Spiritual Agony
Inte helt få gånger har man hört om mammor som sagt att det gör ont i hjärtat eller själen (eller båda) när deras barn åker bort eller de själva måste resa bort av någon anledning. Det kan vara över dagen, för en helg, en vecka, ett år... tidsrymden verkar egentligen inte spela någon större roll. När jag var yngre tyckte jag det var onödigt att känna så - jag skulle ju snart vara hemma igen. Inte för att jag inte saknade tillbaka, men jag tyckte inte det fans någon anledning för mor min att sakna så det gjorde ont.
Nu vet jag hur det känns.
Som eventuella kontinuerligt läsande läsare kanske vet vid det här laget har jag inga barn. Jag har varit singel i 1,5 år och inhalerade p-piller medan jag hade partner för att undvika just barn. Rent biologiskt ville jag ha barn, förmodligen mentalt också, men det var inte att tänka på då. Jag ångrar mig inte nu, ehum...
Nå, åter till ämnet. Sommaren 2007, den 21 juni om jag inte missminner mig helt, föddes det en liten röd katt som omkring två månader senare skulle komma i min ägo. Lilla Chili var verkligen lika krävande som ett litet barn. Han väckte mig 9864356723 gånger per natt, skulle sova på mig, mellan mig och exet eller inklämd mellan mig och väggen, skulle vara med överallt och blev alldeles förtvivlad om jag lämnade honom ensam, behövde passning, mat och en ren kattlåda liksom småbarn behöver tillsyn, bli ammade och få rena blöjor. Det var lite tufft i början, men jag tog den lilla röda kattungen till mitt hjärta och har aldrig ångrat att jag beslöt att ha katt igen. Nu kan jag inte ha honom hos mig och jag märker att han är missnöjd ibland när jag kommer och hälsar på honom hemma hos mor, men det finns inte mycket jag kan göra åt det... (Off topic: Chili är en sjuhelsickes bra bra-karl-indikator tror jag. Han blängde så svartsjukt och mordiskt och misstänksamt på exet (helst på natten medan jag sov, tydligen, hehehe). Han försökte alltid avstyra beröring från exets sida och gjorde sitt bästa för att visa sin äganderätt till mig att jag kanske borde fattat att han varnade mig. Någon eventuellt framtida karl ska få utsättas för Chilis bedömning, no doubt about it!)
Den 22 april i år, 2009, hittade vår granne Honey liggande i hagen i full färd med att föla. När mamma och jag (som körde med gasen i botten, nästan, från stan och hem till gården) kom fram hade ett litet rött hingstföl sett dagens ljus. Benen var skeva och han fixade inte riktigt det där med att stå på de där långa styltorna heller, och medan jag stödde honom och lyfte honom när han höll på att falla sprang han rakt in i hjärtat på mig. Ett tag verkade han lite osäker på om jag eller Honey var mamma och han var så söt i sin vilsenhet att jag inte kunde annat än älska honom, fastän oron över benen (mammas oro som smittade av sig, menar jag...) skar i mig. Jag ville inte förlora honom igen. Inte så snart efter att han kommit...
Nu är han 3 månader gammal och har efter 17 om och 18 men fått heta Curry (egentligen Red Curry (när jag väl ändrat i försäkringen alltså, för mamma reggade honom som Röd Curry...)). Han är inte riktigt så röd längre, men växer så det knakar och har alldeles normala, fina ben. En otroligt tillgiven liten kille så länge man har hand om honom själv, men genast lite avvaktande om det kommer främmat. Min lilla röda djävul.
Till huvudvämne!
I vanlig ordning har jag sovit dåligt. Efter omkring 2,5 timmar vaknade jag, och då låg Chili bakom min rygg och spann. Han låg hos mig när jag somnade och var kvar när jag vaknade, och blev kvar ännu en stund sedan jag vaknat. Han har vuxit ifrån mig litegrann, men vill fortfarande ligga nära och spinna så hela huset skakar medan man kliar honom. Han kommer fortfarande när jag ropar, om än inte omedelbart som förr, och han följer gärna efter mig om jag är ute och går inom hans revirs gränser eller om jag är hos hästarna. Länge låg jag och funderade på vad jag skulle skriva om honom om han skulle tillägnas ett eget blogginlägg, och hela tiden spann han som en liten röd motor. Älskade katt...
