Shass

Det är så svårt att förklara. Att hitta de rätta orden. På något vis finns de inte, kanske är de inte uppfunna än. De vill finnas, men de vet inte själva hur de ska låta, hur tungan ska forma dem, hur stämbanden ska vibrera för att förflytta dem från hjärtat till luften. De är så många, ändå blir de inga alls långt innan de snuddar läpparna, nästan innan de existerat som tankar.

När du ligger där under det tunna täcket, lite halvdåsig men ändå vaken, då blir hjärtat så stort i bröstet att revbenen nästan trillar ut och skramlar ner på golvet. Du är så fin där du ligger, så mjuk och så varm. Jag vill bara krypa ner intill dig, lägga huvudet på din axel. Vill ta hand om dig. Längtan som hängt på ryggen och slitit i hjärteroten de senaste tre timmarna omvandlas till kittlande lycka när jag sjunker ned på pallen intill och tar din trygga, varma hand i min. Jag har längtat så efter att få röra vid dig, höra dig, känna din doft - och ändå har bara några timmar passerat sedan jag sist såg dig. Du har sovit, inte märkt tidens gång, och jag har önskat mig själv tillbaka till dig varenda sekund.

Och jag vill bara krama dig.
Och krama dig.
Och krama dig.
Igen.
Och igen.
Och igen.
I timmar. Minuter. Dagar. År. Sekunder. Evigheters evigheter.

För jag vill att du ska känna. Vill att du ska veta. Vill att du ska förstå att inga ord finns som kan beskriva hur jag känner, hur jag nästan spricker av stolthet och kärlek, förundran och lycka över att få vara med dig. Det känns så starkt att det nästan gör ont. När jag sitter där på pallen vid sängen med din hand i min, önskar jag så att jag ska finna de rätta, ännu inte uppfunna orden för att säga det som tre svenska, tre engelska eller fyra holländska ord just i det ögonblicket inte räcker till för att uttrycka.

Hur mycket jag älskar dig, min egen Superman.

---

It's so hard to explain. To find the right words. Somehow they don't exist, maybe they're not even invented yet. They want to exist, but they don't know how to sound, how the tongue shall form them, how the vocal cords must vibrate to move them from the heart to the air. They are so many, yet they become none long before they touch the lips, almost before they've existed as thoughts.

As you lay there under the thin quilt, a bit drowsy yet awake, then the heart grows so big in the chest that the ribs almost fall out and clatter down on the floor. You're so fine where you lay, so soft and so warm. I just want to crawl down beside you, put my head on your shoulder. Want to take care of you. The longing, which has been hanging on my back tearing at the heart root for the last three hours, transforms into tickling happiness as I sink down on the stool beside you and take your secure, warm hand in mine. I've been yearning to touch you, hear you, smell you - and still just a few hours has passed since I last saw you. You have slept, not noticed the time passing by, and I've wished myself back to you every second.

And I just want to hug you.
And hug you.
And hug you.
Again.
And again.
And again.
For hours. Minutes. Days. Years. Seconds. Eternally.

Because I want you to feel. Want you to know. Want you to understand that there are no words that can fully describe how I feel, how I'm almost bursting of pride, love, wonder and joy by just being with you. A feeling so strong it almost hurts. As I sit there on the stool beside the bed with your hand in mine, I'm dying to find the right, not yet invented words to say what three swedish, three english or four dutch words in that very moment can't manage to fully express.

How much I love you, my own Superman.

Min bästa vän är klädd i grönt. Det är den där riktigt gröna gröna, den som min mor alltid kommenterade med "den passar i ditt kök". Mitt nuvarande kök har inte gröna detaljer dock, så kanske borde jag tipsa min vän om att byta outfit. Smal och lite mindre hård än mjuk är min bästa vän, lite sådär lagom (och ett sexpack har han), och precis tillräckligt lång för att vara behaglig att krama. För behaglig att krama, det är min bästa vän. Värmen som denna bästis sprider kan hjälpa mot det mesta: frusenhet, ensamhet, sömnlöshet, nackont, magont, mensvärk, ryggont - you name it. Det är en vän att (som ungdomarna idag säger) chilla med, ligga och lata sig på soffan med eller halvdåsa på sängen med läsande en god bok. Det är en fantastisk vän som aldrig sviker, som alltid finns där för att trösta och värma när världen känns hård och kall. Han är rätt tystlåten dock, en sådandär typ som är tyst tills man själv börjar prata och med sin tystnad tvingar en att själv finna svar på sina frågor och funderingar. Ger han någon gång ifrån sig något ljud så är det knappt mer än en viskning, en lite rasslande sådan.

