Trög torka
Det har varit väääldigt trögt och torrt här på min blogg senaste tiden. Hela det här året faktiskt. Det finns ingenting att skriva om, tycker jag. Ingenting pockar på min uppmärksamhet längre.
Vad ska jag göra? Ska jag kanske ta en paus ett tag och hoppas på att det blir bättre? Eller ska jag lägga ner hela de thära spektatlket for good? Kanske blir det bättre framöver när jag har lite mindre att stå i...kanske inte.
Hur ska jag göra, tycker ni? Har ni några förslag? Om jag ska fortsätta försöka hålla det här vid liv, har ni några förslag på vad jag ska skriva här i sådana fall? Vad vill ni läsa om?
Tacksam för råd.
Yours truly,
Shass
Vad ska jag göra? Ska jag kanske ta en paus ett tag och hoppas på att det blir bättre? Eller ska jag lägga ner hela de thära spektatlket for good? Kanske blir det bättre framöver när jag har lite mindre att stå i...kanske inte.
Hur ska jag göra, tycker ni? Har ni några förslag? Om jag ska fortsätta försöka hålla det här vid liv, har ni några förslag på vad jag ska skriva här i sådana fall? Vad vill ni läsa om?
Tacksam för råd.
Yours truly,
Shass
Det är enklare med djur
Ibland undrar jag om det inte är så att jag skulle passa bättre i djurvärlden.
När jag var liten och Lejonkungen just kommit ut ville jag inget hellre än att bli ett lejon. Jag lurade till och med i min bästis att när man blev stor kunde en doktor operera om en så man blev ett lejon. Jojomen.
När jag var i 12-13-årsåldern gjorde jag ett test i en MinHäst-tidning om vilken hästras man skulle vara om man var en häst. Det påstod att jag skulle varit en arab. Jag tänkte på det ibland, särskilt när min gympalärare ville att jag skulle "galoppera" under uppvärmningen...då föreställde jag mig att jag var en arab med flygande man som rörde sig lika graciöst och lätt som ett framdrivande sommarmoln. (Stämde givetvis rätt illa med sanningen...)
Varg är det många som benämnt mig, i synnerhet sedan jag började rollspela när jag var 15-16. Det gillade jag, särskilt när även folk i "vanliga världen" också kallade mig Varg eller Lilla Varg. Ett par av mina vänner har plockat fram egenskaper hos mig som de verkligen förknippar med vargar och det känns uppmuntrande på något vis.
Jag har lite svårt för stora folkgrupper, särskilt om jag inte känner människorna i fråga. Det är inte direkt så att jag är rädd, det är mer så att jag inte vill eller kan ta plats. Min räddning i sådana sammanhang är ibland djur.
När jag och Superman för någon vecka sedan var och firade en vän till honom som fyllde 60 var det sådär igen. Jag vet inte riktigt hur jag ska göra när det är mycket folk jag inte känner. När jag jobbar är det inget problem, då är jag i min "proffessionella yrkesroll"... men privat. Huga. Som tur väl var fanns det två hundar där. Den lilla gatukorsningen blev min räddning.
Djur bryr sig inte om vilket språk jag pratar. Denna lilla vovva brydde sig bara om att jag skulle fortsätta klia henne. Det gjorde jag gärna. Djur bryr sig inte om hur du ser ut eller vem du är, bara du möter dem med respekt och värme. Hos henne kunde jag "gömma mig" och slapp känna mig vilsen.
Det har hänt så många gånger nu....och varför kommer de till mig? Varför kommer vissa djur till mig? Oavsett vad anledningen är till att de kommer så gör det mig så glad i hela hela hjärtat... att de vill vara med mig. Mig. MIG!
Det är enklare med djur. Jämfört med människor är de så okomplicerade. Tack och lov för det.
När jag var liten och Lejonkungen just kommit ut ville jag inget hellre än att bli ett lejon. Jag lurade till och med i min bästis att när man blev stor kunde en doktor operera om en så man blev ett lejon. Jojomen.
När jag var i 12-13-årsåldern gjorde jag ett test i en MinHäst-tidning om vilken hästras man skulle vara om man var en häst. Det påstod att jag skulle varit en arab. Jag tänkte på det ibland, särskilt när min gympalärare ville att jag skulle "galoppera" under uppvärmningen...då föreställde jag mig att jag var en arab med flygande man som rörde sig lika graciöst och lätt som ett framdrivande sommarmoln. (Stämde givetvis rätt illa med sanningen...)
Varg är det många som benämnt mig, i synnerhet sedan jag började rollspela när jag var 15-16. Det gillade jag, särskilt när även folk i "vanliga världen" också kallade mig Varg eller Lilla Varg. Ett par av mina vänner har plockat fram egenskaper hos mig som de verkligen förknippar med vargar och det känns uppmuntrande på något vis.
Jag har lite svårt för stora folkgrupper, särskilt om jag inte känner människorna i fråga. Det är inte direkt så att jag är rädd, det är mer så att jag inte vill eller kan ta plats. Min räddning i sådana sammanhang är ibland djur.
När jag och Superman för någon vecka sedan var och firade en vän till honom som fyllde 60 var det sådär igen. Jag vet inte riktigt hur jag ska göra när det är mycket folk jag inte känner. När jag jobbar är det inget problem, då är jag i min "proffessionella yrkesroll"... men privat. Huga. Som tur väl var fanns det två hundar där. Den lilla gatukorsningen blev min räddning.
Djur bryr sig inte om vilket språk jag pratar. Denna lilla vovva brydde sig bara om att jag skulle fortsätta klia henne. Det gjorde jag gärna. Djur bryr sig inte om hur du ser ut eller vem du är, bara du möter dem med respekt och värme. Hos henne kunde jag "gömma mig" och slapp känna mig vilsen.
Det har hänt så många gånger nu....och varför kommer de till mig? Varför kommer vissa djur till mig? Oavsett vad anledningen är till att de kommer så gör det mig så glad i hela hela hjärtat... att de vill vara med mig. Mig. MIG!
Det är enklare med djur. Jämfört med människor är de så okomplicerade. Tack och lov för det.
