Sadist-Sensei delvis i rasande fart, därav avsaknad av kommatecken.)
Rödisarna och orangisarna fick lida på detta sätt två gånger under träningens lopp, samt tvingades göra knäböjningar, situps, armhävningar och annat elakt som jag var ond nog att kräva av dem. Men! Jag gjorde faktiskt allt själv också. Stod inte bara och var elak. Inte bara. Men var tillräckligt ond och elak för att Peter Pain-Sensei skulle gå runt och se lycklig ut och själv glatt utbrista: "Hon är ju hårdare än mig till och med!" Och Moder vad de fick lida...!
Men, gott folk! Inga grodhopp eller kullerbyttor den här gången. Så snäll är jag. Torsdags-snäll. I alla fall den här gången. Nästa gång blir det kanske värre...fast på andra sätt. Åh Moder vad de ska få lida... då med!
Tränade sedan själv passet efter, vilket leddes av Peter Pain-Sensei. Har fortfarande blåmärken på underarmarna efter alla block-och-slag-duster jag hade med en man med samma grad som jag själv. Men det passet var inte hårt på samma sätt som det jag själv höll. Faktiskt ganska lugnt i jämförelse.
Fredag
Träningsvärk. inte överdrivet, men så att det kändes att jag tränat. Nyttigt.
Lördag
Pappa hade, för att vi skulle kunna komma in i dojon (träningslokalen) under torsdagen lånat ordförandens nyckelkort. Detta utnyttjade vi för att kunna ta oss in i salen 1 timme innan vår lördagsträning och träna balans. 1 timmes fram- och tillbakagång på bommarna i en gympasal tar på balanssinnet, kan jag säga. Man blir trött! Psykiskt djävla stendöd. Men bra balans är en del av grunden i karate.
Alldeles snurriga efter balansgångandet anslöt vi oss vid 12-tiden till vår träningsgrupp. Alla svartbälten + K-Sempai verkade tämligen nöjda med min insats under torsdagen (att jag mer eller mindre dödat deras elever) och det gjorde mig rätt lättad. Känns bra när man får lite uppskattning. Hoppas bara inte att rödisarna och orangisarna hatar mig alltför mycket.
Klarade träningen bra idag, trots snurrighet i början. Hård träning och tufft som fan för min del, eftersom Peter Pain-Sensei gick bredvid mig hela tiden och hängde mig i fötterna och knäna och slet och drog och skällde för att jag skulle göra rätt. Men det är bra - Han måste vara elak så jag lär mig. Sade det till honom, varpå han skrattar och hojtar till alla andra i salen med handen på min axel att "Det här är den enda här inne som vill att jag ska vara elak!". Men det är ju så.
Överlevde träningen och tog mig hem. Red genast en runda på Honey. Gick bra. Fick senare ett telefonsamtal från far som varit på styrelsemöte med karateklubben (han är styrelseledarmot) och han meddelade att jag, med tanke på den tävlingsuppgift jag fått, nu fått i uppdrag att ta kontakt med JKA (Japan Karate Assosication Sweden) och ta reda på vilka regler med mera som gäller för tävling i kata. Jippie... Men nyttigt. Lär mig kanske någonting till och med.
Karate karate karate...
Har ni läst såhär långt är ni beundransvärda. Har ni inte det så hoppas jag ni utnyttjade tiden ni inte slösade på att läsa till att göra någonting vettigt. Själv kan jag inte sova, så då kan jag ju lika gärna plåga Blogg.se med mina meningslösa rader. Men, nu är det nog slut med det för den här gången. God natt, gott folk.
Onde Sadist-Senseis onde efterträdare
Ookami-Sempai
Nu är han här!
Han är här! Han är mjuk. Han är söt. Han är fantastisk. Han är underbar. Och han är min! min min min! Minminminminmin! Baaara min! Min Lill-Skabbis
Morgnarna med illamående måste ju vara slut nu då. Alla underliga abstinenser borta. Tröttheten lär jag väl inte bli av med i rödaste rappet också (särskilt inte om den här ska hålla mig vaken om nätterna), men det kanske blir bättre efter hand. Kanske kan sova bättre nu. Han är ju så söt. Och nu är jag ju inte ensam, för nu är han här. Det kanske hjälper...
Måste säga att Leksakshusets rävbestånd var mycket bättre än Åhlens' och BR Leksakers var, även om Coops och Ica Maxis var bedrövliga. Men Leksakshusets var bra. Bättre. Bra.
Vi hittade även söt leopard och söt gepard (Fläck, Naia!), samt diverse TeleTubbies, grod-handdockor, sköldpaddor och, faktiskt, en av stenfigurerna från Ringaren i Notre Dame. Där ser man vad man kan stöta på. Tant Anna var även sugen på att köpa Barbie, men eftersom vi väl är lite för stora för det och vi inte har några barn/syskonbarn/barnbarn/andra ungar omkring oss (nå, jag har ju min lillasyster, men hon ska få en barbie när hon fyller år, med Hello Kitty-kläder och allt) som är flickor strök vi det från listan.
Och det var där, på leksakshuset, han kom till mig. Min Lill-Skabbis.
Nu är han här! Här för att stanna.
Och tack till barnmorske-Tant-Anna-Tengil för all hjälp!
Skabbis, jag hoppas du är djävligt nöjd nu. Förväntar mig 1273kr rakt in på kontot den 25, bara så att du är medveten om det. För du ska fan inte komma undan. Din djävel. Marsch iväg till banken!
(Jag älskar dig.)
Gratulationer mottages med glädje. ;) Faderskapets närvaro undanbedes. Du får icke bruka våld på min Lill-Skabbis, Skabbis lille.
Barnkläder undanbedes. Han har päls. Tack!
Vargen som blev mor till en räv
Shass
Kontroll av rävbeståndet
Tant Anna och jag hade åtagit oss uppgiften att kontrollera rävbeståndet i vår lilla stad. Språkande om etik och filosofi och annat trams strosade vi därför gatan upp och tog oss en vända in på BR Leksaker.
På BR hittade vi My Little Ponnies med glittriga vingar och horn, i rosa och vitt. Vi hittade Shrek och åsnan i Shrek och Mästerkatten I Stövlar från Shrek. Vi hittade gräsliga, rosa nallar, hundar, hästar, kaniner och kor. Men ingen räv. Ja, om man då bortser från plasträven expiditen visade på, men den räknas inte.
Vi tog oss därför vidare till Åhlens. Snygg (enligt Tant Anna), någonstansitrettioårsåldern-man (enligt Tant Anna) mötte oss där. Marios hette han och påstod att jag hade ett vackert namn. Jag? Vackert namn? ... Nä. Fast han verkade ju ganska trevlig. Skulle köpa förkläde till sin fru, eller hur det var. Snäll pojke, alltså. Ett ganska bra handslag också (jag som är så handfixerad). Hur som helst hade han (enligt Tant Anna) håret i hästsvans, vilket Tant Annas man, Bruno, också har. Enligt Tant Anna.
(Så, nu tog jag med Åhlens-snyggingen, är du nöjd nu, Tant Anna-Tengil lilla?)
