Shass

Mot alla odds och rimlig förmodan lyckades jag(!) för några veckor sedan komma över ett MVG(!!) i svenska - Ett MVG helt utan (!!!) anmärkningar! En av de uppgifter som skulle göras var en essä. Den huvudsakliga uppgiften var att redogöra för minst tre författare från realismen eller naturalismen, ha med något om deras respektive verk och vad de gett eftervärlden. Upplägget var för övrigt ganska valfritt. Jag valde att skriva om tedrickande. Eftersom jag just för ögonblicket inte har något annat att bidra med till er lägger jag upp essän här. Det borde jag ju våga när den klarat sig ifrån anmärkningar från min lärare...eller hur? (Det enda jag såhär i efterhand önskar att jag tagit med (efter diskussion med min syster) är vilket te var och en skulle druckit... Men jag var ordbegränsad, så det hade jag ändå inte kunnat. Synd men sant.)
Läs och lid!

---

Dricka te med en författare?


Tepaus! Ja, även för hemmastuderande typer som jag är det då och då nödvändigt att ta en paus från datorskärmen, andas en stund, ta en kopp te och tänka på annat. Att studera hemifrån kan dock kännas en smula ensamt till och från. Det vore trevligt att ha någon att prata med under tiden man låter hjärnan återhämta sig inför nästa studierush. Men vem? En författare, kanske?
   Charles Dickens (1812-1870) skulle kunna vara en trevlig tedrickarkamrat – en världslitterär storhet! Med böcker som Oliver Twist, David Copperfield och Nicolas Nicleby i bagaget och erfarenhet av det hårda livet på gatan och som barnarbetare i en skokrämsfabrik skulle han säkert ha mycket tankar, åsikter och idéer att dela med sig av. Han gjorde vad han kunde för att belysa samhällsproblemen under sin livstid och få fram förändringar. Detta samtidigt som han underhöll sina läsare. ”Hur skulle du skildra dagens samhälle då?” skulle jag fråga honom. ”Hur skulle du skriva en 2000-talets Oliver Twist? Tror du att dina romantiserade karaktärer och bristen på trovärdiga kärleksskildringar skulle gå hem hos folk idag?”
   Om Dickens blev svarslös skulle Gustave Flaubert (1821-1880) kanske vilja språkas vid en stund. Han var den som skapade naturalism-grenen inom realismen med sin bok Madame Bovary. Några karikatyr-karaktärer finns inte i hans mörka berättelse, personerna beskrivs kallt och skarpsynt innifrån och ut och nog finns där romantik och het passion. Avsaknaden av ett lyckligt slut ska vi inte bara tala om. Som om det inte vore nog kan också tilläggas att Flauberts roman inte var något hastverk författat för att roa läsarna. Han var så noga med sina formuleringar att det tog honom fem år att bli färdig med boken. Jag skulle vilja höra hans förklaring till sin intrig och sin svartmålning av mänskligheten. Varför är du så cynisk, Gustave?
   Vid närmare eftertanke skulle Fjodor Dostojevskij (1821-1881( också kunna vara en fascinerande fikapolare. För brottet att utmana tsarens censur fick han genomlida skenavrättning och fyra år i sibiriskt tukthus. Han skriver i sina romaner Brott och Straff och Bröderna Karamazov om inre själsstrider, om viktiga livsfrågor som gott och ont, guds eventuella existens och missförhållanden för de goda människorna. Han drar in läsaren i sina karaktärers själsliga våndor och skapar spänning med ledtrådar och stämningar. Han har en naturalists skärpa i sina beskrivningar av miljöer och människor. Om han kunde lägga bort sin kristna fanatism ett slag skulle jag hemskt gärna vilja höra om hans liv, hans inspirationskällor och hans tillvägagångssätt för att ingjuta karaktärernas känslor i sina läsare. Säkert har han mycket att berätta om sitt liv och sina verk.
   Alla dessa herrar har skänkt eftervärlden någonting: Dickens sin författarglädje, sin klarsynta skildring av samhällets mörkare sidor och vanliga människor och hur man på bästa sätt utformar en följetong; Flaubert skärpan i beskrivningarna, konstnärligheten samt opartiskheten, obarmhärtigheten och opersonligheten gentemot text och karaktärer; och Dostojevskij de gripande djupdykningarna i själslivet, spänningen och intrigmakeriet som man finner i många av dagens kriminalromaner. Men att välja ut en av dessa gentlemän att dricka te med är sannerligen inte lätt. Ändå tror jag att Dostojevskij vinner över de båda andra. Djupet, komplexiteten och spänningen han trollar fram lockar mitt intresse. Därför säger jag: Välkommen på förmiddagsfika, Fjodor!

