Den Haag. Woensdag 30 November 2011
Goder afton mina små pepparkakshjärtan
Riktigt vad jag ska skriva vet jag inte. Det var ju ett tag sedan jag bluddrade på utan att ha någon "baktanke" med inlägget, menar jag. De flesta inlägg jag skriver kan jag ju gå och klura på ett tag innan de blir svart på vitt, men nu... Nä.
Få se, var slutade jag sist? Just det ja, vi skulle äta... så var det.
Nå, i måndags då. Supermannen gnällde sig upp ur sängen vid sextiden. Moder Jord vet hur han lyckades med det, för mycket sömn hade nog ingen av oss fått den natten vad jag kan minnas... Inte lätt för stackarn att sova med mig som far kring som en skållad råtta när jag sover eftersom jag drömmer som jag gör. Jag låg halvdöd kvar i sängen medan han gjorde sig iordning, vaknade till en sekund eller två när jag fick en hejdånugårjagtilljobbet-puss och däckade sedan igen. Vid tiotiden dyker han upp igen för att hämta något han glömt, pussar på mig igen och försvinner. Först vid elvatiden lyckas jag släpa mig upp ur sängen och face the day.
Finns egentligen inte så mycket spännande att säga om måndagen. Jag gjorde absolut inte det jag skulle (dvs. pluggade), utan läste istället vidare i Agnes and the Hitman och diskade och gjorde vanliga saker. När mannen äntligen kom hem från jobbet (Hallelujah!) dröjde det inte så länge förrän han däckade. Tro sjutton det... jag hade ju kunnat sova ikapp liiiite under dagen i alla fall.
Tisdagen på dagen var egentligen inte mer intressant än måndagen ska ni veta. Förutom att jag börjar vänja mig vid hur vansinnigt lyhört det är här, dvs. Får dock fortfarande en smärra hjärtattack varje gång grannarna är och far i sin ytterdörr... Det är värre än hemma hos mig. (Just nu låter det som om de har paaarty party på våningen ovanför här). Gasspisen gav mig ytterligare en hjärtattack när jag av misstag råkade komma åt den. Hatar den där förbaskade tingesten!
Igårkväll DOCK gjorde vi mer än satt här hemma och filosoferade över livet, universum och allting. Vid 18:30-snåret dök supermor upp och vi bilade iväg till Chinese Wok. Jag satt i framsätet bredvid henne och vi var inte så snälla emot pöjkastackarn i baksätet ;) Men roligt hade vi. Jag skrattade så jag kippade efter luft och nästan fick tårar i ögonen av munterhet.
Chinese Wok ligger inne i ett större shoppingcenter. Det verkar vara ett populärt ställe, men det var förhållandevis lugnt där igår måste jag säga. Maten var alldeles yyytmärkt! För att inte tala om sällskapet. Ibland deltog jag i konversationen, ibland bara satt jag och njöt av maten och av att lyssna på Superman och Supermor när de pratade holländska. Jag förstår för det mesta vad de pratar om, men lägger mig inte i. När jag deltar hoppar vi mellan engelska och holländska eftersom Supermors engelskakunskaper är lite ringrostiga, men jag hänger med då också :). Hon är fantastisk.
När vi kom hem ägnade vi oss åt en stunds tv-spelande (Gudars vad länge sedan det är jag spelade... och ägde ut någon så som jag gjorde igår!) innan vi drack lite te och sedan gick och lade oss. Herrn i huset var rätt trött igen (samt lite sur för att han förlorade så stort när vi spelade ;) ) och jag tyckte han förtjänade att få sova. Inte för att jag tror jag hade kunnat tvinga honom att vara uppe om jag så lagt is i sängen ;) Men i alla fall.
Denna dag som idag är har intet vettigt att förtälja. Jag har mest bara smitit från skolarbetet och läst Fast Women av Jennifer Crusie...fast jag inte borde. Fy mig! Natten till denna dag var komplett horribel för mig med dessa ändlösa mardrömsfighter... Men jag lever och andas. Mannen ligger och sover och jag sitter och när ondskefulla planer om att leta fram något ur frysen och placera på ett väldigt frysovänligt ställe på honom.... Men jag borde nog låta bli.
