Och hon kom som ett skott
Min mor har ett antal gånger beskrivit mig som "en tacksam människa". Det är nog sant. Jag blir ibland så tacksam, även för små små småsaker, att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Det behöver inte vara några världsförändrande saker alls. Det kan vara en kram i just det ögonblick jag behöver den, eller att någon pratar med mig en stund, eller att jag får applåder när jag sjunger, eller att en kommentar trillar in från någon av er, eller att jag oväntat får ett vykort från en vän. Ändå blir jag så tacksam att jag inte vet hur jag ska säga tack. Jag vet inte hur jag ska uttrycka min tacksamhet för att den jag vill tacka ska förstå hur tacksam jag är. Det är lite invecklat.
Nu ska jag berätta om en sak som jag är väldigt tacksam över, om något som gjorde mig innerligt glad trots att jag just då höll på att gå sönder inuti. Tyvärr tror jag inte att personen som gjorde detta kommer läsa det här, men jag hoppas att ni gör det. :)
Det var i januari 2008. Min dåvarande pojkvän hade åkt hem till staden där han bor en vecka tidigare efter att vi först firat jul hos hans familj och sedan nyår själva i pappas lägenhet här hos mig. Jag hade just blivit frisk från vinterkräksjukan och hade tillbringat större delen av dagen med bästaste bästa Gina. Vi hade flamsat något otroligt mycket. Vid något tillfälle hade vi emellertid kommit in på tråkigare ämnen - trassel i mitt förhållande ett knappt år tidigare. Det hade varit ett par skitjobbiga veckor. Jag sade till Gina, sittande på sängen och med ryggen lutad emot hennes sida: "Men i år händer det ingenting, eller hur? I år kan det bara inte hända någonting. Visst gör det väl inte det?"
Men det hände någonting. Just precis den kvällen, bara ett par timmar efter jag sagt det där till Gina, hände det någonting.
Min pojkvän loggade in och var allmänt märklig. En stund senare ringde han mig. Först pratade han på nästan som vanligt om filmer han tittat på och folk han snackat med, men lät ganska dämpad. Så efter ett tag frågade jag varför han lät så nere. "Jag vill ta en paus", sade han, "jag vill fundera på hur jag känner".
Aj. Ta en paus? I min värld betyder "ta en paus" det samma som "jag vill göra slut". Det är så pauserna enligt min erfarenhet brukar sluta. Aj.
Vad vi mer sade den kvällen minns jag inte. Men jag minns att han ringde dagen efter. Han ville inte prata mer på ett tag, sade han. Inga sms. Ingen datorkontakt. Ingenting. Han behövde tänka. Jag frågade gråtande om jag inte ens skulle låtsas om att jag kände honom. Vad jag kan minnas fick jag inget svar. Men det kanske jag fick. Det enda jag minns är att han sade: "Jag säger som Gandalf: 'Jag tänker inte säga sluta att gråta, för alla tårar är inte av ondo'". Haja att jag hatade Gandalf efter det.
När han ringde satt jag och skrev med Naia på msn. Hans ord slet sönder mig. Skar mig i bitar. Krossade hela mig, kändes det som. Jag skrev till Naia: "Naia, jag orkar inte mer nu. Jag går sönder. På riktigt."
Underbara Naia svarade genast: "Vill du att jag ska komma?". Då bodde hon ca 1 h 15 minuters tågväg från mig, och vi hade bara träffats en enda gång i knappa 3 minuter när jag råkade vara i krokarna av festivalanledningar.
"Ja", svarade jag med tårarna droppande ned på tangentbordet.
"OK", skrev hon, "Jag är hos dig 18:13."
Underbara, fantastiska Naia. Det där är bland det finaste någon någonsin gjort för mig, att bara sådär kasta sig iväg för min skull...särskilt som vi knappt träffats, även om vi terroriserat varann elektroniskt i ca 2,5 år, och hon ju bodde en bit bort. Att direkt leta upp ett sätt att komma till mig och skita i att det kostade litegranna för att trösta och stötta. Att distrahera mig nog för att jag skulle kunna vara samlad. Att till och med erbjuda sig att stanna längre och strunta i seminarier och föreläsningar i skolan (vilket jag inte tillät) ifall jag ville det. Det är jag fortfarande tacksam för, trots att tre år gått sedan dess. Och fortfarande tacksam för att hon, på morgonen när hon vaknade och såg att jag satt upp i sängen med ansiktet begravt i händerna (och förmodligen såg tämligen förstörd ut), flög ur sängen, sprang in till mig, satte sig bredvid mig och lade armen om mig med ett mjukt: "Hur är det?". Nej, jag kunde inte gråta, det vågade jag inte. Men hennes enarmskram och att få vila huvudet emot hennes axel en stund kändes trösterikt, om än ovant.
