Livstecken
Man skulle kunna tro att det inte rör på sig alls, men det gör det. Under ytan. Ibland sprattlar det till litegrann, rycker lite, darrar. Även om bloggen står stilla händer det saker runtomkring, periodvis mer än vad som känns hanterbart.
Livstecken.
Det har varit tufft ett tag nu. Den senaste månaden har varit väldigt tung. Det börjar tack och lov bli bättre, och om saker fortsätter gå framåt hoppas jag kunna rycka liv i bloggen så småningom. Jag tycker ju faktiskt om att skriva. Ibland måste man emellertid lägga energin på andra saker. Prioritera, ni vet.
Jag mår bra nu. Jag drömmer fortfarande mardrömmar, jag oroar mig fortfarande för framtiden, men jag mår bra. Jag jobbar med mig själv, min självkänsla och mitt självförtroende. Jag (läs: vi) har börjat träna på gym lite försiktigt och det känns bra. Jag har börjat bygga på två vänskaper i Holland. Jag har börjat få lite hopp om framtiden och om en månad flyttar jag ut ur lägenheten som varit mitt hem de senaste 3,5 åren. På ett sätt känns det sorgligt, men samtidigt är det ett steg framåt, ett fönster som slås upp mot världen och nya möjligheter.
Vart jag ska ta vägen? Tills vidare tidvis en trappa upp, tidvis de 3 milen ut till mor. Tidvis Holland. Om saker går som jag önskar att de ska kommer det sista tidviset förr eller senare inte vara ett tidvis längre.
Ja. Jag kommer sakna min familj. Min Chili. Min röda krokodil och min vackra vildblomma. Ja, jag kommer sakna mina vänner. Jag kommer sakna närheten till alla jag älskar.
Men vi är inte där än. Och världen är inte så stor nu. "Hemma" ligger bara en halvdag bort.
Det går alltid att komma tillbaka.
Men allt det där är framtid. Just nu känns det minst lika viktigt, om inte viktigare, att fokusera på nuet.
Jag har inte slutat än. Jag tycker för mycket om att skriva till er. Jag tycker för mycket om att ha lärt känna er litegrann genom era kommentarer. Jag tycker för mycket om att lufta mina funderingar, recensera böcker och musik, skriva strunt och stundvis prata allvar. Jag tycker för mycket om er.
Jag är snart tillbaka. När snart är vet jag inte än, men snart blir det i alla fall.
Med värme,
Er alldeles egna Shass
Livstecken.
Det har varit tufft ett tag nu. Den senaste månaden har varit väldigt tung. Det börjar tack och lov bli bättre, och om saker fortsätter gå framåt hoppas jag kunna rycka liv i bloggen så småningom. Jag tycker ju faktiskt om att skriva. Ibland måste man emellertid lägga energin på andra saker. Prioritera, ni vet.
Jag mår bra nu. Jag drömmer fortfarande mardrömmar, jag oroar mig fortfarande för framtiden, men jag mår bra. Jag jobbar med mig själv, min självkänsla och mitt självförtroende. Jag (läs: vi) har börjat träna på gym lite försiktigt och det känns bra. Jag har börjat bygga på två vänskaper i Holland. Jag har börjat få lite hopp om framtiden och om en månad flyttar jag ut ur lägenheten som varit mitt hem de senaste 3,5 åren. På ett sätt känns det sorgligt, men samtidigt är det ett steg framåt, ett fönster som slås upp mot världen och nya möjligheter.
Vart jag ska ta vägen? Tills vidare tidvis en trappa upp, tidvis de 3 milen ut till mor. Tidvis Holland. Om saker går som jag önskar att de ska kommer det sista tidviset förr eller senare inte vara ett tidvis längre.
Ja. Jag kommer sakna min familj. Min Chili. Min röda krokodil och min vackra vildblomma. Ja, jag kommer sakna mina vänner. Jag kommer sakna närheten till alla jag älskar.
Men vi är inte där än. Och världen är inte så stor nu. "Hemma" ligger bara en halvdag bort.
Det går alltid att komma tillbaka.
Men allt det där är framtid. Just nu känns det minst lika viktigt, om inte viktigare, att fokusera på nuet.
Jag har inte slutat än. Jag tycker för mycket om att skriva till er. Jag tycker för mycket om att ha lärt känna er litegrann genom era kommentarer. Jag tycker för mycket om att lufta mina funderingar, recensera böcker och musik, skriva strunt och stundvis prata allvar. Jag tycker för mycket om er.
Jag är snart tillbaka. När snart är vet jag inte än, men snart blir det i alla fall.
Med värme,
Er alldeles egna Shass
