Steve Balsamo - Immortal
Tycker inte man behöver säga så mycket om den här. Den talar för sig själv...
I was adrift on an ocean of dreams
I was amazed...
And as I sail to the end of the world
I'm not afraid...
Mournful moon and willow tree
Tell the world not to weep for me
And I will be set free...
I took a drink from a bottle of wine
And I was changed...
Made a deal with the devil inside
And I was shamed...
I have sailed on stormy seas
Where the four winds blow me;
Shining moon and willow tree
Tell the world--remember me
For I will be set free...
All that we see,
All that we seem
Is but a shadow of a shadow
Of a dream within a dream;
But if a tree is evergreen,
Then maybe part of us
Could be eternal...
Though tangled life
May be no more,
A drop rain upon the ocean
Grain of sand upon the shore
The words will live forevermore
If you can hear me now,
Am I immortal?
Magic mood and willow tree
If they ask about me,
Tell the truth, and they might learn;
Light a candle and watch it burn...
Then I will be set free...
Free as a bird
Upon the wind,
Now all the trials and tribulations
Of the world don't mean a thing;
Above the clouds
I'll fly away--
Was it my imagination,
Did the stars come out to play?
Beyond the sun--
Eternal flame,
I hear a chorus of a million voices
Calling out my name;
But all I see and all I seem
Is but a shadow of a shadow
Of a dream within a dream,
Free as the wind--
Lighter than air
Free from the jealous minds,
The scornful, bitter words
Won't hurt me there
And I will live forevermore--
If you remember me,
I am immortal!
I am immortal!
I was adrift on an ocean of dreams
I was amazed...
And as I sail to the end of the world
I'm not afraid...
Mournful moon and willow tree
Tell the world not to weep for me
And I will be set free...
I took a drink from a bottle of wine
And I was changed...
Made a deal with the devil inside
And I was shamed...
I have sailed on stormy seas
Where the four winds blow me;
Shining moon and willow tree
Tell the world--remember me
For I will be set free...
All that we see,
All that we seem
Is but a shadow of a shadow
Of a dream within a dream;
But if a tree is evergreen,
Then maybe part of us
Could be eternal...
Though tangled life
May be no more,
A drop rain upon the ocean
Grain of sand upon the shore
The words will live forevermore
If you can hear me now,
Am I immortal?
Magic mood and willow tree
If they ask about me,
Tell the truth, and they might learn;
Light a candle and watch it burn...
Then I will be set free...
Free as a bird
Upon the wind,
Now all the trials and tribulations
Of the world don't mean a thing;
Above the clouds
I'll fly away--
Was it my imagination,
Did the stars come out to play?
Beyond the sun--
Eternal flame,
I hear a chorus of a million voices
Calling out my name;
But all I see and all I seem
Is but a shadow of a shadow
Of a dream within a dream,
Free as the wind--
Lighter than air
Free from the jealous minds,
The scornful, bitter words
Won't hurt me there
And I will live forevermore--
If you remember me,
I am immortal!
I am immortal!
Övertyga mig!