Äsch nu kan jag inte hitta på mer. Får väl ägna mig lite åt mina psykologiböcker innan jag knyter mig (om jag törs, dvs). Sköt om er, så hörs vi väl vad det lider.
Shass
Riktigt vad jag ska skriva vet jag inte. Det var ju ett tag sedan jag bluddrade på utan att ha någon "baktanke" med inlägget, menar jag. De flesta inlägg jag skriver kan jag ju gå och klura på ett tag innan de blir svart på vitt, men nu... Nä.
Få se, var slutade jag sist? Just det ja, vi skulle äta... så var det.
Nå, i måndags då. Supermannen gnällde sig upp ur sängen vid sextiden. Moder Jord vet hur han lyckades med det, för mycket sömn hade nog ingen av oss fått den natten vad jag kan minnas... Inte lätt för stackarn att sova med mig som far kring som en skållad råtta när jag sover eftersom jag drömmer som jag gör. Jag låg halvdöd kvar i sängen medan han gjorde sig iordning, vaknade till en sekund eller två när jag fick en hejdånugårjagtilljobbet-puss och däckade sedan igen. Vid tiotiden dyker han upp igen för att hämta något han glömt, pussar på mig igen och försvinner. Först vid elvatiden lyckas jag släpa mig upp ur sängen och face the day.
Finns egentligen inte så mycket spännande att säga om måndagen. Jag gjorde absolut inte det jag skulle (dvs. pluggade), utan läste istället vidare i Agnes and the Hitman och diskade och gjorde vanliga saker. När mannen äntligen kom hem från jobbet (Hallelujah!) dröjde det inte så länge förrän han däckade. Tro sjutton det... jag hade ju kunnat sova ikapp liiiite under dagen i alla fall.
Tisdagen på dagen var egentligen inte mer intressant än måndagen ska ni veta. Förutom att jag börjar vänja mig vid hur vansinnigt lyhört det är här, dvs. Får dock fortfarande en smärra hjärtattack varje gång grannarna är och far i sin ytterdörr... Det är värre än hemma hos mig. (Just nu låter det som om de har paaarty party på våningen ovanför här). Gasspisen gav mig ytterligare en hjärtattack när jag av misstag råkade komma åt den. Hatar den där förbaskade tingesten!
Igårkväll DOCK gjorde vi mer än satt här hemma och filosoferade över livet, universum och allting. Vid 18:30-snåret dök supermor upp och vi bilade iväg till Chinese Wok. Jag satt i framsätet bredvid henne och vi var inte så snälla emot pöjkastackarn i baksätet ;) Men roligt hade vi. Jag skrattade så jag kippade efter luft och nästan fick tårar i ögonen av munterhet.
Chinese Wok ligger inne i ett större shoppingcenter. Det verkar vara ett populärt ställe, men det var förhållandevis lugnt där igår måste jag säga. Maten var alldeles yyytmärkt! För att inte tala om sällskapet. Ibland deltog jag i konversationen, ibland bara satt jag och njöt av maten och av att lyssna på Superman och Supermor när de pratade holländska. Jag förstår för det mesta vad de pratar om, men lägger mig inte i. När jag deltar hoppar vi mellan engelska och holländska eftersom Supermors engelskakunskaper är lite ringrostiga, men jag hänger med då också :). Hon är fantastisk.
När vi kom hem ägnade vi oss åt en stunds tv-spelande (Gudars vad länge sedan det är jag spelade... och ägde ut någon så som jag gjorde igår!) innan vi drack lite te och sedan gick och lade oss. Herrn i huset var rätt trött igen (samt lite sur för att han förlorade så stort när vi spelade ;) ) och jag tyckte han förtjänade att få sova. Inte för att jag tror jag hade kunnat tvinga honom att vara uppe om jag så lagt is i sängen ;) Men i alla fall.
Denna dag som idag är har intet vettigt att förtälja. Jag har mest bara smitit från skolarbetet och läst Fast Women av Jennifer Crusie...fast jag inte borde. Fy mig! Natten till denna dag var komplett horribel för mig med dessa ändlösa mardrömsfighter... Men jag lever och andas. Mannen ligger och sover och jag sitter och när ondskefulla planer om att leta fram något ur frysen och placera på ett väldigt frysovänligt ställe på honom.... Men jag borde nog låta bli.