Tack Naia. Jag hoppas att jag någon dag, någon gång, på något sätt kan göra något som kommer betyda lika mycket för dig som det här betydde och betyder för mig. Jag hoppas du vet hur värdefull du är.
Och jo. Jag fick bekräftelse på min pausteori. Han gjorde slut en vecka efter han begärt paus. Nu, såhär tre år efteråt (och även ett och två år efteråt) är jag glad över det. Det hade ändå aldrig fungerat i längden.
Nu blev det förfärligt personligt här, så det är bäst jag slutar. På återskrivande...
Nu ska jag berätta om en sak som jag är väldigt tacksam över, om något som gjorde mig innerligt glad trots att jag just då höll på att gå sönder inuti. Tyvärr tror jag inte att personen som gjorde detta kommer läsa det här, men jag hoppas att ni gör det. :)
Det var i januari 2008. Min dåvarande pojkvän hade åkt hem till staden där han bor en vecka tidigare efter att vi först firat jul hos hans familj och sedan nyår själva i pappas lägenhet här hos mig. Jag hade just blivit frisk från vinterkräksjukan och hade tillbringat större delen av dagen med bästaste bästa Gina. Vi hade flamsat något otroligt mycket. Vid något tillfälle hade vi emellertid kommit in på tråkigare ämnen - trassel i mitt förhållande ett knappt år tidigare. Det hade varit ett par skitjobbiga veckor. Jag sade till Gina, sittande på sängen och med ryggen lutad emot hennes sida: "Men i år händer det ingenting, eller hur? I år kan det bara inte hända någonting. Visst gör det väl inte det?"
Men det hände någonting. Just precis den kvällen, bara ett par timmar efter jag sagt det där till Gina, hände det någonting.
Min pojkvän loggade in och var allmänt märklig. En stund senare ringde han mig. Först pratade han på nästan som vanligt om filmer han tittat på och folk han snackat med, men lät ganska dämpad. Så efter ett tag frågade jag varför han lät så nere. "Jag vill ta en paus", sade han, "jag vill fundera på hur jag känner".
Aj. Ta en paus? I min värld betyder "ta en paus" det samma som "jag vill göra slut". Det är så pauserna enligt min erfarenhet brukar sluta. Aj.
Vad vi mer sade den kvällen minns jag inte. Men jag minns att han ringde dagen efter. Han ville inte prata mer på ett tag, sade han. Inga sms. Ingen datorkontakt. Ingenting. Han behövde tänka. Jag frågade gråtande om jag inte ens skulle låtsas om att jag kände honom. Vad jag kan minnas fick jag inget svar. Men det kanske jag fick. Det enda jag minns är att han sade: "Jag säger som Gandalf: 'Jag tänker inte säga sluta att gråta, för alla tårar är inte av ondo'". Haja att jag hatade Gandalf efter det.
När han ringde satt jag och skrev med Naia på msn. Hans ord slet sönder mig. Skar mig i bitar. Krossade hela mig, kändes det som. Jag skrev till Naia: "Naia, jag orkar inte mer nu. Jag går sönder. På riktigt."
Underbara Naia svarade genast: "Vill du att jag ska komma?". Då bodde hon ca 1 h 15 minuters tågväg från mig, och vi hade bara träffats en enda gång i knappa 3 minuter när jag råkade vara i krokarna av festivalanledningar.
"Ja", svarade jag med tårarna droppande ned på tangentbordet.
"OK", skrev hon, "Jag är hos dig 18:13."