Nu har ni att göra hela dagen... ;)
Det finns en sak som jag personligen tycker är ganska viktig när det kommer till sång - trovärdighet. För mig är det ibland helt avgörande för huruvida jag tycker en vokalist är bra eller ej, hur övertygande de är i sitt sätt att framföra en låt. Sjunger de utan känsla, inlevelse och trovärdighet tror jag dem ju inte heller, och hur ska det då kunna bli bra? De vokalister jag tycker allra bäst om är sådana som övertygar mig bra, som får mig att verkligen känna att de själva känner, tycker, tänker det de sjunger. Här är fem av dem:
Sharon den Adel (Within Temptation)
Jag tror vi skulle kunna säga att det här är min absoluta favorit när det kommer till kvinnliga vokalister. Hon berör mitt allra innersta som ingen annan kvinnlig vokalist lyckas med och gör det gång på gång, om och om igen. Hon kan uttrycka sådan styrka och sorg, sådan smärta och sådan längtan att det verker i hela mig. Samtidigt kan hon få mig att le, och ständigt att förundras. Särskilt balladerna Our Farewell, som i Malmö 2005 fick mig att gråta floder av rörelse, och Forgiven, som i Mariestad 2008 stal andan ur mig med sin sorg och i Leiden 2010 på magiskt vis stannade tiden rör mig långt, djupt in i själ och hjärta. Oavsett hon sveper sig i en mantel av tvivel, vandrar genom minnen, tänker utkräva bitter hämnd eller önskar bli sedd för den hon är berör hon med röst och text. Det spelar ingen roll om hon uttrycker känslor som göms i mångas hjärtan eller berättar någon annans story - hur Sharon än gör plockar hon fram och målar i klara färger de känslor som ryms i orden. Jag kan bara fascineras, njuta och önska att jag kunde bli ens i närheten av hälften så bra…
Russell Allen (Symphony X)
Denna långhåriga amerikan tog sin lilla tid innan han helt och fullt erövrade mitt hjärta, men när han väl nådde dit var det för att troligtvis stanna tills det också stannat. Han rymmer en röst som är uttrycksfull och kraftfull och är otrolig på att övertyga. Russell har ett sätt att uttrycka känslor när han sjunger som kan få mig att le och känna mig bättre när jag är ledsen till att andlös och andäktig lyssna, att bli trotsigt förbannad tillsammans med honom eller att stilla känna den värkande, förtvivlade längtan och beslutsamhet som finns i t ex. The Sacrifice. Alltifrån mild längtan och sorg och saknad till rivande rå ondska spelas på hans mångdimensionerade stämband och jag kan bara njuta och förundras, särskilt som jag ofta, någonstans bakom sårbarheten, ondskan, raseriet, vansinnet eller vad det nu kan vara han uttrycker, anar en glimt av upptågsmakeri och djävulskap som ofta får mig att le.
Garou
Denna skönsjungande kanadensare var den förste och nära på den ende som får mig att stå ut med musik på franska (även om han lyckligtvis även nyttjar engelska då och då). Hans röst brakade in som ett skenande lok i mitt hjärta och drämde andan ur bröstet på mig med sin raspiga manlighet. Han kan konsten att låta oemotståndligt sexig, vet hur avgrundsdjup sorg känns, samt rymmer en stor portion glädje och energi. Liksom de båda tidigare nämnda vokalisterna har han allt, på sitt eget vis.
Steve Lee (Gotthard)
Letar man efter en man med utseendet för sig (schweizs sexigaste man 2009, om jag inte missminner mig helt), en gudabenådad röst, med energi för 58 och utstrålning som sköljer likt en tsunami över publiken, då är det Steve Lee man söker. Med sitt långa hår och sina välmusklade armar får han kvinnorna att slita av sig kläderna framför scen (jodå, jag har allt haft sådana mitt framför mig) och med sitt sympatiska sätt och djupgrävande glädje får han spelningslokalerna att hoppa, skaka och bågna. Det han uttrycker allra bäst är glädje och hopp – något han själv verkar tycka är bland det viktigaste att ge sin publik. Men i hans hjärta och röst ryms även massor av kärlek (även olycklig), en hel del trots och något som åtminstone jag tolkar som småbusig sexighet. Återigen en vokalist som har allt!
Jörn Lande (Jorn)
En av de mest ödmjuka och vänliga personer jag haft den stora äran att möta personligen är ”mannen med rösten” – Jörn Lande. Liksom Russell har han ett röstomfång och uttryckssätt som brakar rakt in i hjärteroten och erövrar. Oavsett han kommer dragande med vemod, kärlek, sorgblandad bitterhet, fartfylld energi eller (ibland ganska Dio-aktig) ondska tror jag varenda stavelse. Liksom de andra fyra släpper han ur sitt hjärta fram uppsjöar av känslor och låter rösten ge dem liv.
