Det är enklare med djur

Ibland undrar jag om det inte är så att jag skulle passa bättre i djurvärlden.

När jag var liten och Lejonkungen just kommit ut ville jag inget hellre än att bli ett lejon. Jag lurade till och med i min bästis att när man blev stor kunde en doktor operera om en så man blev ett lejon. Jojomen.
När jag var i 12-13-årsåldern gjorde jag ett test i en MinHäst-tidning om vilken hästras man skulle vara om man var en häst. Det påstod att jag skulle varit en arab. Jag tänkte på det ibland, särskilt när min gympalärare ville att jag skulle "galoppera" under uppvärmningen...då föreställde jag mig att jag var en arab med flygande man som rörde sig lika graciöst och lätt som ett framdrivande sommarmoln. (Stämde givetvis rätt illa med sanningen...)

Varg är det många som benämnt mig, i synnerhet sedan jag började rollspela när jag var 15-16. Det gillade jag, särskilt när även folk i "vanliga världen" också kallade mig Varg eller Lilla Varg. Ett par av mina vänner har plockat fram egenskaper hos mig som de verkligen förknippar med vargar och det känns uppmuntrande på något vis.

Jag har lite svårt för stora folkgrupper, särskilt om jag inte känner människorna i fråga. Det är inte direkt så att jag är rädd, det är mer så att jag inte vill eller kan ta plats. Min räddning i sådana sammanhang är ibland djur.
När jag och Superman för någon vecka sedan var och firade en vän till honom som fyllde 60 var det sådär igen. Jag vet inte riktigt hur jag ska göra när det är mycket folk jag inte känner. När jag jobbar är det inget problem, då är jag i min "proffessionella yrkesroll"... men privat. Huga. Som tur väl var fanns det två hundar där. Den lilla gatukorsningen blev min räddning.

Djur bryr sig inte om vilket språk jag pratar. Denna lilla vovva brydde sig bara om att jag skulle fortsätta klia henne. Det gjorde jag gärna. Djur bryr sig inte om hur du ser ut eller vem du är, bara du möter dem med respekt och värme. Hos henne kunde jag "gömma mig" och slapp känna mig vilsen.

Det har hänt så många gånger nu....och varför kommer de till mig? Varför kommer vissa djur till mig? Oavsett vad anledningen är till att de kommer så gör det mig så glad i hela hela hjärtat... att de vill vara med mig. Mig. MIG!

Det är enklare med djur. Jämfört med människor är de så okomplicerade. Tack och lov för det.

Du är i sanning ett under

Idag, den 20 januari 2012, har jag suttit på din rygg för första gången på 3,5 år. Känslan... är obeskrivlig. Glädjen över att veta att en häst man stått i begrepp att avliva nu mår så bra att hon springer mer än sin egen treåriga son är helt otrolig. Från att knappt ha kunnat ta dig ur stallet har du idag skrittat med friskt mod med mig på ryggen. Du verkade tycka det var roligt att få komma ut och se andra saker än hagens enformiga staket och lerpölar.

Du lyfte verkligen mitt hjärta till himlen. Att rida fullt fungerande hästar i tävlingskondition, vad är väl det... jämfört med att få dela en mycket kort skritt med en underbar flicka man trodde att man skulle få leva utan. Jag kunde känna hjärtat sjunga i bröstet. Jag är så tacksam att jag inte vet vart jag ska vända mig. Varje minut, varje ögonblick kändes som en ovärderlig gåva. Magi.

Honey, min otroliga, fantastiska, underbara, vackra, vilda blomma. Jag kan knappt fatta att vi gått från svartaste svart till att se en ljusglimt och en framtid med dig kvar här hos oss. Det är nästan lite som att du återvänt från det döda. Du är i sanning ett under. Jag älskar dig. Stanna här hos mig, snälla snälla du.