Efter flera timmars fortsatt sömnlöshet steg jag upp och gick ut i hagen till hästarna, och Curry upptog genast min fulla uppmärksamhet. Svartsjukt lät han mig knappt röra vid Honey, skulle bli kliad och busa med mig hela tiden. Försökte jag nå hans mor klämde han in sig emellan oss, försökte jag gå blockerade han vägen för mig så jag måste stanna några minuter till. På avstånd stod Chili och betraktade oss svartsjukt, men vågade sig inte bort till oss eftersom gräset var så blött. Så jag ägnade lillhästen min tid, och han följde mig till staketet när jag gick. Älskade lilla häst...
All världens mammor - Nu vet jag hur ni känner. När jag tvingades åka ifrån de mitt hjärta slösar mest kärlek på nuförtiden gjorde det alldeles, alldeles ont i själen och jag ville bara stanna. Men tvättstugan kallade och imorgon ska jag till Naia min. På bussen hem kunde jag dock inte tänka på annat än min röda lilla häst och min lika röda katt.
Chili och Curry (OCH Honey, icke att förglömma!), jag saknar er...
Ps: Det här har inte alls med saken att göra, men... Jag har köpt mig en ny mandolin! En riktig hårdrocksmandolin dessutom. För kan en mandolin bli mer hardrock än om den är av märket Fender, är "flygelsvart" och ser ut som en liten elgitarr? Jag är faktiskt riktigt stolt över den. Den är - som Kycklingsoppan skulle sagt - AWESOME!
Nu vet jag hur det känns.
Som eventuella kontinuerligt läsande läsare kanske vet vid det här laget har jag inga barn. Jag har varit singel i 1,5 år och inhalerade p-piller medan jag hade partner för att undvika just barn. Rent biologiskt ville jag ha barn, förmodligen mentalt också, men det var inte att tänka på då. Jag ångrar mig inte nu, ehum...
Nå, åter till ämnet. Sommaren 2007, den 21 juni om jag inte missminner mig helt, föddes det en liten röd katt som omkring två månader senare skulle komma i min ägo. Lilla Chili var verkligen lika krävande som ett litet barn. Han väckte mig 9864356723 gånger per natt, skulle sova på mig, mellan mig och exet eller inklämd mellan mig och väggen, skulle vara med överallt och blev alldeles förtvivlad om jag lämnade honom ensam, behövde passning, mat och en ren kattlåda liksom småbarn behöver tillsyn, bli ammade och få rena blöjor. Det var lite tufft i början, men jag tog den lilla röda kattungen till mitt hjärta och har aldrig ångrat att jag beslöt att ha katt igen. Nu kan jag inte ha honom hos mig och jag märker att han är missnöjd ibland när jag kommer och hälsar på honom hemma hos mor, men det finns inte mycket jag kan göra åt det... (Off topic: Chili är en sjuhelsickes bra bra-karl-indikator tror jag. Han blängde så svartsjukt och mordiskt och misstänksamt på exet (helst på natten medan jag sov, tydligen, hehehe). Han försökte alltid avstyra beröring från exets sida och gjorde sitt bästa för att visa sin äganderätt till mig att jag kanske borde fattat att han varnade mig. Någon eventuellt framtida karl ska få utsättas för Chilis bedömning, no doubt about it!)
Den 22 april i år, 2009, hittade vår granne Honey liggande i hagen i full färd med att föla. När mamma och jag (som körde med gasen i botten, nästan, från stan och hem till gården) kom fram hade ett litet rött hingstföl sett dagens ljus. Benen var skeva och han fixade inte riktigt det där med att stå på de där långa styltorna heller, och medan jag stödde honom och lyfte honom när han höll på att falla sprang han rakt in i hjärtat på mig. Ett tag verkade han lite osäker på om jag eller Honey var mamma och han var så söt i sin vilsenhet att jag inte kunde annat än älska honom, fastän oron över benen (mammas oro som smittade av sig, menar jag...) skar i mig. Jag ville inte förlora honom igen. Inte så snart efter att han kommit...
Nu är han 3 månader gammal och har efter 17 om och 18 men fått heta Curry (egentligen Red Curry (när jag väl ändrat i försäkringen alltså, för mamma reggade honom som Röd Curry...)). Han är inte riktigt så röd längre, men växer så det knakar och har alldeles normala, fina ben. En otroligt tillgiven liten kille så länge man har hand om honom själv, men genast lite avvaktande om det kommer främmat. Min lilla röda djävul.
Till huvudvämne!