På Åhlens vet jag att jag tidigare sett rävar, och mycket söta rävar dessutom. På den tiden sålde de många hyfsat verklighetstrogna och mycket söta djur, bland annat leopardliknande söta saker, lejonungar, pumor, isbjörnar, diverse hundar, en hel mängd hästar (fast hästarna har jag inte sett sedan jag praoade på Åhlens vårterminen i åttan), kaniner etc. Nu var emellertid de söta djuren utkörda för att ge plats åt feta, gröna dinosauriedrakar; hundliknande vadfandetnuvarfördjur-djur som man kunde köra in halva underarmen i käften på; en underlig hund-liknande sak som jag gissar var en väldigt ful tax; grodor; märkliga, monsterliknande djur jag inte fann det minsta söta; flygande enhörningar, osv...
Och, faktiskt, en räv. Saken var den att jag inte fann denna räv söt på det sätt jag skulle önskat. Den hade visserligen stooora, bruna ögon och var väl en unge, men... Den hade en liten, osnygg, orävig svans, var inte kramig nog och...höll inte måttet. Därför förkastades både den och Åhlens.
Sim Salabim var nästa anhalt. Där väntade jag mig inte att finna några rävar, och inga rävar stod att finna. Dock hittade vi en svart leopard, men tyvärr hade den gula ögon och inte grå (och den på Harrods var mycket, mycket sötare och mer verklighetstrogen). Alfons Åhberg, Pippi Långstrump och Herr Nilsson fanns även att skåda, men då de inte intresserade mig något vidare lämnade vi även dem åt sina dammiga hyllor och gick.
Slutsats:
Rävbeståndet är i ett bedrövligt tillstånd och jag är mycket besviken. Kan hända hade Skabbis vägarna förbi här när han fortfarande var sjuk och tog död på dem allihop. Vi får hoppas på en förbättring, även om jag betvivlar att någon sådan infinner sig. Ser ut som om jag, hos far, antingen får fortsätta sova ensam eller nöja mig med Linux-pingvinen Tux. Sad but true.
Nå, inget ont som inte har något gott med sig, eller hur det där gamla utnötta uttrycket nu går. Då Tant Anna och jag konfererade över msn före denna expidition fann vi på ett eventuellt nytt uppsatsämne åt mig (det tredje eller fjärde i raden so far...). Vi får se om det blir något av det. Att ta reda på av vilken anledning folk gör underliga saker innan de ska sova/när de sover låter som en uppsats som kanske kan gå hem. Dessutom har jag ju, genom Tant Anna, tillgång till en legitimerad psykologi-överläkare som kanske kan bli mig behjälplig. Vi får se!
Men först - filosofi.
Små rääävarna, små rääävarna, kom till kom till kom till Shaaass. Små rääävarna, små rääävarna, kom till kom till kom till Shaaass. Med öron och svansar och nos och päls och tass, med öron och svansar och nos och päls och tass...
(Jag vet att jag är vrickad, men det får man vara, särskilt när man läser ett så vrickat ämne som filosofi)
Det här med glas och drycker
Det var en mörk natt i november. Jag satt vid min dator och skrev en novell om blod och död, och riktigt kände hur mördarens fingrar kliade mig i nacken. Allt var tyst och stilla, och vinden ven utanför mitt spruckna fönster...Det där fönstret jag råkade halvpanga med en studsboll när jag var åtta. Det var som att kylan smög sig in genom något osynligt hål i väggen och bet mig i tårna, och kusligheten från orden på min datorskärm tog boning i min kropp, som någon djävla ande i någon shamanistisk berättelse. Kalla kårar letade sig upp längs min ryggrad, rysningar tassade över mina armar. Hjärtat slog snabbare. Mörkret trängde sig på och jag svalde. I det samma bankade det hårt på min dörr...
Nämen vet ni vad, nu blev det väl ändå lite väl dramatiskt här. Nej, november var det inte och inte ens natt, och nog för att jag frös om fötterna, men så illa var det inte. Fönstret har visserligen existerat, men det var i syrrans och mitt sovrum i det förra huset vi bodde...
Min mor kom och bankade på min dörr för ett par timmar sedan och ylade: "Jag vill se film!". Jag, som suttit och skrivit om hästkörning, väcktes brutalt ur mina funderingar och hävde iväg datorn för att kunna titta på Underbar Och Älskad Av Alla med min mor (som hon förresten tyckte var seg som gammal kåda). Efter lite krångel (och mycket svordomar från min kära, religiösa-eller-något moder) lyckas vi sparka igång filmen och mamma bjuder mig på vin. Eller förresten, det var ju för fan mitt vin, så det var nog snarare tvärtom...
Nå, hur som helst. När jag satt och smuttade lite sådär på mitt körsbärsvin kom jag att tänka på något jag faktiskt slagits av förut. Är det bara jag, eller är det inte så att olika drycker är olika goda i olika glas?
Jag var hemma hos min syster för ja... Det är väl omkring ett halvår sedan. Vi skulle äta frukost. Hon och hennes karl hade i vanlig ordning inte så mycket ren disk, och därför fick vi dricka O'boyen ur vinglas. VINGLAS?! Till O'boy! Redan då tänkte jag att fan, man ska inte dricka oboy ur vinglas. Det blir liksom inte lika gott, på något sätt. Oboy ska man dricka ur vanliga glas. I vinglaset kändes det... blaskigt, som om mjölken blandats ut med vatten. Usch!
Det är precis samma sak när jag dricker varm chocklad. Det kan jag inte dricka ur glas, för på något underligt vänster blir det inte lika gott. Varm chocklad ska drickas ur mugg! (går även i plastmugg eller termoslock, men då måste det vara kallt som fan, ni vet sådär så att tårna krullar ihop sig och nästan ramlar bort...)
Samma sak gällde ikväll. Mitt blå dricksglas kändes så fel i handen när det var körsbärsvin i det. Vin ska avnjutas i vinglas (de få gånger jag dricker sådant), annars känns det konstigt. Eftersom jag drack samma sorts vin i vinglas igårkväll och tyckte det kändes som en helt annan sak då fastslog jag helt enkelt att man inte kan dricka vad som helst ur vad som helst.
Men, kära läsare - Vad tycker ni? Kan man dricka O'boy ur vinglas? Kan man dricka kaffe ur ett vanligt dricksglas? Är det möjligt att dricka coca cola ur en tandborstmugg och njuta av det? Kan man dricka vin ur plastmugg a la plastmugg-på-offentlig-toalett-som-ska-nyttjas-för-att-dricka-vatten? Går det att dricka mjölk ur snapsglas? Då menar jag inte går som i "är det praktiskt genomförbart", utan som i "är det gott?".
Är det så att man helt enkelt ska nyttja olika glas för olika typer av dryck, eller är det bara mig det är fel på?
Och en annan intressant fråga: Kan man på några som helst villkor dricka varm saft och tycka det är gott, oavsett vilken typ av kärl man nyttjar att dricka den ur?!
