Bjud upp till dans!
Det här är helt...galet. Jag tror det knappt själv, men de senaste två dagarna har jag dansa. Ja, ni hörde rätt - Jag (!) har dansat!
För ett par veckor sedan satt jag och skrev med en vän på msn, min bästis från när jag var liten. Det vanliga pratet flöt på mellan oss - hur vi modde, var vi bodde, om vi på gud trodde.... (nå, kanske inte det sista, men åtminstone det första!) - och jag stal därmed åt mig en stunds icke-plugg-plågande. Men, så frågar hon om jag vill med och dansa salsa, för hon tänkte börja och tyckte jag kunde haka på.
Eeeh, va? Jag? Salsa? Nja. Jag gav inget riktigt svar, men jag funderade mycket på det. Jag nämnde det för mamma, som tyckte jag skulle prova. Jag nämnde det för pappa, som tyckte jag skulle prova. Jag nämnde det för Lettieälsklingsgullesöstran, som absolut tyckte jag skulle prova. Så, jag frågade Julle om det fortfarande var okej om jag följde med på salsa. Det var det!
Igårkväll kom hon och hämtade mig, och tillsammans med henne och min f.d. granne (också en barndomsvän) gjorde jag entré i salsasalen. Hemskt nervös försökte jag hänga med i vad de andra gjorde, och på slutet tror jag till och med att det var överlevbart. Att jag tyckte det var lite knepigt har väl kanske delvis sin förklaring i att jag aldrig dansat (förutom på gymnastiken på högstadiet), och när man dansar salsa ska man dessutom känna sig sexig...vilket jag väl inte riiiktigt gör. Hrm. Dessutom hade de andra dansat en lektion förut, det hade inte jag...
Hur som haver. När vi dansat färdigt och stod och småpratade lite frågade jag ex-grannen min om hon höll i någon buggkurs för nybörjare den här terminen. Det gjorde hon, men hon sade att de var så många i gruppen att det var bättre om hon kom hem och privatlärde mig. Glatt tackade jag ja till det, och vi bestämde att hon och Julle skulle komma hem till mig efter att de varit och dansat lindyhopp.
De dök upp här ikväll och var glada och pratiga och landade vid mitt köksbord med varsin mugg te. Vi skvallrade en stund om tiden som gått och gamla minnen och nya minnen, upplevelser, planer osv, innan ex-grannen min föste in oss i mitt vardagsrum. Spotify sattes igång med dansbandslåtar och sedan bar det bara att köra. Till min stora förtjusning skällde ex-grannen min inte alls lika mycket på mig som på Julle. Tjohooo!
Jag har inte bestämt än om jag ska fortsätta med salsan. Jag tyckte faktiskt buggen kändes roligare såhär första gången, men jag ska fundera lite mer. Jag hoppas dock att Julle och ex-grannen min ska komma hit igen. Givetvis för att det var kul att dansa med dem, men också för att de är gamla vänner och jag verkligen uppskattar och värdesätter deras sällskap och vänskap och gärna vill "åter-lära-känna" Julle efter de år som gått då vi haft mycket liten eller ingen kontakt.
Jag håller tummarna.
Bjud upp till dans, kära kära läsare. Det är så roligt!
(Det enda negativa är att jag går runt och sjunger på dansbandslåtar... Hemska hemska tanke!)
För ett par veckor sedan satt jag och skrev med en vän på msn, min bästis från när jag var liten. Det vanliga pratet flöt på mellan oss - hur vi modde, var vi bodde, om vi på gud trodde.... (nå, kanske inte det sista, men åtminstone det första!) - och jag stal därmed åt mig en stunds icke-plugg-plågande. Men, så frågar hon om jag vill med och dansa salsa, för hon tänkte börja och tyckte jag kunde haka på.
Eeeh, va? Jag? Salsa? Nja. Jag gav inget riktigt svar, men jag funderade mycket på det. Jag nämnde det för mamma, som tyckte jag skulle prova. Jag nämnde det för pappa, som tyckte jag skulle prova. Jag nämnde det för Lettieälsklingsgullesöstran, som absolut tyckte jag skulle prova. Så, jag frågade Julle om det fortfarande var okej om jag följde med på salsa. Det var det!
Igårkväll kom hon och hämtade mig, och tillsammans med henne och min f.d. granne (också en barndomsvän) gjorde jag entré i salsasalen. Hemskt nervös försökte jag hänga med i vad de andra gjorde, och på slutet tror jag till och med att det var överlevbart. Att jag tyckte det var lite knepigt har väl kanske delvis sin förklaring i att jag aldrig dansat (förutom på gymnastiken på högstadiet), och när man dansar salsa ska man dessutom känna sig sexig...vilket jag väl inte riiiktigt gör. Hrm. Dessutom hade de andra dansat en lektion förut, det hade inte jag...
Hur som haver. När vi dansat färdigt och stod och småpratade lite frågade jag ex-grannen min om hon höll i någon buggkurs för nybörjare den här terminen. Det gjorde hon, men hon sade att de var så många i gruppen att det var bättre om hon kom hem och privatlärde mig. Glatt tackade jag ja till det, och vi bestämde att hon och Julle skulle komma hem till mig efter att de varit och dansat lindyhopp.
De dök upp här ikväll och var glada och pratiga och landade vid mitt köksbord med varsin mugg te. Vi skvallrade en stund om tiden som gått och gamla minnen och nya minnen, upplevelser, planer osv, innan ex-grannen min föste in oss i mitt vardagsrum. Spotify sattes igång med dansbandslåtar och sedan bar det bara att köra. Till min stora förtjusning skällde ex-grannen min inte alls lika mycket på mig som på Julle. Tjohooo!