Vårvintern 2009 snubblade jag av en slump över MySpace-sidan som tillhörde Within Temptations gitarrist Ruud Jolie. Där blev jag sedan fast för en lång tid framöver. Det var inte enbart Ruuds otroligt charmiga och inspirerande sätt att skriva sina blogginlägg på som fick mig att återvända gång på gång. Det var inte bara det att han (omedvetet givetvis) fick mig att plocka upp gitarren igen, gjorde mig nyfiken på Nickel Creek och därmed indirekt inspirerade mig att tigga mig till mormors gamla mandolin för att försöka lära mig spela (det är faktiskt just den länkade låten som är mitt slutmål…). Nej, det var inte bara det. Det var också låtarna han lagt upp där, demospåren från det projekt han börjat jobba på 2007. De slog rakt in i mig med kraften av ett smärre jordskred, inspirerade mig och fick mig att känna allt från salighet till smärta.

Nu den 25 april, fyra år efter Ruuds tillkännagivande av sitt projekt vid sidan av Within Temptation, släpps äntligen For All We Know-albumet. Under kvällen den 15 april, mellan klockan 19.00-00.00, streamades albumet live via ForAllWeKnow.net. Shass satt givetvis klistrad vid datorn från och med det ögonblick låtarna gjordes tillgängliga.


For All We Know - Album Preview

Att Ruud arbetat både länge och väl på sitt projekt hemma, under turnéer med olika band, under flera år (!) råder det inga som helst tvivel om. Musiken är otroligt välgjord, texterna strålande bra och allt sammans spänner över fascinerande vida musikaliska vidder. Ta bara en sådan sak som att skivans sjätte låt, ”Keep Breathing”, går i kanon! Allt från drömlika, akustiska partier, som ibland annat låten ”Save Us…”, till hårdare tongångar, som i skivans inledande spår ”Blind Me”, finns att avnjuta; mjukt och vemodigt pianoplink (”Out of Reach”), liksom progressiv flexibilitet (”Down on My Knees”) gör vidderna vidare. Växlingarna mellan hårt och mjukt är bitvis snabba och nästan brutala (”When Angels Refuse to Fly”), men det förhöjer bara musikupplevelsen.
Liksom för att visa att en skiva minsann kan spränga gränser och omfatta toucher av olika genrer spelas sista låten, "Nothing More…", på mandolin och fiol. Trots att texten är en smula vemodig ("Nothing more for me to see, since you've blinded me / Nothing more for me to feel, or to believe") ryms där ändå en upplyftande glimt av ljus bland mandolintonerna, en pockande hoppkänsla som ligger på lur bakom det andra. Den avviker skarpt från skivan i övrigt, men på ett högst välgenomtänkt vis. Vackert.

