Jag får liksom ingen ordning
Det är lätt att ha ambitioner, men det är baske mig inte så himla lätt att uppnå sådant man föresatt sig. Det kan tyckas lätt att skissa upp planeringar, men sannerligen mindre lätt att följa dem till punkt och pricka. Bara en sådan sak som att göra allt man tänkt under en dag kan bli svårt ibland.
Jag hade tänkt skriva lite diverse här de senaste två månaderna. Har det blivit något skrivet? Nja. Enstaka inlägg, men långt ifrån allt jag hade bestämt mig för att lägga upp här. Jag hade dessutom tänkt att jag skulle ha kommit längre i skolarbetet vid det här laget än jag verkligen har. Varför har jag inte gjort det då? Ja det kan man fråga sig. Datorbrist/installation, sjukhusvistelse, icke-svar från lärare och sedan feberhalsonthuvudvärknackontsnorattack har väl satt några P:n och käppar i hjulet för det. Jojo.
Det är oerhört frustrerande att helt tyckas sakna förmåga att följa planeringar, att aldrig få någon ordning. Rörigt kaos, hej och hå. När allt det här skolstressandet och framtidsångestandet och livsplanerandet och hästgrubblandet och övriga bekymmer har flugit sin kos, DÅ ska jag fira, sanna mina ord.
Det är så lätt att tänka sig att allt går att planera. Men rätt vad det är kommer något ivägen och saboterar, och vips har planeringen spruckit och man sitter där som en nykläckt kyckling och fattar inte 1. vad som just sprack omkring en och 2. vad som hände. Man blinkar mot världen och försöker få rätsida på hur man ska lösa detta oändliga kaos som bara tornar upp sig på alla håll och kanter.
Nej usch så får vi inte tänka... nu tänker vi på något annat. Genast.
Våren verkar äntligen ha bestämt sig för att titta hit en sväng. I förrgår kväll var det så underbart väder, så mor och jag stack ut med Honey och cykeln för att lukta på den. Våren alltså, inte cykeln ;). Det var så skönt och lugnande att skritta fram genom skogen på min vackra underbara welsh cob och bara njuta av solen som silades mellan träden och luften som äntligen luktade vår och att skratta och tramsa med mamma, men också dryfta allvarligare ting. Ibland blir det på något vis enklare att ta upp saker när man sitter på ryggen av ett stort, varmt, levande underverk som verkar njuta av att komma ut och lufsa lika mycket som man gör själv.
På tal om planeringar så har jag dagen till ära planerat att hålla mitt löfte om att uppdatera Twittern åt Dutch Showdown Team, så jag ska nog avrunda här. Hur jag råkade få denna titel, officiell turneringsresultatsuppdaterare, vet jag inte riktigt, men jag misstänker att det har att göra med att jag så noggrant uppdaterade min egen Supermans twitter med hans individuella resultat igår. Om jag får in det i planeringen ska jag plugga också. Hade jag tänkt. Det är tanken som räknas. Typ...
Hur som haver, jag återkommer snart. När jag får tid. Om jag får någon ordning.
Er alldeles egna Shass
Jag hade tänkt skriva lite diverse här de senaste två månaderna. Har det blivit något skrivet? Nja. Enstaka inlägg, men långt ifrån allt jag hade bestämt mig för att lägga upp här. Jag hade dessutom tänkt att jag skulle ha kommit längre i skolarbetet vid det här laget än jag verkligen har. Varför har jag inte gjort det då? Ja det kan man fråga sig. Datorbrist/installation, sjukhusvistelse, icke-svar från lärare och sedan feberhalsonthuvudvärknackontsnorattack har väl satt några P:n och käppar i hjulet för det. Jojo.
Det är oerhört frustrerande att helt tyckas sakna förmåga att följa planeringar, att aldrig få någon ordning. Rörigt kaos, hej och hå. När allt det här skolstressandet och framtidsångestandet och livsplanerandet och hästgrubblandet och övriga bekymmer har flugit sin kos, DÅ ska jag fira, sanna mina ord.
Det är så lätt att tänka sig att allt går att planera. Men rätt vad det är kommer något ivägen och saboterar, och vips har planeringen spruckit och man sitter där som en nykläckt kyckling och fattar inte 1. vad som just sprack omkring en och 2. vad som hände. Man blinkar mot världen och försöker få rätsida på hur man ska lösa detta oändliga kaos som bara tornar upp sig på alla håll och kanter.
Nej usch så får vi inte tänka... nu tänker vi på något annat. Genast.
