Shass

I morse vaknade Shass... Ja, Shass vaknar förstås ganska ofta på morgonen, men i morse väcktes hon av.... Ja, vad som egentligen väckte Shass är en aning ovisst. Antingen var det flugan som flög runt hennes huvud och hoppade runt i hennes ansikte, eller också var det katten som klivande omkring med väldigt icke-kattlika rörelser jagade sagda fluga ovanpå henne. Vilket tror ni det var?
Det är en sak man nästan glömmer när man bor i stan, att flugor finns och kan vara otroligt irriterande om morgnarna. Det här var också en sådandär monstruöst stor fluga - mutantflugornas mutantfluga, ungefär. Med bortmuterad hjärna, eftersom den inte fattade (alternativt struntade i) Shass försök att bli av med den. Turligt nog insåg den pälsklädda, vinglösa, tassinnehavande, spinnande, halsbandmedpingla-prydda, gyllenögda flugsnapparen detta och ordnade ljudligt mumsande upp saken ;) Ibland är det tur att det finns en katt som kan beskydda en, både mot flugor och (för ca 3 år sedan) pojkvänner som sagda katt tycker ska hålla tassarna borta. Kärlek till min Chili!

Men det är inte bara flugsnappare som bor på det här stället. Här bor det också en kjolryckare. Jodå, det är precis vad det gör det. Grann är han också. ;)
Det hände sig som så att kjolryckarens mor skulle ha en slurk mineraler med diverse braattätaförgamlakärringar-tillägg i och av den anledningen skrudade Shass sina nakna fötter i gympadojor och traskade ut tillsammans med mor sin i samma kjol och övrigt som burits hela dagen. Mor avlägsnade sig för att framskaffa sagda mineraler och braattätaförgamlakärringar-tillägg, emedan Shass stannade hos gamlans unge son och småpratade. En sekunds uppmärksamhetssläpp räckte och vipps hade pojkamonstret (alternativt namn: den röde dammsugaren) ungefär 97 % (kändes det som) av Shass kjol i munnen och drog allt vad han hade. ;)
Shass kjol, som redan var lite hålig pga. lossade sömmar knakade betänkligt i fogarna och sagda redan existerande hål blev en aning större...och kjolen en aning blötare. Ganska mycket blötare. Ungefär hela höverhögerben-biten blev blöt. Mysigt ;). Svårt att veta om man ska skratta eller bli galen i en sådan situation...särskilt som det lilla monstret lyckades snappa åt sig kjolfållen en gång till sedan genom att låtsas äta hö och slugt "smyga över marken" och...slurp...
Tredje gågnen gillt bidde det aldrig - Det hann Shass avstyra. Men nu vet ni varför stalldrängar inte bär kjol ;)


Det var allt från södra Sverige ;) Glad midsommar på er allihop!

I Lost Myself


Why is it hard to know this heart
Estranged from who I am?
And who, who was I before I lost myself?

And I try to, I desire to know who I am
And I fight to, find it tough to be myself
And all those words I didn't say
The dreams I had or have today
And pain and fears I faced, they went away
The things I've done, the games I played made me to what I am...

Why is it hard to know my goals
Estranged from what I want
I know, I was strong before I lost myself

See my true colours
And feel my true heart
The one I lost

This is my face, these are my eyes
My world, my life
And all the things I didn't do
The dreams I had or have today
And pain and fears I faced, they went astray
The words I said, the smiles I faked - This is who I am
And always be...

Äntligen lite fler timmars nattsömn! Kanske inte utsövd, men åtminstone inte halvdöd, begav jag mig iväg för sista dagen på Sveriges bästa festival tillsammans med grannen ovanpå, dennes son + min käre far.


Dream Evil
Och visst börjar dagen underbart! Dream Evil har jag velat se nästan lika länge som jag velat se Evergrey, och också lyckats missa trots att de varit i krokarna. Den här gången tänker jag inte missa dem, och besviken blir jag inte! De dräller ut på scen som små söta göteborgsvildar (nåja, åtminstone såg den kiltklädda, krigsmålade gitarristen ut som en barbar) och drar igång sin lättsmälta, mycket oallvarliga metal för full maskin. Lite trassel med ljudet till en början, men sedan öser de på så det skräller om det! Dessutom tittar snart solen fram bland molnen – kan det vara musiken som gör det, mån tro? Trots den rent utsagt värdelösa speltiden (12:15-13:15) dyker det upp allt fler för att se dem, och deras glimten-i-ögat-flamsiga odjupa låtar, varav majoriteten handlar om just Metal (ta bara låttitlarna Made of Metal och The Book of Heavy Metal t ex), får många att sjunga med och vifta hårdrockstecken i luften. Spellistan inkluderar låtar från de flesta skivor och känns genomtänkt och bra. Liksom Jorn lyckades med samma bedrift får också Dream Evil folk att stå kvar och skråla tills de måste komma ut och beklaga att de inte får spela mer. Shass är helnöjd!