Jag har inte bestämt än om jag ska fortsätta med salsan. Jag tyckte faktiskt buggen kändes roligare såhär första gången, men jag ska fundera lite mer. Jag hoppas dock att Julle och ex-grannen min ska komma hit igen. Givetvis för att det var kul att dansa med dem, men också för att de är gamla vänner och jag verkligen uppskattar och värdesätter deras sällskap och vänskap och gärna vill "åter-lära-känna" Julle efter de år som gått då vi haft mycket liten eller ingen kontakt.
Jag håller tummarna.
Bjud upp till dans, kära kära läsare. Det är så roligt!
(Det enda negativa är att jag går runt och sjunger på dansbandslåtar... Hemska hemska tanke!)
Lars Winnerbäck - En Svår Och Jobbig Grej
Ibland känner man sig sådan... som en svår och jobbig grej...
Du har så lätt att stampa sönder, när Du väl fått in en fot
Det är så lätt att kasta kärlek där den vackert tas emot
Men det är inte lika lätt att vara såld på nån som inte går att nå
Det är snart en vecka sen Du ringde, så jag börjar nog förstå
Du kan så vackert sätta ord till alltihop när vi är två
Du har ett sätt att bara glömma, när problemen tränger på
Ett sätt att gömma mig för stormen, när Du vill och när Du kan
Ett sätt att glömma mig i regnet; som om "lilla jag" försvann
Du har så svårt att säga om jag ens betyder nåt för Dig
Jag räcker inte fram
Men, Du har så svårt att vara ensam
så Du går till "lilla mig"
Men en dag försvinner jag ur Dina ögon, som en svår och jobbig grej
Jag kan känna mig bekväm i Dina ögon, när Du ler
Men Du kan säga nåt så beskt att allt blir kaos och uppochner
Jag tror inte Du förstår allt som Du säger om det vackra i misär
Du har fått sol i Dina ögon och har aldrig varit där
Det vankas höst och Du får ofelbart nåt underligt i Din blick
Det är så lätt att genomskåda Dina spel och Dina trick
Nu faller mörkret över stan, och Du går runt och sparkar löv;
som att vinka åt en blind och som att skrika åt en döv
Jag har så svårt att veta om jag ens betyder nåt för Dig
Du spelar nåt slags spel
Och det kan så lätt bli mitt fel
när Du ser på "lilla mig"
Och en dag försvinner jag ur Dina ögon, som en svår och jobbig grej
Du älskar bara rött, och leker vacker romantik
Det är så lätt att haka på, det är sån lockande mystik
Men en dag är allting preskriberat och en del av Din lyrik
Jag har så svårt att balansera mellan trygghet och panik
Det går ett hjärtligt litet tag, sen tillhör jag ett slag för sig;
ett slag till intet dömt
Ja, snart är allt i tystnad bortglömt
Stackars dumma "lilla mig"
Ja, en dag försvinner jag ur Dina ögon, som en svår och jobbig grej
Och det värsta utav allt: Det här är sången - från en tjej - till mig..
Du har så lätt att stampa sönder, när Du väl fått in en fot
Det är så lätt att kasta kärlek där den vackert tas emot
Men det är inte lika lätt att vara såld på nån som inte går att nå
Det är snart en vecka sen Du ringde, så jag börjar nog förstå
Du kan så vackert sätta ord till alltihop när vi är två
Du har ett sätt att bara glömma, när problemen tränger på
Ett sätt att gömma mig för stormen, när Du vill och när Du kan
Ett sätt att glömma mig i regnet; som om "lilla jag" försvann
Du har så svårt att säga om jag ens betyder nåt för Dig
Jag räcker inte fram
Men, Du har så svårt att vara ensam
så Du går till "lilla mig"
Men en dag försvinner jag ur Dina ögon, som en svår och jobbig grej
Jag kan känna mig bekväm i Dina ögon, när Du ler
Men Du kan säga nåt så beskt att allt blir kaos och uppochner
Jag tror inte Du förstår allt som Du säger om det vackra i misär
Du har fått sol i Dina ögon och har aldrig varit där
Det vankas höst och Du får ofelbart nåt underligt i Din blick
Det är så lätt att genomskåda Dina spel och Dina trick
Nu faller mörkret över stan, och Du går runt och sparkar löv;
som att vinka åt en blind och som att skrika åt en döv
Jag har så svårt att veta om jag ens betyder nåt för Dig
Du spelar nåt slags spel
Och det kan så lätt bli mitt fel
när Du ser på "lilla mig"
Och en dag försvinner jag ur Dina ögon, som en svår och jobbig grej
Du älskar bara rött, och leker vacker romantik
Det är så lätt att haka på, det är sån lockande mystik
Men en dag är allting preskriberat och en del av Din lyrik
Jag har så svårt att balansera mellan trygghet och panik
Det går ett hjärtligt litet tag, sen tillhör jag ett slag för sig;
ett slag till intet dömt
Ja, snart är allt i tystnad bortglömt
Stackars dumma "lilla mig"
Ja, en dag försvinner jag ur Dina ögon, som en svår och jobbig grej
Och det värsta utav allt: Det här är sången - från en tjej - till mig..
Rectification
Nu ska vi klargöra här...
