"Sköt för att döda"

Jag kan bara inte förstå. Jag kan helt enkelt inte. Är vargskräcken så djupt rotad i Sverige, är den det? Och av vilken anledning är den det? Jag förstår inte. Hur kan det få gå såhär?

När jag läser det här blir jag så förbannad att jag inte tänker skriva mer här just nu eftersom jag då förmodligen får någon ilsken varghatare rakt ner i vrångstrupen. Men jag har lust att skriva att skyddsjakt på amoklöpande personal vore mer rätt än vad som gjorts i Höör. Men det skriver jag inte, för då får jag skäll.

Men man kan väl ändå inte säga att det här var rätt? Kan man det?

"Varghatet är utom all måtta och sans"

Debattartikel ur Aftonbladet.


" Hemskt att miljöministern ger vika för fördomar och rädsla



Fy, Andreas Carlgren! Vad hemskt det är när en miljöminister ger vika för fördomar, rädsla och blodtörst. Jag tänker givetvis på att Andreas Carlgren och regeringen följer den partiske centerpartisten, tillika Jägarförbundets "praktmedlem", Åke Pettersson och öppnar för utökad jakt på varg.

Landbygdsbefolkningen måste anpassa sig till vargen, säger Andreas Carlgren och därför ska inte vargstammen växa så snabbt.

Det är bedrövligt! Särskilt med tanke på att det är betydligt fler hundar än vargar som river tamdjur, älgen är avsevärt mycket farligare än vargen både när det gäller trafikolyckor och rena anfall mot människan. Betydligt fler jakthundar blir skjutna av jägare än rivna av vargar. För att inte tala om antalet trafikdödade jakthundar.

Varghatet i Sverige är utom all måtta och sans. Det leds av en förhållandevis liten klick personer som kräver lojalitet av alla hemma i byarna. Många som gillar vargen skräms till tystnad. Vad Jägarförbundet beträffar så är vargen en konkurrent när det gäller själva dödandet av älgen.

Vi borde utrota alla älgar så vi slipper vara rädda när vi är ute och kör på vägarna. För att inte tala om skogsbolagen som vrider sig i plågor när älgen äter upp skogsplantorna. Vad ska vi överhuvudtaget ha vilda djur till? Släpp en bomb i skogen så vi slipper onödig ilska. Jägarna kan få egna skjutbanor med chansen att vinna några kilo kött."

Skrivet av: Lotta Gröning
Källa: Aftonbladet, http://www.aftonbladet.se/debatt/lottagroning/article4049735.ab



Att säga mycket mer än såhär tycks mig nästan överflödigt. Jag tycker dock att skribenten har många poänger i det hon skriver. Jag är tämligen utled på alla artiklar i t ex. tidningen Land som ibland inte tycks kunna annat än skriva om alla hundar som ska ha rivits till döds av vargar. Tvi för den lede. Varför kan de inte bara låta dem vara? Det finns ju möjlighet att skydda tamdjur med alla de där elstängslen och vad det är (det är alldeles för länge sedan jag verkligen följde debatten känner jag...), och jag tycker då sannerligen att skribenten har sin poäng i fråga om viltolyckor. Både älg och vildsvin utgör en avsevärt större fara för bilister än vargen gör. Och om jägarna nu är så skjutgalna att de inte kan samsas med vargen får de väl ägna sig åt lerduveskytte...
Men vill, som sagt förra gången jag lade upp en debatt-text, inte stöta mig med någon, så jag säger inget mer nu.


"Vargen - Förföljd och missförstådd"

Debattartikel ur Aftonbladet. Tänkvärd.



"Tro aldrig någonsin att tjuvjakten avtar, om det blir laglig jakt på varg. En del av de mest fanatiska jägarna kommer aldrig att ge sig förrän den sista vargen är skjuten, skriver Ylva Christina Esbjörs.
Vargdebatten liknar en häxprocess, där en stor del av jägarkåren nu kräver jakt på varg.  Är vi säkra på att vi säkerställt minimum antalet av 200 vargar som var målet som en grund för en livskraftig vargstam?
Många vargar lever mycket farligt i dag och många valpar dör det första levnadsåret. Det skrivs ideligen artiklar i tidningarna där människor ställs emot varandra i valet om vargen ska få finnas eller försvinna för alltid från jordens yta. En del jägare skryter till och med om att de har medvind just nu och uppmanar människor att skriva till myndigheter och media. Min teori är att majoriteten av svenska folket anser att vargen tillhör vår ekologiska mångfald, att den är en viktig länk i näringskedjan och därför vill vi ha vargen kvar även till kommande generationer. Vargen ska aldrig behöva be någon om ursäkt för sin existens.