Epica
Mot bättre vetande släpar jag med far min för att se detta holländska, lätt filosofiskt symfoniska metalband, mest av den anledning att jag lovat en av mina holländska vänner att ge dem en femte chans. Att konkurrera med storheter som Within Temptation och After Forever på den holländska, kvinnlig-sångerska-ledda metalbandscenen kan säkert inte ha varit lätt, men de har blivit stora där. Och visst är det duktiga musiker, och visst är sångerskan Simone Simons bra på det hon gör, men liksom så många gånger förr när jag lyssnat på dem konstaterar jag att det inte är något för mig. Det berör mig inte på samma sätt som Within Temptation gör, faktiskt inte ens i närheten. Jag kan förstå att andra tycker om det, men jag är inte övertygad. Tyvärr. Lämnar en bit in i spelningen för att se Point Blank.
Smakprov 1
Smakprov 2

Point Blank Här snackar vi å andra sidan någonting jag kom att gilla! Gamla sydstatsgubbar som fyller eftermiddagne med härlig, dansa-med-vänlig sydstatsrock, det är tydligen mer min melodi. Liksom i fallet Rick Springfield var det något jag aldrig hört förut, men något som fångar mig och som jag tror jag kan komma att tycka om även i fortsättningen. Det enda som stör mig är att de första 5-6 låtarna undantagslöst inleds med taktslag på koskälla. Annars en bra spelning med bra drag, duktiga sångare och välspelad musik. Mums!
(Tyvärr får ni inget smakprov här, för YouTube verkade inte ha lust att ge mig några bra klipp med Point Blank)

Saga
Återigen något hittills okänt. Detta kanadensiska bands stil kan väl sägas vara disco-rock och lockar en hel del publik. Det låter ganska bra också… De första tre låtarna. Sedan börjar Shass bli uttråkad, men lämnar inte förrän efter ytterligare ett par låtar när far och grannen också fått nog. Skeptisk.
Smakprov 1
Smakprov 2

Bachman & Turner
Det här låter bättre med en gång! Men, som far säger: ”Det här är sjuttiotal”. Givetvis inget negativt sagt med det! Men det låter verkligen sjuttiotal också. Shass är dessutom vid det här laget rejält plågad av magont och har svårt att fokusera på musiken. Efter ett slag rymmer vi därifrån också, och mer beskrivning än så får ni inte ;) Ni får lyssna på smakproven istället. Osäker på om det här är något jag kommer lyssna på mycket. Det får tiden utvisa.
Smakprov 1
Smakprov 2


Ja, för att ta en lång historia kort… Shass började må dåligt redan under Point Blank och beslöt att inte stanna kvar till Guns ’n’ Roses. Lyckades efter mycket krångel ta sig hem och somnade som en klubbad oxe runt 23-snåret. Ångrar en inte en sekund att hon missade G’n’S, eftersom allt som sagts om dem varit skräp, dåligt och ursinnesframkallande upprörande. Isch!