Jag tycker inte, alltså INTE, att det är någonting fel i femtonåringslyrik. Jag uppskattar att folk i alla åldrar skriver låtar, det tycker jag är jätteroligt. Även om jag kanske fick det att låta så menade jag inte att det är något dåligt i det. Vad jag menade var bara att de påminner om varandra. Vad det är som gör det vet jag inte. Som jag skrev till Emma tidigare i morse (efter att ha sett hennes kommentar till mitt förra inlägg):
"Nejnejnejnejnej! Inte ska du låta bli att skriva! Jag menade inte att det var något dåligt med "femtonåringslyrik". Jag menade bara på att de låtar -jag- hört påminner om varandra. Jag menar inte att alla femtonåringslyriska låtar nödvändigtvis behöver göra det. Men eftersom till och med Ruud Houweling, som betraktas vara en av Hollands bästa låtskrivare, skrev en sådan låt när han var femton kunde jag inte låta bli att ventilera mina funderingar över det hela. Med det inte sagt att det måste vara dåligt. Jag lyssnar t ex. myyycket på hans femtonåringslåt och känner mig lätt sentimentalt nostalgisk, haha (och ganska nere, ska tilläggas...den är rejält deppig).
Det kan ha med ordvalet att göra. Eller oskuldsfullheten. Troligtvis det sista...
Skriv för sjutton gubbar! Jag vill verkligen inte påstå att 20-åringar eller 30-åringar eller 75-åringar nödvändigtvis behöver skriva bättre än femtonåringar. Som sagt, det var mest en reflektion, en fundering över sammanträffandet. Känner du för att skriva en låt så, skriv för fan!"
Så, som sagt (igen)... Det är absolut inget fel i det. Det är det verkligen inte. Det behöver heller inte vara dålig kvalisort på det. De bara påminner om varandra. Som jag sade till Emma: kanske är det oskuldsfullheten som gör det. Jag vet inte, men jag ber om ursäkt för missförståndet! (Och för att jag tycks upprepa mig själv hela tiden idag...)
Nu över till en titt på min käre norrman, vars något druckna sjungande jag också nämnde i förra inlägget. Jag har haft låten ringande i skallen enda sedan jag hörde den, den har liksom bitit sig fast. Eftersom den har det antar jag att det antingen är en förbaskat bra låt, eller en förbaskat dålig låt... Det brukar vara de två varianterna som har den effekten. Och egentligen är det ju mest hans drucket-låtande sluddrande i första versen som är otäckt.
Hur som helst, den här, den här och den här är låtar som kanske beskriver hans röst lite bättre. Den lugna, mjuka sorten om inte annat. (Försökte ta inte fullt så elgitarrbaserade låtar av hänsyn till Skogsfruas stackars öron ;) )
Fast ska vi ta en låt från hans "early years" är den här ett ganska gulligt exempel, tycker jag. Han låter verkligen ung och oskuldsfull i den, särskilt jämfört med nu. Han behöll den oskuldsfullheten ganska länge, faktiskt. Vart den tog vägen sedan kan man undra... Inte för att jag klagar, i och för sig - Jag tycker ooom honom preciiis som han är! - men undra kan jag göra ändå.
Jaha, det var väl vad jag hade att säga just nu. Ber återigen om ursäkt för missförståndet i låtskrivarfrågan.
Ha det fint allihop!
Jag tycker inte, alltså INTE, att det är någonting fel i femtonåringslyrik. Jag uppskattar att folk i alla åldrar skriver låtar, det tycker jag är jätteroligt. Även om jag kanske fick det att låta så menade jag inte att det är något dåligt i det. Vad jag menade var bara att de påminner om varandra. Vad det är som gör det vet jag inte. Som jag skrev till Emma tidigare i morse (efter att ha sett hennes kommentar till mitt förra inlägg):
"Nejnejnejnejnej! Inte ska du låta bli att skriva! Jag menade inte att det var något dåligt med "femtonåringslyrik". Jag menade bara på att de låtar -jag- hört påminner om varandra. Jag menar inte att alla femtonåringslyriska låtar nödvändigtvis behöver göra det. Men eftersom till och med Ruud Houweling, som betraktas vara en av Hollands bästa låtskrivare, skrev en sådan låt när han var femton kunde jag inte låta bli att ventilera mina funderingar över det hela. Med det inte sagt att det måste vara dåligt. Jag lyssnar t ex. myyycket på hans femtonåringslåt och känner mig lätt sentimentalt nostalgisk, haha (och ganska nere, ska tilläggas...den är rejält deppig).
Det kan ha med ordvalet att göra. Eller oskuldsfullheten. Troligtvis det sista...
Skriv för sjutton gubbar! Jag vill verkligen inte påstå att 20-åringar eller 30-åringar eller 75-åringar nödvändigtvis behöver skriva bättre än femtonåringar. Som sagt, det var mest en reflektion, en fundering över sammanträffandet. Känner du för att skriva en låt så, skriv för fan!"
Så, som sagt (igen)... Det är absolut inget fel i det. Det är det verkligen inte. Det behöver heller inte vara dålig kvalisort på det. De bara påminner om varandra. Som jag sade till Emma: kanske är det oskuldsfullheten som gör det. Jag vet inte, men jag ber om ursäkt för missförståndet! (Och för att jag tycks upprepa mig själv hela tiden idag...)
Nu över till en titt på min käre norrman, vars något druckna sjungande jag också nämnde i förra inlägget. Jag har haft låten ringande i skallen enda sedan jag hörde den, den har liksom bitit sig fast. Eftersom den har det antar jag att det antingen är en förbaskat bra låt, eller en förbaskat dålig låt... Det brukar vara de två varianterna som har den effekten. Och egentligen är det ju mest hans drucket-låtande sluddrande i första versen som är otäckt.
Hur som helst, den här, den här och den här är låtar som kanske beskriver hans röst lite bättre. Den lugna, mjuka sorten om inte annat. (Försökte ta inte fullt så elgitarrbaserade låtar av hänsyn till Skogsfruas stackars öron ;) )
Fast ska vi ta en låt från hans "early years" är den här ett ganska gulligt exempel, tycker jag. Han låter verkligen ung och oskuldsfull i den, särskilt jämfört med nu. Han behöll den oskuldsfullheten ganska länge, faktiskt. Vart den tog vägen sedan kan man undra... Inte för att jag klagar, i och för sig - Jag tycker ooom honom preciiis som han är! - men undra kan jag göra ändå.
