En känsla av...
Idag (nåja, igår) kände jag det! Ni vet, det där. Det som folk gått och inbillat sig i en månad nu. Det som folk gått och hoppats på sedan januari. Jag vet inte om det kommit för att stanna, men när jag sprang ner för att börja tvättstugeexercisen i eftermiddags kände jag det...
...Vår! Det låg vår i luften! Hur folk så optimistiskt kunnat tala om den tidigare i år, det övergår mitt förstånd. Jag har åtminstone inte känt av den. Det gjorde jag nu. Idag (Nåja, igår).
Jag kan inte riktigt säga vad det är som gör det, vad det är som talar om för mig att våren är på väg. Det är något särskilt i luften, en känsla... en förnimmelse. En mustig värme, fyllig närvaro av...liv. Just idag slog det mig att jag känt det varje år utan att riktigt reflektera över det, men det känns. Det är något alldeles särskilt. Sistlidna helgs solsken fick många att hoppas på vår. De hoppades nog rätt, men då låg det inte i luften så som det gjorde idag.
Jag stod kvar utanför tvättstugedörren en stund sedan jag startat maskinerna och bara andades in den. Nu är ju stadsvår inte alls som landsvår, men har man inte landsvår får man ta det som bjuds. Sedan gick jag upp till mitt och slog upp alla fönster på vid gavel (sådär så att alla gardiner, utan undantag, sögs ut genom dem när det började blåsa och fladdrade muntert i vinddraget, vinkande åt folket nere på gården) medan jag städade. Underbart!
Vår, har du kommit för att stanna nu?
...Vår! Det låg vår i luften! Hur folk så optimistiskt kunnat tala om den tidigare i år, det övergår mitt förstånd. Jag har åtminstone inte känt av den. Det gjorde jag nu. Idag (Nåja, igår).
Jag kan inte riktigt säga vad det är som gör det, vad det är som talar om för mig att våren är på väg. Det är något särskilt i luften, en känsla... en förnimmelse. En mustig värme, fyllig närvaro av...liv. Just idag slog det mig att jag känt det varje år utan att riktigt reflektera över det, men det känns. Det är något alldeles särskilt. Sistlidna helgs solsken fick många att hoppas på vår. De hoppades nog rätt, men då låg det inte i luften så som det gjorde idag.
Jag stod kvar utanför tvättstugedörren en stund sedan jag startat maskinerna och bara andades in den. Nu är ju stadsvår inte alls som landsvår, men har man inte landsvår får man ta det som bjuds. Sedan gick jag upp till mitt och slog upp alla fönster på vid gavel (sådär så att alla gardiner, utan undantag, sögs ut genom dem när det började blåsa och fladdrade muntert i vinddraget, vinkande åt folket nere på gården) medan jag städade. Underbart!
Vår, har du kommit för att stanna nu?
Vad händer med vår värld?
2011. Såhär långt ett katastrofernas år om ni frågar mig. Nu menar jag inte på det personliga planet, utan på det världsliga. Vad är det som händer med vår värld? Ta bara alla revolutioner och inbördeskrig till exempel: Tunisien, Lybien,Iran(om jag inte är helt ute och cyklar), Egypten... Blod, död och katastrof.
Är det frihetslängtan? Vilken styrka det finns i den i sådana fall. Vad mycket många kan göra. Men också lite skrämmande vilken enorm kraft det finns i samarbete. Skrämmande är det emellertid också att se vad maktens folk gör för att behålla makten de ruvar på likt svartsjuka hönor. Det är hemskt att läsa om, höra om, få veta vad en enda liten klick med maktgalenhet kan göra med folket den styr över, det folk som bara vill ha förändringar.
Men det är inte bara krig som skakat världen det här året. Flera naturkatastrofer har också fått massmediernas uppmärksamhet: Översvämning i Australien, jordbävning i Nya Zeeland och senast igår jordbävning och Tsunami i Japan. Idag, just innan jag började skriva det här, fick jag dessutom höra om kärnkraftverkexplosioner som följd av jordbävningen och tsunamin. Alla dessa katastrofer har bragt massor med människor om livet, orsakat enorm förödelse och v.e.r.k.l.i.g.e.n skrämt häcken av... Gissa vem! Rätt: Sveriges största chicken - Mig.
Verkligheten tränger sig på.
