Within Temptation-relaterade musikaliska nyheter
(Alla som hyser föga intresse för musik och/eller hårdrock och metal kan sluta läsa ungefär... här.)
Hah! Detta hade jag aldrig kunnat ana när jag för 1,5 år sedan började lyssna på ett indiepop/rockband från Holland. Aldrig! Men nu råkar det vara så att Within Temptation idag har tillkännagivit att Mike Coolen från Cloudmachine är deras nya trummis. :) Goda nyheter för mig alltså, som tycker om både fantastiska, sagolika Within Temptation och det låtskrivarmästerliga indiebandet Cloudmachine. Yay!
När jag ändå är i farten och spottar fram musikaliska nyheter så tycker jag ni kan ta er en titt på den här lilla kortfilmen. Den presenterar en del av det koncept Within Temptations kommande album, The Unforgiving, är baserat på. Kvinnan som gör Mother Maidens röst är helt enkelt fabulöst bra! För att inte tala om att hon skrämmer hjärtat ur bröstet på mig varenda gång jag tittar på klippet. Får gåshud på armarna av både Mother Maiden och efterföljande videon, Faster. Det hör inte till vanligheterna...
The Unforgiving släpps den 25 mars. Jag räknar dagarna...
Sist men inte minst! Within Temptations Ruud Jolie har idag fått upp hemsidan för sitt projekt For All We Know. Albumet, som släpps den 25 april, innehåller röster från bland annat Within Temptation, Cloudmachine, Damian Wilson Band och Pain of Salvation, samt leadvocals av Wudstik, som gjorde en tämligen trevlig insats på Ayreon-albumet 01011001. Till det kommer musiker från en del av nyss nämnda band, plus en del andra.
Det här kommer bli ett KICKASS-album! Tro mig! Jag har sällan stött på musik som berört mig så fullständigt från första ton, och då är det demos jag hört... Slutresultatet kommer förmodligen göra ont. In i själen. Räknar dagar, så nyfiken att jag kan spricka!
Älskar att jag älskar hårdrock och metal. Tänk så mycket förtrollande musik jag missat annars.
Hah! Detta hade jag aldrig kunnat ana när jag för 1,5 år sedan började lyssna på ett indiepop/rockband från Holland. Aldrig! Men nu råkar det vara så att Within Temptation idag har tillkännagivit att Mike Coolen från Cloudmachine är deras nya trummis. :) Goda nyheter för mig alltså, som tycker om både fantastiska, sagolika Within Temptation och det låtskrivarmästerliga indiebandet Cloudmachine. Yay!
När jag ändå är i farten och spottar fram musikaliska nyheter så tycker jag ni kan ta er en titt på den här lilla kortfilmen. Den presenterar en del av det koncept Within Temptations kommande album, The Unforgiving, är baserat på. Kvinnan som gör Mother Maidens röst är helt enkelt fabulöst bra! För att inte tala om att hon skrämmer hjärtat ur bröstet på mig varenda gång jag tittar på klippet. Får gåshud på armarna av både Mother Maiden och efterföljande videon, Faster. Det hör inte till vanligheterna...
The Unforgiving släpps den 25 mars. Jag räknar dagarna...
Sist men inte minst! Within Temptations Ruud Jolie har idag fått upp hemsidan för sitt projekt For All We Know. Albumet, som släpps den 25 april, innehåller röster från bland annat Within Temptation, Cloudmachine, Damian Wilson Band och Pain of Salvation, samt leadvocals av Wudstik, som gjorde en tämligen trevlig insats på Ayreon-albumet 01011001. Till det kommer musiker från en del av nyss nämnda band, plus en del andra.
Det här kommer bli ett KICKASS-album! Tro mig! Jag har sällan stött på musik som berört mig så fullständigt från första ton, och då är det demos jag hört... Slutresultatet kommer förmodligen göra ont. In i själen. Räknar dagar, så nyfiken att jag kan spricka!
Älskar att jag älskar hårdrock och metal. Tänk så mycket förtrollande musik jag missat annars.
Ett vanligt inlägg
Ibland undrar jag om det är något fel på min hjärna. Folk säge rtill mig: "Du klarar det här så bra så", eller "Du som är så smart susar väl igenom de där uppgifterna som ingenting", eller "Du som är så bra på att tänka själv/analysera/argumentera/diskutera fixar väl det där i ett nafs". Av någon anledning har jag gaaanska svårt att hålla med. Mina protester vinne emellertid ingen mark hos eventuella åhörare.
Om jag var så himla smart, varför skulle jag då fortfarande sitta här med en uppgift i kursen Svenska B som skulle varit inlämnad ungefär vid istidens början? Någon där ute som har ett vettigt svar på den frågan?