Jaha, det var väl vad jag hade att säga just nu. Ber återigen om ursäkt för missförståndet i låtskrivarfrågan.
Ha det fint allihop!
Dagens undringar
Jag vet inte varför, men jag har kollat min mail säkert 300 (känns det som) gånger idag, minst. Gång på gång. Det är som en tvångstanke, som en liten röst bak i huvudet som egentligen inget säger, men som ändå uppmanar mig att kolla min mail. Men varför? Det vet jag inte. Jag vet inte vad det är jag väntar på. Vad är det jag väntar på som gör att jag måste kontrollera inkorgen helahelahela tiden? Jag bara frågar: VAD?!
Det var en av dagens undringar. En annan dagens undran (som egentligen är från igår) är: Varför påminner alla kärlekslåtar producerade av ungdomar i 15-årsåldern om varandra? Det är något med dem...jag kan inte riktigt definiera vad. Ordvalet, kanske?
Jag har vänner som skrev låtar när de var i den åldern. Jag producerade själv, tillsammans med Isen en sådan låt en gång, även om jag var 13 då och inte 15. Igår hörde jag en låt Ruud Houweling (Cloudmachine) skrev när han var 15 (faktum är att jag lyssnar på den medan jag skriver det här). På något vis, hur kan jag inte riktigt säga, påminner alla dessa på något sätt om varandra. Hur? Varför?
En till undran från gårdagen: Hur kan man vilja låta såhär på skiva?
Jag älskar Jorns röst. Han var den första som hamnade på min lista över högst tilldragande manliga röster. Inte barasångrösten, utan också hans otroligt vänliga, varma, norskt sjungande pratröst (vilken jag hade den stora äran att stifta bekantskap med sistlidna september) når mig spikrakt in. Men i den här låten gör han mig grovt besviken. Han låter som om han inhalerat 5 flaskor vin innan han gick in i studion, eller (vilket Naia föreslog) som om han just varit hos tandläkarn. Han sluddrar, kan inte uttala ord ordentligt och låter allmänt borta (och låter inte alls på det viset jag tycker om...). Hur man kan vilja låta så på skiva, det förstår inte jag. Det är bara den låten, men den sänker nivån på hela skivan den är med på.
(Jag måste dock tillstå att om hans mål var att verkligen vara övertygande i rollen som i sprit sorgdränkande, hjärtekrossad man så lyckas han verkligen... Vilket inte per automatik innebär att jag tycker om det. Huuu, nej!)
Dagens fjärde undran är: Tom Waits påstår att "Everything you can think of is true". Varför känns det som en lögn?
Det var dagens bloggprodukt, det. Nu har ni allt fått någonting att grunna över ;).
Det var en av dagens undringar. En annan dagens undran (som egentligen är från igår) är: Varför påminner alla kärlekslåtar producerade av ungdomar i 15-årsåldern om varandra? Det är något med dem...jag kan inte riktigt definiera vad. Ordvalet, kanske?
Jag har vänner som skrev låtar när de var i den åldern. Jag producerade själv, tillsammans med Isen en sådan låt en gång, även om jag var 13 då och inte 15. Igår hörde jag en låt Ruud Houweling (Cloudmachine) skrev när han var 15 (faktum är att jag lyssnar på den medan jag skriver det här). På något vis, hur kan jag inte riktigt säga, påminner alla dessa på något sätt om varandra. Hur? Varför?
En till undran från gårdagen: Hur kan man vilja låta såhär på skiva?
Jag älskar Jorns röst. Han var den första som hamnade på min lista över högst tilldragande manliga röster. Inte barasångrösten, utan också hans otroligt vänliga, varma, norskt sjungande pratröst (vilken jag hade den stora äran att stifta bekantskap med sistlidna september) når mig spikrakt in. Men i den här låten gör han mig grovt besviken. Han låter som om han inhalerat 5 flaskor vin innan han gick in i studion, eller (vilket Naia föreslog) som om han just varit hos tandläkarn. Han sluddrar, kan inte uttala ord ordentligt och låter allmänt borta (och låter inte alls på det viset jag tycker om...). Hur man kan vilja låta så på skiva, det förstår inte jag. Det är bara den låten, men den sänker nivån på hela skivan den är med på.
(Jag måste dock tillstå att om hans mål var att verkligen vara övertygande i rollen som i sprit sorgdränkande, hjärtekrossad man så lyckas han verkligen... Vilket inte per automatik innebär att jag tycker om det. Huuu, nej!)
Dagens fjärde undran är: Tom Waits påstår att "Everything you can think of is true". Varför känns det som en lögn?
Det var dagens bloggprodukt, det. Nu har ni allt fått någonting att grunna över ;).
Hoppas ha inspirerat
Diskussion över Twitter med Cloudmachines sångare.
Ruud Houweling: Track uit '94 (nooit uitgekomen, Columbia Records) over de schoenen van 'n vriend. Ik was 25. Backvox Arjen Lucassen http://bit.ly/6UolSa
(Vad han säger är att låten som finns på länken är en låt från 1994, en låt som aldrig gavs ut och som handlar om en väns skor, samt att han var 25 år när den spelades in och att (Arjen Lucassen gör backing vocals.)
Shass: Nice song! It's no doubts that it's Arjen in the background. And you still sound like you're not a day older than 25 ;)
Ruud Houweling: Hey that's kind of you. I still like the words. And Arjen's voice aswell. My friend Peter is still an intercontinental drifter.