Många jägare eggar varandra och allmänheten med hur vargen ställer till med problem för både bönder och jägare. De berättar gamla skrönor om hur farlig vargen är och att den kommer att ta både husdjur och barn. Vargjägarna till och med hotar oss som värnar varg, med att om vi fortsätter att "krama varg", så kommer det att bli ännu mer tjuvjakt dvs. ännu mer SGT (skjut, gräv, tig) i skogarna. De hotar oss för att få oss att tiga. De "problem" som de talar om är ju ofta självförvållade, då en del av jägarna vägrar tillämpa förebyggande åtgärder som att ha pingla på hunden eller helt
enkelt ha hunden i band. Om man väljer att jaga med lös hund måste man ju vara införstådd med riskerna. För vilken matte eller husse är så oklok att de vill offra livet på sin hund för en stunds jakt och frihet i skogen, när man vet att risken finns att hunden möter varg?

Vargjakt kan aldrig tillåtas så länge vargstammen är så förföljd och oönskad. Tro aldrig någonsin för en sekund att tjuvjakten avtar, om det blir laglig jakt på varg. En del av de mest fanatiska jägarna kommer aldrig att ge sig förrän den sista vargen är skjuten.

En del människor är så dumdristiga att de ylar och lägger ut mat för att locka vargen till sig för att fotografera den. Detta ofog måste omedelbart få ett slut. Vargen kan få ett oskyggt beteende med oönskade konsekvenser. Ibland undrar jag om det är just det som vargmotståndarna vill uppnå för att få anledning att ansöka om skyddsjakt och legal jakt, som dessvärre verkar bli vanligare.

Tjuvjakten är en stor orsak till många av de problem som vi har i dag, med splittrade familjegrupper.  Ungvargar som saknar föräldrar och aldrig lärt sig jaga blir ouppfostrade, vilsna och hungriga och söker sig helt naturligt till byarna för att leta lättåtkomlig mat. Ungvargar stöts även bort av sina föräldrar när de fått en ny kull valpar. Vargen är mycket nyfiken, den hävdar revir, men den är aldrig aggressiv annat än när den känner sig hotad och behöver försvara sig själv och sin familjegrupp.

För att undvika missförstånd med rovdjurens olika signaler, bör allmänheten få mer information. Särskilt värdefullt är det att våra barn får saklig information om våra rovdjur och deras naturliga beteende. Det är hög tid att damma av och pensionera sagan om Rödluvan och vargen.

Det är glädjande att en del tamdjursbönder börjar tillämpa förebyggande åtgärder för att skydda sina djur från rovdjursangrepp. Men det finns fortfarande bristfälliga stängsel på de flesta håll där vargangrepp skett. Det borde vara ett absolut krav från myndigheter och politiker att alla tamdjursägare skyddar sina djur inom väl fungerande rovdjurstängsel, har vallhund eller lamadjur. Det innebär på sikt att vi har möjlighet att minska konflikterna mellan människa, tamdjur och rovdjur. På sikt kommer det förhoppningsvis även att innebära att rovdjursdebatten "klingar av" och att vi kan leva sida vid sida med naturen och alla de djur som bor där.

Mitt hjärta gråter varje dag för allt lidande som människor utsätter djuren för. Djuren kan aldrig föra sin egen talan utan de behöver människor som står på deras sida och försvarar deras rätt till sina egna liv."