Englandsresan, dag 4: Disney Store, chai latte, hemresa, hemkomst
Frukostätna och färdigpackade, tandborstade, påklädda, morgontrötta fast samtidigt rätt glada släpar vi ut våra väskor ur rummet och lämnar in dem för passning hos toalett-receptionisten och kliver ut i... Vad fan? ... Solen! Man fick nästan en mental bussöverkörning där - Vadå, sol i London?! Och typiskt sista dagen också, när jag dagen före hade suttit och längtat efter lite skön sol på gräsmattan i Hyde Park.
Vår allraste förstaste anhalt för dagen var Disney Store. Där stöter vi givetvis på sötheternas söthet... En mjukis-Simba som jag blir kär i. Men jag vägrar köpa den.
"Men han vill vara hos dig!" Och en gosemjuk lejonunge i ansiktet... "Du ser ju själv! Han vill ju vara med dig!"
Men jag är stenhård! Inga gosedjur för mig. Naia påpekar att jag försökt få henne att köpa den svarta leoparden med grå ögon, men jag replikerar med att hon ju inte köpte den heller. Med förevändningen att jag måste tänka på saken går vi därifrån. Hade ändå inte hittat något annat speciellt intressant där, eftersom det de hade mest av var prinsessgrejer och djävla Aristocats-Marie-kattkräket överallt. Rys! Och inga Lejonkungen eller Ringaren I Notre Dame-grejer till mig. Dåligt. Ja... förutom Simba...
Naia har vissa väldigt otrevliga planer på att mörda mig om jag inte köper någonting, och tvingar mig att köpa Jelly Beans, bara för att jag skulle ha köpt någonting. Det är Bertie Botts Bönor I Alla Smaker-wannabe, eller egentligen är det åt andra hållet. Rowling har visst tagit inspiration till Bertie Botts från dem. I england kan man bara köpa de goda, vettiga smakerna på lösvikt (rosted marshmellow, buttered popcorn, strawberry daiquiri, apple, cherry, cinnamon, lemon osv), men i USA ska man visst kunna köpa de vidriga smakerna med. Naias syster hade visst gjort det vid något tillfälle för att prova, och de smakade verkligen spya och snorkråka och gräs och äckelpäckel, precis som de goda verkligen smakar smörpoppade popcorn och marshmellows och - nästan den bästa för sin äkta smak! - saftigt päron.
Jag skulle verkligen vilja åka och köpa lite vidriga bönor och blanda dem med de goda och skicka till folk jag av någon anledning inte gillar. Tänk att veta att de sitter och äter snorkråka och spya och öronvax! Eller, det vore fint om de haft smaker som gamla en-hel-vecka-använda kalsonger eller svettiga raggsockar eller gubbsvett... De bönorna liknar nämligen bönor av de goda smakerna, hehe, så de skulle verkligen få problem om det var blandat...
Det var emellertid på HMV's vi slutligen hittade någonting jag ville köpa, någonting jag faktiskt sitter och avnjuter just nu medan jag skriver. En skiva med Garou! På franska dessutom, franska som jag inte är särskilt förtjust i. Och när jag köper en skiva på franska... Då innebär det att det är något riiiktigt riktigt bra! Mmm...underbare man, underbara röst... Till och med franska låter vackert i hans mun. Garou...
Naia min hittade sig en film också. Hur som helst så kilade vi över till en annan HMV's i närheten och kollade om de hade något där, men de skivorna var dyra som kalsonger, så dem lät jag vara. Tyvärr. Men jag hade ju i alla fall min Reviens!
Vi tar oss lite välförtjänt vit-chokclad-och-hallon-muffins och chai latte på Café Nero (väääldigt gott med chai latte, tycker jag också ni ska prova om ni är där! På just Café Nero då, den är tydligen bäst, enligt Naia min) efter film-och-skiv-shoppingen. Klockan drog sig så sakterliga mot dags-att-åka-hem-snåret.
Väskuthämtning och skit är fullständigt ointressant. Resan till Heathrow bjöd inte på några särskilt intressanta detaljer den hellre (förutom att tunnelbanan studsade så dant just när jag skulle skriva sms till mamma att hon trodde jag var full för att det var så många stavfel...). Vi kom fram till Heathrow och gjorde oss av med väskorna, gick igenom pass- och säkerhetskontroll och skuttade vidare, tills vi kom till en, för mig, helt ny grej. Sko-scanning!
Allvarligt talat, scanna skor? Vad kan man gömma i skorna som inte skulle märkas i säkerhetskontrollen? Och hur kul är det för den som kontrollerar skorna att behöva känna de utsökta aromerna från skorna, och framförallt från de fötter som dras ur dem? Fjant!
Inne på spritavdelningen (Naia skulle köpa portvin och grejer åt sina föräldrar) får Naia en ny beundrare - Bailysmannen. Han följer oss troget som en hund bland hyllorna och försöker få Naia att köpa Bailys, erbjuder sig att bära hennes varukorg och gör sig till. En riktig beundrare till Naia, helt enkelt!
Ja... Sedan köpte Naia lite filmer och jag ingenting, och därefter åt vi (Ni anar inte hur gott det är med ciabata med smält brieost och bacon..!) och skuttade sedan iväg till vår gate.
På Heathrow har de det väldigt intressanta fenomenet rull-gåband. Dessa är ditplacerade för att underlätta att man måste gå sjuhundratusenfemhundranittioåtta kilometer när man ska någonstans, och tar en fortare och smidigare fram. Mitt på ett av dessa rullband blir vi upphunna av en galen snubbe som kör en rullstol (!) som promt vill att _jag_ (!) ska sätta mig i den och bli körd! Precis som om jag inte kunde gå själv. Jag GICK ju för fan redan själv! Enligt honom skulle det gå fortare. Aldrig i livet! Fan heller att jag sätter mig i en rullstol som körs av en galen och väldigt närgången engelsman-eller-något-åt-det-hållet! Tänk om han kidnappat mig och gömt mig i en hangar någonstans och... Nej tack! Dessutom ljög den djäveln, för när Naia och jag fick syn på honom lite senare var vi lååångt före honom, vilket alltså innebar att vi gick fortare än honom. Idiot.
En liten parentes:
Vi har kommit fram till att vi förföljs av indier. Det börjar med att vi får två receptionister - Tack-Så-Mycket och toalett-receptionisten - som är indier. På Madame Tussauds omgavs vi av indier överallt. På Heathrow såg vi en hel drös med indier (man kan ju undra om det var dem från Madame Tussauds) som skulle åka hem. Senare såg vi även en gråtande, indisk kvinna. När jag på måndagen efter resan började plugga igen läste jag om sikhismen, som är en indisk religion, och skulle jämföra den med hinduismen, som ju också är en indisk religion. Naia sitter i samma veva och tittar på tv, och på tvn är det indier...
Världen håller på att bli övertagen av indier! Flyyy!
Vi landar slutligen, välbehållna, fast ganska trötta, med tåget i Växjö vid 23:30-tiden. Halvdöda snubblar vi iväg mot bussen. Den behagar emellertid inte anlända förrän om 40-45 minuter, så vi beslutar oss därför för att vandra hemåt istället. Det tar trots allt inte 40 minuter att gå hem till Naia från resecentra i Växjö, så det var vad vi gjorde, som sagt. En förunderlig känsla grep oss där och då. Det gick att andas! Att andas utan att storkna av alla avgaser i luften, att andas utan att behöva känna oro över att lungorna skulle ruttna, och utan att få ont i halsen och bli hes! Det var ganska svalt och skönt. Det var tyst. TYST! Det luktade gott. En gräshoppa gnisslade någonstans ifrån. Det var stjärnklart... Det var Sverige.