Underbara, fantastiska Naia. Det där är bland det finaste någon någonsin gjort för mig, att bara sådär kasta sig iväg för min skull...särskilt som vi knappt träffats, även om vi terroriserat varann elektroniskt i ca 2,5 år, och hon ju bodde en bit bort. Att direkt leta upp ett sätt att komma till mig och skita i att det kostade litegranna för att trösta och stötta. Att distrahera mig nog för att jag skulle kunna vara samlad. Att till och med erbjuda sig att stanna längre och strunta i seminarier och föreläsningar i skolan (vilket jag inte tillät) ifall jag ville det. Det är jag fortfarande tacksam för, trots att tre år gått sedan dess. Och fortfarande tacksam för att hon, på morgonen när hon vaknade och såg att jag satt upp i sängen med ansiktet begravt i händerna (och förmodligen såg tämligen förstörd ut), flög ur sängen, sprang in till mig, satte sig bredvid mig och lade armen om mig med ett mjukt: "Hur är det?". Nej, jag kunde inte gråta, det vågade jag inte. Men hennes enarmskram och att få vila huvudet emot hennes axel en stund kändes trösterikt, om än ovant.
Tack Naia. Jag hoppas att jag någon dag, någon gång, på något sätt kan göra något som kommer betyda lika mycket för dig som det här betydde och betyder för mig. Jag hoppas du vet hur värdefull du är.
Och jo. Jag fick bekräftelse på min pausteori. Han gjorde slut en vecka efter han begärt paus. Nu, såhär tre år efteråt (och även ett och två år efteråt) är jag glad över det. Det hade ändå aldrig fungerat i längden.
Nu blev det förfärligt personligt här, så det är bäst jag slutar. På återskrivande...
Oh fan...
YouTube är en källa till mycken underhållning. Där kan man hitta allt ifrån videoklipp på favoritbandet till hela filmer uppdelade i bitar, vidare till tv-programsklipp och videobloggar. Ganska mycket av allt, så att säga.
På YouTube finns också den här killen. Han är vad man skulle kunna kalla ett Harry Potter-fan, som ni själva kanske kan räkna ut av klippet. Vad tycker ni om det?
"A fan, sometimes also called aficionado or supporter, is a person with a liking and enthusiasm for something. Fans of a particular thing or person constitute its fanbase or fandom. They may show their enthusiasm by being a member of a fan club, holding fan conventions, creating fanzines, writing fan mail, or by promoting the object of their interest and attention."
Källa: Wikipedia
Jag skulle vilja påstå att det finns alla sorters fans - alltifrån den stillsamma hemmasittande i tysthet beundrande typen till den vilt skrikande, stalkande, mer eller mindre fanatiska typen. Ta alla fotbollshuliganer, t ex. Eller flickorna Naia och jag såg på Utrechts centralstation när vi var i Holland (som jag tyvärr glömde nämna när jag skrev om den resan)...
Vi hade precis hoppat av tåget på lördagen och sprang runt och letade efter de båda unga damerna vi skulle ha ett möte med där. Plötsligt hör vi skrik - gälla, trumhinnespräckande flickskrik. "Goda Moder", tänkte jag, "nu har någon blivit knivhuggen till döds och mördaren springer runt och anfaller folk!".
Jag hade fel. Det var ingen mördare. inte en antastande knarkare ens. Det var en grupp skrikande, tonåriga Justin Bieber-fans. Hela holländska fancluben. Minst. De kom förbi oss, skrikande, skanderande och helt extatiska eftersom Justin (antar jag) skulle spela i krokarna samma kväll. "Stackars grabb", tänkte jag, "om han visar sig på gatan kommer han bli anfallen av dem alla på en gång och få kläderna avslitna...". Vi får väl hoppas, för grabbens skull, att han har vett nog att ha beväpnad livvakt...
Ett annat exempel på ett fan är en nära vän till mig. Han är en stooor beundrare av bandet Kane och går på flera av deras spelningar varje år. Häromdagen berättade han för mig att han spelade första skivan de släppte så många gånger att han var tvungen att skaffa sig en ny. Den gick helt enkelt så många gånger i spelaren att den slets ut. Och då, mina vänner, har man spelat en skiva mååånga gånger...