Din tillgivna matte,
Shass

Djävulen bär sina ungar i nackskinnet - Lilla Röd bär sin matte

Underbart solig dag idag. Jag, som besökte mor min för födelsedagspresentleverans till lillasyster som fyllt 7 år (medan jag oförskämt nog var i Stockholm istället) och mor, som stannat hemma från jobbet eftersom hon kände sig dålig, gick ut för att säga hej till hästarna. Le Diable Rouge kom givetvis framstudsande som ett annat villapaskott och skulle ha äpplen. Det fick han såklart - Han är ju så oemotståndligt söt, den pojken. Jag passade på att se om djävulshornen "tillbakabildats" sedan sist jag såg honom, vilket de tack och lov hade gjort. Inte helt, men mycket.

För er som inte vet det (vilket torde vara majoriteten av läsarna) upptäckte vi för någon månad sedan, i samband med att vi flyttade den röde djävulen och mor hans från en hage till en annan att monstret i fråga hade två märkliga knölar ovanför ögonen. De var svullna och lätt pälsavskavda, som om ödet skrattade oss rakt i ansiktet och inte bara gav oss en liten vild, röd djävul till pinne, utan även skulle GE honom djävulshorn på riktigt. Ja, för allt vi visste kunde ju den bortskavda huden vara...vad vet jag...hornen som började bryta fram. :P
(Troligare är väl egentligen att han fastnat någonstans och gett sig själv en smäll på så sätt, slagit i skallen eller kliat sig på något vis. Vi vet inte, och lär aldrig få veta...om inte hornen verkligen växer ut.)

Back to topic.
Vi beslöt att det var dags att flytta lillpinnen och gamlan till en hage med mer bete och jag nappar tag i grimman och krånglar mig in under staketet för att haffa tag i det lilla odjursmonstret. Innan jag hinner mota undan djävulsbarnet och räta på mig nappar det lilla skrället fatt i nacken på min fleecetröja (!) och lyfter på huvudet (!!), som om han tänkte bära iväg med mig. Fyyy! Som tur är är han inte så stor att jag inte bara kan räta på mig och jaga bort honom igen...men tänk om han stegrat sig? Hjälp!

Den pojken är djävulens son, det är ju det jag säger - röd, med begynnande (fast troligtvis på-väg-att-återbildas:iga) djävulshorn, en förkärlek för att bitas (eller nafsa i alla fall) - så hur skulle han kunna vara annat? (och innan vi kastrerade honom var han ju..ganska intresserad av...andra saker också :P). Djävulen måste bära sina ungar i nackskinnet - Varifrån skulle han ha fått den idén annars? Jag har ju inte precis försökt bära honom i nackskinnet...och inte Honey heller, så vitt jag vet. Fast vem vet egentligen vad hästarna gör när vi inte ser på...

Glass är inget för hästar

Shass snokade idag reda på att ungarna (a.k.a. småsyskon)sistlidna torsdag införskaffade ny glass ur nulurarvibarnnulurarvibarnpåderasveckopeng-bilen och hämtade en blåbärsstrut. Medan denna förtärdes traskade Shass tillsammans med mor bort till hästhagen för att fylla på vatten åt dem. Lilla Röd kom strosande och undrade vad vi sysslade med.

Lilla Röd: Matte, vad har du där?
Shass: Men det är inget du tycker om lilla killen.
Lilla Röd sträcker ut halsen över översta staketslanan: Får jag seee! Får jag smaaaka!?
Shass backar: Åhnejdu, den är min.
Lilla Röd finner sig en stund i att bli klappad men blir sedan åter intresserad av struten i Shass högerhand och tjatar lite mer, nosar i ansiktet, luktar på andedräkten osv.
Lilla Röd: Snäääääääällaaa!
Shass: Jaja, okej då. Om du envisas.
Mor: Ja tittar man bara tillräckligt länge så...

Shass armbågar mor i sidan och biter av större delen av struten så bara en bit av nederänden blir kvar. Lägger i handflatan och sträcker fram till lilla Röd. Lilla Röd slukar...

Lilla Röd: BLÄÄÄÄ! ÄCKLIGT! ÄCKLIGT ÄCKLIGT ÄCKLIGT! Måste få ut ur munnen - MÅSTEEE!Usch vad är det för äckliga saker du äter matte? Ah, saltsten. Mmm... bort med äckliga smaken...

