Cloudmachine - Old Waits Carol

Ho ho ho! Här kommer mitt sedvanliga jullåtsinlägg. Tidigare har ni fått stå ut med Within Temptation, Amanda Jenssen och Gotthard. I år anser jag det därför vara Cloudmachines tur att bli min julhälsning till er allihop. Flerhundraårig engelsk traditionell julsång (så vitt jag begripit saken). Tyvärr får ni inga lyrics till idag, eftersom jag inte hittade dem och inte vill skriva av fel.

Ha nu en RIKTIGT GOD JUL! Tack för att ni är så fantastiska. Ta hand om er själva och varandra och NJUT av att få leva och vara tillsammans.

KRAMAR från Shass

Within Temptation-relaterade musikaliska nyheter

(Alla som hyser föga intresse för musik och/eller hårdrock och metal kan sluta läsa ungefär... här.)


Hah! Detta hade jag aldrig kunnat ana när jag för 1,5 år sedan började lyssna på ett indiepop/rockband från Holland. Aldrig! Men nu råkar det vara så att Within Temptation idag har tillkännagivit att Mike Coolen från Cloudmachine är deras nya trummis. :) Goda nyheter för mig alltså, som tycker om både fantastiska, sagolika Within Temptation och det låtskrivarmästerliga indiebandet Cloudmachine. Yay!

När jag ändå är i farten och spottar fram musikaliska nyheter så tycker jag ni kan ta er en titt på den här lilla kortfilmen. Den presenterar en del av det koncept Within Temptations kommande album, The Unforgiving, är baserat på. Kvinnan som gör Mother Maidens röst är helt enkelt fabulöst bra! För att inte tala om att hon skrämmer hjärtat ur bröstet på mig varenda gång jag tittar på klippet. Får gåshud på armarna av både Mother Maiden och efterföljande videon, Faster. Det hör inte till vanligheterna...
The Unforgiving släpps den 25 mars. Jag räknar dagarna...

Sist men inte minst! Within Temptations Ruud Jolie har idag fått upp hemsidan för sitt projekt For All We Know. Albumet, som släpps den 25 april, innehåller röster från bland annat Within Temptation, Cloudmachine, Damian Wilson Band och Pain of Salvation, samt leadvocals av Wudstik, som gjorde en tämligen trevlig insats på Ayreon-albumet 01011001. Till det kommer musiker från en del av nyss nämnda band, plus en del andra.
Det här kommer bli ett KICKASS-album! Tro mig! Jag har sällan stött på musik som berört mig så fullständigt från första ton, och då är det demos jag hört... Slutresultatet kommer förmodligen göra ont. In i själen. Räknar dagar, så nyfiken att jag kan spricka!
Älskar att jag älskar hårdrock och metal. Tänk så mycket förtrollande musik jag missat annars.

Gregorian gör Within Temptation-cover

Det tyska körbandet Gregorian, som gjort mängder av finstämda covers på allt från hårdrock till jullåtar, släppte den 5 november ett nytt album: The Dark Side of the Chant. Bland covers av bl.a. AC/DC, Evanescence, Madonna och även några låtar skrivna av bandet själva finner man också Within Temptations "All I Need". The Dark Side of the Chant innehåller följande låtar:

1. O Fortuna (Carl Orff) (The Ring Interlude)
2. Stripped (Depeche Mode) (The Others Interlude)
3. All I Need (Within Temptation) (The 6th Sense Interlude)
4. Hells Bells (AC/DC) (The Exorcist Interlude)
5. Born To Feel Alive (Unheilig) (The Fog Interlude)
6. Morning Dew (Nazareth) (Elm Street Interlude)
7. My Heart Is Burning (Gregorian) (Shining Interlude)
8. Bring Me To Life (Evanescence) (Twilight Interlude)
9. Dark Side (Gregorian) (Death In Venice Interlude)
10. Frozen (Madonna) (Sleepy Hollow Interlude)
11. Black Wings (Gregorian) (Angel Heart Interlude)
12. Lucifer (The Alan Parsons Project) (The Omen Interlude)
13. Dark Angel (Die Gesellschaft Der Schwarzen Orchidee)