Shass: His shoes must be very proud ;) And you DO sound like 25! Voices fascinates me a lot and I've heard yours quite much lately...
Ruud Houweling: It's true that voices often sound ageless. Funny thing. I don't think our 'awareness' ages. It's only our bodies. Or the mirror.
Shass: Yeah, I guess you're right. You seem to be able to write songs about everything, maybe you should mention that one day...?
Ruud Houweling: I might... :-) I know you're an extra good listener. So am very very pleased with your judgement. Thanks.
Menar han det där, tror ni? Blev alldeles förlägen när jag läste det, visste inte ens vad jag skulle svara. Om jag ska svara. Så han har inte fått något svar än...
Men, om han någonsin skriver en låt där det där ingår, då ska jag verkligen försöka känna att jag hade ett finger med i spelet. Lite i alla fall.
För övrigt har söstra mi och jag idag försökt lära oss själva och varandra att vi visst kan vara bra på saker. Jag har själv vissa problem med självförtroendet, självtilliten, har svårt att ta åt mig positiva saker och komplimanger och en massa annat tjafs, så jag behöver verkligen jobba på det där. Vi får hoppas att det ger resultat. Skulle det inte göra det är jag i alla fall gladast i världen att jag har världens finaste Lettieälsklingsgullesöstra. <3
Diskussion över msn med Lettie-söstra mi medan jag skrev det här inlägget:
Lettie: Jaaa gud, han verkar ju verkligen gilla ditt "skrivsällskap"
Shass: Tror du?
Lettie: Och jag älskar din slutpunch
Shass: Han verkar trevlig. Är ju svårt att få en jättestor uppfattning när man bara har 140 tecken att röra sig på men ja..
Lettie: Jaa men han SVARAR ju ffs :D:D:D det är ju jättekul!
Shass: Haha, ja det är ett stoooort plus!
Lettie: Och det ÄR en komplimang som du verkligen ska ta åt dig av!
Shass: Men vadå extra good listener... Vart har han fått det ifrån?
Lettie: Du är duktigt på att lyssna. Det är jättesant
Shass: Men han kan väl inte veta huruvida jag är bra på det eller inte? Okej att det här är andra låten jag komplimenterar honom för, men... Det betyder ju inte att jag är bra på att lyssna.
Lettie: Ja.
Shass: Fast han kanske är så övertygad om sin egen braighet att jag bara ger honom ännu mer bekräftelse ;)
Lettie: Andra kanske inte har "fattat" hans musik, så som du har. Ergo: du är en bättre lyssnare
Shass: Nej, jag känner ingen som gillar honom. Allas reaktion är: "Eh.. jaha? Och vad är det som är så bra?"
Lettie: Ja. Men du har nog svaret med i det du skrev till honom : du har upptäckt att han kan skriva låtar om allt. Andra kanske inte uppskattar det som en form av konst, men det gör du.
Shass: *skrattar* Han kan ju det. Skor, persikor, bikinis, kameror... och helt vanliga men (åtminstone enligt mig) mycket sanna och/eller berörande texter.
Lettie: Du ser, du -har- lyssnat väldigt bra ;)
Shass: *skrattar* Du gör mig generad
Hm. Vet inte riktigt hur jag ska ställa mig till detta...
Nå, nej, vet ni vad...back to work. Peter Singer och hans djurrättsåsikter väntar på att bli argumenterade. Wiederschreiven!
Ruud Houweling: Track uit '94 (nooit uitgekomen, Columbia Records) over de schoenen van 'n vriend. Ik was 25. Backvox Arjen Lucassen http://bit.ly/6UolSa
(Vad han säger är att låten som finns på länken är en låt från 1994, en låt som aldrig gavs ut och som handlar om en väns skor, samt att han var 25 år när den spelades in och att (Arjen Lucassen gör backing vocals.)
Shass: Nice song! It's no doubts that it's Arjen in the background. And you still sound like you're not a day older than 25 ;)
Ruud Houweling: Hey that's kind of you. I still like the words. And Arjen's voice aswell. My friend Peter is still an intercontinental drifter.
Shass: His shoes must be very proud ;) And you DO sound like 25! Voices fascinates me a lot and I've heard yours quite much lately...
Ruud Houweling: It's true that voices often sound ageless. Funny thing. I don't think our 'awareness' ages. It's only our bodies. Or the mirror.
Shass: Yeah, I guess you're right. You seem to be able to write songs about everything, maybe you should mention that one day...?
Ruud Houweling: I might... :-) I know you're an extra good listener. So am very very pleased with your judgement. Thanks.
Menar han det där, tror ni? Blev alldeles förlägen när jag läste det, visste inte ens vad jag skulle svara. Om jag ska svara. Så han har inte fått något svar än...
Men, om han någonsin skriver en låt där det där ingår, då ska jag verkligen försöka känna att jag hade ett finger med i spelet. Lite i alla fall.
För övrigt har söstra mi och jag idag försökt lära oss själva och varandra att vi visst kan vara bra på saker. Jag har själv vissa problem med självförtroendet, självtilliten, har svårt att ta åt mig positiva saker och komplimanger och en massa annat tjafs, så jag behöver verkligen jobba på det där. Vi får hoppas att det ger resultat. Skulle det inte göra det är jag i alla fall gladast i världen att jag har världens finaste Lettieälsklingsgullesöstra. <3
Diskussion över msn med Lettie-söstra mi medan jag skrev det här inlägget:
Lettie: Jaaa gud, han verkar ju verkligen gilla ditt "skrivsällskap"
Shass: Tror du?
Lettie: Och jag älskar din slutpunch
Shass: Han verkar trevlig. Är ju svårt att få en jättestor uppfattning när man bara har 140 tecken att röra sig på men ja..