Sedan stirrade han förebrående på mig en stund men tillät mig (om än högdraget) att klappa honom lite till innan jag gick.

Slutsats av detta hästunge-tjatar-matter-går-med-på-experiment: Glass är inget för hästar. Åtminstone är det inget för min lilla kryddblandning. ;)

Flugsnappare och kjolryckare i midsommartid

I morse vaknade Shass... Ja, Shass vaknar förstås ganska ofta på morgonen, men i morse väcktes hon av.... Ja, vad som egentligen väckte Shass är en aning ovisst. Antingen var det flugan som flög runt hennes huvud och hoppade runt i hennes ansikte, eller också var det katten som klivande omkring med väldigt icke-kattlika rörelser jagade sagda fluga ovanpå henne. Vilket tror ni det var?
Det är en sak man nästan glömmer när man bor i stan, att flugor finns och kan vara otroligt irriterande om morgnarna. Det här var också en sådandär monstruöst stor fluga - mutantflugornas mutantfluga, ungefär. Med bortmuterad hjärna, eftersom den inte fattade (alternativt struntade i) Shass försök att bli av med den. Turligt nog insåg den pälsklädda, vinglösa, tassinnehavande, spinnande, halsbandmedpingla-prydda, gyllenögda flugsnapparen detta och ordnade ljudligt mumsande upp saken ;) Ibland är det tur att det finns en katt som kan beskydda en, både mot flugor och (för ca 3 år sedan) pojkvänner som sagda katt tycker ska hålla tassarna borta. Kärlek till min Chili!

Men det är inte bara flugsnappare som bor på det här stället. Här bor det också en kjolryckare. Jodå, det är precis vad det gör det. Grann är han också. ;)
Det hände sig som så att kjolryckarens mor skulle ha en slurk mineraler med diverse braattätaförgamlakärringar-tillägg i och av den anledningen skrudade Shass sina nakna fötter i gympadojor och traskade ut tillsammans med mor sin i samma kjol och övrigt som burits hela dagen. Mor avlägsnade sig för att framskaffa sagda mineraler och braattätaförgamlakärringar-tillägg, emedan Shass stannade hos gamlans unge son och småpratade. En sekunds uppmärksamhetssläpp räckte och vipps hade pojkamonstret (alternativt namn: den röde dammsugaren) ungefär 97 % (kändes det som) av Shass kjol i munnen och drog allt vad han hade. ;)
Shass kjol, som redan var lite hålig pga. lossade sömmar knakade betänkligt i fogarna och sagda redan existerande hål blev en aning större...och kjolen en aning blötare. Ganska mycket blötare. Ungefär hela höverhögerben-biten blev blöt. Mysigt ;). Svårt att veta om man ska skratta eller bli galen i en sådan situation...särskilt som det lilla monstret lyckades snappa åt sig kjolfållen en gång till sedan genom att låtsas äta hö och slugt "smyga över marken" och...slurp...
Tredje gågnen gillt bidde det aldrig - Det hann Shass avstyra. Men nu vet ni varför stalldrängar inte bär kjol ;)


Det var allt från södra Sverige ;) Glad midsommar på er allihop!

Katt i kvart på 40 kvadrat - Kaos och katt-astrof?

Vissa dagar ångrar jag att jag flyttade hemifrån. Inte enbart för att jag saknar mor, syskonen och styvpappsen, skogen, grannar-inte-lika-nära-inpå-tillståndet och de mindre utgifter jag hade då, utan även med tanke på mina djur. Honey och Curry tar mor hand om, och hon gör det väl, det vet jag. De trivs där de är, och hur mycket jag än vill kan jag inte flytta på dem. Till något inackorderingsstall, ja, det är förstås möjligt, men vad skulle jag ha för det? Ingenting. Mer utgifter och mer besvär, tror jag. Så, de har det bra där de är. Men det finns ju en tredje liten krabat jag saknar att ha hos mig...

När jag för två och ett halvt år sedan skaffade mig en liten röd kattunge, vilken jag gav namnet Chili, gjorde jag honom till innekatt. Jag hoppades kunna flytta hemifrån samma höst, eller åtminstone efter årsskiftet. Det blev aldrig av. Eftersom jag inte tyckte det var någon mening att låta kattstackarn vara innekat när han nu ändå bodde på en plats där det fanns mycket mark att springa på lät jag honom helt enkelt få bli utekatt. 1 år senare flyttade jag hemifrån...