Källa: Within-Temptation.com


Sådanthär tycker jag är rätt kul. Genom sin ofta avslappnande och mycket finstämda, musik sprider dessa tyska körvokalister låtar från mängder av genrer till en publik som kanske inte skulle uppskattat dem i "vanliga fall". Även om det ganska strikta sättet att sjunga ger många av låtarna en melankolisk prägel tror jag att det kan fånga intresset hos många. Gregorian gör något eget av de låtar de gör covers på och drar sig inte för att dra in elgitarrer och trummor. Var t ex. goda notera gitarrsolot före sista refrängen i All I need (Varför hade inte du ett där, Ruud? (frågan är ju varför jag ens ställer den frågan till honom här, med tanke på att han aldrig lär läsa och besvara den...)) och Hell's Bells och Lucifers lite mer uptempo-drag och gitarrer. Det kanske man inte väntar sig av ett band med det namnet och det (faktiskt, ibland) lätt kyrkliga soundet... ;)

Så vad tycker då Shass om covern?
Nja. Sorry boys, riktigt fångad blir jag inte. Jag föredrar originalet. Karln som är leadsinger är ju inte i min smak direkt heller. Jag tror att jullåtarna är de av Gregorians alster jag har lättast att uppskatta. Men om musiken de gör covers på kan nå ut till en större publik är ju det bara roligt. :)

Övertyga mig!

Nu har ni att göra hela dagen... ;)


Det finns en sak som jag personligen tycker är ganska viktig när det kommer till sång - trovärdighet. För mig är det ibland helt avgörande för huruvida jag tycker en vokalist är bra eller ej, hur övertygande de är i sitt sätt att framföra en låt. Sjunger de utan känsla, inlevelse och trovärdighet tror jag dem ju inte heller, och hur ska det då kunna bli bra? De vokalister jag tycker allra bäst om är sådana som övertygar mig bra, som får mig att verkligen känna att de själva känner, tycker, tänker det de sjunger. Här är fem av dem:

Sharon den Adel (Within Temptation)
Jag tror vi skulle kunna säga att det här är min absoluta favorit när det kommer till kvinnliga vokalister. Hon berör mitt allra innersta som ingen annan kvinnlig vokalist lyckas med och gör det gång på gång, om och om igen. Hon kan uttrycka sådan styrka och sorg, sådan smärta och sådan längtan att det verker i hela mig. Samtidigt kan hon få mig att le, och ständigt att förundras. Särskilt balladerna Our Farewell, som i Malmö 2005 fick mig att gråta floder av rörelse, och Forgiven, som i Mariestad 2008 stal andan ur mig med sin sorg och i Leiden 2010 på magiskt vis stannade tiden rör mig långt, djupt in i själ och hjärta. Oavsett hon sveper sig i en mantel av tvivel, vandrar genom minnen, tänker utkräva bitter hämnd eller önskar bli sedd för den hon är berör hon med röst och text. Det spelar ingen roll om hon uttrycker känslor som göms i mångas hjärtan eller berättar någon annans story - hur Sharon än gör plockar hon fram och målar i klara färger de känslor som ryms i orden. Jag kan bara fascineras, njuta och önska att jag kunde bli ens i närheten av hälften så bra…

Russell Allen (Symphony X)
Denna långhåriga amerikan tog sin lilla tid innan han helt och fullt erövrade mitt hjärta, men när han väl nådde dit var det för att troligtvis stanna tills det också stannat. Han rymmer en röst som är uttrycksfull och kraftfull och är otrolig på att övertyga. Russell har ett sätt att uttrycka känslor när han sjunger som kan få mig att le och känna mig bättre när jag är ledsen till att andlös och andäktig lyssna, att bli trotsigt förbannad tillsammans med honom eller att stilla känna den värkande, förtvivlade längtan och beslutsamhet som finns i t ex. The Sacrifice. Alltifrån mild längtan och sorg och saknad till rivande rå ondska spelas på hans mångdimensionerade stämband och jag kan bara njuta och förundras, särskilt som jag ofta, någonstans bakom sårbarheten, ondskan, raseriet, vansinnet eller vad det nu kan vara han uttrycker, anar en glimt av upptågsmakeri och djävulskap som ofta får mig att le.