Äsch nu kan jag inte hitta på mer. Får väl ägna mig lite åt mina psykologiböcker innan jag knyter mig (om jag törs, dvs). Sköt om er, så hörs vi väl vad det lider.
Shass
Den Haag. Zondag 27 November 2011
När man aldrig har rest själv utanför Sveriges gränser känns det en aning skrämmande att kliva på ett tåg som oundvikligen kommer sätta en i den sitsen att man antingen måste välja att åka hem innan man nått Danmarksgränsen, eller får man morska upp sig, ta sig i kragen och resa. Jag var lite nervös när jag hoppade på tåget till Kastrup igår, men det gick så bra att det inte känns särskilt skrämmande såhär efteråt.
Det tar ungefär 3 timmar och 16 minuter att åka hemifrån mitt med tåget ner till Danmark. Eller ja, till Kastrup om vi ska vara petnoga. Jag halvsov en stor del av tiden, och frös, frös, frös. Resten av tiden läste jag Agnes and the Hitman av Jennifer Crusie (Uuunderbar bok!) och sms:ade så smått med mina nära och kära. Jag var en liten smula orolig att jag inte skulle ta mig av vid rätt station - högtalarljudet var inte det bästa gällande stationsutropet och jag var rädd att somna - men tågpersonalen var snälla och letade upp en kille som hjälpte mig av tåget och in på flygplatsen med all min packning. Tack så mycket, du okända man!
Inne på flygplatsen togs jag relativt omgående omhand av flygplatspersonalen som checkade in mitt bagage och hivade iväg mig till den tyyysta lilla del av stället där vi assistansberättigade får hålla hus. Där halvsomnade jag igen. ;) Vid det laget var jag trygg i min förvissning om att allt skulle gå bra och dessutom rätt stolt över att jag lyckats kommunicera med danskar utan att prata engelska. Det har aldrig gått förr, men nu gick det ganska bra. Till och med snubben som dök upp ungefär en timme före planet avgick och körde mig dit (!) på en sådandär konstig liten åksak som de mullrar runt med på flygplatsen lyckades jag kommunicera med, trots att han verkligen inte (som de andra) kunde tala danska åt svenskahållet. Vi satt på vår lilla åkmakapär och ondgjorde oss över kroppkakor och ostkaka med jordgubbssylt, vaniljsås OCH grädde. Hugaligen...
I alla fall. Jag kom på flygplanet som jag skulle och insåg när jag satt där i sätet att snaaart skulle jag vara framme! Framme hos min superman. Det var en rätt uppiggande tanke förstås, men å andra sidan gjorde den flygresan desto längre. Nånå, jag hade ju Agnes att sysselsätta mig med - något som jag verkligen inte klagar över. Underbara Crusie.
Superman och mor hans plockade upp mig när jag (efter att ha flirtat lite med flygplatsarbetarholländarna, åkt buss med dem, pratat om stoleken på flygplatser (INTE på någonting annat!) och hängt vid armen på en flygplatsarbetarholländska som hjälpte mig leta upp mitt bagage) dök upp i ankomsthallen. Jag förväntade mig att kanske skaka hand med hans mor, ifall hon ville det. Supermor chockade mig därför rätt mycket genom att först ta min hand, sedan krama mig och sedan pussa mig på kinderna och nästan på munnen. Det var ganska överväldigande måste jag säga :) Men glad blev jag. Tjattrande som små fiskmåsar struttade vi iväg ner till bilen och tuffade hemåt.
