Shass

När man aldrig har rest själv utanför Sveriges gränser känns det en aning skrämmande att kliva på ett tåg som oundvikligen kommer sätta en i den sitsen att man antingen måste välja att åka hem innan man nått Danmarksgränsen, eller får man morska upp sig, ta sig i kragen och resa. Jag var lite nervös när jag hoppade på tåget till Kastrup igår, men det gick så bra att det inte känns särskilt skrämmande såhär efteråt.

Det tar ungefär 3 timmar och 16 minuter att åka hemifrån mitt med tåget ner till Danmark. Eller ja, till Kastrup om vi ska vara petnoga. Jag halvsov en stor del av tiden, och frös, frös, frös. Resten av tiden läste jag Agnes and the Hitman av Jennifer Crusie (Uuunderbar bok!) och sms:ade så smått med mina nära och kära. Jag var en liten smula orolig att jag inte skulle ta mig av vid rätt station - högtalarljudet var inte det bästa gällande stationsutropet och jag var rädd att somna - men tågpersonalen var snälla och letade upp en kille som hjälpte mig av tåget och in på flygplatsen med all min packning. Tack så mycket, du okända man!
Inne på flygplatsen togs jag relativt omgående omhand av flygplatspersonalen som checkade in mitt bagage och hivade iväg mig till den tyyysta lilla del av stället där vi assistansberättigade får hålla hus. Där halvsomnade jag igen. ;) Vid det laget var jag trygg i min förvissning om att allt skulle gå bra och dessutom rätt stolt över att jag lyckats kommunicera med danskar utan att prata engelska. Det har aldrig gått förr, men nu gick det ganska bra. Till och med snubben som dök upp ungefär en timme före planet avgick och körde mig dit (!) på en sådandär konstig liten åksak som de mullrar runt med på flygplatsen lyckades jag kommunicera med, trots att han verkligen inte (som de andra) kunde tala danska åt svenskahållet. Vi satt på vår lilla åkmakapär och ondgjorde oss över kroppkakor och ostkaka med jordgubbssylt, vaniljsås OCH grädde. Hugaligen...

I alla fall. Jag kom på flygplanet som jag skulle och insåg när jag satt där i sätet att snaaart skulle jag vara framme! Framme hos min superman. Det var en rätt uppiggande tanke förstås, men å andra sidan gjorde den flygresan desto längre. Nånå, jag hade ju Agnes att sysselsätta mig med - något som jag verkligen inte klagar över. Underbara Crusie.

Superman och mor hans plockade upp mig när jag (efter att ha flirtat lite med flygplatsarbetarholländarna, åkt buss med dem, pratat om stoleken på flygplatser (INTE på någonting annat!) och hängt vid armen på en flygplatsarbetarholländska som hjälpte mig leta upp mitt bagage) dök upp i ankomsthallen. Jag förväntade mig att kanske skaka hand med hans mor, ifall hon ville det. Supermor chockade mig därför rätt mycket genom att först ta min hand, sedan krama mig och sedan pussa mig på kinderna och nästan på munnen. Det var ganska överväldigande måste jag säga :) Men glad blev jag. Tjattrande som små fiskmåsar struttade vi iväg ner till bilen och tuffade hemåt.

Och nu då? Tja, jag har inte så mycket mer spännande att förtälja. Inte för att ovanstående direkt skulle bli en Hollywoodfilm det heller. Supermor körde hem oss till Supermannahemmet och släppte av oss där. Sedan dess har vi mest pratat, ätit, sovit, pratat, ätit, sovit, duschat, pratat, sovit (eftersom jag hade ont i magen tidigare idag gick jag och lade mig och pang...däckad i 6 timmar) och nu ska vi äta igen. Därför måste jag härmed avsluta detta inlägg. Nu vet ni i alla fall att jag lever och har det bra (vilket var mitt egentliga syfte med det här inlägget). Allt väl på västfronten, så att säga. Sköt om er, så kanske jag plitar ner några rader snart igen. Kanske att jag till och med lägger lite energi på inlägget nästa gång och inte bara skriver rapport ;)

Stor kram till er alla underbara!
Shass

UPPDATERING 28/11 | Superman har världens otäckaste spis. Fick årets hjärtattack igår när han visade mig var alla saker står i skåpen här och jag av misstag råkade snäppa igång gas-reglaget till spisen. Hujedamig. Klamrade mig vettskrämd fast vid honom i flera minuter innan jag fattade att han stängt av den igen. Haha.