Garou
Denna skönsjungande kanadensare var den förste och nära på den ende som får mig att stå ut med musik på franska (även om han lyckligtvis även nyttjar engelska då och då). Hans röst brakade in som ett skenande lok i mitt hjärta och drämde andan ur bröstet på mig med sin raspiga manlighet. Han kan konsten att låta oemotståndligt sexig, vet hur avgrundsdjup sorg känns, samt rymmer en stor portion glädje och energi. Liksom de båda tidigare nämnda vokalisterna har han allt, på sitt eget vis.

Steve Lee (Gotthard)
Letar man efter en man med utseendet för sig (schweizs sexigaste man 2009, om jag inte missminner mig helt), en gudabenådad röst, med energi för 58 och utstrålning som sköljer likt en tsunami över publiken, då är det Steve Lee man söker. Med sitt långa hår och sina välmusklade armar får han kvinnorna att slita av sig kläderna framför scen (jodå, jag har allt haft sådana mitt framför mig) och med sitt sympatiska sätt och djupgrävande glädje får han spelningslokalerna att hoppa, skaka och bågna. Det han uttrycker allra bäst är glädje och hopp – något han själv verkar tycka är bland det viktigaste att ge sin publik. Men i hans hjärta och röst ryms även massor av kärlek (även olycklig), en hel del trots och något som åtminstone jag tolkar som småbusig sexighet. Återigen en vokalist som har allt!

Jörn Lande (Jorn)
En av de mest ödmjuka och vänliga personer jag haft den stora äran att möta personligen är ”mannen med rösten” – Jörn Lande. Liksom Russell har han ett röstomfång och uttryckssätt som brakar rakt in i hjärteroten och erövrar. Oavsett han kommer dragande med vemod, kärlek, sorgblandad bitterhet, fartfylld energi eller (ibland ganska Dio-aktig) ondska tror jag varenda stavelse. Liksom de andra fyra släpper han ur sitt hjärta fram uppsjöar av känslor och låter rösten ge dem liv.

Här var fem. De skiljer sig åt i röst och uttryckssätt, men alla är fantastiska på att på ett övertygande sätt ge de ord de sjunger liv. I de ”roller” de tar på sig när de står på scen eller vrålar in i studiomicken är de mästerliga. Tillsammans kan de få världen att skaka, darra, bågna, skälva och brista. Alla kan få mig att le och skratta, att dansa och sjunga, att rasa och skrika, att gråta, och alla inspirerar de mig till att fortsätta sjunga, att skriva och att leva. Dessa fem innehar den underbara förmågan att kunna övertyga.

Givetvis är det inte enbart de vokalister jag gillar (de fem som nämnts ovan + några till) som ska övertyga – Det är lika viktigt för mig att jag kan göra det när jag sjunger. Jag försöker leva mig in i, känna, tycka, tänka, vara det jag sjunger. Om jag lyckas, ja, det kan bara min publik bedöma.

Jag skulle kunna fortsätta prata om det här en stund till, till exempel skulle jag kunna nämna mannen som faktiskt nästan är Jesus reinkarnerad (eller åtminstone kanske skulle lyckats kristna till och med mig om han varit Jesus), men jag tror det får vara nog för idag. Ni har lidit nog nu ;) Men en annan gång kanske. Tills dess: Ta hand om er!

0 points for Finland!

Jag sitter vid datorn. Chili ligger och spinner på stolen intill mig och jag varvar mitt skrivande på MSN med att klia och klappa honom med högra handen. Kycklingsoppan börjar diskutera den kommande Melodifestivalfinalen med mig…

Kycklingsoppan: Det finska bidraget är till och med värre än det holländska. Det låter baltiskt.
Shass: Ja, jag tror du visat mig den där.
Kycklingsoppan: Ja, kanske. http://www.youtube.com/watch?v=NOxLIjcHb_U
Shass: *lyssnar*
(Det går någon minut…)
Shass: Hahahahahaa! Chili gillade den inte. Han gick så fort jag startade den.
Kycklingsoppan: Hahahaha! Stackars kisse
Shass: Ja. Fast finnarna kanske har förstått vad som kan tänkas vinna den där korkade tävlingen.
Kycklingsoppan: Det kanske är sant. Men de skulle ha skickat den här om den där idiotiska sången inte vunnit. Vänta lite…
Shass: Haha, Chili kom tillbaks nu, efter att jag stängt YouTube-fönstret med låten.
Kycklingsoppan: http://www.youtube.com/watch?v=iqLZJNKIrvc
Kycklingsoppan: Hahaha, verkligen?
Shass: Chili säger 0 points for Finland!
Kycklingsoppan: Denna låten är sååå super!
Shass: Ja, den här var bättre. Chili verkar tycka det han med, för han ligger fortfarande kvar på stolen bredvid mig.
Kycklingsoppan: Den är rolig
Kycklingsoppan: Prova den andra låten igen!
Shass: *skrattar* Okej, ett ögonblick.
(Letar upp länken till och startar låten som fick Chili att hoppa ner från stolen och ge sig av…)
Shass: Han var på väg att gå igen!
Kycklingsoppan: Näää?
Shass: Men jag stängde fönstret fort som fan, så han stannade. Men han var verkligen påväg att gå sin väg.