I vanlig ordning har jag sovit dåligt. Efter omkring 2,5 timmar vaknade jag, och då låg Chili bakom min rygg och spann. Han låg hos mig när jag somnade och var kvar när jag vaknade, och blev kvar ännu en stund sedan jag vaknat. Han har vuxit ifrån mig litegrann, men vill fortfarande ligga nära och spinna så hela huset skakar medan man kliar honom. Han kommer fortfarande när jag ropar, om än inte omedelbart som förr, och han följer gärna efter mig om jag är ute och går inom hans revirs gränser eller om jag är hos hästarna. Länge låg jag och funderade på vad jag skulle skriva om honom om han skulle tillägnas ett eget blogginlägg, och hela tiden spann han som en liten röd motor. Älskade katt...
Efter flera timmars fortsatt sömnlöshet steg jag upp och gick ut i hagen till hästarna, och Curry upptog genast min fulla uppmärksamhet. Svartsjukt lät han mig knappt röra vid Honey, skulle bli kliad och busa med mig hela tiden. Försökte jag nå hans mor klämde han in sig emellan oss, försökte jag gå blockerade han vägen för mig så jag måste stanna några minuter till. På avstånd stod Chili och betraktade oss svartsjukt, men vågade sig inte bort till oss eftersom gräset var så blött. Så jag ägnade lillhästen min tid, och han följde mig till staketet när jag gick. Älskade lilla häst...
All världens mammor - Nu vet jag hur ni känner. När jag tvingades åka ifrån de mitt hjärta slösar mest kärlek på nuförtiden gjorde det alldeles, alldeles ont i själen och jag ville bara stanna. Men tvättstugan kallade och imorgon ska jag till Naia min. På bussen hem kunde jag dock inte tänka på annat än min röda lilla häst och min lika röda katt.
Chili och Curry (OCH Honey, icke att förglömma!), jag saknar er...
Ps: Det här har inte alls med saken att göra, men... Jag har köpt mig en ny mandolin! En riktig hårdrocksmandolin dessutom. För kan en mandolin bli mer hardrock än om den är av märket Fender, är "flygelsvart" och ser ut som en liten elgitarr? Jag är faktiskt riktigt stolt över den. Den är - som Kycklingsoppan skulle sagt - AWESOME!
De säger att man kan kontrollera drömmar...
Jag har försökt alla möjliga trix för att bli av med mina mardrömmar. Jag har använt drömfångare. Jag har gått till terapeut (som bytte ämne varje gång jag försökte föra drömproblemet och sömnproblemen på tal). Jag har hållit mig vaken timmar och ännu fler timmar i sträck i förhoppningen att däcka så djupt att hjärnan inte orkar drömma. Jag har försökt skriva ner mardrömmarna. Jag har gått på vassa stenar, eftersom det - enligt kineserna så vitt jag förstått - ska driva ut mardrömmar. Jag har gjort allt möjligt... Och ingenting hjälper.
Igårkväll tänkte jag att nu djävlar ska jag se till att få drömma om någonting trevligt. Så, jag slank in på YouTube och drog igång en intervju med en av våra bastukarlar. Ett mycket fint ämne för övrigt enligt en mycket lovande bild Naia och jag råkat se... Hm, det där var lite off-topic. Låt oss kalla det en liten parentes och återgå till ämnet.
Jag drog alltså igång nyss nämnda intervju och tittade på den. När den var slut tänkte jag att det var säkrast att kolla en gång till, bara för att pränta in personen i fråga ordentligt i hjärnan. När också andra vändan var till ända slog det mig att "tredje gången gillt" kanske skulle fungera, så jag kikade ytterligare en gång. Sedan blev det en fjärde gång också... Någon femte blev det aldrig, eftersom Kycklingsoppan gick och lade sig och jag inte hade lust att vara ensam online.
Så, jag gick och lade mig. Läste en stund. Somnade till... Och drömmer om mitt förbaskade ex! Vaknar igen och kan inte somna om, och när jag väl gör det är han där igen. Grrr! Det är 1,5 år sedan det tog slut och jag har inte blivit av med honom än. Morr! Vad ääär detta?!
De säger att man kan styra sina drömmar. Jag säger att det är BULLSHIT!