Vad är det som händer med vår värld? Varför är folk så ivriga att ha ihjäl varandra? Har människorna blivit galna? Och alla katastrofer - Är det Moder Jord som säger ifrån, trött på att vi förstör hennes kropp och hennes själ för vår girighets och vår egen vinnings skull?
Sedan jag år 2005 läste om Maya-indianernas förutsägelser om att jorden kommer gå under i december 2012 har jag i hemlighet varit lite småskraj för att det ska vara sant. Jag har åtminstone beslutat mig för att inte vara ensam den 20:e, eller 23:e, eller vilket datum det nu kan vara i december 2012...bara utifallatt. Årets kaos och katastrofer gör mig inte mindre rädd. Plötsligt känns Jordens undergång år 2012 inte fullt så otrolig.
VAR RÄDDA OM VARANDRA! Vi behöver varandra, vi klarar oss inte ensamma. Det gör vi faktiskt inte.
VAR RÄDD OM VÄRLDEN! Vi kommer garanterat inte kunna leva utan den. Den kan däremot klara sig mer än väl utan oss. Vi måste ta hand om den...annars kanske den beslutar sig för att göra sig kvitt oss.
Är det frihetslängtan? Vilken styrka det finns i den i sådana fall. Vad mycket många kan göra. Men också lite skrämmande vilken enorm kraft det finns i samarbete. Skrämmande är det emellertid också att se vad maktens folk gör för att behålla makten de ruvar på likt svartsjuka hönor. Det är hemskt att läsa om, höra om, få veta vad en enda liten klick med maktgalenhet kan göra med folket den styr över, det folk som bara vill ha förändringar.
Men det är inte bara krig som skakat världen det här året. Flera naturkatastrofer har också fått massmediernas uppmärksamhet: Översvämning i Australien, jordbävning i Nya Zeeland och senast igår jordbävning och Tsunami i Japan. Idag, just innan jag började skriva det här, fick jag dessutom höra om kärnkraftverkexplosioner som följd av jordbävningen och tsunamin. Alla dessa katastrofer har bragt massor med människor om livet, orsakat enorm förödelse och v.e.r.k.l.i.g.e.n skrämt häcken av... Gissa vem! Rätt: Sveriges största chicken - Mig.
Verkligheten tränger sig på.
Vad är det som händer med vår värld? Varför är folk så ivriga att ha ihjäl varandra? Har människorna blivit galna? Och alla katastrofer - Är det Moder Jord som säger ifrån, trött på att vi förstör hennes kropp och hennes själ för vår girighets och vår egen vinnings skull?
Sedan jag år 2005 läste om Maya-indianernas förutsägelser om att jorden kommer gå under i december 2012 har jag i hemlighet varit lite småskraj för att det ska vara sant. Jag har åtminstone beslutat mig för att inte vara ensam den 20:e, eller 23:e, eller vilket datum det nu kan vara i december 2012...bara utifallatt. Årets kaos och katastrofer gör mig inte mindre rädd. Plötsligt känns Jordens undergång år 2012 inte fullt så otrolig.
VAR RÄDDA OM VARANDRA! Vi behöver varandra, vi klarar oss inte ensamma. Det gör vi faktiskt inte.
VAR RÄDD OM VÄRLDEN! Vi kommer garanterat inte kunna leva utan den. Den kan däremot klara sig mer än väl utan oss. Vi måste ta hand om den...annars kanske den beslutar sig för att göra sig kvitt oss.
Vad finns i mörkret?
Tänk er en stjärnklar himmel. Tänk er en ljummen vind som susar i trädkronorna, daggigt gräs och doften från blommorna och marken. Eller tänk er den stilla, moltysta vinternatten med vidder av snö och kyla som biter i skinnet. Eller varför inte tänka på en regnig höstkväll med vinden varglikt ylande runt knutarna och tryggheten innanför ett hus fyra väggar? Ja, visst kan natten vara vacker. Men den kan också vara skrämmande. Fast ska man vara ärlig är det väl egentligen inte just natten som skrämmer - Det är mörkret.
Jag är mörkrädd. Inte alltid, men mer ofta än sällan om man säger så. Mitt förnuft säger att mörkret inte är farligt. I sig är det ju inte det. Ändå... Ändå...