Jag börjar bli hjärtinnerligt trött på den där killen Shakespeare. Eller, om jag ska vara helt rättvis (och det ska man ju) är det nog mest min oförmåga att handskas med hans draman i samband med ord- och teckenbegränsade skoluppgifter som jag är hjärtinnerligt trött på. Shakespeare var ju trots allt ett geni, det ska man inte ta ifrån honom. Men att sitta och svettas och svära och våndas och oroas och gnissla tänder över en uppgift som inkluderar honom gör honom liksom ofrivilligt något... impopulär.
"Tänk dig att du är med i en lokal teaterförening, och att ni har bestämt er för att sätta upp ett drama av Shakespeare. Du väljer det som du just har läst. För att dina imaginära teaterkollegor ska gå med på ditt pjäsval gör du följande:
• Sammanfatta handlingen (ganska kort), och beräta när och var dramat utspelas.
• Berätta ingående om de olika karaktärerna och deras inbördes relationer.
• Välj ut ett stycke som du tycker är speciellt intressant. Varför har du valt detta citat eller denna episod?
• Vilka teman och motiv behandlar pjäsen? Alltid bra att ta med.
• Ge ett välmotiverat omdöme till varför teatergruppen ska välja just "ditt" stycke.
• Vid presentationen kan det vara bra att ha en intressant inledning och en stark avslutning. Du brinner ju för pjäsen och du vill verkligen att man ska välja denna.
Du presenterar punkterna ovan i en sammanhängande text på ca 400-500 ord."
Jag börjar så smått nära en tämligen stark misstanke om att någon elak jäkel brukat våld på min hjärna och amputerat mitt logiska tänkande, min analytiska förmåga, mitt ordvrideri och min inspiration, för att inte tala om min förmåga att se meningar och teman i böcker/dramer. Snälla jäkel, sätt tillbaka de bitarna, Jag behöver dem. Nu.
Nä. Nu ska jag lyssna på ängeln på jorden en gång till, sedan öva lite på låtarna jag skulle kunna till ikväll, och sedan är det repdags med min trogna visgitarrist. Sångjobb på lördag. Puh.
På återskrivande, mina högt skattade hjärtegryn!
Om jag var så himla smart, varför skulle jag då fortfarande sitta här med en uppgift i kursen Svenska B som skulle varit inlämnad ungefär vid istidens början? Någon där ute som har ett vettigt svar på den frågan?
Jag börjar bli hjärtinnerligt trött på den där killen Shakespeare. Eller, om jag ska vara helt rättvis (och det ska man ju) är det nog mest min oförmåga att handskas med hans draman i samband med ord- och teckenbegränsade skoluppgifter som jag är hjärtinnerligt trött på. Shakespeare var ju trots allt ett geni, det ska man inte ta ifrån honom. Men att sitta och svettas och svära och våndas och oroas och gnissla tänder över en uppgift som inkluderar honom gör honom liksom ofrivilligt något... impopulär.
"Tänk dig att du är med i en lokal teaterförening, och att ni har bestämt er för att sätta upp ett drama av Shakespeare. Du väljer det som du just har läst. För att dina imaginära teaterkollegor ska gå med på ditt pjäsval gör du följande:
• Sammanfatta handlingen (ganska kort), och beräta när och var dramat utspelas.
• Berätta ingående om de olika karaktärerna och deras inbördes relationer.
• Välj ut ett stycke som du tycker är speciellt intressant. Varför har du valt detta citat eller denna episod?
• Vilka teman och motiv behandlar pjäsen? Alltid bra att ta med.
• Ge ett välmotiverat omdöme till varför teatergruppen ska välja just "ditt" stycke.
• Vid presentationen kan det vara bra att ha en intressant inledning och en stark avslutning. Du brinner ju för pjäsen och du vill verkligen att man ska välja denna.
Du presenterar punkterna ovan i en sammanhängande text på ca 400-500 ord."
Jag börjar så smått nära en tämligen stark misstanke om att någon elak jäkel brukat våld på min hjärna och amputerat mitt logiska tänkande, min analytiska förmåga, mitt ordvrideri och min inspiration, för att inte tala om min förmåga att se meningar och teman i böcker/dramer. Snälla jäkel, sätt tillbaka de bitarna, Jag behöver dem. Nu.
Nä. Nu ska jag lyssna på ängeln på jorden en gång till, sedan öva lite på låtarna jag skulle kunna till ikväll, och sedan är det repdags med min trogna visgitarrist. Sångjobb på lördag. Puh.
På återskrivande, mina högt skattade hjärtegryn!
Nightingale - To My Inspiration
Ja, Dan. Jag förstår precis hur du tänker och känner. Jag tycker det är väldigt fint att du skrivit en låt till din inspiration. Så nu vill jag att min egen inspiration ska lyssna noga. Snälla, kom tillbaka och lämna mig aldrig...