När vi slutligen kom hem fann vi att vi:
1. Var dödströtta.
2. Inte hade någon mat hemma, nästan.
Naia slängde i alla fall in varsin baguett i ugnen och höll på att somna medan hon bevakade dem. Jag satte mig vid datorn och började skriva på dag 1 av den här resan. Vi åt och sedan ramlade vi i säng. Och jag låg där på min madrass i Naias vardagsrum och förundrades över tystnaden, över att det inte dundrade förbi en massa djävla tåg...
Englandsresan, dag 3: Harrods, GBK, Madame Tussauds och Häagen-Dazs
Efter frukost och dylika aktiviteter, samt nyckelinlämning hos Tack-Så-Mycket tar vi oss till Harrods. Harrods, detta tjusiga varuparadis som påstår sig sälja allt utom elefanter och utrotningshotade djur, och som verkligen tar priser därefter också. Vi smiter förbi vakterna in (var lite orolig att de skulle haffa mig ett tag där, men de stirrade mest) och försvinner in bland hyllorna i matvaru-avdelningarna. Elak som jag är förkastar jag allt te de har där, och då inte för att jag inte gillar te, utan för att jag tycker det är dyrt (fast teet var inte värst!). Vi rusar igenom fisk-och-kött-avdelningar och annat tjafs, och åker på kul upp på häst- och ridutrustningsavdelningen, bara för att se vad de har där. Fast vi vågar inte riktigt titta på prislapparna! Åtminstone inte förrän vi kommer till ryktborstarna, för då måste vi ju givetvis se vad de tar för en borste. 42 pund! Hajar ni? Det är ju för Moderns skull 500 spänn! 500 svenska riksdaler! Ja, lite beroende på var pundet står, men det var ca 500 spänn när vi var där. För en borste! Sanslöst..! Särskilt som man kan köpa borstar för 40-50 spänn här i Sverige som förmodligen fungerar minst lika bra, fast de inte är gjorda av svinborst och gethår och tagel och allt vad de där borstarna nu kunde varit gjorda av. Skrämmande..!
Hastigt springer vi bort från hästavdelningen, dissar allt vad kläder heter och snubblar in på barnavdelningen där en mycket intressant syn möter oss. Där leker nämligen personalen (!) runt för fullt med radiostyrda motorcyklar och rullskridskor och Modern vet allt. Så vi flydde igen! Inte vågade vi stanna på en barnavdelning där PERSONALEN löpte amok på det viset inte. Nä nä, vet ni vad, någon måtta får det vara på tosigheterna.
Så, vi började leta efter avdelningen där de sålde smådjur och djurtillbehör istället, och springer rakt in i gosedjursavdelningen. Och jag som ääälskar gosedjur! Men där, kära vänner, blev jag grymt besviken på Harrods. De skryter om att sälja allting, men där fanns inte en enda mjukisvarg! Här har jag gått och varit helt säker på att på Harrods måste det ju finnas en, men icke. Besvikelse deluxe!
Nej usch, nog om det där skitstället. Naia och jag stack ändå därifrån en stund senare efter att inte ha hittat någonting vi ville ha (eller, Naia ville ha den där underbart söta svarta mjukisleoparden med grå ögon, men den korkade kvinnan köpte den ju inte!), och roade oss med att prova klänningar på Monsoon istället (klänningar som ändå inte passade Shass, så det var ju ett fruktlöst företag). Det tröttnade vi ganska kvickt på igen, särskilt som utbudet reaklänningar var ganska litet (om man bortsåg från mängden bröllopsklänningar, som vi inte provade), så vi stack till Hyde Park och började titta på folk istället.
Som jag nämnde i förra Englands-inlägget är det tämligen intressant att titta på folk. Just denna dag verkade det dessutom vara någon form av spring-evenemang i Hyde Park också, så där kryllade av intressant klädda hurtbullar som studsade omkring. Bland annat såg vi en galen annorektisk 60-årig gubbe som kom skumpande förbi oss flera gånger, och en annan gubbe i rosa tröja som mycket tydligt visade hur mycket han svettades medan han sprang.
Ett annat spännande fenomen i parken var en underlig samling män. Den förste vi såg kallade Naia för Einstein (ni kan ju gissa vilken frilla han hade), och vi blev tämligen förbryllade när Einstein plötsligt plockar fram en plastpåse och börjar trä den över huvudet. "Vafan!" tänkte vi. "Nu har gubben blivit knäpp". Men det visade sig att plastpåsen han dragit över huvudet var någon form av plastpåse-väst (very sexy...not) som funktionärerna till spring-evenemanget hade på sig. Fascinerande...
Bortskrämda av en gubbe som slog sig ned bredvid mig på bänken där vi satt stack vi och köpte dricka och bitar av färsk kokosnöt - tveklöst bland det godaste jag ätit! - för att sedan dimpa ned på en gräsmatta, åter i Hyde Park. Medan vi småpratade och åt och drack hatade vi duvor (igen), lyssnade på flygplan och betraktade (rejält förbryllade) en tjock gubbe och hans kvinna medan vi väntade på Erik, som dagen till ära skulle äta lunch med oss. Tjockisen låg flat on his back, och kvinnan låg bredvid honom och pillade honom i armhålan! Hon måste varit svettfetischist eller något, fy fan så vidrigt... Jag menar, vad kan annars få en normal människa att vilja ligga och gräva runt i armhålan på någon? En gubbsvettig armhåla! Nä vet ni vad...
Nästan med ett litet poff dök den mycket fascinerande, homosexuelle mannen upp i parken och störde faktiskt inte alls friden, eftersom vi kände oss som utsvultna raggsockar och hade väntat på hans ankomst som otåliga, snoriga femåringar väntar på tomten. Naia min och jag kravlade oss därför på tassar och lämnade tjockisen och svettfetischisten åt duvorna. Lunchen hägrade, så vi hade inte tid med dem längre. Och jag har en vag aning om att de faktiskt klarade sig rätt bra själva...
Gormet Buger Kitchen fick någon halvtimma senare finna sig att bli våldgästat av två flamsiga kvinnor och en lika flamsig homosexuell man, och tvingades dessutom servera oss lunch. Vi snackar alltså hamburgare. När vi snackar hambugare just idag snackar vi inte snusk som McDonalds eller andra vidrigheter, utan riktig mat. I alla fall kallar jag min kycklingburgare med avokado och bacon för riktig mat. Mmm... Fast Erik tramsade så att Naia och jag knappt kunde äta för att vi skrattade så mycket. Men ändå!