Nog för att Ruud är väl värd att höjas till skyarna för sin insats, men han är ju inte helt ensam om sin skiva. De olika musiker han bjudit in för att färdigställa det hela är fantastiska de också. Men! Sången är ju en tämligen stor del av det hela den med. Leadvokalisten han valt, Wudstik, gör sig otroligt bra till alla plattans olika musiktyper, växlingar och harmonier. Att han tidigare mest rört sig i hiphop-kretsar är svårt att tro när han river loss med en hårdrockssångares hela energi. Han har ett brett register och kan kvittra både helgonlikt mjukt och hotfullt rått och raspigt. Som grädde på äppelmoset är han dessutom mycket övertygande! Låten ”I Lost Myself Today” gjorde mig andlös av vemod och hjärtesorg redan som demo. Som färdig låt gjorde den det igen – Den krossade mitt hjärta. Högst angenämligt, måste jag ändå medge… Men ont gör det. Wudstik är som klippt och skuren för det här projektet.

Keep Breathing sample

I kanonlåten, ”Keep Breathing”, får projektets gästvokalister bokstavligen visa vad de går för. Pain of Salvations Daniel Gildenlöw, Within Temptations Sharon den Adel, Cloudmachines Ruud Houweling, Thresholds/Headspaces/Maiden uniteDs/Star Ones/DWBs Damian Wilson m.fl. gör en kort men mycket vacker insats. “Keep Breathing är en låt som sätter sig I huvudet, vill jag lova. Jag har sjungit på den till och från enda sedan jag hörde första sample-snutten av den för en månad sedan.


Mycket kan sägas om For All We Know. Men för att sammanfatta det hela är det en njutning för kropp och skäl, en färd bland harmonier som inte riktigt liknar någonting annat. Där huserar allt från elektriskt till akustiskt, mandolin till piano, violin till hammond och underbar sång därtill. Det är vemodigt, det är rent sorgligt, men det är också upplyftande, charmigt, vackert och medryckande. Välskrivet, välgjort, inspirerande och berörande. Det har allt – mjukt och hårt, snabbt och långsamt, mörkt och ljust, melankoliskt och upplyftande och allt däremellan. Tummen upp och högsta poäng, Ruud! Du har all rätt att vara stolt som en obändig, kraftfull alfavarg över din skapelse.



For All We Know består av:
Ruud Jolie; el- och akustisk gitarr, mandolin, bas och backing vocals
Wudstik; Sång
Marco Kuypers; piano, rhodes och harmonium
Kristoffer Gildenlöw; Bandlös bas, backing vocals
Thijs Schrijnemakers; Hammondorgel
Léo Margarit; Trummor

Gästmusiker:
Daniel Gildenlöw; sång på Keep Breathing
Sharon den Adel; Sång på Keep Breathing
Ruud Houweling; Sång på Keep Breathing
Damian Wilson; Sång på Keep Breathing, backing vocals
Anke Derks; Sång på Keep Breathing
Tom Sikkers; sång på Keep Breathing
John Wesley; Lead-gitarr på I Lost Myself Today
Richie Faulkner; lead-gitarr på Busy Being Somebody Else
Camilla van der Kooij; violin

De senaste åren har jag märkt en återkommande trend i min familj och bekantskapskrets. Egentligen tror jag att jag vetat om det ett tag, men det var inte förrän igår jag verkligen insåg att den här trenden bitit sig fast som en fästing. Den verkar vakna upp ur sin slummer när jag pratar. Det gäller att välja orden med omsorg.

Såhär är det: Jag har upptäckt att om jag talar uppspelt om någon eller någonting, med entusiasm, glädje, fascination, förundran eller annan liknande känsla som innehåller positiv energi får folk lätt för sig att jag är... just det. Kär. I något fall då och då har det väl kanske stämt - som när jag var 16 och uppspelt och entusiastiskt pratade om killen jag rollspelade med som var sååå gullig och plötsligt, out of the blue, fick kommentaren: "Du låter som du är kär, du" - men det stämmer ju inte alltid. Ibland är jag bara överväldigad över att ha fått prata med någon jag aldrig trodde jag skulle få prata med, eller att jag fått goda råd, eller att någon helt enkelt har varit så snäll mot mig (!) att jag knappt kan fatta att det hänt. Ett litet ord, en snäll kommentar eller ett oväntat samtal kan göra mig så bubblande lycklig och tacksam.