Nu vill jag veta: Vad är ett fan för just dig? Vad tycker du kännetecknar ett riktigt fan? Är den fanatiskt stalkande tonårsflickan som klär sig extremt/klär sig som sin idol och skulle slita kläderna av Justin Bieber om han kom inom räckhåll mer fan än den stillsamma lilla tanten som sitter hemma och lyssnar på Mozart från morgon till kväll medan hon stickar strumpor med notmönster? Måste man ha sett en viss film 28740 gånger på rad på bio, varit på femtioelva konserter med ett visst band, besökt varenda sammankomst för ett visst spel eller ha alla gamla LP-skivor med en särskild sångare för att vara ett fan? Är man ett fan av t ex. Harry Potter eller J. K. Rowling även utan J. K. Rowlings autograf tatuerad över hela kroppen? Och måste man stå längst fram på konserterna för att räknas? Är antalet bandprylar/cd-skivor/affischer/autografer och liknande ett mått på hur stort fan någon är, eller kan man vara ett stort och hängivet fan bara i hjärtat? Låt mig veta vad ni tycker.
Och jodå. Jag är också ett fan. Inte slita-kläderna-av-Justin-Bieber-sorten kanske (barnarov!), inte ett fan av Justin Bieber alls, faktiskt. Men jag tror nog ändå att jag kan klassas som ett fan av diverse olika fanvänliga objekt. Tävla med vår vän Harry Potter Himself kan jag dock inte.
På YouTube finns också den här killen. Han är vad man skulle kunna kalla ett Harry Potter-fan, som ni själva kanske kan räkna ut av klippet. Vad tycker ni om det?
"A fan, sometimes also called aficionado or supporter, is a person with a liking and enthusiasm for something. Fans of a particular thing or person constitute its fanbase or fandom. They may show their enthusiasm by being a member of a fan club, holding fan conventions, creating fanzines, writing fan mail, or by promoting the object of their interest and attention."
Källa: Wikipedia
Jag skulle vilja påstå att det finns alla sorters fans - alltifrån den stillsamma hemmasittande i tysthet beundrande typen till den vilt skrikande, stalkande, mer eller mindre fanatiska typen. Ta alla fotbollshuliganer, t ex. Eller flickorna Naia och jag såg på Utrechts centralstation när vi var i Holland (som jag tyvärr glömde nämna när jag skrev om den resan)...
Vi hade precis hoppat av tåget på lördagen och sprang runt och letade efter de båda unga damerna vi skulle ha ett möte med där. Plötsligt hör vi skrik - gälla, trumhinnespräckande flickskrik. "Goda Moder", tänkte jag, "nu har någon blivit knivhuggen till döds och mördaren springer runt och anfaller folk!".
Jag hade fel. Det var ingen mördare. inte en antastande knarkare ens. Det var en grupp skrikande, tonåriga Justin Bieber-fans. Hela holländska fancluben. Minst. De kom förbi oss, skrikande, skanderande och helt extatiska eftersom Justin (antar jag) skulle spela i krokarna samma kväll. "Stackars grabb", tänkte jag, "om han visar sig på gatan kommer han bli anfallen av dem alla på en gång och få kläderna avslitna...". Vi får väl hoppas, för grabbens skull, att han har vett nog att ha beväpnad livvakt...
Ett annat exempel på ett fan är en nära vän till mig. Han är en stooor beundrare av bandet Kane och går på flera av deras spelningar varje år. Häromdagen berättade han för mig att han spelade första skivan de släppte så många gånger att han var tvungen att skaffa sig en ny. Den gick helt enkelt så många gånger i spelaren att den slets ut. Och då, mina vänner, har man spelat en skiva mååånga gånger...
Nu vill jag veta: Vad är ett fan för just dig? Vad tycker du kännetecknar ett riktigt fan? Är den fanatiskt stalkande tonårsflickan som klär sig extremt/klär sig som sin idol och skulle slita kläderna av Justin Bieber om han kom inom räckhåll mer fan än den stillsamma lilla tanten som sitter hemma och lyssnar på Mozart från morgon till kväll medan hon stickar strumpor med notmönster? Måste man ha sett en viss film 28740 gånger på rad på bio, varit på femtioelva konserter med ett visst band, besökt varenda sammankomst för ett visst spel eller ha alla gamla LP-skivor med en särskild sångare för att vara ett fan? Är man ett fan av t ex. Harry Potter eller J. K. Rowling även utan J. K. Rowlings autograf tatuerad över hela kroppen? Och måste man stå längst fram på konserterna för att räknas? Är antalet bandprylar/cd-skivor/affischer/autografer och liknande ett mått på hur stort fan någon är, eller kan man vara ett stort och hängivet fan bara i hjärtat? Låt mig veta vad ni tycker.