Våren verkar äntligen ha bestämt sig för att titta hit en sväng. I förrgår kväll var det så underbart väder, så mor och jag stack ut med Honey och cykeln för att lukta på den. Våren alltså, inte cykeln ;). Det var så skönt och lugnande att skritta fram genom skogen på min vackra underbara welsh cob och bara njuta av solen som silades mellan träden och luften som äntligen luktade vår och att skratta och tramsa med mamma, men också dryfta allvarligare ting. Ibland blir det på något vis enklare att ta upp saker när man sitter på ryggen av ett stort, varmt, levande underverk som verkar njuta av att komma ut och lufsa lika mycket som man gör själv.
På tal om planeringar så har jag dagen till ära planerat att hålla mitt löfte om att uppdatera Twittern åt Dutch Showdown Team, så jag ska nog avrunda här. Hur jag råkade få denna titel, officiell turneringsresultatsuppdaterare, vet jag inte riktigt, men jag misstänker att det har att göra med att jag så noggrant uppdaterade min egen Supermans twitter med hans individuella resultat igår. Om jag får in det i planeringen ska jag plugga också. Hade jag tänkt. Det är tanken som räknas. Typ...
Hur som haver, jag återkommer snart. När jag får tid. Om jag får någon ordning.
Er alldeles egna Shass
Styr och ställer med vardagsbestyr
Ju längre tiden går, desto mer och mer inser jag skillnaden mellan att som tonåring vara kär i en pojke som bor hemma hos sina föräldrar och "får allt serverat", och att som snart 23 vara kär i en man som rår sig själv. Nej, jag vill inte påstå att tonårskärleken är mindre "på riktigt" än någon annan kärlek - det vore orätt. Men det här, det här känns riktigt på riktigt. Verkligt. Så som det ska vara. Min Superman är en man, ingen pojke - Det är en vuxen människa med förmågan att ta ansvar, tänka långsiktigt och aktivt arbeta för ett fungerande, hållbart förhållande.
Fast det var inte honom jag tänkte prata om. ;) Jag tänkte prata om insikter som jag - till min stora förvåning - lyckats komma över under de veckor jag varit i hans omedelbara närhet.
Tvätt, till exempel. Åratal av pust och stånk från tvättande familjemedlemmar (ingen specifik utpekad såhär offentligt) har gett mig uppfattningen om att tvätt är något pustigt, stånkigt och oerhört jobbigt. Under de tre år jag bott själv har jag också under de allra flesta tvättdagar instämt i detta - Tvätta är pest (Med vissa undantag för dagar då det känns OK att fundera och tvätta)!
Här, med tvättfaciliteterna lättåtkomliga i samma bygge där jag befinner mig under dagarna känns det inte alls lika jobbigt. Om det är skillnaden mellan att behöva släpa ner femtioelvakilos tvättsäckar till en skruttig tvättstuga där hälften av atiraljerna är mer eller mindre ur funktion och att ha både tvättmaskin och torktumlare i hallen (mer eller mindre), det vet jag inte. Men det känns inte som någon större ansträgning att slänga in en maskin tvätt här, medan det hemma känns som ett helt projekt att behöva syssla med dito aktiviteter. Här kan jag till och med finna ro i det - allt från att slänga in tvätten i maskinen till att skaka, vika, stapla och sortera alltsammans när det är färdigt. Det är avstressande för mig.
Eller matlagning. OK, jag lagar inte mat här - min skräck för gasspisen är alltför stor. Men att hjälpa till med maten känns bra. Att förbereda kött och grönsaker, att ordna med sallad, att hjälpas åt med dukning och undanplockning och sådant... det känns bra. Det känns... på riktigt. Teamwork. Som det ska vara.
Eller disk. Jaaa ja, jag erkänner att jag inte jublar över att ta hand om den jämt, det gör jag inte. Men tar jag mig bara i kragen, haffar med mig en bok och sätter igång är det också ganska skönt. Jag får en stund för mig själv då jag kan läsa i lugn och ro, filosofera, fundera, planera elaka intriger i mina noveller och så vidare. Ibland är de stunderna ett helvete - jag är tyvärr den alltförmyckettänkandeochgrubblande sorten - men ofta är de också en stunds egentid. Så illa är det ju faktiskt inte.