På 5th Floor Wiew, en bar på femte våningen i Londons (världens!) största bokhandel, Waterstone's, tog Naia min och jag oss varsin strawberry daiquiri (min favoritdrink so far, fast den på O'Learys här hemma var faktiskt godare), och Erik tog sig något alkoholfritt alternativ jag inte orkar minnas vad det hette. Men det var säkert gott. Hur som helst dricker vi upp fort som strutsar i en badbalja (vart fan fick jag det ifrån?) och skuttar ned för alla hundra trapporna igen för att gå till... bamparabamparabam... (Det där skulle vara någon typ av trumvirvel, ifall ni inte förstod det).... Madame Tussauds!
Naia min är en ganska oanständig kvinna när hon vill. Det är jag med, visserligen, så det passar ganska bra. Men det var inte jag som föreslog att jag skulle kontrollera huruvida vaxdockorna på Madame Tussauds hade utrustats med några genetalier eller ej! Så det kontrollerade jag inte, för det vågade jag inte. Men Naia tafsade lite i smyg på Freddy Mercury (som hon har bildbevis på att jag dansar med) och George Bush (det var ju också en karl att tafsa på, lite mer smak kunde man ju begära...). Hon bekräftade att vår misstanke om att dylika detaljer utelämnats stämde. Inga pinkepinnar på de karlarna inte! Dåligt.
Nå så vad såg vi för kändisar där då? Ja.. Orlando Bloom var ju där, och nakne kocken Jamie Oliver, som jag kramar på bild. Johnny Depps hår tycker jag väldans mycket om, måste jag säga. Drottningen av England var en trevlig dam, Darwin hade ett intressant skägg. Einstein stod där och såg dum ut (och då menar jag originalet, inte Hyde-Park-versionen)... Robbie Williams stod och såg jag-är-snygg-och-jag-vet-om-det-utig, Oscar Wilde var en stropp... Naia fångade på bild när det ser ut som om jag kramar om Hitler, för att på nästa bild knuffa honom ifrån mig. Jag rättar till kragen på Bush och blir omhållen av Shrek. Och ja... Vi hade rejält roligt i alla fall där vi sprang kring. Det enda minuset var alla galna indier som rantade runt där i en GIGANTISK (typ hela släkten) flock och skulle ta kort på varenda docka. Men nåja, Naia min och jag hade roligt i alla fall, trots att där fanns sammanlagt tre David Beckham, och det enligt oss var en aaaning för många...
Flamsiga och tramsiga tog vi oss genom ett fredagsfestligt London till Häagen-Dazs-baren, där vi kom in förvånansvärt fort. Vi skickade genast små ret-sms till våra systrar om att vi var där och skulle äta glass, och beställde sedan det vi skulle ha. Som ni kanske vet är Häagen-Dazs gott. Och dyrt. Meeen, jag var nöjd ändå! Jag menar, det är väl inte alls dumt att äta lite dyr och god glass efter att ha tramsat runt i London en hel dag tillsammans med Naia, när det dessutom är fredag och vår sista kväll i England? Nej, det är inte dumt alls! Och gott dessutom. Dit tycker jag verkligen ni ska gå om ni är i London och gillar glass. Marsch pannkaka!
De sista hundra metrarna fram till hotelldörren flummar Naia så mycket om toalett-receptionisten att det slutar med att jag nästan dubbelvikt följer med henne in genom dörrarna och måste hålla mig för skratt för fulla petflaskor hela vägen till rummet. På vägen tillbaka har vi dessutom varit och handlat något att dricka (icke alkohol), och efter att jag avslöjat för Naia hur flamsig jag var i Spanien sommaren 06 efter att ha druckit DrPepper tvingar hon mig givetvis att köpa en sådan. Så medan vi skrev diverse vykort på hotellrummet (till min gamla svensk-engelsk-lärare, bland annat) låg jag och drack DrPepper och började, inte helt oväntat, bli både övertrött och flummig. Jag har inte kommit underfund med vad det är med just den drickan som gör att jag blir sådär, och innan jag köpte den nu i England var jag ganska övertygad om att det i Spanien varit ett utslag av övertrötthet...men... jag blir jätteflummig av den! Det är ett mysterium varför. Ett djävligt olöst sådant. Någon som har en teori?
Rätt vad det var, medan Naia skrev sina kort och jag låg och lyssnade på tågdundrandet utanför började jag sjunga.
"Vem vill åka med i mitt lilla putte tuffetåg, vem vill följa meeed? Vem vill åka med i mitt lilla putte tuffetåg, vem vill följa meeed? Vid nästa station när jag stannar så är det bara att kliva på! Mitt lilla putte tuffetåg. Mitt lilla putte tuffe tuffe tuffetåg. Tuuuut!"
(Ni ser själva...)
Naia börjar skratta och undrar vad fan jag håller på med. "Sjunger", svarar jag givetvis glatt och börjar fundera på vad jag kan för fler tågsånger.
"Den som femtio öre har få förlja med på fäääärden...."
Men det är lögn i helvete att komma på början av låtfanskapet. Naia får lite lugn och ro en stund medan jag ligger och grubblar, tills jag plötsligt utbrister:
"Tingelingeling nu ska tåget gå ut i vida världen. Den som femtio öre har får följa med på färden. Se Anna, se Anna, nu köper hon biljett. Och nu stiger hon på, och tåget kan gå!"
Sedan tyckte jag att det var bäst att sova, så det var vad jag gjorde en kvart senare eller så. Mest för att skona stackars Naia. Fast först satte jag tre-fyra alarm på klockan, så att det inte skulle bli fullt lika lätt att somna ifrån den följande morgon.
Innan jag avslutar fredags-dagens inlägg...
Ett stort, varmt tack till underbare Davey, som hjälpte mig in i taxin! Du är en pärla.
To be continued...
The Lion King (Musikal)
Lejonkungen... Det måste ju vara mästerverkens mästerverk. Disney har verkligen lyckats med den filmen - Både att göra den otroligt charmig, spännande, rörande och helt underbar. Jag var fem år när den kom på bio, och jag älskade - nej avgudade! - den från allra första gången jag såg den. Än idag kan jag se den gång på gång på gång utan att tröttna. Flera gånger per dag vissa daga.
Målet för vår englandsresa var faktiskt, i alla fall från första början, att se musikalen The Lion King, som helt baserats på Disneys film. Efter att ha hört Broadways recording av spektaklet blev jag än mer peppad på det, och jag var nästan lite om-jag-inte-får-se-den-här-nu-när-jag-betalat-flera-tusen-för-att-åka-och-se-den-vet-jag-inte-vad-jag-gör-mordisk. Men turligt nog fanns det biljetter åt oss, och för 30 pund vardera fick vi - lyckliga! - platser i publiken.
Det var med höga förväntningar jag klev in bland raderna med sittplatser tillsammans med Naia min. Det är trots allt min favoritfilm sedan fjorton år tillbaka, och efter att ha hört Broadways recording visste jag att den omöjligen kunde vara dålig. I vanlig ordning blev jag givetvis megakritisk för att det var något jag tycker så mycket om, och...
Och... Och.... Och....