Lettie: Jaa men han SVARAR ju ffs :D:D:D det är ju jättekul!
Shass: Haha, ja det är ett stoooort plus!
Lettie: Och det ÄR en komplimang som du verkligen ska ta åt dig av!
Shass: Men vadå extra good listener... Vart har han fått det ifrån?
Lettie: Du är duktigt på att lyssna. Det är jättesant
Shass: Men han kan väl inte veta huruvida jag är bra på det eller inte? Okej att det här är andra låten jag komplimenterar honom för, men... Det betyder ju inte att jag är bra på att lyssna.
Lettie: Ja.
Shass: Fast han kanske är så övertygad om sin egen braighet att jag bara ger honom ännu mer bekräftelse ;)
Lettie: Andra kanske inte har "fattat" hans musik, så som du har. Ergo: du är en bättre lyssnare
Shass: Nej, jag känner ingen som gillar honom. Allas reaktion är: "Eh.. jaha? Och vad är det som är så bra?"
Lettie: Ja. Men du har nog svaret med i det du skrev till honom : du har upptäckt att han kan skriva låtar om allt. Andra kanske inte uppskattar det som en form av konst, men det gör du.
Shass: *skrattar* Han kan ju det. Skor, persikor, bikinis, kameror... och helt vanliga men (åtminstone enligt mig) mycket sanna och/eller berörande texter.
Lettie: Du ser, du -har- lyssnat väldigt bra ;)
Shass: *skrattar* Du gör mig generad
Hm. Vet inte riktigt hur jag ska ställa mig till detta...
Nå, nej, vet ni vad...back to work. Peter Singer och hans djurrättsåsikter väntar på att bli argumenterade. Wiederschreiven!
"Sköt för att döda"
Jag kan bara inte förstå. Jag kan helt enkelt inte. Är vargskräcken så djupt rotad i Sverige, är den det? Och av vilken anledning är den det? Jag förstår inte. Hur kan det få gå såhär?
När jag läser det här blir jag så förbannad att jag inte tänker skriva mer här just nu eftersom jag då förmodligen får någon ilsken varghatare rakt ner i vrångstrupen. Men jag har lust att skriva att skyddsjakt på amoklöpande personal vore mer rätt än vad som gjorts i Höör. Men det skriver jag inte, för då får jag skäll.
Men man kan väl ändå inte säga att det här var rätt? Kan man det?
När jag läser det här blir jag så förbannad att jag inte tänker skriva mer här just nu eftersom jag då förmodligen får någon ilsken varghatare rakt ner i vrångstrupen. Men jag har lust att skriva att skyddsjakt på amoklöpande personal vore mer rätt än vad som gjorts i Höör. Men det skriver jag inte, för då får jag skäll.
Men man kan väl ändå inte säga att det här var rätt? Kan man det?
Konsten att skrämma slag på mammor
Det är förvånansvärt enkelt att skrämma mammor. Det finns många olika sätt att göra det på, och givetvis ger dessa olika effekt och olika sorters rädsla. Men här är ett recept.
Du behöver:
1 st mamma (givetvis)
1 st lekfull hingstunge (8 månader) inklusive grimma och grimskaft. Gärna den nafsande sorten (hingstunge alltså, inte grimskaft…)
1 st snorhal grusväg och inga dubbar på skorna (dubbar är fusk!)
Massor av snö
Kolmörker
Ett visst mått envishet och djupt rotad uppfostringsvilja
Gör såhär:
1. Gå till hagen.
2. Fäst grimskaftet i hingstungens grimma och försök undvika att bli halvt uppäten under tiden. Låt mor ta bort eltrådarna och dra bort staketslanan från öppningen.
3. Led ut hingstunge. Se till att den liksom halvspringer/flyger ut för bästa skrämma-mor-effekt. Undvik att bli tillplattad.
4. Låtsas inte höra mor som vrålar ”SKA JAG TA HONOM ELLER??!!!”.
5. Lösgör fastklängande mor från grimskaftet. Försök låta bli att bli uppäten av hingstungen under tiden.
6. Led upp hingstungen på snorhala grusvägen.
7. Var envis. Han ska inte gå fortare än du säger att han ska. Om han ändå gör det, gör halt och backa honom. Försök sedan igen. Låt dig inte skrämmas av att han tjafsar emot (även om mor-ingrediensen inte verkar överlycklig).
8. Upprepa punkt 7.
9. När hingstungen nästan klättrat upp på ryggen på dig: mota ner honom igen och backa honom.
10. När han med hjälp av snorhala vägen samt sin egen vikt och styrka manövrerar ut dig från den fullständigt och nästan får dig att snubbla i massor av snö, förbli lugn. Lösgör dig från nästan-hjärtattackad-vid-det-här-laget-mor och led upp hingstungen på vägen igen. Backa honom när han försöker ge sig iväg på egna äventyr, gör halt och beröm.
11. Följ inte villigt, men dock motvilligt, med nästan-ihjälskrämd-vid-det-här-laget-mor (”Nu vill jag att vi går in i stallet!”) för att skona hennes nerver och försök samtidigt se till att hingstungen dels inte går fortare än du vill och dels håller sig bakom dig. Ge inte upp även om det är ett helvete.
12. Led in hingstungen i stallet. Gör en halt innan du går in i boxen bara för att kunna berömma honom (man ska sluta när det går bra påstår de lärde). Låt honom ta en munfull mat, backa sedan undan honom från krubban och ta av grimman. Beröm.
13. Stå kvar och kela lite med bråkstaken medan mor placerar hingstunge-mor i boxen bredvid.
14. Säg god natt, släck och gå.
15. Förvänta dig en orolig-mamma-måste-få-utlopp-för-sin-nästan-ihjälskrämningsrädsla-utskällning och bli lättad när du ingen får.