Och nu då? Tja, jag har inte så mycket mer spännande att förtälja. Inte för att ovanstående direkt skulle bli en Hollywoodfilm det heller. Supermor körde hem oss till Supermannahemmet och släppte av oss där. Sedan dess har vi mest pratat, ätit, sovit, pratat, ätit, sovit, duschat, pratat, sovit (eftersom jag hade ont i magen tidigare idag gick jag och lade mig och pang...däckad i 6 timmar) och nu ska vi äta igen. Därför måste jag härmed avsluta detta inlägg. Nu vet ni i alla fall att jag lever och har det bra (vilket var mitt egentliga syfte med det här inlägget). Allt väl på västfronten, så att säga. Sköt om er, så kanske jag plitar ner några rader snart igen. Kanske att jag till och med lägger lite energi på inlägget nästa gång och inte bara skriver rapport ;)
Stor kram till er alla underbara!
Shass
UPPDATERING 28/11 | Superman har världens otäckaste spis. Fick årets hjärtattack igår när han visade mig var alla saker står i skåpen här och jag av misstag råkade snäppa igång gas-reglaget till spisen. Hujedamig. Klamrade mig vettskrämd fast vid honom i flera minuter innan jag fattade att han stängt av den igen. Haha.
Det tar ungefär 3 timmar och 16 minuter att åka hemifrån mitt med tåget ner till Danmark. Eller ja, till Kastrup om vi ska vara petnoga. Jag halvsov en stor del av tiden, och frös, frös, frös. Resten av tiden läste jag Agnes and the Hitman av Jennifer Crusie (Uuunderbar bok!) och sms:ade så smått med mina nära och kära. Jag var en liten smula orolig att jag inte skulle ta mig av vid rätt station - högtalarljudet var inte det bästa gällande stationsutropet och jag var rädd att somna - men tågpersonalen var snälla och letade upp en kille som hjälpte mig av tåget och in på flygplatsen med all min packning. Tack så mycket, du okända man!
Inne på flygplatsen togs jag relativt omgående omhand av flygplatspersonalen som checkade in mitt bagage och hivade iväg mig till den tyyysta lilla del av stället där vi assistansberättigade får hålla hus. Där halvsomnade jag igen. ;) Vid det laget var jag trygg i min förvissning om att allt skulle gå bra och dessutom rätt stolt över att jag lyckats kommunicera med danskar utan att prata engelska. Det har aldrig gått förr, men nu gick det ganska bra. Till och med snubben som dök upp ungefär en timme före planet avgick och körde mig dit (!) på en sådandär konstig liten åksak som de mullrar runt med på flygplatsen lyckades jag kommunicera med, trots att han verkligen inte (som de andra) kunde tala danska åt svenskahållet. Vi satt på vår lilla åkmakapär och ondgjorde oss över kroppkakor och ostkaka med jordgubbssylt, vaniljsås OCH grädde. Hugaligen...
I alla fall. Jag kom på flygplanet som jag skulle och insåg när jag satt där i sätet att snaaart skulle jag vara framme! Framme hos min superman. Det var en rätt uppiggande tanke förstås, men å andra sidan gjorde den flygresan desto längre. Nånå, jag hade ju Agnes att sysselsätta mig med - något som jag verkligen inte klagar över. Underbara Crusie.
Superman och mor hans plockade upp mig när jag (efter att ha flirtat lite med flygplatsarbetarholländarna, åkt buss med dem, pratat om stoleken på flygplatser (INTE på någonting annat!) och hängt vid armen på en flygplatsarbetarholländska som hjälpte mig leta upp mitt bagage) dök upp i ankomsthallen. Jag förväntade mig att kanske skaka hand med hans mor, ifall hon ville det. Supermor chockade mig därför rätt mycket genom att först ta min hand, sedan krama mig och sedan pussa mig på kinderna och nästan på munnen. Det var ganska överväldigande måste jag säga :) Men glad blev jag. Tjattrande som små fiskmåsar struttade vi iväg ner till bilen och tuffade hemåt.
Och nu då? Tja, jag har inte så mycket mer spännande att förtälja. Inte för att ovanstående direkt skulle bli en Hollywoodfilm det heller. Supermor körde hem oss till Supermannahemmet och släppte av oss där. Sedan dess har vi mest pratat, ätit, sovit, pratat, ätit, sovit, duschat, pratat, sovit (eftersom jag hade ont i magen tidigare idag gick jag och lade mig och pang...däckad i 6 timmar) och nu ska vi äta igen. Därför måste jag härmed avsluta detta inlägg. Nu vet ni i alla fall att jag lever och har det bra (vilket var mitt egentliga syfte med det här inlägget). Allt väl på västfronten, så att säga. Sköt om er, så kanske jag plitar ner några rader snart igen. Kanske att jag till och med lägger lite energi på inlägget nästa gång och inte bara skriver rapport ;)
Stor kram till er alla underbara!