Jag saknar Chili något vansinnigt när jag är här hemma i min lilla lägenhet. Jag vill ta hit honom, men samtidugt känns det som djurplågeri att tvinga en utekatt, som faktiskt KAN vara utekatt, att bli innekatt. Han är rumnsren, kan gå på låda... han kan allt det där. Men det känns lite...grymt.
Så, när jag för en stund sedan var uppe på visit hos min tandläkare som bor två våningar upp och just tagit hand om sin exfrus gamla katt, då tänkte jag... Skulle man kunna ha Chili som en flytt-katt? Skulle det kunna fungera att han är här några dagar och är inne, och sedan får följa med när jag åker och hälsar på mor och hästarna där han kan springa ute? Vad tror ni? Det är bara på funderingsstadiet, men vill gärna höra vad ni tror om det hela. Det vore så mysigt med sällskap, och det är ju faktiskt min, min, min katt, och styvpappsen är inte särskilt förtjust över att han bor där. (Risken är väl bara att han skulle demolera hela min lägenhet som följd av uttråkning...)
Så, shoot! Låt Shass veta vad ni tror om detta.


Tack på förhand!
Shass

Konsten att skrämma slag på mammor

Det är förvånansvärt enkelt att skrämma mammor. Det finns många olika sätt att göra det på, och givetvis ger dessa olika effekt och olika sorters rädsla. Men här är ett recept.

Du behöver:
1 st mamma (givetvis)
1 st lekfull hingstunge (8 månader) inklusive grimma och grimskaft. Gärna den nafsande sorten (hingstunge alltså, inte grimskaft…)
1 st snorhal grusväg och inga dubbar på skorna (dubbar är fusk!)
Massor av snö
Kolmörker
Ett visst mått envishet och djupt rotad uppfostringsvilja



Gör såhär:
1. Gå till hagen.
2. Fäst grimskaftet i hingstungens grimma och försök undvika att bli halvt uppäten under tiden. Låt mor ta bort eltrådarna och dra bort staketslanan från öppningen.
3. Led ut hingstunge. Se till att den liksom halvspringer/flyger ut för bästa skrämma-mor-effekt. Undvik att bli tillplattad.
4. Låtsas inte höra mor som vrålar ”SKA JAG TA HONOM ELLER??!!!”.
5. Lösgör fastklängande mor från grimskaftet. Försök låta bli att bli uppäten av hingstungen under tiden.
6. Led upp hingstungen på snorhala grusvägen.
7. Var envis. Han ska inte gå fortare än du säger att han ska. Om han ändå gör det, gör halt och backa honom. Försök sedan igen. Låt dig inte skrämmas av att han tjafsar emot (även om mor-ingrediensen inte verkar överlycklig).
8. Upprepa punkt 7.
9. När hingstungen nästan klättrat upp på ryggen på dig: mota ner honom igen och backa honom.
10. När han med hjälp av snorhala vägen samt sin egen vikt och styrka manövrerar ut dig från den fullständigt och nästan får dig att snubbla i massor av snö, förbli lugn. Lösgör dig från nästan-hjärtattackad-vid-det-här-laget-mor och led upp hingstungen på vägen igen. Backa honom när han försöker ge sig iväg på egna äventyr, gör halt och beröm.
11. Följ inte villigt, men dock motvilligt, med nästan-ihjälskrämd-vid-det-här-laget-mor (”Nu vill jag att vi går in i stallet!”) för att skona hennes nerver och försök samtidigt se till att hingstungen dels inte går fortare än du vill och dels håller sig bakom dig. Ge inte upp även om det är ett helvete.
12. Led in hingstungen i stallet. Gör en halt innan du går in i boxen bara för att kunna berömma honom (man ska sluta när det går bra påstår de lärde). Låt honom ta en munfull mat, backa sedan undan honom från krubban och ta av grimman. Beröm.
13. Stå kvar och kela lite med bråkstaken medan mor placerar hingstunge-mor i boxen bredvid.
14. Säg god natt, släck och gå.
15. Förvänta dig en orolig-mamma-måste-få-utlopp-för-sin-nästan-ihjälskrämningsrädsla-utskällning och bli lättad när du ingen får.