Här var fem. De skiljer sig åt i röst och uttryckssätt, men alla är fantastiska på att på ett övertygande sätt ge de ord de sjunger liv. I de ”roller” de tar på sig när de står på scen eller vrålar in i studiomicken är de mästerliga. Tillsammans kan de få världen att skaka, darra, bågna, skälva och brista. Alla kan få mig att le och skratta, att dansa och sjunga, att rasa och skrika, att gråta, och alla inspirerar de mig till att fortsätta sjunga, att skriva och att leva. Dessa fem innehar den underbara förmågan att kunna övertyga.
Givetvis är det inte enbart de vokalister jag gillar (de fem som nämnts ovan + några till) som ska övertyga – Det är lika viktigt för mig att jag kan göra det när jag sjunger. Jag försöker leva mig in i, känna, tycka, tänka, vara det jag sjunger. Om jag lyckas, ja, det kan bara min publik bedöma.
Jag skulle kunna fortsätta prata om det här en stund till, till exempel skulle jag kunna nämna mannen som faktiskt nästan är Jesus reinkarnerad (eller åtminstone kanske skulle lyckats kristna till och med mig om han varit Jesus), men jag tror det får vara nog för idag. Ni har lidit nog nu ;) Men en annan gång kanske. Tills dess: Ta hand om er!
Det finns en sak som jag personligen tycker är ganska viktig när det kommer till sång - trovärdighet. För mig är det ibland helt avgörande för huruvida jag tycker en vokalist är bra eller ej, hur övertygande de är i sitt sätt att framföra en låt. Sjunger de utan känsla, inlevelse och trovärdighet tror jag dem ju inte heller, och hur ska det då kunna bli bra? De vokalister jag tycker allra bäst om är sådana som övertygar mig bra, som får mig att verkligen känna att de själva känner, tycker, tänker det de sjunger. Här är fem av dem:
Sharon den Adel (Within Temptation)
Jag tror vi skulle kunna säga att det här är min absoluta favorit när det kommer till kvinnliga vokalister. Hon berör mitt allra innersta som ingen annan kvinnlig vokalist lyckas med och gör det gång på gång, om och om igen. Hon kan uttrycka sådan styrka och sorg, sådan smärta och sådan längtan att det verker i hela mig. Samtidigt kan hon få mig att le, och ständigt att förundras. Särskilt balladerna Our Farewell, som i Malmö 2005 fick mig att gråta floder av rörelse, och Forgiven, som i Mariestad 2008 stal andan ur mig med sin sorg och i Leiden 2010 på magiskt vis stannade tiden rör mig långt, djupt in i själ och hjärta. Oavsett hon sveper sig i en mantel av tvivel, vandrar genom minnen, tänker utkräva bitter hämnd eller önskar bli sedd för den hon är berör hon med röst och text. Det spelar ingen roll om hon uttrycker känslor som göms i mångas hjärtan eller berättar någon annans story - hur Sharon än gör plockar hon fram och målar i klara färger de känslor som ryms i orden. Jag kan bara fascineras, njuta och önska att jag kunde bli ens i närheten av hälften så bra…
Russell Allen (Symphony X)
Denna långhåriga amerikan tog sin lilla tid innan han helt och fullt erövrade mitt hjärta, men när han väl nådde dit var det för att troligtvis stanna tills det också stannat. Han rymmer en röst som är uttrycksfull och kraftfull och är otrolig på att övertyga. Russell har ett sätt att uttrycka känslor när han sjunger som kan få mig att le och känna mig bättre när jag är ledsen till att andlös och andäktig lyssna, att bli trotsigt förbannad tillsammans med honom eller att stilla känna den värkande, förtvivlade längtan och beslutsamhet som finns i t ex. The Sacrifice. Alltifrån mild längtan och sorg och saknad till rivande rå ondska spelas på hans mångdimensionerade stämband och jag kan bara njuta och förundras, särskilt som jag ofta, någonstans bakom sårbarheten, ondskan, raseriet, vansinnet eller vad det nu kan vara han uttrycker, anar en glimt av upptågsmakeri och djävulskap som ofta får mig att le.
