Djävulen bär sina ungar i nackskinnet - Lilla Röd bär sin matte
Underbart solig dag idag. Jag, som besökte mor min för födelsedagspresentleverans till lillasyster som fyllt 7 år (medan jag oförskämt nog var i Stockholm istället) och mor, som stannat hemma från jobbet eftersom hon kände sig dålig, gick ut för att säga hej till hästarna. Le Diable Rouge kom givetvis framstudsande som ett annat villapaskott och skulle ha äpplen. Det fick han såklart - Han är ju så oemotståndligt söt, den pojken. Jag passade på att se om djävulshornen "tillbakabildats" sedan sist jag såg honom, vilket de tack och lov hade gjort. Inte helt, men mycket.
För er som inte vet det (vilket torde vara majoriteten av läsarna) upptäckte vi för någon månad sedan, i samband med att vi flyttade den röde djävulen och mor hans från en hage till en annan att monstret i fråga hade två märkliga knölar ovanför ögonen. De var svullna och lätt pälsavskavda, som om ödet skrattade oss rakt i ansiktet och inte bara gav oss en liten vild, röd djävul till pinne, utan även skulle GE honom djävulshorn på riktigt. Ja, för allt vi visste kunde ju den bortskavda huden vara...vad vet jag...hornen som började bryta fram. :P
(Troligare är väl egentligen att han fastnat någonstans och gett sig själv en smäll på så sätt, slagit i skallen eller kliat sig på något vis. Vi vet inte, och lär aldrig få veta...om inte hornen verkligen växer ut.)
Back to topic.
Vi beslöt att det var dags att flytta lillpinnen och gamlan till en hage med mer bete och jag nappar tag i grimman och krånglar mig in under staketet för att haffa tag i det lilla odjursmonstret. Innan jag hinner mota undan djävulsbarnet och räta på mig nappar det lilla skrället fatt i nacken på min fleecetröja (!) och lyfter på huvudet (!!), som om han tänkte bära iväg med mig. Fyyy! Som tur är är han inte så stor att jag inte bara kan räta på mig och jaga bort honom igen...men tänk om han stegrat sig? Hjälp!
Den pojken är djävulens son, det är ju det jag säger - röd, med begynnande (fast troligtvis på-väg-att-återbildas:iga) djävulshorn, en förkärlek för att bitas (eller nafsa i alla fall) - så hur skulle han kunna vara annat? (och innan vi kastrerade honom var han ju..ganska intresserad av...andra saker också :P). Djävulen måste bära sina ungar i nackskinnet - Varifrån skulle han ha fått den idén annars? Jag har ju inte precis försökt bära honom i nackskinnet...och inte Honey heller, så vitt jag vet. Fast vem vet egentligen vad hästarna gör när vi inte ser på...
För er som inte vet det (vilket torde vara majoriteten av läsarna) upptäckte vi för någon månad sedan, i samband med att vi flyttade den röde djävulen och mor hans från en hage till en annan att monstret i fråga hade två märkliga knölar ovanför ögonen. De var svullna och lätt pälsavskavda, som om ödet skrattade oss rakt i ansiktet och inte bara gav oss en liten vild, röd djävul till pinne, utan även skulle GE honom djävulshorn på riktigt. Ja, för allt vi visste kunde ju den bortskavda huden vara...vad vet jag...hornen som började bryta fram. :P
(Troligare är väl egentligen att han fastnat någonstans och gett sig själv en smäll på så sätt, slagit i skallen eller kliat sig på något vis. Vi vet inte, och lär aldrig få veta...om inte hornen verkligen växer ut.)
Back to topic.
Vi beslöt att det var dags att flytta lillpinnen och gamlan till en hage med mer bete och jag nappar tag i grimman och krånglar mig in under staketet för att haffa tag i det lilla odjursmonstret. Innan jag hinner mota undan djävulsbarnet och räta på mig nappar det lilla skrället fatt i nacken på min fleecetröja (!) och lyfter på huvudet (!!), som om han tänkte bära iväg med mig. Fyyy! Som tur är är han inte så stor att jag inte bara kan räta på mig och jaga bort honom igen...men tänk om han stegrat sig? Hjälp!