Min röde snygging är ett riktigt litet yrväder just nu. Han är så busig att han håller på att explodera och det finns ingen han kan leka med. Eftersom vi sedan strax före jul sysslat med att vänja honom av med mjölkinmundigande från mor sin går de båda inte i samma hage, och han tycker ändå inte att Honey är särskilt rolig att leka med. Hon vill aldrig vara med, säger han till mig. Vår granne är ägare till hans ett år äldre halvsyster, men eftersom han upprepade gånger gjorde försök att betäcka henne (utan resultat) i somras och vi inte vill uppmuntra hingstbeteendet mer än nödvändigt kan vi inte ha dem ihop heller. Annars tror jag säkert att Melizza skulle tyckt det vore roligt att ha någon att busa med, hon med.

Jag har tröttnat på att höra att Den Röde Djävulen är så bråkig och ouppfostrad. Därför bestämde jag i lördags att jag skulle ta honom in från hagen – eftersom han är något lugnare då än på morgnarna när han ska ut – och gjorde också det. Resultatet, eller ungefär resultatet, finns ovan. Ja, jag skrämde nog mor ganska rejält (”Jag är ju så rädd att han ska göra henne illa” hörde jag henne säga till styvfar min lite senare).
Själv var jag inte rädd en sekund. Visst har jag respekt för rödisens styrka – han börjar bli stor nu – och för honom som individ, men jag är inte rädd. Medan mor min oroade sig över att han skulle göra mos av mig var jag alldeles lugn. Men, man kan väl inte ge sin egen mor hjärtattack antar jag och därför lät jag bli att insistera på att hantera honom mer den dagen. Snart tycker jag nog dock att jag måste ställa lite ultimatum – antingen får de lägga lite tid på att få fason på honom om de inte vill att jag ska göra det, eller får de finna sig i att jag försöker.

Nej, att uppfostra livliga hingstungar är inte lätt. Förhoppningsvis lugnar han ner sig lite med tiden, även om jag har en viss aning om att det kan dröja. Bara jag inte hunnit bli mos innan jag (eller någon annan) fått ordning på honom så är det bra.
Jag hyser inte särskilt stor tilltro till mina uppfostringskunskaper eller ens till mig själv, så om jag är rätt person till det där vet jag inte. Antagligen inte. Jag önskar att jag var det, att jag kunde veta säkert att jag var det. Men jag försöker åtminstone göra vad jag kan, försöker sätta gränser, tillrättavisa och vägleda. Givetvis kan man rådgöra med andra och läsa sig till mycket, men ofta går åsikter om vad som är rätt och orätt så mycket isär att det mest förvirrar eller gör det svårt att bestämma vad man vågar försöka sig på och inte. Allt det gör mig så illa till mods. Vad är det som ska få styra? Sunda förnuftet (och hur sunt är det egentligen?)? Antaganden? Egna värderingar? Andras åsikter och värderingar? Och vilket hästproffs kan sägas ha mer rätt än något annat? Vad är rätt, vad är fel? Vilken väg ska man gå, hur ska man göra? Ska man döma utefter hästforum på nätet blir man stämplad som idiot hur man än gör av ena, andra, tredje eller femtioelfte åsiktslaget.

Lilla Röd är ingen elak häst, bara så full av bus. Det är klart att det inte är lätt för en så liten, stor kille att härbärgera så mycket energi och leklust. Någonstans, på något sätt, måste det ju få utlopp. Kanske är han också osäker på vem som leder flocken, vem som bestämmer, och försöker sätta sig upp emot överhögheten bara för att se om han kan. Han testar gränser och prövar tålamod. Han är ett litet yrväder, en röd djävul, ett krokodilmonster - men jag älskar honom ändå. En dag blir vi kanske ett bra team. Det hoppas jag av hela mitt hjärta.