Skrivet av: Ylva Christina Esbjörs
Källa: Aftonbladet, http://www.aftonbladet.se/debatt/article4035743.ab


Hur underbart vore det inte om denna evinnerliga och stundvis ganska aggressiva debatt om en djurarts liv kunde klinga ut och dö bort? Hur underbart vore det inte om människan kunde finna sig i att det finns andra liv på denna jord (och just i den här frågan i detta land) som också har liv att leva och kräver mat för sig och sina ungar? Hur fantastiskt vore det inte om vi kunde sluta slåss emot naturen och dess invånare och istället leva i samklang och harmoni med resten av den värld vi befolkar?
Jag är ganska säker på att ovan redovisade text rymmer ett stort mått av sanning. Jag ska dock inte uttala mig alltför mycket i ämnet, då jag, trots mitt intresse för både djuret och ämnet i fråga, inte är särskilt insatt i de båda sidornas argument för och emot och inte vill råka i gräl med någon vargmordsaktivist eller annan motståndare mot vargens existens. Emellertid vidhåller jag att vargen har lika stor rätt som alla andra att leva. Vilka är vi egentligen att bestämma vem som ska få leva och vem som ska dö? Bara för att vi är den djurart som kanske, så vitt vi vet, utvecklats mest i fråga om intelligens och uppfinningsrikedom har vi ingen rätt att sätta oss till doms över andra arters existens.
Låt vargen få leva. Låt våra barn få upptäcka ett djur som både fruktats av och fascinerat människan i århundraden istället för att radera den från jordens yta.


Meeting the pack, finding my home...

Säkra tassar trampade genom leran, jag kände förväntan stiga. Regnet mer eller mindre öste ner omkring oss, rann nedför mitt ansikte. Kallt. Försiktigt sjönk jag ned på huk, hade händerna något framsträckta, men inte alltför mycket. En nos nuddade dem flyktigt, ögonblicket därpå en kort strykning av päls som strax försvann. Morrningar. Alfahanen kom tassande, drev bort den som först kommit fram för att själv kunna undersöka inkräktaren. En snabb sniff, en varm tunga över hela ansiktet och jag måste skratta. Händerna fann kall, genomblöt päls, så mjuk och go trots vätan. En annan flockmedlems tass krafsade uppfordrande; dess ägare ville bli kliad. Jag log....var hemma.

Jag sitter på sängen på Vildmarkshotellet och lyssnar med ett halvt öra på Tant Annas babbel om fotografering medan jag återkalla känslan av våt vargpäls mot mina händer. Det var kallt, det ösregnade, men jag vägrade frysa. Jag frös inte. Jag var ju hemma, för Moderns skull! Fyra vargar i min närhet, som nosade och ville bli kliade, och alfahanen som återvände upprepade gånger för att slicka mig i precis hela ansiktet. Det var underbart. Det var vargar. Det var en flock. Hemma, hemma, hemma...

Tre par ögon i gult och gulgrönt, ett par vänliga bruna. Pälsar så mjuka, åh Moder, jag bara längtade efter att få begrava ansiktet i dem... Nyfikna undersökningar av händer, ansikten, kameror, bakfickor. En snabb vända iväg för att kika ut genom staketet, kolla in dem som stod där utanför. Något intressant? Nä, tråkigt. Ännu en sväng tillbaka till mig igen för att dränka mig i pussar. Tasskrafs - mer kli! Ingen vidrig hundandedräkt. Jag log...jag var hemma...

Jag var beredd att ta dem med mig hem, alla fyra. Tassande följde de oss till grinden, trots att de, när vi började gå, låg och latade sig på den regnvåta marken. Jag föll åter på huk och bjöd dem farväl. Men varför ska man egentligen behöva gå, behöva säga hejdå, när man egentligen hellre vill stanna i flocken?
Jag ska komma tillbaka igen...

Hur kan något så vackert och gott betraktas som något så ont? Ett djävulens tecken, ondskans tecken, fara, grymhet och blod. Det stämmer ju inte med dem alls. Men se, hur mycket fördomar finns det inte om vargar? Hur många sagor innehåller inte en varg som får stå för det onda? Rödluvan och vargen, till exempel, eller varför inte ta sagan om de tre små grisarna? I många böcker, ofta fantasy, står vargen för ondskan, är ondskans arméer och ondskans bundsförvanter. Men varför?
Det gör mig så arg...


Och jag är monstruöst trött, så det här inlägget blir inget vidare. Men nu har jag gjort det i alla fall - Jag har klappat vargar! Efter många års väntan har jag äntligen gjort det, och Moder Jord om jag tänker göra det igen! Så lätt slipper de mig inte. För jag har klappat vargar!
...och lite andra djur, men dem skiter vi i.


Er tillgivna, och intill döden trötta
Sharon Silvervind


RSS 2.0