Min röde snygging är ett riktigt litet yrväder just nu. Han är så busig att han håller på att explodera och det finns ingen han kan leka med. Eftersom vi sedan strax före jul sysslat med att vänja honom av med mjölkinmundigande från mor sin går de båda inte i samma hage, och han tycker ändå inte att Honey är särskilt rolig att leka med. Hon vill aldrig vara med, säger han till mig. Vår granne är ägare till hans ett år äldre halvsyster, men eftersom han upprepade gånger gjorde försök att betäcka henne (utan resultat) i somras och vi inte vill uppmuntra hingstbeteendet mer än nödvändigt kan vi inte ha dem ihop heller. Annars tror jag säkert att Melizza skulle tyckt det vore roligt att ha någon att busa med, hon med.
Jag har tröttnat på att höra att Den Röde Djävulen är så bråkig och ouppfostrad. Därför bestämde jag i lördags att jag skulle ta honom in från hagen – eftersom han är något lugnare då än på morgnarna när han ska ut – och gjorde också det. Resultatet, eller ungefär resultatet, finns ovan. Ja, jag skrämde nog mor ganska rejält (”Jag är ju så rädd att han ska göra henne illa” hörde jag henne säga till styvfar min lite senare).
Själv var jag inte rädd en sekund. Visst har jag respekt för rödisens styrka – han börjar bli stor nu – och för honom som individ, men jag är inte rädd. Medan mor min oroade sig över att han skulle göra mos av mig var jag alldeles lugn. Men, man kan väl inte ge sin egen mor hjärtattack antar jag och därför lät jag bli att insistera på att hantera honom mer den dagen. Snart tycker jag nog dock att jag måste ställa lite ultimatum – antingen får de lägga lite tid på att få fason på honom om de inte vill att jag ska göra det, eller får de finna sig i att jag försöker.
Nej, att uppfostra livliga hingstungar är inte lätt. Förhoppningsvis lugnar han ner sig lite med tiden, även om jag har en viss aning om att det kan dröja. Bara jag inte hunnit bli mos innan jag (eller någon annan) fått ordning på honom så är det bra.
Jag hyser inte särskilt stor tilltro till mina uppfostringskunskaper eller ens till mig själv, så om jag är rätt person till det där vet jag inte. Antagligen inte. Jag önskar att jag var det, att jag kunde veta säkert att jag var det. Men jag försöker åtminstone göra vad jag kan, försöker sätta gränser, tillrättavisa och vägleda. Givetvis kan man rådgöra med andra och läsa sig till mycket, men ofta går åsikter om vad som är rätt och orätt så mycket isär att det mest förvirrar eller gör det svårt att bestämma vad man vågar försöka sig på och inte. Allt det gör mig så illa till mods. Vad är det som ska få styra? Sunda förnuftet (och hur sunt är det egentligen?)? Antaganden? Egna värderingar? Andras åsikter och värderingar? Och vilket hästproffs kan sägas ha mer rätt än något annat? Vad är rätt, vad är fel? Vilken väg ska man gå, hur ska man göra? Ska man döma utefter hästforum på nätet blir man stämplad som idiot hur man än gör av ena, andra, tredje eller femtioelfte åsiktslaget.
Lilla Röd är ingen elak häst, bara så full av bus. Det är klart att det inte är lätt för en så liten, stor kille att härbärgera så mycket energi och leklust. Någonstans, på något sätt, måste det ju få utlopp. Kanske är han också osäker på vem som leder flocken, vem som bestämmer, och försöker sätta sig upp emot överhögheten bara för att se om han kan. Han testar gränser och prövar tålamod. Han är ett litet yrväder, en röd djävul, ett krokodilmonster - men jag älskar honom ändå. En dag blir vi kanske ett bra team. Det hoppas jag av hela mitt hjärta.
PS: Skogsfrua! Det kortspel i vanligen spelar är Chicago, fast jag tror inte vi kör riktigt enligt de regler som används för det heller, men sak samma. Det är ett typ av pokerspel som farmor och farfar alltid spelat och efter hand dragit in större delen av släkten på pappas sida i. Jag gillar kortspel och spelar gärna, men eftersom Chicago är det jag spelat oftast och mest är det i stort sätt bara det jag kan reglerna till. De regler vi kör, alltså. Jag hoppas det är svar nog på din fråga. :)
Du behöver:
1 st mamma (givetvis)
1 st lekfull hingstunge (8 månader) inklusive grimma och grimskaft. Gärna den nafsande sorten (hingstunge alltså, inte grimskaft…)
1 st snorhal grusväg och inga dubbar på skorna (dubbar är fusk!)
Massor av snö
Kolmörker
Ett visst mått envishet och djupt rotad uppfostringsvilja
Gör såhär:
1. Gå till hagen.
2. Fäst grimskaftet i hingstungens grimma och försök undvika att bli halvt uppäten under tiden. Låt mor ta bort eltrådarna och dra bort staketslanan från öppningen.
3. Led ut hingstunge. Se till att den liksom halvspringer/flyger ut för bästa skrämma-mor-effekt. Undvik att bli tillplattad.
4. Låtsas inte höra mor som vrålar ”SKA JAG TA HONOM ELLER??!!!”.
5. Lösgör fastklängande mor från grimskaftet. Försök låta bli att bli uppäten av hingstungen under tiden.
6. Led upp hingstungen på snorhala grusvägen.
7. Var envis. Han ska inte gå fortare än du säger att han ska. Om han ändå gör det, gör halt och backa honom. Försök sedan igen. Låt dig inte skrämmas av att han tjafsar emot (även om mor-ingrediensen inte verkar överlycklig).