Finland kommer nog inte långt om det är så illa att katten går! Fast Chili är förstås en hårdrockskatt (ja, han verkar faktiskt tycka om när jag spelar hårdrock eller metal på hög volym), så det kanske är därför… ;)

Fan fick sjunga med Sharon den Adel

I vintras anordnade Within Temptation en videotävling för sina fans. Eftersom de hade sett så många hemgjorda Utopia-videos på YouTube bad de fansen att göra sina egna "Christmas videos" till låten och lade till och med upp en instrumental version för att fansen skulle kunna sjunga eller spela (eller vad de nu ville göra) utan att Sharons och Chris' röster "lade sig i". Hur många bidrag de fick, det vet inte jag, men jag skulle gissa att det var en hel del. Många finns att höra på YouTube för den som är intresserad. Här är hela Christmas Remixen som bandet sammanställde.

Ett av de fans som deltog i tävlingen fångade Sharons uppmärksamhet. Under theatre-tour showen i Oosterpoort, Groningen den 11 april fick hon sällskap på scen och hjälp med sången i just Utopia. Det lät såhär.


Jag måste erkänna att jag är lite avis (fast var god notera att jag inte missunnar personen i fråga den upplevelsen!). Tänk det, att få sjunga med Sharon den Adel... Jag vill ocksååå!Det har jag velat i åratal! I videotävlingen deltog jag dock inte...främst för att jag inte hade någon videokamera och ingen vettig mick att spela in med. Jag betvivlar visserligen att det som hände det här fanet skulle hänt mig även om jag deltagit, men chansen hade ju varit lite större i alla fall...
Nå Shass, bara att fortsätta drömma...

Shass puffar för: Within Temptations "Utopia" och "An Acoustic Night at the Theatre"

God morgon, ladies och gentlemän...

Såhär på morgonkvisten vill jag ge er Within Temptations sprillans nya låt, Utopia, och samtidigt göra lite promotion för deras kommande live-akustiska album. Har jag gjort det på MySpace får jag väl göra lite här också...
Låten Utopia är en helt nyskriven sång - en duett med en ny engelsk sångare vid namn Chris Jones. Den kommer ligga som sista spår på skivan "An Acoustic Night At The Theatre" (se nedan), samt släppas som singel i BENELUX-länderna den 23 oktober som promotion för skivan. När första nyheten om den kom beskrevs den som "a song you wouldn't expect on a WT-album". Här har ni den...



"An Acoustic Night at the Theatre" består av 11 akustiska live-versioner av Within Temptations största och mest omtyckta låtar, bland annat Stand My Ground, Frozen, All I Need, Caged och duetten What Have You Done tillsammans med sångaren från Life of Agony - Keith Caputo (samt, som nämnt ovan, nya låten Utopia). (Att Ice Queen inte tagits med är nästan en smärre chock, dock mest för att man är så van att den är med överallt... Men kanske bandet tyckte det räckte med de sextionitton versioner de redan har av den?)
Inspelningarna är tagna från den mycket omtyckta och utsålda teater-turnén bandet hade hösten 2008; en turné som kommer återupprepas under april nästa år. Här har ni trailern för skivan:



Tracklistan blir som följer:
01. Towards The End
02. Stand My Ground
03. Caged
04. All I Need
05. Frozen
06. Somewhere (feat. Anneke van Giersbergen)
07. The Cross
08. Pale
09. What Have You Done (feat. Keith Caputo)
10. Memories
11. Forgiven
12. Utopia (feat. Chris Jones)

Skivan släpps i Schweiz, Tyskland och Österrike den 30 oktober och i resten av världen den 2 november.