Garou
Denna skönsjungande kanadensare var den förste och nära på den ende som får mig att stå ut med musik på franska (även om han lyckligtvis även nyttjar engelska då och då). Hans röst brakade in som ett skenande lok i mitt hjärta och drämde andan ur bröstet på mig med sin raspiga manlighet. Han kan konsten att låta oemotståndligt sexig, vet hur avgrundsdjup sorg känns, samt rymmer en stor portion glädje och energi. Liksom de båda tidigare nämnda vokalisterna har han allt, på sitt eget vis.
Steve Lee (Gotthard)
Letar man efter en man med utseendet för sig (schweizs sexigaste man 2009, om jag inte missminner mig helt), en gudabenådad röst, med energi för 58 och utstrålning som sköljer likt en tsunami över publiken, då är det Steve Lee man söker. Med sitt långa hår och sina välmusklade armar får han kvinnorna att slita av sig kläderna framför scen (jodå, jag har allt haft sådana mitt framför mig) och med sitt sympatiska sätt och djupgrävande glädje får han spelningslokalerna att hoppa, skaka och bågna. Det han uttrycker allra bäst är glädje och hopp – något han själv verkar tycka är bland det viktigaste att ge sin publik. Men i hans hjärta och röst ryms även massor av kärlek (även olycklig), en hel del trots och något som åtminstone jag tolkar som småbusig sexighet. Återigen en vokalist som har allt!
Jörn Lande (Jorn)
En av de mest ödmjuka och vänliga personer jag haft den stora äran att möta personligen är ”mannen med rösten” – Jörn Lande. Liksom Russell har han ett röstomfång och uttryckssätt som brakar rakt in i hjärteroten och erövrar. Oavsett han kommer dragande med vemod, kärlek, sorgblandad bitterhet, fartfylld energi eller (ibland ganska Dio-aktig) ondska tror jag varenda stavelse. Liksom de andra fyra släpper han ur sitt hjärta fram uppsjöar av känslor och låter rösten ge dem liv.
Här var fem. De skiljer sig åt i röst och uttryckssätt, men alla är fantastiska på att på ett övertygande sätt ge de ord de sjunger liv. I de ”roller” de tar på sig när de står på scen eller vrålar in i studiomicken är de mästerliga. Tillsammans kan de få världen att skaka, darra, bågna, skälva och brista. Alla kan få mig att le och skratta, att dansa och sjunga, att rasa och skrika, att gråta, och alla inspirerar de mig till att fortsätta sjunga, att skriva och att leva. Dessa fem innehar den underbara förmågan att kunna övertyga.
Givetvis är det inte enbart de vokalister jag gillar (de fem som nämnts ovan + några till) som ska övertyga – Det är lika viktigt för mig att jag kan göra det när jag sjunger. Jag försöker leva mig in i, känna, tycka, tänka, vara det jag sjunger. Om jag lyckas, ja, det kan bara min publik bedöma.
Jag skulle kunna fortsätta prata om det här en stund till, till exempel skulle jag kunna nämna mannen som faktiskt nästan är Jesus reinkarnerad (eller åtminstone kanske skulle lyckats kristna till och med mig om han varit Jesus), men jag tror det får vara nog för idag. Ni har lidit nog nu ;) Men en annan gång kanske. Tills dess: Ta hand om er!
Nickel Creek - Sweet Afton
Den här vill jag kunna spela.
Musik satt till en dikt av Robert Burns. Lyssna och njut...
Flow gently, Sweet Afton, among thy green braes
Flow gently, I'll sing thee a song in thy praise
My Mary's asleep by thy murmering stream
Flow gently, Sweet Afton, disturb not her dream
Thou stock-dove whose echo resounds thro' the glen
Ye wild whistling blackbirds in yon thorny den
Thou green-crested lapwing, thy screaming forebear
I charge you, disturb not my slumbering fair
How lofty, Sweet Afton, thy neighbouring hills
Far mark'd with the courses of clear winding rills
There daily I wander as noon rises high
My flocks and my Mary's sweet cot in my eye
How pleasant thy banks and green valleys below
Where, wild in the woodlands, the primroses blow
There oft as mild Evening weeps over the lea
The sweet-scented birk shades my Mary and me
Thy crystal stream, Afton, how lovely it glides
And winds by the cot where my Mary resides
How wanton thy waters her snowy feet lave
As gathering sweet flow'rets she stems thy clear wave
Flow gently, Sweet Afton, among thy green braes
Flow gently, sweet river, the theme of my lays
My Mary's asleep by thy murmering stream
So flow gently, Sweet Afton, disturb not her dream
Musik satt till en dikt av Robert Burns. Lyssna och njut...