Och jodå. Jag är också ett fan. Inte slita-kläderna-av-Justin-Bieber-sorten kanske (barnarov!), inte ett fan av Justin Bieber alls, faktiskt. Men jag tror nog ändå att jag kan klassas som ett fan av diverse olika fanvänliga objekt. Tävla med vår vän Harry Potter Himself kan jag dock inte.
Dagens funderingar
Introsnack, mijn bips. Nu kör vi!
1. Häromdagen, när jag satt och tittade på Kinas Mat tillsammans med mor och småsyskonen, fick jag den intressanta upplysningen att nudlar och spagetti är samma sak. Rent ingrediensmässigt om inte annat. Inte helt oväntat, men ändå intressant. Vad är det nu... Mjöl, vatten och... vad är det mer? Skit samma. Det är mat. Men om det nu faktiskt ÄR samma sak, varför äter man i sådana fall inte nudlar och köttfärssås och spagetti och thaigryta? Eller kycklingsoppa med spagetti och nudlar carbonara? Varför steker man inte spagetti? Vad tänker, tycker, tror ni?
Nej, jag föregår inte med gott exempel i den här frågan. Jag var senast i fredags och införskaffade ett nytt paket nudlar à 10 st runda nudelkakor. Spagetti i all ära, men steka den vill jag inte...
2. Handlar ni hos någon av onlineshoparna? Det gör jag. En hel del av dem faktiskt. Jag tycker det är ganska behändigt att kunna knappla dit det man vill ha i varukorgen, knäppa på en "beställ"-knapp och TJUPP få hem prylarna i brevinkastet (förutsatt att shopen i fråga inte gör som CDON.com och restar produkterna i 3,5 månad tills man tröttnar och kräver att ordern tas bort). Men annars.
Men. VARFÖR i hela helsiket och alla rutiga kalsongers namn har de så dålig fantasi när det kommer till nyhetsbreven? Förra veckan fick jag inte mindre än 4 mail från olika webshopar som ALLA handlade om SAMMA börja-med-träningen-du-hade-som-nyårslöfte-att-börja-med-böcker och ät-dig-smal-och-anorektisk-litteratur. Beskrivningarna av böckerna var det minsann inte stor skillnad på, och inte på priserna heller. Är utbudet av nya böcker så litet att de måste trampa ner varandra i sin iver att hinna först och göra reklam för dem (för i sådana fall vann nog AdLibris, om jag inte missminner mig helt), eller är det bara konkurrenskraften som lockar? Om det är det förstnämnda tycker jag att de borde se över hur de gör reklam för sina böcker. Om det är det sistnämnda tycker jag de kan införskaffa lite mer fantasi och puffa för böcker de andra glömt bort/inte har istället. Tack.
Vad tycker ni?
3. Det är fan inte konstigt att så många män har komplex för sina fröjdepinnar. Jag vet inte hur många snoppförstoringsmail, penisförlängningsoperationstjafs, viagralågpriserbjudanden, hälsokostförmänmedpotensproblemreklam och gördinkvinnalyckligareisängenförattdinfamiljelyckakännsstörreochårdaremeddehärpillren-spamningar (humbug humbug huuumbuuug) jag raderar varje vecka. Det måste ju psyka männen till döds att hitta det i inkorg/skräppost. Eller? Hur många män är det som går på det där spammandet och klickar på länkarna? Tror inte män att de duger som de är? Vad är det som gör att de tror att de måste ha en elfenbensstav som är lång och bred som Nilen för att duga? Tycker kvinnorna verkligen att det spelar någon roll, så som reklamerna vill antyda, eller är det bara buffel och båg? Vad tror och tycker ni?
4. Det här är något jag haft uppe med ett antal vänner ett antal gånger. Senast idag, faktiskt. Spelar ålder verkligen någon roll när det kommer till kärlek? Varför är män automatiskt gubbsjuka eller "bara ute efter sexet" om de har en yngre partner, och dylikt för kvinnor? Varför är det "äckligt" om en man som är i 30-35-årsåldern har ihop det med en ung dam i 17-19-årsåldern, men inte äckligt om samme man skulle vara i 40-45-årsåldern och kvinnan i fråga i 20-25-årsåldern, eller han i 55-60-årsåldern och hon 40-45, för den delen? är det lika "äckligt" om hon är den äldre?
