Det behöver inte vara komplicerat för att vara fint
Har ni någonsin tänkt på hur bra man kan må av något så enkelt som att få träffa någon man inte träffat på länge? Hur fint det kan kännas att slösa bort tiden med att göra ingenting särskilt tillsammans med någon annan?
Lillasyster Gudinnan (fars ex-flickväns äldsta dotter, som jag adopterat som lillasyster/god vän) väckte mig i morse (nåja, förmiddags) med ett sms. Hon skrev att hon skulle in till stan och undrade om jag ville ses, och det är klart jag ville! Jag har inte träffat henne sedan hon spenderade en praovecka i mitt sällskap i höstas, då vi mest bara tramsade, drack te och bakade och inte gjorde mycket vettigt alls. Då var jag lite nervös över hur vi skulle fungera ihop alldeles ensamma utan våra föräldrars närvaro, men idag kändes det bara roligt.
Så, lillasyster Gudinnan grabbade fatt i mig utanför min port vid 5-tiden idag och vi styrde stegen mot ICA. Efter att ha inhandlat en baguett med ost och skinka, några sockerbullar och en flaska cider, samt choklad med citron och ingefära (lillasyster Gudinnan var helt exalterad över denna delikatess), traskade vi iväg för att finna någonstans att inmundiga denna föda. Vi landade på Stakholmen - en liten fjutt-ö full av klippor och stenar och lite bänkar - där vi satt och njöt av kvällssolens loja smekning mot våra ryggar och utsikt över vår vackra lilla stad. Och hur fint är det inte då att bara sitta så med en vän, prata om allt möjligt och fika med fiskmåsars skriande skratt, änders kvackande låt, båtars puttrande och vågornas mjuka kluckande som en havsstadens egen musik i bakgrunden? Hur vacker blir inte en sommarkväll när solen gör en sällskap och orden flyter på, när man skrattar åt helt vanliga saker och pratar om världen och livet?
Eftersom lillasyster Gudinnans mor har sommarstuga på en av de andra öarna i vår skärgård och hon helst ville matcha en färja som inte gick hem alltför mitt i natten lämnade vi efter triss i timmar vår bänk på klippan och studsade hem till mig. Varför det? Jo, av den enkla anledning att vi fastslog att choklad med citron och ingefära passar bäst till te. Eftersom jag brukar ha en hel del av just den varan landade vi i min soffa en stund med varsin temugg och choklad, babblade mer och lyssnade på musik. Vi kom för femtioelfte gången fram till att jag måste komma och hälsa på dem i Lund snart igen och gå med henne till en skivbutik hon känner till där, och att vi måste ses igen inom en inte alltför avlägsen framtid. Alltför snart var det också dags för henne att packa ihop sina saker och cykelburen bege sig till färjan. Så efter kram och visessnart och hejdå försvann hon och jag kan bara säga: Tack finaste, goaste, underbaraste lillasyster Gudinnan för den bästa kvällen på jättelänge!
Att fika och prat med en vän kan få en att må så bra. Det visar verkligen hur viktigt det är att faktiskt umgås med folk, att ha vänner, att få prata av sig, att bara få vara utan krav på aktiveteter eller prestationer. Att det kan vara så enkelt att göra en kväll så bra, att något så enkelt kan vara så underbart. Hur lite det faktiskt behövs för att förgylla tillvaron.
Det får mig att tänka på en text jag av en slump stötte på för ett par veckor sedan. Jag tycker det är en tänkvärd text, mycket väl värd att verkligen fundera över. Läs och begrunda.
"Majonnäsburken och två koppar kaffe
När saker och ting i Ditt liv nästan har blivit för mycket för Dig att hantera, när dygnets 24 timmar inte känns nog, kom ihåg majonnäsburken och två koppar kaffe:
En professor stod inför sina filosofistudenter med några föremål på bordet framför sig. När lektionen började lyfte han under tystnad upp en mycket stor och tom majonnäsburk av glas och började fylla den upp till kanten med golfbollar.
Han frågade sedan sina studenter om burken var full. Studenterna samtyckte till att den var det.
Då lyfte professorn upp en ask med småsten och hällde dem i burken. Han skakade den lätt. Småstenarna rullade ner i tomrummen mellan golfbollarna.