8. Upprepa punkt 7.
9. När hingstungen nästan klättrat upp på ryggen på dig: mota ner honom igen och backa honom.
10. När han med hjälp av snorhala vägen samt sin egen vikt och styrka manövrerar ut dig från den fullständigt och nästan får dig att snubbla i massor av snö, förbli lugn. Lösgör dig från nästan-hjärtattackad-vid-det-här-laget-mor och led upp hingstungen på vägen igen. Backa honom när han försöker ge sig iväg på egna äventyr, gör halt och beröm.
11. Följ inte villigt, men dock motvilligt, med nästan-ihjälskrämd-vid-det-här-laget-mor (”Nu vill jag att vi går in i stallet!”) för att skona hennes nerver och försök samtidigt se till att hingstungen dels inte går fortare än du vill och dels håller sig bakom dig. Ge inte upp även om det är ett helvete.
12. Led in hingstungen i stallet. Gör en halt innan du går in i boxen bara för att kunna berömma honom (man ska sluta när det går bra påstår de lärde). Låt honom ta en munfull mat, backa sedan undan honom från krubban och ta av grimman. Beröm.
13. Stå kvar och kela lite med bråkstaken medan mor placerar hingstunge-mor i boxen bredvid.
14. Säg god natt, släck och gå.
15. Förvänta dig en orolig-mamma-måste-få-utlopp-för-sin-nästan-ihjälskrämningsrädsla-utskällning och bli lättad när du ingen får.
Min röde snygging är ett riktigt litet yrväder just nu. Han är så busig att han håller på att explodera och det finns ingen han kan leka med. Eftersom vi sedan strax före jul sysslat med att vänja honom av med mjölkinmundigande från mor sin går de båda inte i samma hage, och han tycker ändå inte att Honey är särskilt rolig att leka med. Hon vill aldrig vara med, säger han till mig. Vår granne är ägare till hans ett år äldre halvsyster, men eftersom han upprepade gånger gjorde försök att betäcka henne (utan resultat) i somras och vi inte vill uppmuntra hingstbeteendet mer än nödvändigt kan vi inte ha dem ihop heller. Annars tror jag säkert att Melizza skulle tyckt det vore roligt att ha någon att busa med, hon med.
Jag har tröttnat på att höra att Den Röde Djävulen är så bråkig och ouppfostrad. Därför bestämde jag i lördags att jag skulle ta honom in från hagen – eftersom han är något lugnare då än på morgnarna när han ska ut – och gjorde också det. Resultatet, eller ungefär resultatet, finns ovan. Ja, jag skrämde nog mor ganska rejält (”Jag är ju så rädd att han ska göra henne illa” hörde jag henne säga till styvfar min lite senare).
Själv var jag inte rädd en sekund. Visst har jag respekt för rödisens styrka – han börjar bli stor nu – och för honom som individ, men jag är inte rädd. Medan mor min oroade sig över att han skulle göra mos av mig var jag alldeles lugn. Men, man kan väl inte ge sin egen mor hjärtattack antar jag och därför lät jag bli att insistera på att hantera honom mer den dagen. Snart tycker jag nog dock att jag måste ställa lite ultimatum – antingen får de lägga lite tid på att få fason på honom om de inte vill att jag ska göra det, eller får de finna sig i att jag försöker.
Nej, att uppfostra livliga hingstungar är inte lätt. Förhoppningsvis lugnar han ner sig lite med tiden, även om jag har en viss aning om att det kan dröja. Bara jag inte hunnit bli mos innan jag (eller någon annan) fått ordning på honom så är det bra.
Jag hyser inte särskilt stor tilltro till mina uppfostringskunskaper eller ens till mig själv, så om jag är rätt person till det där vet jag inte. Antagligen inte. Jag önskar att jag var det, att jag kunde veta säkert att jag var det. Men jag försöker åtminstone göra vad jag kan, försöker sätta gränser, tillrättavisa och vägleda. Givetvis kan man rådgöra med andra och läsa sig till mycket, men ofta går åsikter om vad som är rätt och orätt så mycket isär att det mest förvirrar eller gör det svårt att bestämma vad man vågar försöka sig på och inte. Allt det gör mig så illa till mods. Vad är det som ska få styra? Sunda förnuftet (och hur sunt är det egentligen?)? Antaganden? Egna värderingar? Andras åsikter och värderingar? Och vilket hästproffs kan sägas ha mer rätt än något annat? Vad är rätt, vad är fel? Vilken väg ska man gå, hur ska man göra? Ska man döma utefter hästforum på nätet blir man stämplad som idiot hur man än gör av ena, andra, tredje eller femtioelfte åsiktslaget.
Lilla Röd är ingen elak häst, bara så full av bus. Det är klart att det inte är lätt för en så liten, stor kille att härbärgera så mycket energi och leklust. Någonstans, på något sätt, måste det ju få utlopp. Kanske är han också osäker på vem som leder flocken, vem som bestämmer, och försöker sätta sig upp emot överhögheten bara för att se om han kan. Han testar gränser och prövar tålamod. Han är ett litet yrväder, en röd djävul, ett krokodilmonster - men jag älskar honom ändå. En dag blir vi kanske ett bra team. Det hoppas jag av hela mitt hjärta.
PS: Skogsfrua! Det kortspel i vanligen spelar är Chicago, fast jag tror inte vi kör riktigt enligt de regler som används för det heller, men sak samma. Det är ett typ av pokerspel som farmor och farfar alltid spelat och efter hand dragit in större delen av släkten på pappas sida i. Jag gillar kortspel och spelar gärna, men eftersom Chicago är det jag spelat oftast och mest är det i stort sätt bara det jag kan reglerna till. De regler vi kör, alltså. Jag hoppas det är svar nog på din fråga. :)