Bästa mat: Träkolsgrillade hamburgare och supergoda pommes. Är egentligen inget fan av varken det ena eller det andra sådär i vanliga fall, men då…
Bästa dryck: Kiviks äppelmust. Syndigt god!
Bästa band: Ugh, svårt att säga. Alla jag gillade, tror jag. Jorn, evergrey, Blackberry Smoke, Rick Springfield, Billy Idol, Dream Evil och Point Blank. Alla var bra på sitt sätt.
Sämsta band: Guns ’n’ Roses. Nej, jag såg dem inte, men det jag hörde om dem räckte för att dra den slutsatsen. Usch och fy och skäms!
Bästa låt: “War of the World” under spelningen med Jorn, tror jag. Det var häftigt när hela publiken oade med och Jorn svävade iväg på Dio-linjen, och när folk inte slutade oa trots att de slutade spela… Fast deras gitarrist Tores norska visor under soundcheck var ju förstås också en hit ;).
Roligaste frontman: Nick Night i Dream Evil, tror jag. Rent verbalt i alla fall. Fast med det inte sagt att hans språk inte var rätt fräckt… ;) men vi skrattade rätt mycket.
Bästa nya fynd: Blackberry Smoke.
Helgens ”Huuu, nej!”: Johan Edlund akustiskt i Rockklassiker-tältet. Lät som en djutp deprimerade korsning av Lars Winnerbäck och Thåström. Skrämde bort oss. (Not: jag gillar Winnerbäck)
Ett minnesvärt ögonblick: När Tor Erik, gitarrist i Jorn, vinkade åt oss och verkligen visade att han kände igen oss och uppskattade att vi var där.
Största besvikelse: Att jag missade träffa Jorn på fredagsmorgonen bara för att jag höll den där föreläsningen… (särskilt som jag 1. varit påväg att ställa in den flera gånger och 2. jag var nästan 100 % säker på att något roligt skulle hända på Sweden om jag inte var där. Rätt jag fick...)
Sammanfattning: En bra festival med välkänt bra, nyupptäckta guldkorn och en del halvdant. Vädret pissigt och kallt (när jag kom hem på lördagkvällen hade jag sju lager kläder på överkroppen och frös ändå), men humöret mestadels relativt soligt. Både far och Shass var helnyktra (det starkaste vi drack var coca cola och (mmmmm!) Kiviks äppelmust med sloganen ”The Rock MUST Go On” :) ). En över lag lyckad helg. Återstår att se om det blir en helg där även nästa år…

Eftersom jag sedan ett par veckor tillbaka lovat att komma och hålla en föreläsning om kommunikation på min före detta högstadieskola kom jag inte iväg till Sweden Rock förrän vid 4-snåret. Det enda jag då hade missat som var något att ha var D-A-D (Disneyland After Dark) som visst ska ha varit väldigt bra. Å andra sidan var det första jag snubblade över när jag kom dit inte något att få ont i öronen av heller!


Rick Springfield
Det här har jag aldrig hört förut, men jag gillar det direkt! Det ”klickar”, precis som Blackberry Smoke på torsdagen. Här har vi en karl som bjuder på sig själv, och än mer när han upptäcker hur seg publiken är i starten. Trots enträgna försök att få den bakfulla, sega och svårflirtade mestadels svenska massan att hänga på i Don’t Tallk To Strangers får han dålig lön för sin möda. Då försvinner han ut i publiken och lever rövare, och vipps har han dragit upp en liten grabb på scen som får sjunga i micken! Mycket uppskattat av alla. Vid något annat tillfälle försvinner han också iväg från scen, och i nästa nu är han uppe och klänger i mixertornet. Hela publiken blir nog lite ställd av det tror jag :). Låten Jessie’s Girl, som tydligen ska vara en av hans mest kända, gillar även jag och publiken tycktes glad över att höra den. Trots segstartad skitpublik en mycket bra spelning! Det här är nog någonting jag kommer lyssna på i fortsättningen!

Magnum
Bob Catley är en duktig sångare. Det har jag inte bara hört av andra, utan också hört själv genom projekt som Ayreon och Avantasia, där han deltagit och gjort mycket bra ifrån sig. Därför känns det mer eller mindre som en självklarhet att bevista en spelning med hans eget band och höra efter hur det låter. Tyvärr fastnar jag inte så mycket för det jag hör. Visst är det fullt lyssningsbart och Catley sjunger bra, men det är nog ingenting som hamnar på min favoritlista. Men innan jag säger definitivt "Nej, det här är nog ingenting för mig" ska jag ge det hela en chans till från hemmaplan - Det är ju aldrig för sent att ändra sig!