Återigen frågade han studenterna om burken var full. De höll med om att den var det. Därefter lyfte professorn upp en ask med sand och hällde sanden i burken. Naturligtvis fyllde sanden upp resten av tomrummen.
Han frågade ännu en gång om burken var full. Studenterna svarade med ett enhälligt ”ja”.
Då lyfte professorn fram två koppar kaffe som stått under bordet och hällde hela deras innehåll i burken, vilket effektivt fyllde upp det återstående tomrum som kunde finnas kvar mellan sandkornen. Studenterna skrattade.
”Nu”, sa professorn medan skratten klingade ut, ”vill jag att ni påminns om att den här burken representerar ert liv. Golfbollarna representerar de viktiga sakerna. Familj, barn, hälsa och annat som ligger passionerat i ert hjärta. Sådant som - om allt annat gick förlorat och bara dessa återstod - ändå skulle uppfylla och berika ert liv.
Småstenarna representerar andra sakerna som betyder något, som ett hem,jobb och bil. Sanden representerar allt annat - småsakerna.
”Om ni lägger sanden i burken först”, fortsatte professorn, ”går det inte att få plats med golfbollarna eller småstenen. Samma sak är det med livet. Om du lägger all tid och energi på småsaker finns det inte plats för det som är viktigt för dig.
Så, var uppmärksam på det som är oumbärligt för din lycka och förnöjsamhet. Umgås med dina barn. Ta med din partner ut på middag. Ägna en omgång till åt det som gör dig passionerad. Tids nog kan du städa huset och annat som är mindre viktigt. Ta hand om ”golfbollarna” först - sakerna som verkligen betyder något. Återställ det som är viktigast i ditt liv. Resten är bara sand.”
En av studenterna räckte upp sin hand och frågade vad kaffet representerar.
Professorn log. ”Jag är glad att du frågar. Kaffet finns med för att visa er; att hur fullt och pressat ert liv än känns, så finns det alltid plats för en fika med en vän.”
Så ut och fika med era vänner nu! Marsch pannkaka! ;)
Er tillgivna,
Shass
Lillasyster Gudinnan (fars ex-flickväns äldsta dotter, som jag adopterat som lillasyster/god vän) väckte mig i morse (nåja, förmiddags) med ett sms. Hon skrev att hon skulle in till stan och undrade om jag ville ses, och det är klart jag ville! Jag har inte träffat henne sedan hon spenderade en praovecka i mitt sällskap i höstas, då vi mest bara tramsade, drack te och bakade och inte gjorde mycket vettigt alls. Då var jag lite nervös över hur vi skulle fungera ihop alldeles ensamma utan våra föräldrars närvaro, men idag kändes det bara roligt.
Så, lillasyster Gudinnan grabbade fatt i mig utanför min port vid 5-tiden idag och vi styrde stegen mot ICA. Efter att ha inhandlat en baguett med ost och skinka, några sockerbullar och en flaska cider, samt choklad med citron och ingefära (lillasyster Gudinnan var helt exalterad över denna delikatess), traskade vi iväg för att finna någonstans att inmundiga denna föda. Vi landade på Stakholmen - en liten fjutt-ö full av klippor och stenar och lite bänkar - där vi satt och njöt av kvällssolens loja smekning mot våra ryggar och utsikt över vår vackra lilla stad. Och hur fint är det inte då att bara sitta så med en vän, prata om allt möjligt och fika med fiskmåsars skriande skratt, änders kvackande låt, båtars puttrande och vågornas mjuka kluckande som en havsstadens egen musik i bakgrunden? Hur vacker blir inte en sommarkväll när solen gör en sällskap och orden flyter på, när man skrattar åt helt vanliga saker och pratar om världen och livet?