Den är helt superunderbartmegadunderhonungsburksfantastisk! Underbar, välgjord, lättigenkännlig och helt... UUUNNNDDDEEERRRBBBAAARRR! Duktiga sångare och skådisar - Barnen också! - och välgjorda kostymer och allt var bra. Zazu och Timon var också välgjorda - så väl att man liksom skulle tänka bort personerna som styrde dem, och det fungerade! Det var fantastiskt... Dansare som spelade gräs till och med, det ni! Snygga, baröverkroppade dansare som rockade runt på scenen som hyenor i Be Prepared, en skickligt gjord gnuhjords-scen, ett par-tre extrascener(som inte är med i filmen), fantastiska låtar och... Nej, jag ska inte avslöja allt, ifall det skulle vara så att ni åker och ser den!
Kvinnan som spelade Rafiki fastnade jag särskilt för. Hon hade inte bara en helt fantastisk musikalsångerska-röst som bar bra, var stark och samtidigt klar och väldigt behaglig att lyssna till, hon var också en outstandig skådis som verkligen levde sig in i rollen av galen, men samtidigt vis, babian. På ett ställe kommer hon till exempel inhoppande på scenen baklänges med häcken i vädret och har en massa underliga ljud för sig. Att våga bjuda på sig på det viset... Underbar!
Mufasa hade en väldigt behaglig röst att lyssna till också. När han sjöng "They Live In You" satt jag och fick lätta rysöverdragningar på armarna. Han var väldigt mysig.
Det enda lilla (lilla, lilla) minuset med det hela var att Scar inte var riktigt lika inlevelsefull i låten "The Madness Of King Scar" som Broadways Scar, men å andra sidan var han fantastisk i Be Prepared. Han var dessutom en bra skådis. Naia var väldigt förtjust i hans english gentleman-style där han struttade runt på scenen med en käpp i ena handen och den lååånga svansen - han var den enda som hade svans- hängande över armen.
En annan väldigt intressant sak med Scar var att man, i musikalen, får lite mer...djup, lite mer insikt i den karaktären. Han är inte bara helt igenom ond, han är också lite galen. Det är väldigt bra gjort och stör inte storyn på minsta vis, ger den bara lite extrakryddad fyllning. The Madness Of King Scar är en tämligen intressant och underhållande låt.
Jag fann mig själv sittande gråtfärdig (!) minst halva musikalen, helt utan förklaring. Rörd. Kanske var det något gammalt nostalgiskt det-här-är-min-favoritfilm-spöke som levde rövare? Men det var så...speciellt på något vis. VackeRt. Jag njöt! Och började nästan gråta på allvar när Mufasa dog. Har alltid tyckt den scenen är så sorglig...
...Och jag undrade - och undrar - varför den här inte kommit till Sverige. Jag menar, nästan varenda replik från filmen var ju med, nästintill ordagrant överallt, så var ligger problemet i att göra den på svenska? Fast i sådana fall MÅSTE Rikard Wolff spela Scar, annars kan det lika gärna vara. Helst Svante Turesson som Rafiki också, men det är ju inte nödvändigt. Kvinnan som spelade honom här var ju underbar!
Jag kan inte ens få med alla tankar jag har om musikalen, dels för att de liksom snurrar kring i skallen som en galen bisvärm i en motorcykelmotor, dels för att jag inte vill avslöja alltför mycket om inehållet i denna supergoda tårta.
Så! Jag säger bara en sak - ÅK OCH SE DEN OMEDELBUMS!
Englandsresan, dag 2: Mycket vandring, musikal
Steve och fotbollslaget sätter i att börja yla vid åttasnåret på morgonen, och halvdöda av att ha blivit mentalt överkörda av tåg hela natten (och hatande allt vad schweiziska fotbollslag heter) kravlar vi oss ur sängarna och gör oss iordning för att kunna visa oss utanför rummet och äta frukost. I frukostrummet, som kanske inte är universums mest exklusiva och fantastiskt vackra matrum precis (vi satt ju för skrutt mer eller mindre i receptionen och åt!) frågade Indie-receptionisten varifrån Naia och jag kom, och när han fick svaret levererade han ett skitlyckligt: "Tack så mycket!", vilket därefter blev hans namn från vår sida (fast det vet han ju såklart inte om). Vi hivade i oss lite youghurt och rostmackor och efter tandborstning och hårfixning och sminkning (Naia då, inte jag) lämnade vi in nyckeln hos Tack-Så-Mycket och klev ut i London.
Vi började med att ta bussen ner till The Strand (en gata) där vi skuttar av och slinker in på Twinings, för att köpa te. Visserligen hade vi fri tillgång till te på hotellet, men det teet de hade där smakade... mindre gott, så vi beslöt att köpa lite eget som vi kunde ta med hem sedan. Så te med kanel och apelsin, samt vitt te med granatäpple inköptes, varpå vi knallade iväg igen, Naia med kameran i högsta hugg.
(Och den hemska kvinnan tvingar in mig i en rökstinkande telefonkjorre där jag får stå och baxa upp dörren för att hon ska kunna ta kort på mig och den... Och sedan vägrar hon ta kort på gatsoparna vi stöter på medan vi vandrar! Stygga, stygga...)
Längsmed Themsen vandrade vi tillbaka igen, muntert samspråkande om allt och ingenting. På vägen stötte vi på en del minnesmonument och grejer som vi kikade på, kastade våra blickar på äta-lunch-på-båtar, Big Ben och sådant spännande. Det regnade ju ui alla fall inte, även om det var mulet, och det var ganska behagligt att bara gå sådär på förmiddagskvisten. Med Naia kan det aldrig bli tråkigt att göra sådant!
Suddenly hamnade vi i St Jame's Park, vilken vi traskade igenom. Lika suddenly trampar vi rakt in i någon typ av changing of the horse guards eller någonting åt det hållet. Började med att vi fick syn på en massa soldatridna pållar och skuttade dit för att se vad de pysslade med. Rätt vad det var när vi stod där kom en massa andra kusar klapprande med en hel massa soldater på ryggarna, och när de är i jämnhöjd med oss ungefär sättet en officer (antar jag han var, eller hade han ont någonstans...) igång att vråla som en besatt längst bak i ledet av hästar och får oss att hoppa högt. De blå ryttarna, som var de som kom, ställde upp sig och skrikhalsen (fick han heta resten av resan med) började vråla till de röda ryttarnas (de som stod där från början) egen skrikhals (som inte var alls lika skrikig som den blå). Sedan stod de bara där och såg dumma ut, så vi gick därifrån igen. Såg lite ridande poliser på vägen. Tämligen, tämligen trevligt! Och verkligen fascinerande hur hästkrakarna står ut med trafiken, oväsendet, människorna och, framförallt, tristessen.
Vi hade lite vaga (hm...väldigt vaga) planer på att våldgästa drottningen på Buckingham Palace, men de planerna gav vi ganska raskt upp när vi upptäckte kön utanför. Drottningen var dock hemma, så vi sände en mental hälsning och hoppades att hon hörde den, dissade sedan totalt allt vad kungligheter hette och trampade iväg längsmed muren intill Buckingham Palace's trädgårdar, styrande kosan mot Hyde Park. Där gick vi omkring en stund och hatade duvor och gamla gubbar som snodde de bänkar vi tänkte sätta oss på, och njöt av bristen på biltrafik. Var man kunde hyra hästar kom vi dock aldrig underfund med, även om vi såg några komma ridande.