Att jag vet att det jag säger kan få den här Shassie-är-kär-effekten gör inte saken bättre precis. Redan av mig själv är jag nog ganska bra på att rodna när jag pratar om sådant som gjort mig glad, smickrad, ivrig, förundrad eller liknande. Misstankegraden stiger. Jag tänker "åh nej fan, nu låter jag sådär igen!", vilket får mig att rodna mer, vilket i sin tur leder till att kär-misstankarna liksom höjs med ungefär ytterligare 150 %. Ni skulle till exempel bara veta hur mycket familjen (små pluttenuttar...) har retats med mig sedan jag träffade Jorn - ett möte som fortfarande, 1,5 år senare, kan göra mig alldeles överväldigad. Men jag får väl skylla mig själv som aldrig kan sluta påpeka vilken fantastisk människa han är. ;)

Hur som haver. Denna upptäckt har gjort att jag ibland biter mig i tungan för att inte babbla på om folk jag pratat med, träffat, läst något om eller av, eller diskuterat med någon. Man vet ju aldrig riktigt varthän det skulle bära. Kanske blir det en vänskaplig/familjekärleksfull retkampanj. Kanske blir det misstänksamt du-har-väl-inte-gått-och-kärat-ner-dig-i-HONOM-hoppas-jag-korsförhör (några gånger följt av ett: "JAG TYCKER INTE DU SKA PRATA MER MED HONOM!"). Kanske blir det ingenting. Det går liksom aldrig att veta säkert i förväg. Därför händer det att jag försöker hålla tyst istället. Det är lite frustrerande ibland, när jag är uppspelt över en diskussion jag haft, hjälp jag fått, tips och råd, snälla saker folk har sagt om eller till mig osv, och jag nästan spricker av behovet att bubbla om hur fantastisk den eller den är som sagt ditt eller datt, och hur snäll blablabla är som sade si eller så. Aaah. Intressekonflikt!
(Jag kanske borde förtydliga att det här bara händer när det är manfolk med i bilden. Hittills har ingen anklagat mig för att vara kär i någon av honkön.)

Lösning: Jag måste helt enkelt skaffa mig ett pokeransikte. En känslolös bekännarmin (confessor). En oberörd onåbar orubblig drottnings uttryckslösa uppsyn. Det skulle kanske hjälpa. (Alternativt helt enkelt bara vänja mig vid att sortera mina bubblingsoffer och vid att folk tror jag har crushar på de mest udda figurer...)
Följdfråga: Går det att ha pokeransikte på rösten också? Pokerröst? Jag är ju till exempel inget vidare på att dölja min förtjusning när jag har ett fyrtal på hand när jag spelar Chicago med mina farföräldrar. (Det konstiga i just det sammahanget är att ingen verkar ha genomskådat mig i de sällsynta fall det hänt...än. Hm.) Jag tror jag är en aning bättre på att dölja negativa känslor. Kanske. (Måste fråga syrran...). Nervositet kan jag pokeransikta bort i alla fall (ibland, hrrrm). Yay!

Kärlek är ganska underbart ändå, visst är det? Det vore trevligt att vara kär, att ha någon att vara kär i. Att ha någon som var kär i en vore inte så dumt heller. Eller vad säger ni? ;) Kanske är det bara våren som spökar...vad nu den har med ingenting att göra.



Ps: Nu medan jag skrev det här slog det mig att det kanske inte var så konstigt om mitt ex (med några få undantag) var svartsjuk på allt manfolk som rörde sig omkring mig. Jag menar, om nu mina nära och kära kärstämplar mig när jag pratar sådär...kan han ju ha känt sig lite hotad av den manliga delen av mänskligheten. Aj. Oj. Heh... :)

När frågar man för mycket? När frågar man för lite? Var går den gyllene medelvägen mellan att visa intresse och anses vara en sådan som lägger näsan i blöt? Hur ska man veta?