Flow gently, Sweet Afton, among thy green braes
Flow gently, I'll sing thee a song in thy praise
My Mary's asleep by thy murmering stream
Flow gently, Sweet Afton, disturb not her dream
Thou stock-dove whose echo resounds thro' the glen
Ye wild whistling blackbirds in yon thorny den
Thou green-crested lapwing, thy screaming forebear
I charge you, disturb not my slumbering fair
How lofty, Sweet Afton, thy neighbouring hills
Far mark'd with the courses of clear winding rills
There daily I wander as noon rises high
My flocks and my Mary's sweet cot in my eye
How pleasant thy banks and green valleys below
Where, wild in the woodlands, the primroses blow
There oft as mild Evening weeps over the lea
The sweet-scented birk shades my Mary and me
Thy crystal stream, Afton, how lovely it glides
And winds by the cot where my Mary resides
How wanton thy waters her snowy feet lave
As gathering sweet flow'rets she stems thy clear wave
Flow gently, Sweet Afton, among thy green braes
Flow gently, sweet river, the theme of my lays
My Mary's asleep by thy murmering stream
So flow gently, Sweet Afton, disturb not her dream
Morr
Kära läsare,
Jag lade just upp ett långt och innehållslöst och fullständigt onödigt inlägg här. Tyvärr behagade dock länkarna jag så omsorgsfullt och tidsbortslösande suttit och petat in här och där i texten inte fungera som de skulle när jag publicerat eländet. Därför nödgades jag ta bort inlägget igen. Anledningen till att jag ens påpekar det är att jag vill att ni ska veta att om ni inte passar er lägger jag upp det inom en snar framtid (imorgon eller övermorgon eller så) (när jag bara orkat sitta och pilla med länkarna igen). Lägger troligtvis upp det även om ni inte passar er eller det passar er. Hah! Ni har alltså inget att säga till om i frågan. Lite beroende på hur högt ni skriker (av skräck) förstås. Kanske. Men jag kommer vara obeveklig, så ni kan skrika så högt ni orkar! Hah, igen! ;)
Om ni undrar (och även om ni inte undrar) kommer det handla om musik och sång. (Bäst att skriva det ifall jag skulle posta något annat före jag postar det, så ni vet vilket av eventuella kommande inlägg jag syftar på)
Har fler onödiga innehållslösa inlägg i funderingsstadiet, so be aware!
Yours truly,
S. S.
Ps: Tack för alla kommentarer och för att ni läser! Hur ni står ut begriper jag inte, men det är ju er ensak ;) Hur som helst, tack igen. Att jag inte svarar på kommentarerna bland kommentarerna beror helt enkelt på att jag är lat, OCH på att jag inte tror att folk sitter och tittar efter andras (eller mina) kommentarer på mina inlägg. Men jag läser alla och uppskattar dem MASSOR! Tusenmassormyckettackengångtill! :)
Jag lade just upp ett långt och innehållslöst och fullständigt onödigt inlägg här. Tyvärr behagade dock länkarna jag så omsorgsfullt och tidsbortslösande suttit och petat in här och där i texten inte fungera som de skulle när jag publicerat eländet. Därför nödgades jag ta bort inlägget igen. Anledningen till att jag ens påpekar det är att jag vill att ni ska veta att om ni inte passar er lägger jag upp det inom en snar framtid (imorgon eller övermorgon eller så) (när jag bara orkat sitta och pilla med länkarna igen). Lägger troligtvis upp det även om ni inte passar er eller det passar er. Hah! Ni har alltså inget att säga till om i frågan. Lite beroende på hur högt ni skriker (av skräck) förstås. Kanske. Men jag kommer vara obeveklig, så ni kan skrika så högt ni orkar! Hah, igen! ;)
Om ni undrar (och även om ni inte undrar) kommer det handla om musik och sång. (Bäst att skriva det ifall jag skulle posta något annat före jag postar det, så ni vet vilket av eventuella kommande inlägg jag syftar på)
Har fler onödiga innehållslösa inlägg i funderingsstadiet, so be aware!