Längtar så det gör ont...

Life isn't safe, it's deadly - Breathe deep, be brave, love madly...

Ibland blir jag så frustrerad. Jag älskar musik, och jag tycker om att upptäcka ny musik, men när jag snubblar över ett band eller en låt och inte förstår vad det är jag fastnar för får jag spunk. Jag vill ju förstå.

Tyvärr har vi kommit till ett fall av total oförståelse för vad som får mig att vilja höra det band jag tänker på när jag skriver det här. Cloudmachine snubblade jag över av en ren slump. Deras sångare, mr. Houweling, är med i Ayreon som ni kanske accidentally (varför kommer jag inte ihåg vad ordfanskape theter på svenska?) har råkat läsa någonstans att jag tycker om. Det var så jag fann dem.

Första gången jag lyssnade var jag... då stod jag i valet och kvalet mellan att inte tycka om och tycka om. Jag kunde inte riktigt bestämma mig för om jag tyckte om Houwelings röst. Men i förrgår kväll tänkte jag att vafan, klart jag ska ge dem en andra chans.
Nu är jag fast, och jag förstår inte varför! Jag vet verkligen inte vad det är som fångat mig. Alla andra totaldissar dem, så man börjar ju undra vad det är för fel på mig...

Irriterande nog har CDON bara en skiva (som dessutom är import och inte billig...). Har inte hittat skivorna någon annanstans i någon annan onlineshop, inte ens holländska Free Record Shop, där jag annars köpt skivor ett par gånger, har dem. Och då är ju ändå bandeländet holländska. Spotify, som jag äntligen lyckats bråka igång, har också bara en skiva. LastFm, som jag också lyckades bråka lite med bara för att jag är så djävla envis, har också bara en skiva... Vad är detta?!

Här, här och här har ni tre smakprov i live-tappning från Cloudmachines senaste skiva, "Back on Land". Utbudet på Youtube är ungefär lika stort som överallt annars (mycket bristfälligt med andra ord), men jag tycker om de här tre.

Önskar jag kunnat bjuda er på de roligaste låtarna, men de finns inte på youtube så vitt jag sett. I den ena, också från senaste skivan, sjunger han om alla kameror som övervakar allt vi gör överallt. Gissa om jag började skratta när han satte i att sjunga: "Don't you pick your nose - We're watching you!"
Den andra låten...där sjunger han så allvarligt och känslosamt som man bara kan tänka sig... Om en PERSIKA!


Jag förstår inte vad det är jag ser (eller hör, snarare) hos dem, men... jag tycker om det. Obegripligt men sant.
Får trösta mig med att Arjen Lucassen, som ligger bakom Ayreon, också tycker om dem... Med tanke på att han skrev en extra låt ( The Charm of the Seer) till första Ayreon-skivan, The Final Experiment trots att den i övrigt var färdig ENBART för att han ville ha med mr Houweling kan han väl inte precis kräkas när han hör dem. Jag får påminna mig om det.

Såhär låter Jorn

Idag beskrev jag Jorn på ett nytt sätt. Det tackar vi Emma för, eftersom det var för att jag skulle berätta för henne att jag ska se honom på lördag som jag skrev det. Fullständigt onödigt vetande för Emma-stackarn, men jaja. Jag ska bättra mig. Hur som helst - Min förklaring var som följer:
"(...) Så på lördag får Malmö be aware for hungry wolves, för då är jag där...för att se The Duke :D. Tyvärr kan jag inte hålla med Jorn om att han är The Duke of Love (inte för att jag provat i och för sig men snygg är han inte, karln, och jag tänder nog inte på norska...), men han sjunger som ett jordskred från helvetet. Alldeles alldeles underbart."

Jordskred från Helvetet... Ja, det är faktiskt så. Han är ju så. The Duke är precis så; kraftfull och ond, och när man tror att powerknappen pressats i botten kommer det ett skalv till som ruskar om hela världen. Jag vågar påstå att den rösten har allt från känslosamhet till ondaste svartaste ondska, och det flyger honom rakt in i mitt hjärta. Så han är nog The Duke of Love i alla fall. Det ska verkligen bli roligt att se honom igen, det är nästan två år sedan sist.

My soul belongs forever to the Duke of Love
My body burns forever for the Duke of Love
My heart will stay forever with the Duke of Love


See you on Saturday, Jorn - Duke of Love!