Alldeles halvdöda av hunger och på gränsen till att bli liggande platt på magarna någonstans i någon buske i Hyde Park slöt vi oss till att det kanske var bäst att äta lunch. Vi tog oss därför till närmaste Sainsbury's (just den vi besökte låg vid Marble Arch) och försåg oss med dricka (jag tog färskpressad äppeljuice, ååh så gott det var!), fruktsallad, bagles och yoghurt, samt att jag köpte mig en dubbel-snickers och Naia en dubbeldecker. Därefter tvingade vi bussen att ta oss till Leicester Square, där vi först såg till att införskaffa biljetter till The Lion King Musical samma kväll, innan vi slog oss ned på själva squaret för att äta och, givetvis, titta på folk.
Det är intressant att titta på folk. I en storstad som London kryllar det inte bara av dem, utan det kryllar också av ytterst underliga exemplar av dem. Det är ganska skönt att kunna uppskatta en så enkel sak som att titta på folk när man sitter sådär på en bänk och äter, eller när man bara tar en vila-fötterna-rast någonstans. Där det finns underliga exemplar av mänsklighet behöver man ingen TV!
Ni anar inte hur trött man blir av att bara vandra runt sådär. Det är inte bara fötterna som säger "Men för i helvete kärring, sätt dig ner och vila!" när man trampat ihjäl dem i ett par timmar, utan men blir liksom trött i hela kroppen, och i huvudet. Visserligen kan väl huvudtröttheten till en del bero på överdos av koldioxid och kolmonoxid som liksom tränger ut allt syre ur huvudet så man blir trött av det (det är rätt rejält mycket avgaser i London), men... Man blir trött, helt enkelt.
Efter att ha varit en snabbis inne på HMV (Naia ville köpa filmer, men det blev inga filmer den dagen) tog vi oss tillbaka till hotellet och somnade som nedklubbade troll. Vaknade visserligen någon gång under sovtiden av att jag frös, men det somnade jag ifrån rätt fort, och vaknade inte igen förrän Naias kompis, Erik, ringde.
Och rätt vad det var stod han där i rummet. Och jag tyckte om honom med en gång. Han verkade öppen och trevlig och hade ett handslag jag gillade (jag tycker det är fascinerande hur folk skakar hand, vet ni, och är tämligen fascinerad av just händer). Tycker det är jobbigt med främmande människor i många fall, särskilt om de är av manligt kön, men Erik hade jag inga som helst problem med. Dessutom hade denne fascinerande, homosexuelle man (fascinerande så många gånger jag fått med fascinerande i de senaste fascinerande meningarna) en trevlig humor.
Jag sade en rätt korkad grej. Så typiskt mig...
Erik: Men här har ni det ju trevligt.
Jag: Visst. Fast Naia förutspådde att vi skulle få bo på femte våningen med gemensam dusch och toalett och utan hiss och trappa.
Erik och Naia: Utan trappa?!
Jag kommer på vad jag sagt och börjar gapskratta.
Erik: Visst, utan trappa! Här har ni ett rep. Kasta upp kroken i taket där - bara att börja klättra!
Jag undrar vad jag gav för intryck egentligen...
Vi satt och tramsade en stund i vårt rum innan vi gav oss ut för att leta mat, för vi var hungriga som lappkåta älgar! Fast vi fick springa tillbaka till hotellet igen efter att Erik och Naia varit och köpt sig parfymer (som om de inte luktade gott redan, de där båda...) eftersom Naia glömt sitt Oyster card (som man har och åker med på bussen/tunnelbanan). Därefter våldgästade vi en italiensk resturang som varken Naia och jag minns namnet på, där vi flamsade rätt rejält så att vi nästan sprutade spagetti och såser och parmesanost över hela inredningen. Erik var efter det sugen på efterrätt, så Starfuck's (oh sorry... Starbuck's) blev vår nästa anhalt, trots att både Naia och jag var proppmätta.
Sedan blev det musikal! Mmmuuusssiiikkkaaalll! Och jag fick en kram av Erik (what a shock!) innan han gav sig iväg för att träffa sin date. Och Naia och jag gick på MUSIKAL! (Se separat rapport...)
Lagom tramsflamsiga tog vi oss, efter musikaltittandet, tillbaka till hotellet. Men när vi ska hämta ut vår nyckel i receptionen är det ingen där. Tomt. Tyst. Öde. Öken...
Naia: Men... Det är ju ingen här. Det står ju att det ska vara 24-timmarsreception.
Jag: Hm.
Naia: underligt.
Jag, föreslår skämtsamt: Han kanske är på toaletten.
Ögonblicket därpå hör vi hur det spolar på toaletten, och ut kommer receptionisten! Ni kan ju gissa vad han fick heta efter det...
Jag håller på att skratta ihjäl mig och gömmer mig bakom Naia för att toalett-receptionisten inte ska märka någonting (vilket han förmodligen gör ändå) och har tämligen stora problem att inte brista ut i gapskratt påväg till rummet. Där låter jag det emellertid få rinna över och ramlar ner på min säng, fruktansvärt nöjd med min klockrena kommentar, en underbar första dag i London och - framförallt - en helt outstanding, fantastisk musikalisk upplevelse.
Och ja, tågen från helvetet väckte mig även följande natt!
To be continued...
Englandsresan, dag 1: Avresa, ankomst
Steve och schweiziska fotbollslaget väckte (drev mig till vansinne) klockan sex på morgonen för att jag skulle hinna upp, duscha och tvätta håreländet, vilket jag också gör. Naia min vaknar och vi äter frukost och diskar och har oss en stund, lyssnande på Disneymusik, och tar allt med ro tills vi gjort oss klara och ska till bussen. Där börjar givetvis kaoset...
De håller på med en hel del ombyggnation runt Campus där Naia bor och av någon fullständigt idiotisk anledning hade de flyttat den busshållplats vi skulle ta bussen in till tåget ifrån. Vi får enligt anvisning ge oss ut efter en annan plats att skutta på detta trafikens långa monster, och får springa som vargjagade får för att hinna med bussen. Jag tappar rullväskan när vi nästan kommit över vägen, snubblar lite, kommer på "rätt köl" igen och vi dundrar vidare och kastar oss upp på bussen. Där var den duschen förstörd, kan jag ju säga... Genomsvettiga var ordet. Men, tänkte vi, vi har ju gått om tid.
Och visst kommer vi på bussen som 08:50 ska ta oss till Alvesta, varifrån vi sedan ska byta till tåg mot Köpenhamn, där vi ska vara framme 11:19, och allt är frid och fröjd och trevlans trevlans. Vi kommer på tåget och får våra platser och klipper biljetter och har det avslappnat och bra...
... Tills vi kommer till någonstans mellan Eslöv och Lund. Där blir tåget stående. Vet ni varför? Jo, någon smarthjärna till grävskopeförare hade av någon fullständigt idiotisk anledning lagt ut sin grävskopeskopa på spåret (!) och hade givetvis, icke särskilt förvånande, blivit påkörd av ett tåg. Men det är luuugnt, tänkte vi, det är långt tills flyget går. Ingen panik, vi får snart köra.