Eftersom lillasyster Gudinnans mor har sommarstuga på en av de andra öarna i vår skärgård och hon helst ville matcha en färja som inte gick hem alltför mitt i natten lämnade vi efter triss i timmar vår bänk på klippan och studsade hem till mig. Varför det? Jo, av den enkla anledning att vi fastslog att choklad med citron och ingefära passar bäst till te. Eftersom jag brukar ha en hel del av just den varan landade vi i min soffa en stund med varsin temugg och choklad, babblade mer och lyssnade på musik. Vi kom för femtioelfte gången fram till att jag måste komma och hälsa på dem i Lund snart igen och gå med henne till en skivbutik hon känner till där, och att vi måste ses igen inom en inte alltför avlägsen framtid. Alltför snart var det också dags för henne att packa ihop sina saker och cykelburen bege sig till färjan. Så efter kram och visessnart och hejdå försvann hon och jag kan bara säga: Tack finaste, goaste, underbaraste lillasyster Gudinnan för den bästa kvällen på jättelänge!
Att fika och prat med en vän kan få en att må så bra. Det visar verkligen hur viktigt det är att faktiskt umgås med folk, att ha vänner, att få prata av sig, att bara få vara utan krav på aktiveteter eller prestationer. Att det kan vara så enkelt att göra en kväll så bra, att något så enkelt kan vara så underbart. Hur lite det faktiskt behövs för att förgylla tillvaron.
Det får mig att tänka på en text jag av en slump stötte på för ett par veckor sedan. Jag tycker det är en tänkvärd text, mycket väl värd att verkligen fundera över. Läs och begrunda.
"Majonnäsburken och två koppar kaffe
När saker och ting i Ditt liv nästan har blivit för mycket för Dig att hantera, när dygnets 24 timmar inte känns nog, kom ihåg majonnäsburken och två koppar kaffe:
En professor stod inför sina filosofistudenter med några föremål på bordet framför sig. När lektionen började lyfte han under tystnad upp en mycket stor och tom majonnäsburk av glas och började fylla den upp till kanten med golfbollar.
Han frågade sedan sina studenter om burken var full. Studenterna samtyckte till att den var det.
Då lyfte professorn upp en ask med småsten och hällde dem i burken. Han skakade den lätt. Småstenarna rullade ner i tomrummen mellan golfbollarna.
Återigen frågade han studenterna om burken var full. De höll med om att den var det. Därefter lyfte professorn upp en ask med sand och hällde sanden i burken. Naturligtvis fyllde sanden upp resten av tomrummen.
Han frågade ännu en gång om burken var full. Studenterna svarade med ett enhälligt ”ja”.
Då lyfte professorn fram två koppar kaffe som stått under bordet och hällde hela deras innehåll i burken, vilket effektivt fyllde upp det återstående tomrum som kunde finnas kvar mellan sandkornen. Studenterna skrattade.
”Nu”, sa professorn medan skratten klingade ut, ”vill jag att ni påminns om att den här burken representerar ert liv. Golfbollarna representerar de viktiga sakerna. Familj, barn, hälsa och annat som ligger passionerat i ert hjärta. Sådant som - om allt annat gick förlorat och bara dessa återstod - ändå skulle uppfylla och berika ert liv.
Småstenarna representerar andra sakerna som betyder något, som ett hem,jobb och bil. Sanden representerar allt annat - småsakerna.
”Om ni lägger sanden i burken först”, fortsatte professorn, ”går det inte att få plats med golfbollarna eller småstenen. Samma sak är det med livet. Om du lägger all tid och energi på småsaker finns det inte plats för det som är viktigt för dig.
Så, var uppmärksam på det som är oumbärligt för din lycka och förnöjsamhet. Umgås med dina barn. Ta med din partner ut på middag. Ägna en omgång till åt det som gör dig passionerad. Tids nog kan du städa huset och annat som är mindre viktigt. Ta hand om ”golfbollarna” först - sakerna som verkligen betyder något. Återställ det som är viktigast i ditt liv. Resten är bara sand.”
En av studenterna räckte upp sin hand och frågade vad kaffet representerar.
Professorn log. ”Jag är glad att du frågar. Kaffet finns med för att visa er; att hur fullt och pressat ert liv än känns, så finns det alltid plats för en fika med en vän.”
Så ut och fika med era vänner nu! Marsch pannkaka! ;)
Er tillgivna,
Shass
Amanda Jenssen - I Choose You
Efter att för andra gången i detta livet ha sett Amanda Jenssen (i lördags) måste jag ju bara lägga hit en av hennes låtar. Den här spelade hon tyvärr inte, men jag tycker den är fin.