All my life
You have been here beside me
Through the days and nights
We were as one
Now you're gone
I'm so sorry that I couldn't see
That I treated you wrong
That I drove you away
Oh... my love, don't leave me here alone
Oh... I cannot make it on my own
Without you all I am will slowly fall apart
I need you here to bring some light into my heart
Now and then
I feel you inside of my soul
Like a flash of light
In the dead of night
Every day I hope I will meet you again
And invite you to stay
Forevermore
Oh... my love, don't leave me here alone
Oh... I cannot make it on my own
Without you all I am will slowly fall apart
I need you here to bring some light into my heart
Then there is moments just like this
Times that I so dearly miss
When you return in all your glory
A piece of paper and a pen
Some time alone, and then
We are immortalized forever
I beg you
Don't ever leave for good
All my life
You have been here beside me
Through the days and nights
We were as one
Now you're gone
I'm so sorry that I couldn't see
That I treated you wrong
That I drove you away
Oh... my love, don't leave me here alone
Oh... I cannot make it on my own
Without you all I am will slowly fall apart
I need you here to bring some light into my heart
Now and then
I feel you inside of my soul
Like a flash of light
In the dead of night
Every day I hope I will meet you again
And invite you to stay
Forevermore
Oh... my love, don't leave me here alone
Oh... I cannot make it on my own
Without you all I am will slowly fall apart
I need you here to bring some light into my heart
Then there is moments just like this
Times that I so dearly miss
When you return in all your glory
A piece of paper and a pen
Some time alone, and then
We are immortalized forever
I beg you
Don't ever leave for good
Jaså, det var där den låg och skräpade...
Jag har inte tränat på evigheter. Märkliga svimningsattacker, lättöversträckta överrörliga leder och sedan en stukad axel har hållit mig borta från både dojo och gym i flera månader. Efter en del påtryckning från en annan klubbmedlem bestämde sig far min idag för att gå och träna karate. jag hängde med.
Nä, jag ska inte redogöra för träningen. Men OM jag blev glad när jag kom dit och tränaren jag hade som nybörjare var där och sade ur roligt han tyckte det var att jag kommit. Kanske var det det, eller kanske var det bara för att det var just han som höll i träningen, men jag hittade en bit av min fighting spirit där. Just där. Just där i den skruttiga, lite för lilla gympasalen där vi håller till. Just där låg den och skräpade. En annan möjlighet är förstås att han haft den gömd hemma hos sig...för de andra gångerna jag varit där har jag banne mig inte hittat den. men det gjorde jag ikväll. Trots att jag kände det som att jag skulle svimma ett par, tre gånger gav jag inte upp. Trots att jag glömde andas och blev trött pga. det gav jag inte upp. Trots att axeln gjorde sjuhelvetes ont gav jag inte upp. Trots att 1kg-vikterna jag hade runt anklarna började väga ungefär 10 gånger så mycket vid slutet av träningen gav jag inte upp. Inte!
När vi ställt upp oss efter träningens slut för att buga och gå frågade Sempai hur jag kände mig. "Jag lever ju i alla fall", sade jag. Erkänna att jag mådde illa, var yr i skallen och trodde jag skulle trilla ihop vilken sekund som helst vägrade jag. Hellre dö än erkänna den svagheten. Jag vet inte var de här otäcka nästan-svimningsanfallen kommer ifrån eller vad de beror på. Sanningen att säga skrämmer de mig rätt mycket. Men så länge jag kan stå upp, kommunicera med omgivningen och inte spyr på någon tänker jag inte erkänna att jag dras med skiten heller. Det är jag för envis för.
Jag trodde på fullt allvar att min fighting spirit var lost and gone forever. De senaste månaderna har det verkligen känts så i precis allt - allt ifrån skolarbete till träning, från hästhantering till mig-själv-hantering. Jag är glad att jag hade fel. Även om jag inte fick tillbaka allt av den, eller ens känna hela dess underbara, fantastiska styrka, så fick jag åtminstone en skymt av den. Jag fick se att den inte dött ut helt. Den finns där, där djupt inombords, någonstans i något skrymsle. Frågan är bara hur jag ska locka fram den igen.
Tack Kalle (+ fantastisk brunbältad dotter!) för att du visade mig att träningen inte behöver vara hopplöshet. Tack för att du visade att min fighting spirit inte är borta föralltid. Tack för att du, hur du nu gör (för det begriper jag inte), får mig att kämpa på. Tack för att du gav mig en rättvis chans redan från det ögonblick jag ringde dig och bad att få börja karate hösten 2006. Tack för att du tror på mig. Jämt.
Och tack fighting spirit, för att du inte är död eller ohjälpligt och spårlöst försvunnen och vilse och borttappad. Tack tack tack tack tack!
