Ni, hur mår ni och anstormande sömnpsykologi
Det är inte utan att man undrar ibland varför folk ställer frågan "Hur mår du?" eller "Hur är det?". Jag satt igår i samspråk med Korpralen, och vi kom in på just det ämnet. Varför i hela fridens namn frågar folk efter hur andra människor mår när de ändå egentligen inte vill veta? Varför ställer man en fråga på vilken man inte vill ha ett ärligt svar? Jo, det är min teori: De allra flesta människor som frågar en bekant, granne, gammal klasskompis eller dito om hur det är med dem vill helt enkelt att man ska svara: "Jo tack, bara bra". Hur det egentligen är med en struntar de fullkomligt i - de frågar bara av artighet. Och SKULLE MAN gud förbjude berätta hur det är med en står de nervös och/eller otåligt och väntar på att man ska bli klar så de kan smita därifrån och slippa ha med ett eventuellt dåligtmående att göra.
Nej, det är väl klart att man inte behöver lägga ut sitt livsa alla eländen för varenda kotte man möter. Å andra sidan, varför frågar folk om de ändå inte vill veta? Kan de inte hellre hålla snattran då och antingen fråga något annat som de faktiskt VILL veta, eller inte fråga alls?
Håhå jaja...
En annan sak jag funderat på väldigt länge (i åratal faktiskt) och tänkt blogga om i ungefär en månads tid nu är det där Ni. Ni vet det där artiga Niet som vi i Sverige inte alls, eller väldigt sällan, använder nuförtiden.
Jag vet att jag hade problem med detta Niande redan på karatetiden. Antagligen kom det sig av att jag läser och skriver alldeles för mycket fantasy, som ofta utspelar sig i en tid eller miljö där Ni liksom hör till. Det gjorde att jag ibland inte visste om jag skulle säga du eller Ni till mina tränare, och därför kompenserade genom att bygga om alla meningar så jag skulle slippa använda pronomen alls.
När jag var hemma i Sverige sist, eller snarare när jag var påväg hem hit från Sverige, märkte jag åter hur detta Ni spökade för mig. Här i Nederländerna är det nämligen, liksom i många andra länder UTOM vårt lilla Sverige, brukligt att nia (eller min herre:a eller min fru:a) personer som man inte känner eller som är äldre än en själv, såvida de inte sagt att det är OK att säga du. Personer i "högre samhällsställning", som läkare t ex. ska absolut nias eller doktorn:as. Kalla det gammeldags om ni vill, men spökar för mig gör det. Jag kom nämligen på mig själv att nära på nia varenda okänd människa jag pratade med, och tvekade därför varje gång jag skulle påbörja en mening. Detta på svenska, i ett land och i en tid där Ni inte längre brukas. "Borde jag säga Ni?" tänkte jag hela tiden och kunde inte bestämma mig. "Borde jag...?"
Idag ska jag till doktorn. Vår vanliga husläkare - som vi får dua - är på semester, så idag blir det hennes far jag ska besöka. Det är en äldre man, och en "traditionell doktor", enligt min Superman. Jag har lovat att vara duktig och nia herrn och säga "herrn" eller "doktorn". Det gör vi ju inte heller i Sverige. Det fåniga är att med en sådan approach spökar det om möjligt ÄNNU MER i min lilla hjärna. Borde man niga också...?
Ja jisses vilka konstigheter människor har för sig egentligen. Och ändå kan jag inte låta bli att tänka att det väl ändå är artigt och respektfullt att nia folk man inte känner. Här har jag börjat bli så van vid det att det inte känns så väldigt märkligt - nu är det märkligare att inte göra det i Sverige istället. Konstigt hur fort man vänjer sig vid saker...
Vad tycker ni, borde man nia folk man inte känner? Gör ni det?
Till sist en liten mardrömsbehandlingsuppdatering. Det har äntligen börjat hända saker här, kan man säga. För några veckor sedan var vi nämligen hos fru doktorn (den vi får dua) och pratade om mina mardrömmar och sömnproblem. Hon skrev genast remiss till ett Sömncentrum här i Haag där mina problem ska utredas med hjälp av psykologer specialiserade på sömn och sömnproblem, neurologer och gud vet allt. Tyvärr var väntetiden lång, varför hon (efter någraminuters sittande i valet och kvalet) beslöt att eventuellt ändra min medicinering i början av september, när hon är tillbaka från semestern. Det finns nämligen, berättade hon, en annan antidepressiv medicin som tydligen ska kunna ha viss effekt på sömn och mardrömmar. Hon ville emellertid inte ändra före sin semester, eftersom hon "vill ha koll på mig" när jag börjar med den nya medicinen.
Hur som haver. Den 4 oktober har jag fått tid för ett inskrivningsmöte vid Sömncentrumet. Mötet är 3 timmar långt, och antagligen kommer diverse undersökningar också äga rum. Riktigt vad som kommer ske vet jag inte än, men jag är väldigt nyfiken på det hela. Om jag blir inlagd där eller ej vet jag inte heller. Jag tror inte det, med tanke på att min trygghetskänsla drastiskt minskar om jag befinner mig på något som ens är i närheten av ett sjukhus, varför mardrömmarna antagligen också blir värre då, men vi får väl se. Blir spännande och mycket intressant. Förhoppningsvis kommer väl någon sorts lösning hittas till mina mardrömmar. Det vore minst sagt fantastiskt.