Billy Idol
Om jag gillar det här för att det är bra eller för att senaste dagarnas sömnbrist hunnit ikapp mig så att jag nästan somnar där jag står TROTS att jag dansar till musiken, det vet jag inte. Men gillar det, det gör jag. Det är härligt drag i musiken och musikerna är skitduktiga! Det blir på något vis lite partystämning över det hela – Trots regnet. Billy har ett självsäkert sätt – Han är idolen, vi är hans fans – men ändå ett sätt som man kan tycka om såhär på kvällskvisten. Om det är något jag kommer lyssna på i fortsättningen, det vet jag inte än, men som festivalmusik är det bra som attan!
Smakprov 1
Smakprov 2

Gary Moore (headliner)
Mitt första minne av Gary Moore är låten Still Got The Blues som pappa spelade en hel del när jag var liten. Den låten är på något vis pappas låt för mig och det första minne jag har av hans musiksmak. Den ligger någonstans i gränslandet mellan Moores hårdrockstid och hans bluestid. Ikväll är det dock hårdrock som gäller, och han går ut hårt redan från början med en av mina favoriter – den trumdunder-inledda Over The Hills And Far Away. Här krånglar dock ljudet en aning, så både sång, gitarr och bas råder det ganska stor brist på först. Efter hand som låtarna avlöser varandra blir det dock bättre, och till låten Empty Rooms – som var den sista vi hörde innan vi beslöt att lämna området och åka hem – lät det riktigt bra. Det var kanske inte den bästa och mest fartfyllda spelning jag bevistat, men det var roligt att få höra några av de Moore-låtar jag faktiskt personligen gillar och att dessutom få en chans att se denna gamla legend live. Dio hann jag ju inte med, men Gary Moore kan jag i alla fall säga att jag sett!




(Skrik som stuckna grisar om någon länk är fel eller inte fungerar!)

Ni som inte är intresserade av hurdana banden var på Sweden Rock Festival 2010 kan sluta läsa nu och fortsätta sluta-läsa två inlägg framöver. Ni andra, tja… Om det intresserar er vet jag inte, men någonting måste jag ju ha att skriva om!

Efter sjutton om och nitton men bestämde jag att gå med far min på Sweden Rock i år. Ingen annan hade råd att gå, eller hade inte lust, eller kunde inte av annan orsak, och eftersom jag gått på konsert med farsgubben förr tänkte jag att det väl inte kunde skada att göra det igen. I år var det dessutom tre band jag redan från början ville se, och några som jag hade hört skulle vara bra, så det är klart jag tänkte gå! Bäst att kasta sig ut i det med en gång nu då…


Stone Sour
Aha, det här ska vara något sidprojekt av sångaren i Slipknot, så vitt jag förstått. Slipknot är inte ett band jag vanligtvis lyssnar på eftersom det inte är min typ av musik, och när jag stått och försökt komma underfund med Stone Sour känner jag att nej, det här är nog ingenting för mig. I alla fall inte idag. Sångaren har visserligen publiken med sig, men musiken känns lite slätstruken på något sätt och sången är inte den typ jag föredrar. Lämnar innan spelningens slut och äter mackor istället…
Smakprov 1
Smakprov 2

Nazareth
Det här bara måste man se, om inte annat av den anledningen att det är lite kult. Gamla gubbar som ännu kör sitt race, det är ju tufft. Men nja, återigen känner jag mig inte särskilt medryckt. Musiken är visserligen ganska trevlig, men sångaren går inte i den skola där jag trivs. Hans sångstil är inte min smak, tyvärr. Men den gamla godingen Love Hurts kan man ju höra utan att avlida. Oturligt nog började det regna under Nazareths framträdande, och bland annat pga. Brist på regnkläder söktes skydd hellre upp än musiken avnjöts.

Evergrey (akustiskt)
De här grabbarna har jag velat se flera gånger, men av olika anledningar missat varje gång de varit i krokarna. Nu vägrade jag missa dem, om jag så skulle få stå ute i ösregnet hela spelningen! Och jag blir inte ett dugg besviken. Tvärt emot mina förväntningar gör Tom Englund mig enormt lycklig inombords istället för melankolisk som i vanliga fall och plötsligt spelar det där regnet mindre roll. En helt underbar spelning med drag i, charm hos sångaren, humor och högklassig sång och musik. Redan från starten med en av mina Evergrey-favoriter, As I Lie Here Bleeding, till avslutningen – en fartfylld, glädjespridande (och givetvis akustisk) version av Iron Maidens Wasted Years var publiken med och bandet på topp. Trots att i stort sätt hela bandsättningen bytts ut och de bara hunnit repa i ett par dagar lät det mycket bra, och Toms röst gör sig fantastiskt till akustiska tongångar. Till min stora förvåning – och glädje! – spelade de en ny version av den redan coverade Dilbalåten I’m Sorry – en mycket bra version dessutom (inte riktigt samma som den länkade versionen). Soaked och Torn var med från senaste skivan med samma namn som sistnämda låt, och även äldre godingar som Words Mean Nothing och Recreation Day dök upp, och bortsett från lite knaster i högtalarna lät det super. Shass gick på moln och fånlog i flera timmar efteråt!
(Ps: Jag behövde inte stå ute i regnet i rent bokstavlig mening, men vinden vände precis innan de skulle börja, och regnet blåste in lååångt in under tälttaket där vi stod och behagade även falla över mig och far. Men vad gjorde det? Jag är ju inte gjord av socker! :) )