Och tack till ER, mina fantastiska otroliga helt underbara och fullständigt makalösa läsare, för att ni... är de ni är. Ändra för Moderns skull inte på det. Tack tack tack tack tack!
Jag kommer förmodligen ha duktigt med träningsvärk i övermorgon. På något vrickat vis ser jag fram emot det. Det är skönt att känna att man plågat de där musklerna man har. Det är värt lite smärta. Som Björk-Sensei alltid brukade säga: "Smärta är bara svaghet som lämnar kroppen."
(Kommer säkerligen ångra nyss nedskrivna rader i övermorgon när jag inte kan gå, utan kommer få kräla fram över golvet med enbart hand/armkraft utan att röra benen. Ta sig ur sängen kommer bli en utmaning. Det blir spännande...))
Nu säger jag på återskrivande! Och sköt om er. Och halka inte. Och blås inte bort. Få inga från taket fallande isklumpar i huvudena. Och trilla inte i havet. OCH LEK INTE MED ELDEN! Och... kom snart igen.
Nä, jag ska inte redogöra för träningen. Men OM jag blev glad när jag kom dit och tränaren jag hade som nybörjare var där och sade ur roligt han tyckte det var att jag kommit. Kanske var det det, eller kanske var det bara för att det var just han som höll i träningen, men jag hittade en bit av min fighting spirit där. Just där. Just där i den skruttiga, lite för lilla gympasalen där vi håller till. Just där låg den och skräpade. En annan möjlighet är förstås att han haft den gömd hemma hos sig...för de andra gångerna jag varit där har jag banne mig inte hittat den. men det gjorde jag ikväll. Trots att jag kände det som att jag skulle svimma ett par, tre gånger gav jag inte upp. Trots att jag glömde andas och blev trött pga. det gav jag inte upp. Trots att axeln gjorde sjuhelvetes ont gav jag inte upp. Trots att 1kg-vikterna jag hade runt anklarna började väga ungefär 10 gånger så mycket vid slutet av träningen gav jag inte upp. Inte!
När vi ställt upp oss efter träningens slut för att buga och gå frågade Sempai hur jag kände mig. "Jag lever ju i alla fall", sade jag. Erkänna att jag mådde illa, var yr i skallen och trodde jag skulle trilla ihop vilken sekund som helst vägrade jag. Hellre dö än erkänna den svagheten. Jag vet inte var de här otäcka nästan-svimningsanfallen kommer ifrån eller vad de beror på. Sanningen att säga skrämmer de mig rätt mycket. Men så länge jag kan stå upp, kommunicera med omgivningen och inte spyr på någon tänker jag inte erkänna att jag dras med skiten heller. Det är jag för envis för.
Jag trodde på fullt allvar att min fighting spirit var lost and gone forever. De senaste månaderna har det verkligen känts så i precis allt - allt ifrån skolarbete till träning, från hästhantering till mig-själv-hantering. Jag är glad att jag hade fel. Även om jag inte fick tillbaka allt av den, eller ens känna hela dess underbara, fantastiska styrka, så fick jag åtminstone en skymt av den. Jag fick se att den inte dött ut helt. Den finns där, där djupt inombords, någonstans i något skrymsle. Frågan är bara hur jag ska locka fram den igen.
Tack Kalle (+ fantastisk brunbältad dotter!) för att du visade mig att träningen inte behöver vara hopplöshet. Tack för att du visade att min fighting spirit inte är borta föralltid. Tack för att du, hur du nu gör (för det begriper jag inte), får mig att kämpa på. Tack för att du gav mig en rättvis chans redan från det ögonblick jag ringde dig och bad att få börja karate hösten 2006. Tack för att du tror på mig. Jämt.
Och tack fighting spirit, för att du inte är död eller ohjälpligt och spårlöst försvunnen och vilse och borttappad. Tack tack tack tack tack!
Och tack till ER, mina fantastiska otroliga helt underbara och fullständigt makalösa läsare, för att ni... är de ni är. Ändra för Moderns skull inte på det. Tack tack tack tack tack!
Jag kommer förmodligen ha duktigt med träningsvärk i övermorgon. På något vrickat vis ser jag fram emot det. Det är skönt att känna att man plågat de där musklerna man har. Det är värt lite smärta. Som Björk-Sensei alltid brukade säga: "Smärta är bara svaghet som lämnar kroppen."
(Kommer säkerligen ångra nyss nedskrivna rader i övermorgon när jag inte kan gå, utan kommer få kräla fram över golvet med enbart hand/armkraft utan att röra benen. Ta sig ur sängen kommer bli en utmaning. Det blir spännande...))
Nu säger jag på återskrivande! Och sköt om er. Och halka inte. Och blås inte bort. Få inga från taket fallande isklumpar i huvudena. Och trilla inte i havet. OCH LEK INTE MED ELDEN! Och... kom snart igen.
