Shass

Jag sett dem ofta här
Och undrat vad det är
För speciellt med kärleken
De par jag sett haft ljus omkring sig
Det strålat som ett himmelskt sken

Och jag har önskat då
Att jag fick känna så
Och drabbas av förälskelsen
Men ingen som ser ut som jag gör
Kan träffas av nått himmelskt sken

Men plötsligt har en ängel lett ömt mot mig
Och kysst min kind, men utan att bli rädd

En känsla närmar sig
Bryr hon sig om just mig
När mina klockor hörs igen?
Mitt mörka ton, ja minsta sten
Blir ljust utav ett himmelskt sken...

- - - - - - - - - -

So many times out here
I've watched a happy pair
Of lovers walking in the night
They had a kind of glow around them
It almost looked like heaven's light

I knew I'd never know
That warm and loving glow
Though I might wish with all my might
No face as hideous as my face
Was ever meant for heaven's light

But suddenly an angel has smiled at me
And kissed my cheek without a trace of fright

I dare to dream that she
Might even care for me
And as I ring these bells tonight
My cold dark tower seems so bright
I swear it must be heaven's light...

För varje gång jag ser den här filmen känner jag mig mer och mer som Q (med den lilla skillnaden att han inte haft något förhållande, vilket jag har).
Det är inte heller bara raden "Men ingen som ser ut som jag gör kan träffas av nått himmelskt sken" som gör det, fastän jag känner väldigt starkt för den. Jag tycker låten i sig är väldigt fin. Men kort...
Han är nog min bror, i hemlighet. Eller kanske min framtida ickeexisterande själsfrände?

Yours
Shassimodo

"Det är kvällen före Grisvaktarafton i Ankh-Morpork. Barnens ögon tindrar, leksaksförsäljarna har bråda dagar och alla väntar ivrigt på att Grisefar ska klättra ner i deras skorstenar med presenter till alla snälla barn. Men var i all världen håller den fryntlige farbrorn hus? När Grisefar väl visar sig är han inte riktigt sitt vanliga jag. Utan ovanligt ... benig. HO HO HO.

Årets mörkaste natt håller på att bli betydligt mörkare. Det är upp till den gastkramande guvernanten Susan Sto-Helit, världens mest kompetenta lärarinna och tillika Dödens dotterdotter, att ta reda på vad som hänt Grisefar. Med hjälp av Råttornas död, en ögonfixerad talande korp och den nye Åh-guden av baksmällor börjar hon nysta i Grisefars historia och försvinnande. Men varför skulle någon vilja skada Grisefar? Susan är tvungen att ställa allt till
rätta innan det blir morgon, för annars blir det ingen morgon. Någonsin mer."



Helt simply baksidestexten av boken, bland annat eftersom jag är för trött för att sitta och komma på något vettigt att skriva (man brukar vara det när man skrivit religion i hundra år och sedan tittar på Disneyfilmer istället för att sova) och för att jag vill ha det nedskrivet innan jag glömmer bort det igen. Är någon vecka sedan jag läste ut den.
För övrigt: Helt uuunderbar bok! Som gjord för att läsa runt jul, vilket jag gjorde (eller ja, snarare runt nyår läste jag den...), och med lika underbara karaktärer som i Döden Ligger Lågt. "Åh-guden" som de säger i baksidestexten (fyyy på dem att de inte skriver samma på baksidan som inuti!) är en mycket söt karaktär som det är mycket synd om. Och att Grisefars försvinnande utlöser en hel hög problem, ja, det är väl nästan givet - är det inte?
Förutom de ovan nämnda karaktärerna har vi ju också lille Ridcully och resten av trollkarlarna som härjar runt på Osynliga Universitetet, samt Dödens betjänt och lite annat smått och gott. Bland annat saker rörande väderspänning, försvinnande strumpor och vart borttappade pennor egentligen tar vägen. Läs den, jag rekommenderar den varmt.

Nog för att jag är underlig i vanliga fall, men man tycker ju man kunde få åtminstone lite underlighets-befrielese när man sover...

Inatt vaknade jag av (surprise) en mardröm och satte mig upp. Av någon dunkel anledning (som jag inte minns) grabbar jag tag i täcket och börjar slita ut duntäcket ur påslakanet. Eftersom jag bara är halvvaken, om ens det, hinner jag somna någon gång på vägen. Lyckas till slut, långt om länge och efter en del krångel med bitar som inte ville lossna, krångla ut hela köret ur sin förklädnad och vräka ner det på golvet. Jag makar mig lite längre ned i sängen, sträcker mig ner vid fotänden och drar upp min på-ena-sidan-lurviga-och-på-andra-sidan-fleece randiga och sköna tigerfilt, vilken jag efter lite trassel pular in i påslakanet. Lägger mig sedan, efter väl utfört uppdrag, ner igen, drar filt-täcket över mig och somnar.

Jag vet fortfarande inte varför jag gjorde det där, men jag minns att jag gjorde det. Bara faktumet att tigerfilten för närvarande ligger i påslakanet och duntäcket på golvet är ju bevis nog. Så mystifikt. Helt obegripligt. Något förslag?

Akta er för att sova, man vet aldrig vad ens kropp och hjärna kan få för sig att ägna sig åt utan att man själv är medverkande...
Nu måste jag "ställa saker och ting tillrätta" igen innan jag sätter mig och pluggar. Au revoir.