Eller hur! När vi suttit på det där förbaskade X2000 i över en och en halv timme och bara glott står vi fortfarande stilla eftersom de "måste visitera spåret" - Detta trots att ingen blivit skadad eller liknande. Vi börjar bli en smula nervösa att vi inte ska hinna med flyget, men ingen vet något besked om när tåget får köra vidare. Naia och jag överväger ett slag att ta taxi till Köpenhamn, men beslutar att vänta, med tanke på att det var 25 minuters telefonkö fram till taxibolaget. Då vill jag inte ens veta hur lång tid det skulle ta att få en taxi... Dessutom tänkte inte SJ stå för några kostnader för resa med annat färdmedel. Så, vi väntade.
Men ingenting händer... Inte förrän runt fem över halv tolv, när vi får upplysningen om att vi får köra kvart i. Kvart i tolv står vi fortfarande kvar...
Slutligen kom vi ändå iväg, någon gång runt tio-kvart över tolv, men har då fått veta att vi måste byta tåg i Malmö för att ta oss vidare till Köpenhamn (egentligen skulle vi fått åka hela vägen), eftersom tåget ju är sååå försenat och måste vända och lubba iväg till Stockholm istället. Vi är en aning nervösa att inte hinna till incheckningen, men allt går (tack och lov) bra och vi är på flygplatsen i tid (om än 2 timmar senare än beräknat). Men se hur bra det är att verkligen planera resan med goda marginaler! Egentligen skulle vi fått fyra timmars väntetid på Kastrup, nu fick vi omkring 1,5, och då ska man ju helst checka in minst (observera MINST, ibland är det ju mer) en timme i förväg. Tur...
Vi kommer på flyget och allt går bra. Visserligen cirklar vi omkring ovanför Heathrow en stund för att andra plan skulle få landa före oss (onsdags-snälla som vi var... Måste dock erkänna att jag inte uppfattade så mycket just då, eftersom jag sov större delen av flygfärden), men annars gick det fint. Vi tog oss in i England, fick vår packning och skuttade på Piccadilly Line in mot London. Och den tunnelbanan var onekligen tämligen intressant, måste jag säga. Bitvis snarare skuttade den fram längs rälsen än körde! Mycket fascinerande. Men den tog oss dit vi skulle i alla fall, och efter många om och men och kaos och katastrof hamnade vi slutligen i London, på Victoria Station med alla våra väskor och ganska trötta och sega efter halvdåligt ventilerade tunnelbanetåg. Men vi var i alla fall där!
Mitt första intryck av London var: "Men det här var ju int en så livlig stad, har hört värre". Har faktiskt ännu inte bestämt mig för om den uppfattningen liksom rubbats i fogarna eller ej, men det var hur som helst det första jag tänkte.
Vi tog vårt pick och pack och knallade iväg ett par gator för att hitta vårt hotell, samtalande om London, England och vad vi skulle äta när vi väl lämpat av packningen på rummet. Ganska snart hittar vi dit vi ska och kliver in på Edward House Hotel, där vi möts av en inder-receptionist som ger oss nyckeln och det där, ni vet. Vi släpar oss iväg till rummet...
...Och blir rökförgiftade och dör när vi öppnar dörren!
Den, eller de, som bodde i det där rummet innan oss kedjerökte femtio paket i minuten, jag lovar! Kolsvarta djävla giftpinnar utan filter, måste det varit, särskilt tillverkade för att lukten de avgav verkligen skulle bli rejält inpyrd i väggar, heltäckningsmatta, gardiner och sängar. Och rummet var sunkigt i övrigt också, det var inte bara rökstanken som låg som en stickig djävla filt i halsen och sved och var äcklig. Dessutom var det sprickor i putsen i taket och fuktfläckar och mögel och vidrigheter här och där. Naia upptäckte en gigantisk megasuperstor spindel i ett hörn också. Tåget dånade förbi utanför och lät ungefär som en halv armé metallskodda elefanthanar under parningstid, steppande över ett kakelgolv iförda hulakjolar och allihop bankande på pukor i abnormt grotesk storlek. Sängarna var dock okej... så vitt vi märkte. Men egen toa hade vi inte, ej heller egen dusch, dock (bör tilläggas) ett eget litet handfat. Så exklusivt, tänker ni nu, men det kan jag tala om att det var det inte alls. Tekokaren vi hade var skräp också. Isch!
Nej blä, tänkte vi, här vill vi helst inte sova om vi kan slippa det. Naia strosade därför iväg ut till receptionen och flörtade lite med lille Indie-receptionisten. Snällt frågade hon om det möjligen liksom var så att vi kanske skulle kunna få uppgradera till ett annat rum, helst med egen toa och dusch och så, och hur mycket det i sådana fall skulle kosta. 30 pund extra för våra tre nätter, sade han då, och det erbjudandet kastade vi oss över, allt för att komma bort från det där giftpinneförgiftade rummet. (Fast nu är jag lite elak i överkant, för jag har hört om värre rum och vi hade förmodligen överlevt att sova därinne (det låg till exempel inga avklippta tånaglar i sängarna, och lakanen var inte strödda med diverse suspekta fläckar), men vi ville helst slippa bli rökförgiftade av passiv rökning.
Det nya rummet var way mycket bättre. Visserligen dånade tåget förbi utanför fönstret nästan om möjligt ännu värre än i det andra rummet, men det var mycket fräschare och bättre (och större vattenkokare också!). TV hade vi med, även om vi inte använde den en enda gång. Toaletten kanske inte luktade rosor och lavendel precis, men den var inte äcklig och den var VÅR! Och vi hade egen dusch! Och det luktade inte som om hela amerikanska befolkningen suttit därinne och fjärtat och rökt sjutton paket cigaretter var i en vecka heller (usch så hemskt jag framstäler det andra rummet nu då...), så vi var så nöjda så, Naia och jag.
Efter visst dividerande och vandrande upp och ner för gatorne ett par gånger, samt spanande efter lite vykort och sådant, hittar vi en pub där vi bestämmer oss för att äta. King's Arms ser trevlig ut och menyn verkar inte så dum, så vi slinker in och slår oss ned. Där finns en del folk redan, men ljudnivån är förvånansvärt lugn och vi sitter och läser gratis-skvallerblaskan London Lite och pratar och har det tämligen trevligt, om än lite otåligt, tills vår mat dyker upp. Som utsvultna rävjägare kastar vi oss över fish and chips, som visserligen inte är så smakrik, men som i alla fall gör oss mätta och glada. Under tiden läser Naia högt ur menyn och försöker komma på vad den där grönsaken heter som ser ut som manliga genetalier... vilket var sparris!
Efter maten skuttar vi tillbaka till hotellrummet igen där vi egentligen inte gör något särskilt, förutom har roligt åt min knarriga säng som är vinglig åt helt fel håll, tycker vi. Den liksom vickar i sidled (man kan ju undra vad de förra hotellgästerna gjorde i den...) och är allmänt övertrötta tills vi somnar som små trollungar och sover gott (väcks av tåg från helvetet som låter som om de kör uppepå taket) hela natten.
To be continued...