Både relationers och konversationers fortlevnad är tämligen beroende av intresse. Det är ett slags ge-och-ta-situation. För att det ska hålla, fungera, någon längre tid måste alla parter på något plan visa intresse för den eller de andra som ingår i relationen eller konversationen.

Just i fråga om konversationer tillgriper jag ofta frågor för att driva dem vidare, särskilt om de håller på att dö. Jag får för mig att det visar att jag är intresserad av den jag pratar med, vad den gör och vad den tycker, hur den är och vad den har för syn på saker och ting. För mig känns det viktigt att den jag talar med får veta att jag verkligen vill veta, att jag är intresserad av den som person.

Men igår slog det mig: När vet man att man håller sig på den säkra sidan om lägga-näsan-i-blöt-gränsen? När jag frågar folk saker är det ju verkligen inte lägga näsan i blöt jag menar att göra. Men hur vet man när den andre tycker man gör det (om de inte säger det rakt ut)?

T ex. För några veckor sedan samtalade jag med en taxichaufför på väg hem. Jag ville känna efter om han var en sådandär som vill prata eller inte. Så länge jag frågade om saker som gällde honom pratade han på ganska bra, men när jag slutade fråga blev han tyst. "Fine", tänkte jag", då är vi tysta". Först efteråt slog det mig: Tyckte han jag frågade för mycket om honom? Å andra sidan, om han tyckt det hade det väl bara varit att säga: "Nej, tyvärr, det vill jag inte svarapå/prata om...".

Jag vet inte vad jag försöker komma fram till. Det är väl massa spöken som snurrar kanske. Men hur vet man att man är på den säkra sidan om gränsen? När tycker ni någons frågor går från att vara visat intresse till att bli nyfiken näsblötläggning? Eller är det bara att hålla andan och balansera ut på knivseggen, fiskelinan, gränsen varje gång man talar med någon och hoppas på att man inte trillar ner på fel sida?

Äntligen, 4 år efter releasen av The Heart of Everything, var det dags igen! Sedan november förra året har Within Temptation gett oss små hintar om den kommande skivan och det har hela tiden talats om att den är något helt nytt. Fansen har diskuterat på vilket sett det blir nytt, om det nya innebär något bra och om det finns någon risk att "det som är Within Temptation" försvinner med deras nya sound.

Vad är det då detta holländska band med den änglalika sångerskan har pysslat med? Jo, de har gjort ett konceptalbum, baserat på en nyskriven serie, vars första del gavs ut i samband med skivsläppet. De har också tagit sitt gamla sound, blandat det med nytt och också med gammalt 80-talsinspirerat. Vad blir det, tror ni?

Alldeles riktigt - Det blir fullständigt och komplett formidabelt! Skivan är en hisnande resa genom en musikalisk, magisk värld...en liten bit av himlen, trots att tonen på skivan är ganska mörk. Gitarrerna har uppgraderat sin status till högst närvarande, och energiframkallande riff och underbara solon finns det gott om (vilket passar mig som gitarristälskare utmärkt). Sharon den Adel har utvecklat sin sångteknik till nya nivåer och visar en annan hårdhet i t ex. låtar som Shot in the Dark och Sinéad. Murder sänder från start till slut ondske-rysningar över armarna på mig - en låt som väl skulle kunna leka i samma lekhage som Jorn och Russell Allen. På The Unforgiving finns också bandets hittills snabbaste låt - In the Middle of the Night, som säkerligen skulle kunna väcka upp döda och få dem att springa, hoppa och hjula i extas.

Givetvis är det inte enbart hysteriskt snabba och ondskefulla låtar som finns på skivan. Ett underbart exempel på motsatsen är den otroligt starka Lost, vars kombination av styrka och mjukhet totalt slår andan ur mig varje gång jag lyssnar. Sharons utbristande av: "Help me, I'm buried alive!" skär rakt in i hjärtat på mig med sin förtvivlan, och Ruuds underbara gitarrsolo får mig att dö lite av lycka varje gång jag hör det. På samma sätt får Martijns mjuka pianoplink i Fire and Ice hela huden att knottra sig på armarna. Otroliga låtar.