Jaha, det var det. Tänk, om jag delat upp det här i tre olika poster istället kunde ni sluppit vänta så länge mellan varje inlägg, och sluppit få så långa sådana att läsa. Nåja. Nästa gång...!
Ta hand om er!
Nej, det är väl klart att man inte behöver lägga ut sitt livsa alla eländen för varenda kotte man möter. Å andra sidan, varför frågar folk om de ändå inte vill veta? Kan de inte hellre hålla snattran då och antingen fråga något annat som de faktiskt VILL veta, eller inte fråga alls?
Håhå jaja...
En annan sak jag funderat på väldigt länge (i åratal faktiskt) och tänkt blogga om i ungefär en månads tid nu är det där Ni. Ni vet det där artiga Niet som vi i Sverige inte alls, eller väldigt sällan, använder nuförtiden.
Jag vet att jag hade problem med detta Niande redan på karatetiden. Antagligen kom det sig av att jag läser och skriver alldeles för mycket fantasy, som ofta utspelar sig i en tid eller miljö där Ni liksom hör till. Det gjorde att jag ibland inte visste om jag skulle säga du eller Ni till mina tränare, och därför kompenserade genom att bygga om alla meningar så jag skulle slippa använda pronomen alls.
När jag var hemma i Sverige sist, eller snarare när jag var påväg hem hit från Sverige, märkte jag åter hur detta Ni spökade för mig. Här i Nederländerna är det nämligen, liksom i många andra länder UTOM vårt lilla Sverige, brukligt att nia (eller min herre:a eller min fru:a) personer som man inte känner eller som är äldre än en själv, såvida de inte sagt att det är OK att säga du. Personer i "högre samhällsställning", som läkare t ex. ska absolut nias eller doktorn:as. Kalla det gammeldags om ni vill, men spökar för mig gör det. Jag kom nämligen på mig själv att nära på nia varenda okänd människa jag pratade med, och tvekade därför varje gång jag skulle påbörja en mening. Detta på svenska, i ett land och i en tid där Ni inte längre brukas. "Borde jag säga Ni?" tänkte jag hela tiden och kunde inte bestämma mig. "Borde jag...?"
Idag ska jag till doktorn. Vår vanliga husläkare - som vi får dua - är på semester, så idag blir det hennes far jag ska besöka. Det är en äldre man, och en "traditionell doktor", enligt min Superman. Jag har lovat att vara duktig och nia herrn och säga "herrn" eller "doktorn". Det gör vi ju inte heller i Sverige. Det fåniga är att med en sådan approach spökar det om möjligt ÄNNU MER i min lilla hjärna. Borde man niga också...?
Ja jisses vilka konstigheter människor har för sig egentligen. Och ändå kan jag inte låta bli att tänka att det väl ändå är artigt och respektfullt att nia folk man inte känner. Här har jag börjat bli så van vid det att det inte känns så väldigt märkligt - nu är det märkligare att inte göra det i Sverige istället. Konstigt hur fort man vänjer sig vid saker...
Vad tycker ni, borde man nia folk man inte känner? Gör ni det?
Till sist en liten mardrömsbehandlingsuppdatering. Det har äntligen börjat hända saker här, kan man säga. För några veckor sedan var vi nämligen hos fru doktorn (den vi får dua) och pratade om mina mardrömmar och sömnproblem. Hon skrev genast remiss till ett Sömncentrum här i Haag där mina problem ska utredas med hjälp av psykologer specialiserade på sömn och sömnproblem, neurologer och gud vet allt. Tyvärr var väntetiden lång, varför hon (efter någraminuters sittande i valet och kvalet) beslöt att eventuellt ändra min medicinering i början av september, när hon är tillbaka från semestern. Det finns nämligen, berättade hon, en annan antidepressiv medicin som tydligen ska kunna ha viss effekt på sömn och mardrömmar. Hon ville emellertid inte ändra före sin semester, eftersom hon "vill ha koll på mig" när jag börjar med den nya medicinen.
Hur som haver. Den 4 oktober har jag fått tid för ett inskrivningsmöte vid Sömncentrumet. Mötet är 3 timmar långt, och antagligen kommer diverse undersökningar också äga rum. Riktigt vad som kommer ske vet jag inte än, men jag är väldigt nyfiken på det hela. Om jag blir inlagd där eller ej vet jag inte heller. Jag tror inte det, med tanke på att min trygghetskänsla drastiskt minskar om jag befinner mig på något som ens är i närheten av ett sjukhus, varför mardrömmarna antagligen också blir värre då, men vi får väl se. Blir spännande och mycket intressant. Förhoppningsvis kommer väl någon sorts lösning hittas till mina mardrömmar. Det vore minst sagt fantastiskt.
Jaha, det var det. Tänk, om jag delat upp det här i tre olika poster istället kunde ni sluppit vänta så länge mellan varje inlägg, och sluppit få så långa sådana att läsa. Nåja. Nästa gång...!
Ta hand om er!