Vad är det som sticker folk i ögonen med ålder? Och varför? Varför kan inte kärlek bara få vara kärlek? Ålder är ju bara en siffra...eller? Låt mig höra vad ni tycker.
Eftersom jag råkade dundertabba mig och paja inlägget innan jag sparade och fick skriva om alltihop från början igen (och sämre än det förra, morr...) glömde jag punkt 5, som stod där innan. Så den tar vi en annan dag. Det ska bli mycket intressant att höra vad ni tänker.
Wiederschreiben.
1. Häromdagen, när jag satt och tittade på Kinas Mat tillsammans med mor och småsyskonen, fick jag den intressanta upplysningen att nudlar och spagetti är samma sak. Rent ingrediensmässigt om inte annat. Inte helt oväntat, men ändå intressant. Vad är det nu... Mjöl, vatten och... vad är det mer? Skit samma. Det är mat. Men om det nu faktiskt ÄR samma sak, varför äter man i sådana fall inte nudlar och köttfärssås och spagetti och thaigryta? Eller kycklingsoppa med spagetti och nudlar carbonara? Varför steker man inte spagetti? Vad tänker, tycker, tror ni?
Nej, jag föregår inte med gott exempel i den här frågan. Jag var senast i fredags och införskaffade ett nytt paket nudlar à 10 st runda nudelkakor. Spagetti i all ära, men steka den vill jag inte...
2. Handlar ni hos någon av onlineshoparna? Det gör jag. En hel del av dem faktiskt. Jag tycker det är ganska behändigt att kunna knappla dit det man vill ha i varukorgen, knäppa på en "beställ"-knapp och TJUPP få hem prylarna i brevinkastet (förutsatt att shopen i fråga inte gör som CDON.com och restar produkterna i 3,5 månad tills man tröttnar och kräver att ordern tas bort). Men annars.
Men. VARFÖR i hela helsiket och alla rutiga kalsongers namn har de så dålig fantasi när det kommer till nyhetsbreven? Förra veckan fick jag inte mindre än 4 mail från olika webshopar som ALLA handlade om SAMMA börja-med-träningen-du-hade-som-nyårslöfte-att-börja-med-böcker och ät-dig-smal-och-anorektisk-litteratur. Beskrivningarna av böckerna var det minsann inte stor skillnad på, och inte på priserna heller. Är utbudet av nya böcker så litet att de måste trampa ner varandra i sin iver att hinna först och göra reklam för dem (för i sådana fall vann nog AdLibris, om jag inte missminner mig helt), eller är det bara konkurrenskraften som lockar? Om det är det förstnämnda tycker jag att de borde se över hur de gör reklam för sina böcker. Om det är det sistnämnda tycker jag de kan införskaffa lite mer fantasi och puffa för böcker de andra glömt bort/inte har istället. Tack.
Vad tycker ni?
3. Det är fan inte konstigt att så många män har komplex för sina fröjdepinnar. Jag vet inte hur många snoppförstoringsmail, penisförlängningsoperationstjafs, viagralågpriserbjudanden, hälsokostförmänmedpotensproblemreklam och gördinkvinnalyckligareisängenförattdinfamiljelyckakännsstörreochårdaremeddehärpillren-spamningar (humbug humbug huuumbuuug) jag raderar varje vecka. Det måste ju psyka männen till döds att hitta det i inkorg/skräppost. Eller? Hur många män är det som går på det där spammandet och klickar på länkarna? Tror inte män att de duger som de är? Vad är det som gör att de tror att de måste ha en elfenbensstav som är lång och bred som Nilen för att duga? Tycker kvinnorna verkligen att det spelar någon roll, så som reklamerna vill antyda, eller är det bara buffel och båg? Vad tror och tycker ni?
4. Det här är något jag haft uppe med ett antal vänner ett antal gånger. Senast idag, faktiskt. Spelar ålder verkligen någon roll när det kommer till kärlek? Varför är män automatiskt gubbsjuka eller "bara ute efter sexet" om de har en yngre partner, och dylikt för kvinnor? Varför är det "äckligt" om en man som är i 30-35-årsåldern har ihop det med en ung dam i 17-19-årsåldern, men inte äckligt om samme man skulle vara i 40-45-årsåldern och kvinnan i fråga i 20-25-årsåldern, eller han i 55-60-årsåldern och hon 40-45, för den delen? är det lika "äckligt" om hon är den äldre?