Som en magisk avslutning på detta explosiva, energifyllda, smärtsamma, hjärtslitande, vackra och fascinerande mästerverk har itunes- och spotifyversionen av skivan ett bonustrack som bara kan beskrivas som magi. Här får de som inte är förtjusta i hårdrock och metal en chans att uppleva lite av det sagolika. Låten The Last Dance(Spotify-länk!) är verkligen någonting utöver det vanliga. Mystik, magi, naturkraft, skönhet...

Nej, The Unforgiving har inte tagit bort någonting av "det som är Within Temptation". Det har bara tagit det till en ny nivå. Kanske är en del av låtarna mer kommersiellt gångbara än andra, kanske är soundet mindre drömskt. Men Within Temptation är det lika fullt med sina duktiga musiker, sina ljuvliga melodier, sina gitarrsolon, pianoplink, basgångar, trumtakter, sin otroliga sångerska (ängeln som kommit ner från himlen för att sjunga för oss...) och välskrivna lyrics. Det är lika mycket Within Temptation som någonsin. Musiken väcker minst lika mycket känslor, idéer, inspiration, bilder, minnen, styrka, kämparvilja, sorg och smärta som de andra skivorna gjort... och så mycket mer. Within Temptation ger mig så mycket av allt.

Som ni kanske anat vid det här laget skulle jag kunna skriva hyllmeter om The Unforgiving. Det ska jag inte göra. Men Moder, vilken underbar skiva det är! Inte nog med att den tog andan ur mig från första ögonblicket, den gör det varenda gång jag lyssnar! Den växer mer och mer hela tiden - hur nu det kan vara möjligt när den var så WOW från början - och jag kan bara tacka dessa underbara musiker för att de delar med sig av sin musik till oss. Till mig.
The Unforgiving får tveklöst en 11 av 10 möjliga. Eller egentligen ungefär 3895, men det är så långt att skriva. Den har något särskilt. Den är oförlåtligt oförglömlig och jag kan inte göra den rättvisa när jag försöker beskriva den, men om ni blir nyfikna kan ni ju lyssna själva.

(Givetvis kan skivan avnjutas lika bra utan seriealbum som med.)

15-årige Lucien MulHolland är svårt sjuk. Han lider av cancer och far mycket illa av sina cellgiftsbehandlingar. En dag kommer hans far hem med en vackert marmorerad anteckningsbok som han ger till Lucien, att användas som kommunikationsmedel de dagar han har för ont eller är för trött för att orka prata. Han berättar för sin son att boken är tillverkad i Venedig, och med fadersn ord om staden som flyter på vattnet klingande i huvudet somnar Lucien med boken i sin hand. När han vaknar befinner han sig i en stad som liknar den som fadern har beskrivit. Venedig...eller? Förundran griper honom. Håret, som fallit av på grund av cellgifterna, har vuxit ut igen och han känner sig frisk. Är det en dröm eller är det verklighet? Och vem är den till pojke förklädda flicka som sliter in honom bland skuggorna och säger att han kommer bli dödad om han inte aktar sig? Och... varför har han ingen skugga? Lucien dras in i en fascinerande värld av mystik och magi, ränksmideri och lurande faror, bland spioner, magiker och/eller vetenskapsmän och den underliga stadens fascinerande, men farliga, maskerade härskarinna. Både liv och stad är i fara och ett farligt spel om makten tar fart...

Underbar bok! En gripande story (ja, trots att det är andra gången jag läst boken satt jag och torkade tårar medan jag loggade in på Blogg.se), väl beskrivna miljöer och karaktärer och ett slut som är ett känslomässigt kaos. Jag kan inte säga så mycket, jag vill inte avslöja någonting! Men tycker ni om fantasy, paralella världar, intriger och skön läsning så rekommenderar jag den varmt. Och ja, det är alldeles tillåtet att bli tårögd när man läser den. Jag lovar.