PS: Skogsfrua! Det kortspel i vanligen spelar är Chicago, fast jag tror inte vi kör riktigt enligt de regler som används för det heller, men sak samma. Det är ett typ av pokerspel som farmor och farfar alltid spelat och efter hand dragit in större delen av släkten på pappas sida i. Jag gillar kortspel och spelar gärna, men eftersom Chicago är det jag spelat oftast och mest är det i stort sätt bara det jag kan reglerna till. De regler vi kör, alltså. Jag hoppas det är svar nog på din fråga. :)

Spiritual Agony

Inte helt få gånger har man hört om mammor som sagt att det gör ont i hjärtat eller själen (eller båda) när deras barn åker bort eller de själva måste resa bort av någon anledning. Det kan vara över dagen, för en helg, en vecka, ett år... tidsrymden verkar egentligen inte spela någon större roll. När jag var yngre tyckte jag det var onödigt att känna så - jag skulle ju snart vara hemma igen. Inte för att jag inte saknade tillbaka, men jag tyckte inte det fans någon anledning för mor min att sakna så det gjorde ont.
Nu vet jag hur det känns.

Som eventuella kontinuerligt läsande läsare kanske vet vid det här laget har jag inga barn. Jag har varit singel i 1,5 år och inhalerade p-piller medan jag hade partner för att undvika just barn. Rent biologiskt ville jag ha barn, förmodligen mentalt också, men det var inte att tänka på då. Jag ångrar mig inte nu, ehum...
Nå, åter till ämnet. Sommaren 2007, den 21 juni om jag inte missminner mig helt, föddes det en liten röd katt som omkring två månader senare skulle komma i min ägo. Lilla Chili var verkligen lika krävande som ett litet barn. Han väckte mig 9864356723 gånger per natt, skulle sova på mig, mellan mig och exet eller inklämd mellan mig och väggen, skulle vara med överallt och blev alldeles förtvivlad om jag lämnade honom ensam, behövde passning, mat och en ren kattlåda liksom småbarn behöver tillsyn, bli ammade och få rena blöjor. Det var lite tufft i början, men jag tog den lilla röda kattungen till mitt hjärta och har aldrig ångrat att jag beslöt att ha katt igen. Nu kan jag inte ha honom hos mig och jag märker att han är missnöjd ibland när jag kommer och hälsar på honom hemma hos mor, men det finns inte mycket jag kan göra åt det... (Off topic: Chili är en sjuhelsickes bra bra-karl-indikator tror jag. Han blängde så svartsjukt och mordiskt och misstänksamt på exet (helst på natten medan jag sov, tydligen, hehehe). Han försökte alltid avstyra beröring från exets sida och gjorde sitt bästa för att visa sin äganderätt till mig att jag kanske borde fattat att han varnade mig. Någon eventuellt framtida karl ska få utsättas för Chilis bedömning, no doubt about it!)

Den 22 april i år, 2009, hittade vår granne Honey liggande i hagen i full färd med att föla. När mamma och jag (som körde med gasen i botten, nästan, från stan och hem till gården) kom fram hade ett litet rött hingstföl sett dagens ljus. Benen var skeva och han fixade inte riktigt det där med att stå på de där långa styltorna heller, och medan jag stödde honom och lyfte honom när han höll på att falla sprang han rakt in i hjärtat på mig. Ett tag verkade han lite osäker på om jag eller Honey var mamma och han var så söt i sin vilsenhet att jag inte kunde annat än älska honom, fastän oron över benen (mammas oro som smittade av sig, menar jag...) skar i mig. Jag ville inte förlora honom igen. Inte så snart efter att han kommit...
Nu är han 3 månader gammal och har efter 17 om och 18 men fått heta Curry (egentligen Red Curry (när jag väl ändrat i försäkringen alltså, för mamma reggade honom som Röd Curry...)). Han är inte riktigt så röd längre, men växer så det knakar och har alldeles normala, fina ben. En otroligt tillgiven liten kille så länge man har hand om honom själv, men genast lite avvaktande om det kommer främmat. Min lilla röda djävul.