Är jag den perfekta husfrun, eller vad? ;) Jag vet, kanske kommer jag om 2 år, eller 10, eller 35 (eller 1,5 vecka) hata att behöva plocka ur den förbannade torktumlaren och torka av den djävla diskbänken och för i helskotta plocka upp de förbaskade handdukarna som ligger och skräpar där min man gått fram (fast ska sanningen fram så plockar han faktiskt numera upp dem efter sig...) - för att inte tala om alla förskruttade ondskefulla stygga elaka ENSTRUMPOR! Men just nu känns det bara bra. Det känns helt OK att göra sådant här. Folk verkar så ofta vara rädda för vardagen i ett förhållande, särskilt när det är nytt. Men jag är inte rädd. Om jag inte kan dela sådanahär dagar nu, hur ska jag då kunna göra det om 10 år? 15? 127?
Nej, nu ska jag sluta tråka er med mina hemmafruerliga funderingar och göra lite nytta. Om jag inte missminner mig helt finns det handdukar och sängkläder att vika...
(Och nä. Allt hushållsrelaterat jobb gör jag inte. Det är faktiskt ganska jämnställt. Så oroa er inte - patriarkatet regerar inte helt här ;).)
Med all hjärtlig värme,
Er alldeles egna Shass
Fast det var inte honom jag tänkte prata om. ;) Jag tänkte prata om insikter som jag - till min stora förvåning - lyckats komma över under de veckor jag varit i hans omedelbara närhet.
Tvätt, till exempel. Åratal av pust och stånk från tvättande familjemedlemmar (ingen specifik utpekad såhär offentligt) har gett mig uppfattningen om att tvätt är något pustigt, stånkigt och oerhört jobbigt. Under de tre år jag bott själv har jag också under de allra flesta tvättdagar instämt i detta - Tvätta är pest (Med vissa undantag för dagar då det känns OK att fundera och tvätta)!
Här, med tvättfaciliteterna lättåtkomliga i samma bygge där jag befinner mig under dagarna känns det inte alls lika jobbigt. Om det är skillnaden mellan att behöva släpa ner femtioelvakilos tvättsäckar till en skruttig tvättstuga där hälften av atiraljerna är mer eller mindre ur funktion och att ha både tvättmaskin och torktumlare i hallen (mer eller mindre), det vet jag inte. Men det känns inte som någon större ansträgning att slänga in en maskin tvätt här, medan det hemma känns som ett helt projekt att behöva syssla med dito aktiviteter. Här kan jag till och med finna ro i det - allt från att slänga in tvätten i maskinen till att skaka, vika, stapla och sortera alltsammans när det är färdigt. Det är avstressande för mig.
Eller matlagning. OK, jag lagar inte mat här - min skräck för gasspisen är alltför stor. Men att hjälpa till med maten känns bra. Att förbereda kött och grönsaker, att ordna med sallad, att hjälpas åt med dukning och undanplockning och sådant... det känns bra. Det känns... på riktigt. Teamwork. Som det ska vara.
Eller disk. Jaaa ja, jag erkänner att jag inte jublar över att ta hand om den jämt, det gör jag inte. Men tar jag mig bara i kragen, haffar med mig en bok och sätter igång är det också ganska skönt. Jag får en stund för mig själv då jag kan läsa i lugn och ro, filosofera, fundera, planera elaka intriger i mina noveller och så vidare. Ibland är de stunderna ett helvete - jag är tyvärr den alltförmyckettänkandeochgrubblande sorten - men ofta är de också en stunds egentid. Så illa är det ju faktiskt inte.
Är jag den perfekta husfrun, eller vad? ;) Jag vet, kanske kommer jag om 2 år, eller 10, eller 35 (eller 1,5 vecka) hata att behöva plocka ur den förbannade torktumlaren och torka av den djävla diskbänken och för i helskotta plocka upp de förbaskade handdukarna som ligger och skräpar där min man gått fram (fast ska sanningen fram så plockar han faktiskt numera upp dem efter sig...) - för att inte tala om alla förskruttade ondskefulla stygga elaka ENSTRUMPOR! Men just nu känns det bara bra. Det känns helt OK att göra sådant här. Folk verkar så ofta vara rädda för vardagen i ett förhållande, särskilt när det är nytt. Men jag är inte rädd. Om jag inte kan dela sådanahär dagar nu, hur ska jag då kunna göra det om 10 år? 15? 127?
Nej, nu ska jag sluta tråka er med mina hemmafruerliga funderingar och göra lite nytta. Om jag inte missminner mig helt finns det handdukar och sängkläder att vika...
(Och nä. Allt hushållsrelaterat jobb gör jag inte. Det är faktiskt ganska jämnställt. Så oroa er inte - patriarkatet regerar inte helt här ;).)
Med all hjärtlig värme,
Er alldeles egna Shass