Groetjes,
Shass
Ps: För övrigt har jag länge funderat på att lägga ner bloggen eftersom jag skriver här så sällan och när jag väl postar någonting är det fullständigt onödigt, oväsentligt dravel. Jag har aldrig någonting att säga som känns som om det kan vara något av vikt eller intresse. Hur jag ska göra vet jag inte riktigt än, men nu har åtminstone intresseklubben fått ytterligare några rader att krafsa ner i sina anteckningsböcker.
Tot ziens!
Igårkväll tänkte jag att nu djävlar ska jag se till att få drömma om någonting trevligt. Så, jag slank in på YouTube och drog igång en intervju med en av våra bastukarlar. Ett mycket fint ämne för övrigt enligt en mycket lovande bild Naia och jag råkat se... Hm, det där var lite off-topic. Låt oss kalla det en liten parentes och återgå till ämnet.
Jag drog alltså igång nyss nämnda intervju och tittade på den. När den var slut tänkte jag att det var säkrast att kolla en gång till, bara för att pränta in personen i fråga ordentligt i hjärnan. När också andra vändan var till ända slog det mig att "tredje gången gillt" kanske skulle fungera, så jag kikade ytterligare en gång. Sedan blev det en fjärde gång också... Någon femte blev det aldrig, eftersom Kycklingsoppan gick och lade sig och jag inte hade lust att vara ensam online.
Så, jag gick och lade mig. Läste en stund. Somnade till... Och drömmer om mitt förbaskade ex! Vaknar igen och kan inte somna om, och när jag väl gör det är han där igen. Grrr! Det är 1,5 år sedan det tog slut och jag har inte blivit av med honom än. Morr! Vad ääär detta?!
De säger att man kan styra sina drömmar. Jag säger att det är BULLSHIT!
Groetjes,
Shass
Ps: För övrigt har jag länge funderat på att lägga ner bloggen eftersom jag skriver här så sällan och när jag väl postar någonting är det fullständigt onödigt, oväsentligt dravel. Jag har aldrig någonting att säga som känns som om det kan vara något av vikt eller intresse. Hur jag ska göra vet jag inte riktigt än, men nu har åtminstone intresseklubben fått ytterligare några rader att krafsa ner i sina anteckningsböcker.
Tot ziens!
Russell Allen - Angel
Vissa dagar är lite tyngre än andra. Idag känns det lite tungt, lite som Russell Allen verkar känna i låten Angel.
Feeling heavy, got this stone on my back
It's driving me insane
Like a levee that's beginning to crack
Holding back this river of pain
Desperation has captured my soul
My mind stricken with fear
Don't see why I should try to go on
The voice of reason's calling me
It's calling me, but I can't hear it
Oh, my hands are shaking
Rattled nerves on the verge of breaking
That blade is turning on me
Turning, turning
(Guardian)
Angel, where are you now?
No one can save me, only you know how
(Guardian)
Angel, out on a ledge
Pull me away and save me from the bleeding edge
Lonely days and lonelier nights
No love come around my door
Oh, then demons they just screamin' away
Lord, I can't take it
I can't take enough to make it go away
I'm feeling jaded
Tired eyes on the verge of fading
Oh no, oh here they come again
Trying to tell me, trying to tell me death is my friend
(Guardian)
Angel, where are you now?
No one can save me, only you can save me now
(Guardian)
Angel, out on a ledge
Pull me away and save me from the bleeding edge
Angel!
(Guardian)
Angel!
Angel...
Pull me away, and save me from this bleeding edge!
Feeling heavy, got this stone on my back
It's driving me insane
Like a levee that's beginning to crack
Holding back this river of pain
Desperation has captured my soul
My mind stricken with fear
Don't see why I should try to go on
The voice of reason's calling me
It's calling me, but I can't hear it
Oh, my hands are shaking
Rattled nerves on the verge of breaking
That blade is turning on me
Turning, turning
(Guardian)
Angel, where are you now?
No one can save me, only you know how
(Guardian)
Angel, out on a ledge
Pull me away and save me from the bleeding edge
Lonely days and lonelier nights
No love come around my door
Oh, then demons they just screamin' away
Lord, I can't take it
I can't take enough to make it go away
I'm feeling jaded
Tired eyes on the verge of fading
Oh no, oh here they come again
Trying to tell me, trying to tell me death is my friend
(Guardian)
Angel, where are you now?
No one can save me, only you can save me now
(Guardian)
Angel, out on a ledge
Pull me away and save me from the bleeding edge
Angel!
(Guardian)
Angel!
Angel...
Pull me away, and save me from this bleeding edge!