Den pojken är djävulens son, det är ju det jag säger - röd, med begynnande (fast troligtvis på-väg-att-återbildas:iga) djävulshorn, en förkärlek för att bitas (eller nafsa i alla fall) - så hur skulle han kunna vara annat? (och innan vi kastrerade honom var han ju..ganska intresserad av...andra saker också :P). Djävulen måste bära sina ungar i nackskinnet - Varifrån skulle han ha fått den idén annars? Jag har ju inte precis försökt bära honom i nackskinnet...och inte Honey heller, så vitt jag vet. Fast vem vet egentligen vad hästarna gör när vi inte ser på...
Ibland undrar jag...
Ni som följt min blogg ett tag, åtminstone ett och ett halvt år eller så, minns kanske att jag i början av februari 2009 frågade mig om Windows Media Player är en mindreader. Huruvida detta program faktiskt kan läsa tankar eller ej har jag ännu inte lyckats få besvarat, men det har då sannerligen fortsatt göra det, liksom mp3-spelarn (när den är på humör).
Nu när jag äntligen börjat skapa lite spellistor i Spotify har det dykt upp andra funderingar. Inte så mycket om huruvida även Spotify kan läsa tankar, men... Har ni (åtminstone ni som spelar musik i datorn/mp3-spelaren/ipoden/iphonen/vaddetnukanvaranispelarmusikmedsomärutanCD_skivor) någonsin reflekterat över fenomenet låtar som nästan alltid kommer MINST en gång varje gång ni lyssnar på en spellista? På samma sätt finns det låtar som nästan aldrig dyker upp, som man kanske får höra var 15:e gång man lyssnar på listan eller så.
Jag har märkt det här allt mer på sista tiden. För det mesta låter jag spelarna blanda låtarna, och då ska det ju faktiskt vara slumpvis...men ändå, ändå tycker jag att det är en del låtar som promt ska spelas varenda gång jag lyssnar. När jag kör min Softies-lista på Spotify tenderar t ex. Within Temptations "Somewhere" att slinka in (eller fram, eller hur man vill) (vilket jag inte har något emot, ska tilläggas), liksom även av någon anledning Daniel Beddingfields "If You're Not the One". Sistnämnda är så gott som garanterad om man startar listan.
När jag kör igång Letties och min pepplista - ett ihopkok av peppande up-tempo-låtar, nostalgiska grejor och diverse annat elände - spelas den här varje gång. Drar jag istället igång Strölåtar brukar det vara den här som spökar...osv.
Varför är det såhär, att vissa låtar spelas nästan varje gång oavsett du lyssnar i timmar eller bara lyssnar på fem låtar? Jag tror inte ett smack på teorin att det skulle ha med antalet låtar att göra. I själva verket borde ju färre antal låtar snarare garantera att alla spelas oftare, men näe då... Inte hos mig i alla fall. Någon smartis påpekade någon gång när jag tog upp frågan att det väl är folket på Spotify som sitter och jäklas med en, men det känns inte heller så sannolikt. Vad tror ni?
Yours truly madly deeply, Shass
Nu när jag äntligen börjat skapa lite spellistor i Spotify har det dykt upp andra funderingar. Inte så mycket om huruvida även Spotify kan läsa tankar, men... Har ni (åtminstone ni som spelar musik i datorn/mp3-spelaren/ipoden/iphonen/vaddetnukanvaranispelarmusikmedsomärutanCD_skivor) någonsin reflekterat över fenomenet låtar som nästan alltid kommer MINST en gång varje gång ni lyssnar på en spellista? På samma sätt finns det låtar som nästan aldrig dyker upp, som man kanske får höra var 15:e gång man lyssnar på listan eller så.