I walk alone among the covers

Covers. Jag kan känna någon slags hatkärlek till dem ibland. Inte när det är "mina egna" band eller artister som gjort covers, men när någon anna fjant kommer och spelar in en låt jag gillar och i regel gör den sämre än originalet. Det som är så bra med alla band/artister jag fastnat för är att de är fenomenala på att göra covers så bra att jag blir alldeles salig. De lyfter låtarna till en ny nivå. Det är väl kanske för att jag tycker om banden i fråga, men det är i alla fall så jag känner.
Det finns enormt många bra låtar som blivit covers. Jag själv spelar ju också in covers, fast huruvida de blir bra eller ej är nog inte upp till mig att bedöma eftersom jag tycker jag är kass. Men för att återgå till huvudämnet...
Som några exempel kan vi ta:
- Deep Purple populariserade låten Hush vid slutet av 60-talet. Samma låt dök senare, år 1992, upp på Gotthards första platta i en, enligt mig, ännu bättre version. Det var en av de låtar som, kanske föga förvånande, fångade mig när jag hörde Gotthard för allra första gången och det då lät ungefär såhär.
- För ett tag sedan bloggade jag ju nattetid om Nickel Creeks fantastiska version av Toxic, som vi väl alla vet ursprungligen kommer från Britney Spears. Hennes version får ni leta upp själva om ni vill höra, hon får inte vara med som länk på min blogg...
- Alanis Morissette har gjort cover på Dinah Washingtons gamla dänga Let's Do It (Let's Fall In Love). En fantastiskt skön låt med fyndig text. Tyvärr hittade jag inte originalet med Dinah, så håll till godo.
- Givetvis får jag inte glömma bort att nämna Within Temptations version av Running Up That Hill, som från början sjöngs av Kate Bush. De skiljer sig en aning åt, så att säga...
- Dilba kläckte en gång för ett antal år ur sig låten I'm Sorry. En mycket bra låt med mycket intressant lyrics. Det tyckte uppenbarligen också Evergrey, som gjorde cover på låten till skivan Recreation Day (2003). Enav mina favoriter, yes. Versionen ni får här är live acoustic och kommer från skivan In Search Of Truth (2004).


Ja, där var några. Men! Jag får ju inte glömma att nämna den låt som mer eller mindre tvingade mig att författa detta ganska meningslösa inlägg. Det är en låt från en nysläppt skiva (releasedatum igår, faktiskt, fast i tisdags enligt CDON) med morrande gitarrer, fylld av änglar, demoner, vargar och diverse kråkor och en av hårdrocksvärldens bästa röster. Jorn Lande har gjort det igen och spottat ur sig Spirit Black - Jorn-rock när den är som morrigast. På denna skönsjungande norrmans platta finns det en cover. Låten heter I Walk Alone och sjöngs från början av Nightwish före detta sångerska Tarja Turunen. Eftersom Jorn är man gör han den en aning tyngre och (givetvis) mer manlig (om man frågar mig), på något sätt mer sorgsen och ondskefull. Man kan ju undra hur det skulle låta om de sjöng den ihop.


Jahaja, det var väl allt, så: End of story. Lyssna och njut!

Den bästa covern so far!

Goder afton pojkar, flickor och mittemellingar...


Eftersom det var ett tag sedan jag postade någonting här, och eftersom jag ändå inte kan sova tänkte jag att jag skulle dela med mig av en av de bästa covers jag någonsin hört. Det är helt ofattbart att en Britney Spears-låt kan vara såhär bra. Helt ofattbart! Som min käre vän Nima uttryckte saken: "Låtdjäveln är ju bra!". Detta med efterföljande förvirrad smiley. Han var alltså lika överraskad som jag. Det värsta är ju att det är sant! Eller det kanske är det bästa...

Hur som haver... Kolla in den här, lyssna och njut!
Nickel Creek - Toxic in LA
Världen borde sörja djupt och blodigt över att de inte spelar ihop längre. Jag håller tummarna stenhårt för att de ska göra det igen någon dag.

Jag tror det var allt för den här gången. När nästa gång blir vet vi inte...



Sov gott
/ Shass

Alice Cooper - förunderlig eller förfärlig?