Blackberry Smoke
Det här gillar jag! Lite sydstatsrock, men med enligt mig ganska stark dragning mot country. Sångaren skulle lika gärna ha kunnat sjunga i ett country- eller bluegrassband som här, men eftersom jag är lite småförtjust i den genren också går det hem. Låtarna är dans- och trallvänliga på ett mycket glatt och härligt sätt, och jag tycker nog allt att publikkontakten känns ganska bra också. Faktiskt väl värda att stå i regnet en stundför (vid det här laget hade vi nämligen lyckats ådra oss regnponchos utdelade av TV.nu)! Trevlig upptäckt, mycket nöjd.
Smakprov 1
Smakprov 2 (faktiskt inspelat samma dag som jag såg dem)

Jorn
En av kvällens höjdpunkter, no doubt about it (och turligt nog hade regnet tagit fikapaus)! Redan från soundcheck älskade jag det – Hur ofta gör bandmedlemmarna i andra band själv asina soundchecks? Tor Erik, den gitarrist vi träffade och pratade med i Malmö, vinkade glatt och igenkännande åt mig och far min och lyste upp när jag gjorde hårdrockstecknet tillbaka. Blev mycket glad över detta! Tore, den andre gitarristen, åtog sig förutom checking av sin gitarr också att testa Jorns mick, och bjöd oss på små norska visor ;). Konserten var inte sämre! Urvalet låtar var mycket bra och täckte in skivorna Spirit Black, Lonely Are The Brave, The Duke och gammelgamlingen Worldchanger. Jorn sjöng som ett jordskred från helvetet, precis som vanligt. Positivt kändes det också att han ”tog ut svängarna” rent sångmässigt lite mer än han gjort tidigare. Gamla publikfavoriter som We Brought the Angels Down, Thin Lizzy-covern Are You Ready och givetvis vikinglåten itself: Tungur Knivur, omfamnade oss och fick far och mig att le förtjust. Rock and Roll Angel, som jag nämnde när vi var och såg hbandet i Malmö, dök också upp och gjorde mig lycklig. War of the World, som var sist ut, levde sig publiken in i rejält i slutet och oade tills det ekade, och Jorn blev så inspirerad att han svävade iväg på smånynnande av gamla Dio-klassiker medan vi bidrog med oooo-ooo-oo-ooooo. Även efter låtens slut fortsatte publiken att oa, tills bandet med beklagan måste säga att de inte fick spela mer. Härlig spelning!

Aerosmith (Kvällens headliner)
Det här är inte ett band jag vanligen lyssnar på. I don’t Wanna Miss A Thing (som jag inte fick höra och inte ens vet om de spelade) är den enda titel jag på rak arm kan komma på som producerats av dem, men det är klart jag tar mig en titt trots att jag inte är något fan av bandet. Och visst är de duktiga. Sångaren kan fortfarande pipa bra och musikerna är väldigt säkra på det de gör, men alltsammans känns på något vis så… välproducerat, välmodellerat och välpolerat på alla sätt att det förlorat lite av hjärtat och själen. Som far och en av hans vänner uttryckte det: ”Det är inget rebelliskt i det hela längre”. De gör sin grej och de gör det bra, men det känns inte som om det kommer från hjärtat. Tyvärr, jag är inte övertygad…


Dags att tuffa hemåt och ladda inför morgondagen. Fredagens bandlista innehåller inte ett enda band Shass vanligen lyssnar på. Ska hon bli kär i något nytt som under Sweden Rock 2006 när Gotthard erövrade hennes hjärta, eller blir det en seg dag utan väckt intresse? Den som lever får se…




(Skrik som dörrklämda igelkottar om någon länk är tjurig!)

Kan inte låta bli att såhär på eftermiddagskvisten när jag sitter här med huvudvärk och just har läst ut ”När Lucy Sullivan skulle gifta sig” reflektera lite över fenomenet chick lit.