Egentligen tycker jag om natten. Sommarnattens ljumma, vilsamma sammetsmörker, vinterns bitande kalla, ödsliga, ensamhetssvidande stillhet, vårens nyväckta, osäkra frost och höstens ylande vindar. Det är en rofylld tid på dygnet, på något vis. Men jag är rädd för att gå ute själv när det är mörkt. Jag är rädd för att gå runt i ett mörkt hus om natten. Jag är rädd för att gå ut på stan själv. Jag är ofta rädd när jag vaknar mitt i natten i min trygga säng, innanför husets trygga väggar, nära tryggheten hos folk jag känner. Jag. är. Mörkrädd.
Vad finns det i mörkret? Det kan man inte alltid veta. Det är nog det som gör att människor är rädda för mörkret. Att jag är rädd för mörkret. Vad finns där? Någon som förföljer mig? Kommer någon gripa tag i mig? Sticka en kniv i mig? Finns det några monster där ute? Nej, det är klart jag vet att sådana inte finns, men när mörkrädslan klättrar uppför ryggen på en likt en kloförsedd hemskhet från källarregionerna och biter sig fast i nacken...då är det inte alltid förnuftet får ha några ord med i laget.
Jag minns att när jag i femtonårsåldern läste Sagan om Ringen och var nere på toa på nätterna och skulle upp till övervåningen igen och gick i den mörka trappan upp... Då fick jag för mig att Gollum följde efter mig och skulle gripa tag i mina vrister eller hoppa ner på mig från väggen vilket ögonblick som helst. När jag var yngre fick jag också ofta för mig, när jag låg i sängen med ryggen vänd ut emot rummet, att det skulle komma en skeletthand och gripa tag i min axel (Behöver jag tillägga att jag var FRUKTANSVÄRT rädd för skelett när jag var liten?). Jag har svettats mig igenom nätter när jag fått för mig att någon andades i rummet, eller att någon tittade på mig. Jag får ofta lite småpanik om jag ska gå från stallet och in i huset hos mor efter att ha tagit in hästarna för natten. Jag vågar inte gå ut på stan själv (knappt ens i sällskap faktiskt, hehe) när det är mörkt - Man kan ju faktiskt bli mördad! Om jag är ensam. Om jag är med någon är det inte riktigt lika otäckt. "Ensam är stark", jojo. My ass.
Titta på skräckfilm eller läsa rysare/skräckbok och sedan försöka sova i mörker, det går inte (fast det kan jag inte ens när det är ljust). Gå in på en släckt toalett eller ha speglar i samma rum som jag sover i tycker jag (fortfarande!) inte heller om efter allt "Svarta Madam, Svarta Madam kom fram innan jag räknar till 12!"-joxande folk höll på med på fritids. Och så vidare. (Och hur paranoid har ni nu fått uppfattningen om att jag är? :P)
Ja, gott folk. Ni har troligtvis fattat rätt : Jag är Sveriges största chicken. Jag tycker mörker är läskigt. Att vakna upp mitt i det, ur mardrömmar jag inte ens vill berätta om för att de är så otäcka är ingen hit heller. Nej. Samtidigt är det ju som jag sade tidigare: Jag gillar natten. Men lite lite lite läskigt är det. Om man inte har någon att hålla i handen.
Något jag insett i fråga om mörker är att om man skriver om det går det att dra fram mycket bilder i folks huvuden och mycket otäcka otäckheter i deras kroppar. Stäng in karaktären på en mörk plats med ett hot han eller hon inte ser, beskriv vad han eller hon hör, luktar, känner, tänker, anar, fruktar, föreställer sig, upplever utan att se vad som komma ska...och genast blir det mycket otäckare än om du skulle göra det med lampan tänd. Eller? ;) Naias kommentar till ett dito stycke jag författade för 1,5 år sedan ungefär var: "Jesus christ! Det där var det vidrigaste jag någonsin läst!". Så vitt jag förstod det höll min storasyster och hennes sambo med...
Fast nu när jag tänker efter kanske jag skulle prova att tända lampan i styckena och se om det blir lika läskigt då. Hm...
Nå, kryddan sammantagen: Mörker är läskigt.
Är ni rädda för mörker? Vad är det i sådana fall med mörkret som skrämmer er? Vad för tankar dyker upp i huvudet när det är mörkt? Berätta. Alla tankar om mörker välkomnas varmt.
Men egentligen... tror jag inte det är mörkret som sådant vi är rädda för. Det är det okända. Det vi inte ser.
Jag är mörkrädd. Inte alltid, men mer ofta än sällan om man säger så. Mitt förnuft säger att mörkret inte är farligt. I sig är det ju inte det. Ändå... Ändå...