You led me down from my ledge
Gave my circle a brand new edge
You found the pieces left of me
Sewed them together carefully
And I'm not gonna lie to you
I'm not gonna do the things I've learned I should do
I'm not gonna hide
'Cause I choose you
I choose you
I choose you
You lift me up when I am low
You are the sun that makes me grow
Let's get rid of old remorse
'Cause the truth is that I am yours
And I'm not gonna lie to you
I'm not gonna do the things I usually do
I'm not gonna hide
'Cause I choose you
I choose you
I choose you
Don't care what they say
About re-played mistakes
'Cause everything changes
Starting today
I choose you
I choose you
I choose you
I choose you
You led me down from my ledge
Gave my circle a brand new edge
You found the pieces left of me
Sewed them together carefully
And I'm not gonna lie to you
I'm not gonna do the things I've learned I should do
I'm not gonna hide
'Cause I choose you
I choose you
I choose you
You lift me up when I am low
You are the sun that makes me grow
Let's get rid of old remorse
'Cause the truth is that I am yours
And I'm not gonna lie to you
I'm not gonna do the things I usually do
I'm not gonna hide
'Cause I choose you
I choose you
I choose you
Don't care what they say
About re-played mistakes
'Cause everything changes
Starting today
I choose you
I choose you
I choose you
I choose you
Dammsugare
Detta blir nog det kortaste inlägget i min blogghistoria.
Skogsfrua: "Dammsugaren" i midsommaraftonsinlägget var lilla Röd. Han dammsög så effektivt in min kjol att det var den mest passande beskrivning jag fann. Dammsugaren i förra inlägget var "the real one", så att säga. Att den är röd och att jag kallat lilla Röd för dammsugare också tänkte jag inte ens på. Tack för att du frågade!
Ha det fint allihop :) Återkommer snart (snart är icke-specificerat) med inlägg.
Er tillgivna,
Shass
Skogsfrua: "Dammsugaren" i midsommaraftonsinlägget var lilla Röd. Han dammsög så effektivt in min kjol att det var den mest passande beskrivning jag fann. Dammsugaren i förra inlägget var "the real one", så att säga. Att den är röd och att jag kallat lilla Röd för dammsugare också tänkte jag inte ens på. Tack för att du frågade!
Ha det fint allihop :) Återkommer snart (snart är icke-specificerat) med inlägg.
Er tillgivna,
Shass
Förtjusning, tårade ögon och uppgiven frustration
God afton, kära bloggläsare. Hur står det till med er? Har ni fint väder där ni är? Har ni badat något? Blir det någon resa under semestern, eller avnjuts den hemma med nära och kära?
Hela förra veckan gick jag som på nålar och kollade mailen 288563 gånger om dagen i förhoppningen att ett leveransmail från CDON skulle ramla in. Mail från CDON trillade det in MÄNGDER av (kändes det som i alla fall, jag har inte räknat dem), men det var aldrig något leveransmail. Vad jag väntade på? Jorns nya skiva, förstås! Dio heter den, och är en hyllningsplatta från ett troget fan till den han beundrade. Releasen var i fredags, så jag förväntade mig givetvis att få den då. Men nädå. Inte en enda skiva. Inte i måndags heller, eller i tisdags, eller igår. Men! Idag ramlade den in genombrevinkastet :) Det var nästan som om brevbäraren stått och väntat på att jag skulle sluta prata i telefon så jag kunde lyssna på den istället. Överförtjust!
Efter lunch med far och ett par vänner till honom skyndade jag mig hem för att inte missa P1 Sommar klockan 13:00. Dagens sommarpratare var en jag till och med satt alarm i telefonen för att höra. Amanda Jenssen bjöd på nästan 1,5 timme av sitt liv och musik hon själv uppskattar, väl genomtänkt till det hon pratade om. Allt från Idol-uttagningen till hennes första husdjur - en snigel - togs upp och jag fann mig flertalet gånger sittande med tårar i ögonen. Jag är inte av den lättrörda sorten, nästan så jag skäms över det ibland... Men Amanda Jenssens sommarprat berörde åtminstone mig. Tack, Amanda, för att du delade med dig av så mycket!