Vad är det som sticker folk i ögonen med ålder? Och varför? Varför kan inte kärlek bara få vara kärlek? Ålder är ju bara en siffra...eller? Låt mig höra vad ni tycker.
Eftersom jag råkade dundertabba mig och paja inlägget innan jag sparade och fick skriva om alltihop från början igen (och sämre än det förra, morr...) glömde jag punkt 5, som stod där innan. Så den tar vi en annan dag. Det ska bli mycket intressant att höra vad ni tänker.
Wiederschreiben.
Nattsudderi nattsuddera
Tänk så fort tiden går egentligen. Det har redan gått en vecka på det nya året. Nästan i alla fall (sjunde dagen har ju knappt börjat, menar jag). Och ser man på - här kommer ett livstecken från planeten Jorden också. Är det inte otroligt? Jag förstår det knappt själv.
Medan urskogen växt upp har jag funderat ut några inlägg som eventuellt kommer besvära Blogg.se med sin närvaro framöver. Dock icke inatt. Jag är egentligen fullt upptagen med att slåss med måsten, borden och med framtiden, samtidigt som jag lyssnar på musik och skriver låttexter (Jajjamensan gott folk, ni hörde rätt!) så jag ska skjutsa er vidare till en annan blogg istället.
I mitt förra inlägg nämnde jag i förbigående det otroliga som kommer hända i juni. Jag har varit sprickfärdig av att få berätta i månader, men när jag väl fick tillåtelse att skvallra för mänskligheten ville tillfället liksom inte uppenbara sig. Det var därför det blev nämnt i förbigående.
I alla fall. I juni blir min supersnygga monstertuffa wonderwoman-coola storasyster och världens bästa målarsvåger föräldrar (Och jag blir moster!). Det är en av de bästa saker som någonsin hänt! Och eftersom jag inte tänker skriva så mycket mer just nu så tycker jag ni ska läsa om hur det gick på ultraljudet, för det är så otroligt fint skrivet. Varför min syster inte valt att bli krönikör eller novellförfattare övergår mitt förstånd, men man kan väl inte få allt antar jag. ;)
Jag återkommer förhoppningsvis inom några dagar med någonting för er att begrunda. En av de saker jag tycker om med att skriva blogg är att man lika väl som man delar med sig av sina egna tankar kan be läsarna att dela med sig av sina. Så eventuellt kommer ni få använda de små grå cellerna en stund nästa gång vi skrivs. Det ska vara nyttigt, har jag hört. :) Vårda dem och er själva ömt tills dess.
/ Le loup Shass
Medan urskogen växt upp har jag funderat ut några inlägg som eventuellt kommer besvära Blogg.se med sin närvaro framöver. Dock icke inatt. Jag är egentligen fullt upptagen med att slåss med måsten, borden och med framtiden, samtidigt som jag lyssnar på musik och skriver låttexter (Jajjamensan gott folk, ni hörde rätt!) så jag ska skjutsa er vidare till en annan blogg istället.
I mitt förra inlägg nämnde jag i förbigående det otroliga som kommer hända i juni. Jag har varit sprickfärdig av att få berätta i månader, men när jag väl fick tillåtelse att skvallra för mänskligheten ville tillfället liksom inte uppenbara sig. Det var därför det blev nämnt i förbigående.
I alla fall. I juni blir min supersnygga monstertuffa wonderwoman-coola storasyster och världens bästa målarsvåger föräldrar (Och jag blir moster!). Det är en av de bästa saker som någonsin hänt! Och eftersom jag inte tänker skriva så mycket mer just nu så tycker jag ni ska läsa om hur det gick på ultraljudet, för det är så otroligt fint skrivet. Varför min syster inte valt att bli krönikör eller novellförfattare övergår mitt förstånd, men man kan väl inte få allt antar jag. ;)
Jag återkommer förhoppningsvis inom några dagar med någonting för er att begrunda. En av de saker jag tycker om med att skriva blogg är att man lika väl som man delar med sig av sina egna tankar kan be läsarna att dela med sig av sina. Så eventuellt kommer ni få använda de små grå cellerna en stund nästa gång vi skrivs. Det ska vara nyttigt, har jag hört. :) Vårda dem och er själva ömt tills dess.
/ Le loup Shass