Jag har märkt det här allt mer på sista tiden. För det mesta låter jag spelarna blanda låtarna, och då ska det ju faktiskt vara slumpvis...men ändå, ändå tycker jag att det är en del låtar som promt ska spelas varenda gång jag lyssnar. När jag kör min Softies-lista på Spotify tenderar t ex. Within Temptations "Somewhere" att slinka in (eller fram, eller hur man vill) (vilket jag inte har något emot, ska tilläggas), liksom även av någon anledning Daniel Beddingfields "If You're Not the One". Sistnämnda är så gott som garanterad om man startar listan.
När jag kör igång Letties och min pepplista - ett ihopkok av peppande up-tempo-låtar, nostalgiska grejor och diverse annat elände - spelas den här varje gång. Drar jag istället igång Strölåtar brukar det vara den här som spökar...osv.
Varför är det såhär, att vissa låtar spelas nästan varje gång oavsett du lyssnar i timmar eller bara lyssnar på fem låtar? Jag tror inte ett smack på teorin att det skulle ha med antalet låtar att göra. I själva verket borde ju färre antal låtar snarare garantera att alla spelas oftare, men näe då... Inte hos mig i alla fall. Någon smartis påpekade någon gång när jag tog upp frågan att det väl är folket på Spotify som sitter och jäklas med en, men det känns inte heller så sannolikt. Vad tror ni?
Yours truly madly deeply, Shass
Sista Avfarten till Älvalandet - Del 1 i Blommornas Krig av Tad Williams
Ibland är livet inte helt lätt. Theo Vilmos är just en sådan person, som det inte går lätt för alla gånger. Han var ointresserad av skolan och har hankat sig fram med skitjobb genom åren, i väntan på att slå igenom som rockmusiker, men har ohjälpligt fastnat i coverband och inte kommit någon vart med sitt liv. När allt plötsligt förvärras och bandet inte längre vill ha honom kvar som sångare, flickvännen kastar ut honom och mamma plötsligt inte heller finns där vänds hela hans tillvaro upp och ner. Ett gammalt brev från en gammelmorbror återfunnet bland moderns viktiga papper och en anteckningsbok fylld med underliga beskrivningar av och anekdoter från en annan värld - en värld fylld av älvor, vättar och andra sagoväsen - tar med ens upp allt mer av Theos tid. Han hyr en stuga uppe bland berg och skog för att reda ut sitt liv och sina känslor och på så sätt besluta hur han ska kunna börja om. En särskilt eländig kväll dyker så Äppelskrott upp och utan förvarning slungas Theo, rädd, vilsen och jagad, in i en värld mycket lik den som beskrivits i morbroderns anteckningsbok och blir ofrivilligt indragen i det som pågår där. Makter är i rörelse, ondskan växer och av någon anledning har allt detta någonting med honom att göra...
Denna första del av 2 ur Blommornas Krig är en bok som fångar sin läsare. Perspektivet växlar då och då från Theos över till händelser som utspelar sig på helt annatn ort än där han befinner sig, och att veta vad "motståndarsidan" har för sig samtidigt som man får följa "de goda" är både frustrerande och spänningshöjande. Karaktärerna har utrustats med mycken charm, men det man stöter på under storyns gång gör samtidigt att man nästan inte vågar lita på någon. Och är inte Äppelskrott ett alldeles underbart namn? Hur det slutar vet jag inte än, så jag sätter helt enkelt stopp här och går och börjar läsa del 2. Under tiden kan ni införskaffa del 1, så kanske ni också får veta.
Denna första del av 2 ur Blommornas Krig är en bok som fångar sin läsare. Perspektivet växlar då och då från Theos över till händelser som utspelar sig på helt annatn ort än där han befinner sig, och att veta vad "motståndarsidan" har för sig samtidigt som man får följa "de goda" är både frustrerande och spänningshöjande. Karaktärerna har utrustats med mycken charm, men det man stöter på under storyns gång gör samtidigt att man nästan inte vågar lita på någon. Och är inte Äppelskrott ett alldeles underbart namn? Hur det slutar vet jag inte än, så jag sätter helt enkelt stopp här och går och börjar läsa del 2. Under tiden kan ni införskaffa del 1, så kanske ni också får veta.