(Länken är till SR:s sida, där ni kan lyssna på/ladda ner Amandas sommarprat om ni vill)
Ja, den här dagen hade varit riktigt bra... Om det inte hade varit för att det röda mullermonstret med snabel som bor i mitt städskåp fått för sig att akut sälla sig till skarorna som studsar kring i salighetens jaktmarker. Så typiskt! Fick renna upp till far och knycka monstret av liknande slag (fast ett gult sådant, och något större än mitt...och något mer högljutt) ur hans städskåp för att kunna städa klart här.
Det här verkar vara ett elektronikhavererarår. Först tappar jag mobilen så displayen spricker och dör + att hela telefonen sjunger på sin sista refräng, sedan poffar ett batteri i min stereofjärris sönder och hela den blir full av batterisyra (fast den fungerar, tjohooo!), och nu dammsugaren. Fnys! Jag hoppas jag hittar garantin och att den fortfarande gäller...
Nåååja! Nu har jag fått ondgöra mig lite över min dammsugare ;) Så nu säger jag tack till Jorn och Amanda som förgyllde min dag, och tack för lunchen till pappsen, och tack tack tack tack tack till er, underbara kommenterare och övriga läsare, för att ni står ut med mitt dravel! Jag önskar jag kunde krama er på riktigt, men istället skriver jag KRAM och godnatt till er här :)
Yours sincerely,
Shass
Hela förra veckan gick jag som på nålar och kollade mailen 288563 gånger om dagen i förhoppningen att ett leveransmail från CDON skulle ramla in. Mail från CDON trillade det in MÄNGDER av (kändes det som i alla fall, jag har inte räknat dem), men det var aldrig något leveransmail. Vad jag väntade på? Jorns nya skiva, förstås! Dio heter den, och är en hyllningsplatta från ett troget fan till den han beundrade. Releasen var i fredags, så jag förväntade mig givetvis att få den då. Men nädå. Inte en enda skiva. Inte i måndags heller, eller i tisdags, eller igår. Men! Idag ramlade den in genombrevinkastet :) Det var nästan som om brevbäraren stått och väntat på att jag skulle sluta prata i telefon så jag kunde lyssna på den istället. Överförtjust!
Efter lunch med far och ett par vänner till honom skyndade jag mig hem för att inte missa P1 Sommar klockan 13:00. Dagens sommarpratare var en jag till och med satt alarm i telefonen för att höra. Amanda Jenssen bjöd på nästan 1,5 timme av sitt liv och musik hon själv uppskattar, väl genomtänkt till det hon pratade om. Allt från Idol-uttagningen till hennes första husdjur - en snigel - togs upp och jag fann mig flertalet gånger sittande med tårar i ögonen. Jag är inte av den lättrörda sorten, nästan så jag skäms över det ibland... Men Amanda Jenssens sommarprat berörde åtminstone mig. Tack, Amanda, för att du delade med dig av så mycket!
(Länken är till SR:s sida, där ni kan lyssna på/ladda ner Amandas sommarprat om ni vill)
Ja, den här dagen hade varit riktigt bra... Om det inte hade varit för att det röda mullermonstret med snabel som bor i mitt städskåp fått för sig att akut sälla sig till skarorna som studsar kring i salighetens jaktmarker. Så typiskt! Fick renna upp till far och knycka monstret av liknande slag (fast ett gult sådant, och något större än mitt...och något mer högljutt) ur hans städskåp för att kunna städa klart här.
Det här verkar vara ett elektronikhavererarår. Först tappar jag mobilen så displayen spricker och dör + att hela telefonen sjunger på sin sista refräng, sedan poffar ett batteri i min stereofjärris sönder och hela den blir full av batterisyra (fast den fungerar, tjohooo!), och nu dammsugaren. Fnys! Jag hoppas jag hittar garantin och att den fortfarande gäller...
Nåååja! Nu har jag fått ondgöra mig lite över min dammsugare ;) Så nu säger jag tack till Jorn och Amanda som förgyllde min dag, och tack för lunchen till pappsen, och tack tack tack tack tack till er, underbara kommenterare och övriga läsare, för att ni står ut med mitt dravel! Jag önskar jag kunde krama er på riktigt, men istället skriver jag KRAM och godnatt till er här :)
Yours sincerely,
Shass