Egentligen tycker jag om natten. Sommarnattens ljumma, vilsamma sammetsmörker, vinterns bitande kalla, ödsliga, ensamhetssvidande stillhet, vårens nyväckta, osäkra frost och höstens ylande vindar. Det är en rofylld tid på dygnet, på något vis. Men jag är rädd för att gå ute själv när det är mörkt. Jag är rädd för att gå runt i ett mörkt hus om natten. Jag är rädd för att gå ut på stan själv. Jag är ofta rädd när jag vaknar mitt i natten i min trygga säng, innanför husets trygga väggar, nära tryggheten hos folk jag känner. Jag. är. Mörkrädd.
Vad finns det i mörkret? Det kan man inte alltid veta. Det är nog det som gör att människor är rädda för mörkret. Att jag är rädd för mörkret. Vad finns där? Någon som förföljer mig? Kommer någon gripa tag i mig? Sticka en kniv i mig? Finns det några monster där ute? Nej, det är klart jag vet att sådana inte finns, men när mörkrädslan klättrar uppför ryggen på en likt en kloförsedd hemskhet från källarregionerna och biter sig fast i nacken...då är det inte alltid förnuftet får ha några ord med i laget.
Jag minns att när jag i femtonårsåldern läste Sagan om Ringen och var nere på toa på nätterna och skulle upp till övervåningen igen och gick i den mörka trappan upp... Då fick jag för mig att Gollum följde efter mig och skulle gripa tag i mina vrister eller hoppa ner på mig från väggen vilket ögonblick som helst. När jag var yngre fick jag också ofta för mig, när jag låg i sängen med ryggen vänd ut emot rummet, att det skulle komma en skeletthand och gripa tag i min axel (Behöver jag tillägga att jag var FRUKTANSVÄRT rädd för skelett när jag var liten?). Jag har svettats mig igenom nätter när jag fått för mig att någon andades i rummet, eller att någon tittade på mig. Jag får ofta lite småpanik om jag ska gå från stallet och in i huset hos mor efter att ha tagit in hästarna för natten. Jag vågar inte gå ut på stan själv (knappt ens i sällskap faktiskt, hehe) när det är mörkt - Man kan ju faktiskt bli mördad! Om jag är ensam. Om jag är med någon är det inte riktigt lika otäckt. "Ensam är stark", jojo. My ass.
Titta på skräckfilm eller läsa rysare/skräckbok och sedan försöka sova i mörker, det går inte (fast det kan jag inte ens när det är ljust). Gå in på en släckt toalett eller ha speglar i samma rum som jag sover i tycker jag (fortfarande!) inte heller om efter allt "Svarta Madam, Svarta Madam kom fram innan jag räknar till 12!"-joxande folk höll på med på fritids. Och så vidare. (Och hur paranoid har ni nu fått uppfattningen om att jag är? :P)
Ja, gott folk. Ni har troligtvis fattat rätt : Jag är Sveriges största chicken. Jag tycker mörker är läskigt. Att vakna upp mitt i det, ur mardrömmar jag inte ens vill berätta om för att de är så otäcka är ingen hit heller. Nej. Samtidigt är det ju som jag sade tidigare: Jag gillar natten. Men lite lite lite läskigt är det. Om man inte har någon att hålla i handen.
Något jag insett i fråga om mörker är att om man skriver om det går det att dra fram mycket bilder i folks huvuden och mycket otäcka otäckheter i deras kroppar. Stäng in karaktären på en mörk plats med ett hot han eller hon inte ser, beskriv vad han eller hon hör, luktar, känner, tänker, anar, fruktar, föreställer sig, upplever utan att se vad som komma ska...och genast blir det mycket otäckare än om du skulle göra det med lampan tänd. Eller? ;) Naias kommentar till ett dito stycke jag författade för 1,5 år sedan ungefär var: "Jesus christ! Det där var det vidrigaste jag någonsin läst!". Så vitt jag förstod det höll min storasyster och hennes sambo med...
Fast nu när jag tänker efter kanske jag skulle prova att tända lampan i styckena och se om det blir lika läskigt då. Hm...
Nå, kryddan sammantagen: Mörker är läskigt.
Är ni rädda för mörker? Vad är det i sådana fall med mörkret som skrämmer er? Vad för tankar dyker upp i huvudet när det är mörkt? Berätta. Alla tankar om mörker välkomnas varmt.
Men egentligen... tror jag inte det är mörkret som sådant vi är rädda för. Det är det okända. Det vi inte ser.