Hm. Den där rubriken skulle kunna vara titeln till ett 900 sidor långt verk om den där karln. Men jag kan inte låta bli att ställa mig den frågan - är han förunderlig eller är han förfärlig? Jag vill egentligen säga att han är båda, även om det tippar över mot förfärlig ibland. Rätt ofta. Typ nästan jämt. Fast...

De flesta har hört talas om honom. Poison har väl ingen kommit undan att höra, och School's Out var tydligen en stor hit när den kom i början av 70-talet. Min far talade om för mig att lärarna fick spunk när han och hans kompisar drog igång den på snuskigt hög volym på bandspelaren i skolan när han var 12-13 år. Det triggade dem givetvis bara att göra det igen, och igen, och igen...
Men nu var det inte det jag skulle prata om. Alice Cooper... Jag kan inte bestämma mig för vad jag tycker om honom. Å ena sidan fascineras jag av hans teatrande. Han har en uppsjö olika röster att ta till och käkar fladdermöss och hugger huvudet av sig själv och allt möjligt på scen. Han gör ett förträffligt jobb som King Herod i Jesus Christ Superstar (London cast 1996). Han kan skrika och vråla och sjunga rätt fint ändå (fast inte en röst jag förälskar mig i direkt). Han kan vara ond. Han kan vara väldigt, väldigt övertygande när han sjunger.
Å andra sidan äcklar han mig. Hans texter är ganska morbida ibland (det lilla jag hört), och han ser rätt förskräcklig ut. Han behandlar diverse ämnen, och då bland annat nekrofili. Det äcklar mig. Hans inlevelse i sången äcklar mig. Texten äcklar mig. DET ÄCKLAR MIG! Och...det skrämmer mig. Usch. Men det är väl inte för inte han kallas skräckfarfar...

Igårkväll var jag helt övertygad om att jag skulle drömma mardrömmar om låten I Love The Dead om jag somnade och vakna svettig och skrikande mitt i natten och vara skiträdd för att röra mig för att jag skulle vara övertygad om att han stod runt närmsta hörn och tänkte anfalla mig om jag gjorde det, och för att det var mörkt och tyst och... Och för att jag helt enkelt är förbannat lättskrämd. Jag vaknade med panik med Evergreys "The Shocking Truth" vispande i skallen för någon månad sedan och vågade varken masa mig upp och tända och sätta igång annan musik eller datorn eller ligga kvar och svettas under täcket. Blä. Och den är inte ens i närheten av I Love The Dead, varken ämnesmässigt, musikmässigt eller någontingmässigt. Så hur djävla rädd skulle jag inte vara då om jag vaknade med I Love The Dead snurrande i skallen? Och då har det räckt med att höra den en enda gång...för att pappa spelade den för mig.
Fast nu slapp jag ju som tur väl var vakna svettig och skrikande med den i skallen. Kruxet är väl då bara att jag säkert kommer göra det inatt istället, eftersom jag skrivit om det...
...Nej usch, tyst med mig! Inga sådana självuppfyllande profetior nu. Jag kommer drömma om...att jag... sjunger duett med alla snygga karlar, osnygga karlar och Sharon-den-Adel:ar jag vill sjunga duett med. Ja, så säger vi. Jättebra. Så blir det. Bestämt!

Här har ni I Love The Dead. Men ni lyssnar på egen risk. Fy fan, rent ut sagt, vad jag tycker den är vidrig! Och nej, jag har inte lyssnat på den igen... bara första frasen på youtube-videon för att höra hur kvalisorten var.

Jag vet inte om jag ska äcklas eller fascineras av honom, för han är onekligen en väldigt inlevelsefull sångare och, som King Herod och på sitt eget sätt på scen, skådis, men han är...usch!
Ambivalens.
Jag önskar jag kunde låta er få höra King Herod's Song med honom, men den finns tyvärr inte upplagd på Youtube. Tyvärr. Den är mästerlig.


Fast det finns väldigt många väldigt övertygande och väldigt mästerliga sångare, men jag tänker ta upp dem vid något senare tillfälle. Måste få lite inspiration och glöd att skriva om dem först. Sååå ni får helt enkelt nöja er med Cooper så länge. Och kom inte och säg att jag inte varnade er för I Love The Dead om ni lyssnar på den och drömmer mardrömmar sedan.



Er tillgivna och nekrofilihatande
Shass

RSS 2.0