Yours truly,
S. S.
Ps: Tack för alla kommentarer och för att ni läser! Hur ni står ut begriper jag inte, men det är ju er ensak ;) Hur som helst, tack igen. Att jag inte svarar på kommentarerna bland kommentarerna beror helt enkelt på att jag är lat, OCH på att jag inte tror att folk sitter och tittar efter andras (eller mina) kommentarer på mina inlägg. Men jag läser alla och uppskattar dem MASSOR! Tusenmassormyckettackengångtill! :)
Glass är inget för hästar
Shass snokade idag reda på att ungarna (a.k.a. småsyskon)sistlidna torsdag införskaffade ny glass ur nulurarvibarnnulurarvibarnpåderasveckopeng-bilen och hämtade en blåbärsstrut. Medan denna förtärdes traskade Shass tillsammans med mor bort till hästhagen för att fylla på vatten åt dem. Lilla Röd kom strosande och undrade vad vi sysslade med.
Lilla Röd: Matte, vad har du där?
Shass: Men det är inget du tycker om lilla killen.
Lilla Röd sträcker ut halsen över översta staketslanan: Får jag seee! Får jag smaaaka!?
Shass backar: Åhnejdu, den är min.
Lilla Röd finner sig en stund i att bli klappad men blir sedan åter intresserad av struten i Shass högerhand och tjatar lite mer, nosar i ansiktet, luktar på andedräkten osv.
Lilla Röd: Snäääääääällaaa!
Shass: Jaja, okej då. Om du envisas.
Mor: Ja tittar man bara tillräckligt länge så...
Shass armbågar mor i sidan och biter av större delen av struten så bara en bit av nederänden blir kvar. Lägger i handflatan och sträcker fram till lilla Röd. Lilla Röd slukar...
Lilla Röd: BLÄÄÄÄ! ÄCKLIGT! ÄCKLIGT ÄCKLIGT ÄCKLIGT! Måste få ut ur munnen - MÅSTEEE!Usch vad är det för äckliga saker du äter matte? Ah, saltsten. Mmm... bort med äckliga smaken...
Sedan stirrade han förebrående på mig en stund men tillät mig (om än högdraget) att klappa honom lite till innan jag gick.
Slutsats av detta hästunge-tjatar-matter-går-med-på-experiment: Glass är inget för hästar. Åtminstone är det inget för min lilla kryddblandning. ;)
Lilla Röd: Matte, vad har du där?
Shass: Men det är inget du tycker om lilla killen.
Lilla Röd sträcker ut halsen över översta staketslanan: Får jag seee! Får jag smaaaka!?
Shass backar: Åhnejdu, den är min.
Lilla Röd finner sig en stund i att bli klappad men blir sedan åter intresserad av struten i Shass högerhand och tjatar lite mer, nosar i ansiktet, luktar på andedräkten osv.
Lilla Röd: Snäääääääällaaa!
Shass: Jaja, okej då. Om du envisas.
Mor: Ja tittar man bara tillräckligt länge så...
Shass armbågar mor i sidan och biter av större delen av struten så bara en bit av nederänden blir kvar. Lägger i handflatan och sträcker fram till lilla Röd. Lilla Röd slukar...
Lilla Röd: BLÄÄÄÄ! ÄCKLIGT! ÄCKLIGT ÄCKLIGT ÄCKLIGT! Måste få ut ur munnen - MÅSTEEE!Usch vad är det för äckliga saker du äter matte? Ah, saltsten. Mmm... bort med äckliga smaken...
Sedan stirrade han förebrående på mig en stund men tillät mig (om än högdraget) att klappa honom lite till innan jag gick.
Slutsats av detta hästunge-tjatar-matter-går-med-på-experiment: Glass är inget för hästar. Åtminstone är det inget för min lilla kryddblandning. ;)