Shass
UPPDATERING 28/11 | Superman har världens otäckaste spis. Fick årets hjärtattack igår när han visade mig var alla saker står i skåpen här och jag av misstag råkade snäppa igång gas-reglaget till spisen. Hujedamig. Klamrade mig vettskrämd fast vid honom i flera minuter innan jag fattade att han stängt av den igen. Haha.
Plötsligt händer det
Jag förväntade mig det inte. Jag menar, jag hade ju till och med sagt att det troligtvis inte skulle komma på fråga. Jag sade: "Nej, något sådant tänker jag verkligen inte lägga någon energi på just nu." Jag sade att jag behövde mer tid med mig själv.
Haha. Yeah right.
Plötsligt händer det bara... och man inser att man, när det kommer till kritan, inte kan styra. Man kan välja, men varför välja bort något så bra?
Jag sade: Nej, jag vill inte ha något förhållande nu.
Då kom du. Hade jag inte träffat dig då, den där helgen jag är ganska säker på att jag aldrig kommer glömma, då hade jag kanske kunnat hålla fast vid de orden. Men när jag träffade dig insåg jag att jag inte skulle kunna vägra mer - särskilt inte sedan fjärilarna kom...
Min egen superman. Du hade rätt hela tiden. Tack för att du öppnade mitt hjärta. Jag är så oerhört lycklig att du finns. Jag saknar dig... Och varje dag saknar jag dig ännu mer.
Ik hou van jou.
Jouw Schat
I didn't expect it. I mean, I had even said that it probably was out of the question. I said: "No, I definitely won't put any energy in something like that at the moment. I said that I needed more time for myself.
Haha. Yeah right.
Suddenly, it just happens...and you realize that you, when it comes to the crunch, cannot control it. You can choose, but why choose to drop something so good?
I said: No, I don't want a relation at the moment.
Then you came. If I hadn't met you then, that weekend I'm pretty sure I will never forget, then I might have managed to hold on to those words. But when I met you, I realized that I wouldn't be able to refuse anymore - especially not since the butterflies came...
My own superman. You were right all the time. Thank you for opening my heart. I'm so incredibly happy that you exist. I miss you... And every day I miss you more.
Ik hou van jou.
Jouw Schat
Haha. Yeah right.
Plötsligt händer det bara... och man inser att man, när det kommer till kritan, inte kan styra. Man kan välja, men varför välja bort något så bra?
Jag sade: Nej, jag vill inte ha något förhållande nu.
Då kom du. Hade jag inte träffat dig då, den där helgen jag är ganska säker på att jag aldrig kommer glömma, då hade jag kanske kunnat hålla fast vid de orden. Men när jag träffade dig insåg jag att jag inte skulle kunna vägra mer - särskilt inte sedan fjärilarna kom...
Min egen superman. Du hade rätt hela tiden. Tack för att du öppnade mitt hjärta. Jag är så oerhört lycklig att du finns. Jag saknar dig... Och varje dag saknar jag dig ännu mer.
Ik hou van jou.
Jouw Schat
I didn't expect it. I mean, I had even said that it probably was out of the question. I said: "No, I definitely won't put any energy in something like that at the moment. I said that I needed more time for myself.
Haha. Yeah right.
Suddenly, it just happens...and you realize that you, when it comes to the crunch, cannot control it. You can choose, but why choose to drop something so good?
I said: No, I don't want a relation at the moment.
Then you came. If I hadn't met you then, that weekend I'm pretty sure I will never forget, then I might have managed to hold on to those words. But when I met you, I realized that I wouldn't be able to refuse anymore - especially not since the butterflies came...
My own superman. You were right all the time. Thank you for opening my heart. I'm so incredibly happy that you exist. I miss you... And every day I miss you more.
Ik hou van jou.
Jouw Schat