”Chick lit, från chick (i betydelsen ung kvinna) och lit (litteratur), en litteraturgenre som skildrar livet för storstadskvinnor i 20- och 30-årsåldern. Genren etablerades år 2000. Oftast är böckerna skrivna av kvinnor och riktar sig till kvinnor. Karaktärerna är inte sällan överanalyserande unga kvinnor som söker perfektion, vare sig det är att hitta en partner, ett jobb eller en lägenhet.”
Källa: Wikipedia

Det var en kort beskrivning av själva genren. När jag har läst böcker ur denna genre har jag inte kunnat undgå att märka och fundera över följande:

- Majoriteten av chick lit-huvudpersonerna har fullständigt olidliga mammor som de antingen inte vill eller inte kan komma överens med. Är det också ett stående inslag i chick lit-genren? Det känns nästan så. Helst riktigt ragata-aktiga mammor som gärna vill köra med och/eller bestämma över sina döttrar.. Ganska fascinerande faktiskt.
- Sagda huvudpersoner kommer av någon anledning ofta bra överens med fadern istället (om det ens finns någon far med i bilden).
- Fadern som eventuellt är med i bilden är en toffelhjälte eller suput. Hm…
- Inte helt sällan verkar ragata-mamman och toffelhjälte/suput-pappan hamna i någon form av konflikt, bara för att toppa huvudpersonens mos med lite grädde.
- Huvudpersonen är inte helt sällan känslomässigt förvirrad, överanalyserande (se Wikipedia-citat), på något vis osäker på sig själv, på ett eller annat sätt ganska misslyckad och har ett helsike att få ekonomi och förhållanden att gå ihop. Hon tror att hon är motbjudande och oattraktiv och aldrig någonsin kommer få ihop det med någon vettig karl, eftersom sådana enligt hennes åsikt/erfarenhet enbart faller för/är menade för snygga, sexiga, storbystade kvinnor.
- Huvudpersonen har i många fall två riktigt nära vänner, varav den ena ofta är en stridslysten, argsint feminist/bitch/karlmagnet och den andra för det mesta en snäll, söt liten ängel. Annan ofta förekommande vän är en homosexuell man som gärna spanar på mannen huvudpersonen råkar vara intresserad av.
- Huvudpersonerna är inte helt sällan mycket förtjusta i sötsaker, gärna choklad, och har inte helt sällan mycket dåligt samvete över detta. Också stående inslag inom genren?
- Den man (åtminstone har det varit en man det gällt i alla chick lit-böcker jag läst) huvudpersonen i slutänden trots alla missöden etc etc slutligen hamnar i armarna på är ofta den man hon tidigare föraktat/avskytt. Mannen hon trånat efter är i de flesta fall en praktskitstövel.

Varför alla dessa ofta återkommande punkter? Vad är det som gör att man vill läsa sådant där? Är det för att man själv på något vis kan känna igen sig i den där hyperstressade, förälskade, förvirrade, bortkomna kvinnan som vimsar runt i jakten på lycka? Är det för att det är skönt att få släppa sina egna världsliga funderingar och ägna sig åt någon annans elände för ett tag? Eller är det kanske mest för det ofta mycket humoristiska i hela situationen?

Jag tror nog det kan vara alla tre punkterna, och kanske ännu fler, som gör att man dras till den här typen av litteratur. Chick lit är inte helt sällan skriven i en lättsam, humoristisk ton som snarare får en att le och skratta än att gråta över huvudkaraktärens elände. Kvinnornas ofta klumpiga, vimsiga men ack så charmiga sätt gör böckerna lättsmälta och (åtminstone för min del) till välkomna avbrott i perioder av mycket tyngre läsning och/eller sinnesstämning. Då kan man slänga romanen åt sidan och grabba en chick lit, och med ens känns ens egna problem ganska små i jämförelse med Bridgets, Mins, Thildas, Bellas, Lucys eller vems det nu kan vara kaos. För kaos är och blir det, det vill jag lova...


Shass favorit-chick-lit såhär långt (more to come, förmodligen):
”Ska vi slå vad?” av Jennifer Crusie
”Fula Fiskar” av Jennifer Crusie
”Bridget Jones Dagbok” av Helen Fielding
”På spaning med Bridget Jones” av Helen Fielding
”Underbar och älskad av alla – och på jobbet går det också jättebra” av Martina Haag
”I en annan del av Bromma” av Martina Haag