Min bästa vän heter Mikrovågsugnskudden och består av tyg och vete uppdelat i 6 sektioner för bästa möjliga konfort och värmespridning. ;)

Okej då, jämför man med de mänskliga vänner jag har slår han väl inte så högt på skalorna kanske, även om han är himla trevlig att proppa in i mikron och efter fem minuter (eftersom vår mikro är den sämsta som tillverkats på denna sidan ekvatorn) dra ut och värma sig med. Detta har jag just gjort. Eftersom min Superman råkar vara på jobbet och jag känner mig både frusen, trött och halvkrasslig ska jag och min bästis nu ta en bokläsareunderfluffigafiltenliggaruppvärmarpowernap på vår alldeles för korta soffa. Imorgon ska jag försöka posta ett litet inlägg om mötet med en otroligt snäll musiker. Inom kort ska jag också berätta vilket fuskbygge vi bor i, min Superman och jag.

Men nu är det soffpotatisdags för mig och min grönklädda bästis. Hoppas ni har det lika varmt som jag har när han är med mig. :) Sköt väl om er.

Varma mikrokuddekramar från Shass i Hollandshöstrusket

Ibland har jag haft problem att skriva av den enkla anledningen att det känts som om det funnits för lite att skriva om. Just nu har jag problem att skriva eftersom jag inte vet var jag ska börja. Det händer så mycket just nu att jag inte riktigt hänger med. Tiden går så fort att jag önskar det fanns ett handtag att klamra sig fast i och en broms att dra i. Jag hinner inte med!

För att försöka hålla det relativt kort...

Den 25:e oktober åkte vi (Superman och jag) till Stockholm är han hade en av de viktigaste turneringarna inom Showdown. Jag hann träffa lite vänner där - Lettie (som jag tittade på skelett med!), Naia och Ida - och hängde runt så mycket med holländare under dagarna att jag knappt sade ett ord på svenska under hela helgen. Turneringen gick inte riktigt som planerat, men vi överlevde den i alla fall båda två och åkte på söndagen hem till min familj.

På hemmaplan har vi lagat mat och skvallrat med pappa, haft möte med min kurator, spelat kort och Pokemon med småsyskonen, pussat på hästarna, klappat på Chili, repat inför gig, gigat, brunchat och diverse annat. Giget i lördags var lite kul, eftersom killen som bokat mig slagit i alla att jag var från Holland men var en jäkel på svenska. De trodde helt på det... tills jag sjungit första låten (på holländska) och glatt avslöjade att det hela bara var hittepå och att jag kommer från Sydsverige.

Efter ca 1,5 fullspäckad vecka (vi hann knappt med oss själva) i min lilla stad tog vi vårt pick och pack och återvände till Holland (igår). Här väntar en tämligen häktisk tid också. Idag har jag tvättat, tvättat och tvättat. Och tvättat. Och tvättat. Men utöver det har jag pratat i telefon med en av mina största låtskrivarförebilder (gissa om jag var nervös!) och ordnat ett möte (!!!) inför fredag. Jag är så spänd inför detta att jag knappt kan sitta still. Jag skuttade runt här i vardagsrummet en stund efter samtalet. Det känns oerhört spännande att få träffa någon som - även om han inte är någon superkändis (långt ifrån) - har lyckats med sin musik och som jag beundrar mycket och gärna sjunger låtar av när jag spelar live.

Så, det var lite kort om vad som står och stått på här. Nu har jag inte tid att skriva mer (och inte ro heller), så jag slutar här. Förhoppnigsvis dyker det upp något mer givande inlägg snart, när jag får tid att ploppa ner aktern i en stol och har ro att skriva. Tills dess, ta väl hand om er!