Till huvudvämne!
I vanlig ordning har jag sovit dåligt. Efter omkring 2,5 timmar vaknade jag, och då låg Chili bakom min rygg och spann. Han låg hos mig när jag somnade och var kvar när jag vaknade, och blev kvar ännu en stund sedan jag vaknat. Han har vuxit ifrån mig litegrann, men vill fortfarande ligga nära och spinna så hela huset skakar medan man kliar honom. Han kommer fortfarande när jag ropar, om än inte omedelbart som förr, och han följer gärna efter mig om jag är ute och går inom hans revirs gränser eller om jag är hos hästarna. Länge låg jag och funderade på vad jag skulle skriva om honom om han skulle tillägnas ett eget blogginlägg, och hela tiden spann han som en liten röd motor. Älskade katt...

Efter flera timmars fortsatt sömnlöshet steg jag upp och gick ut i hagen till hästarna, och Curry upptog genast min fulla uppmärksamhet. Svartsjukt lät han mig knappt röra vid Honey, skulle bli kliad och busa med mig hela tiden. Försökte jag nå hans mor klämde han in sig emellan oss, försökte jag gå blockerade han vägen för mig så jag måste stanna några minuter till. På avstånd stod Chili och betraktade oss svartsjukt, men vågade sig inte bort till oss eftersom gräset var så blött. Så jag ägnade lillhästen min tid, och han följde mig till staketet när jag gick. Älskade lilla häst...

All världens mammor - Nu vet jag hur ni känner. När jag tvingades åka ifrån de mitt hjärta slösar mest kärlek på nuförtiden gjorde det alldeles, alldeles ont i själen och jag ville bara stanna. Men tvättstugan kallade och imorgon ska jag till Naia min. På bussen hem kunde jag dock inte tänka på annat än min röda lilla häst och min lika röda katt.


Chili och Curry (OCH Honey, icke att förglömma!), jag saknar er...




Ps: Det här har inte alls med saken att göra, men... Jag har köpt mig en ny mandolin! En riktig hårdrocksmandolin dessutom. För kan en mandolin bli mer hardrock än om den är av märket Fender, är "flygelsvart" och ser ut som en liten elgitarr? Jag är faktiskt riktigt stolt över den. Den är - som Kycklingsoppan skulle sagt - AWESOME!

Det är något visst...

Det är något visst med den ro som finns i ett stall. Då jag tidigare ikväll för en gångs skull mol allena tog in våra tre hästar slogs jag av hur mycket jag saknat denna ljuvliga frid. Ljudet av tuggande hästar, skrapet av en hov, prasslet av hö, en frustning... Det är som en avlastning, en plats där man antingen kan ösa ur sig sina bekymmer med ansiktet begravt i en mjuk päls eller lång man, eller där man stilla kan njuta av det lilla. Somliga dagar behöver man få svepa med borsten genom lerig vinterpäls och svettas rejält av den värme som uppstår vid rörelsen, medan man andra dagar bara vill sitta ihopkrupen i ett boxhörn och lyssna till stillheten. Det känns så skönt att slå sig ned i höet med en bok och läsa och njuta. Det kan vara så nyttigt att sortera tankarna medan man stryker handen över en mjuk, nyborstad hårrem...
Moder, hur ska jag kunna lämna denna fridfulla fristad som jag, utan att riktigt veta det, saknat de år jag inte klarat av att vara där? Hur ska jag kunna lämna min vackra honungsblomma? Varför har jag inte, förrän nu när det nästan är "för sent", insett hur mycket jag saknat att vara bland de där stora djuren som jag skriver så mycket om, som jag tycker luktar så gott, som jag vill ge så mycket och är så hemskt rädd att göra illa? Visst kan jag åka hit när jag vill - jag kommer ju trots allt bara bo tre mil bort - men det blir ändå inte samma sak. Det blir aldrig samma sak som att ha dem hos sig jämt...

Jesus, din morsa var en klok dam som nödvändigtvis skulle klämma fram dig i ett stall. Lite hästbrist i det stallet i och för sig, så vitt jag minns alltså, men det var ändå ett stall. Mer stall åt folket!


Åh Moder... Varför inser man inte vad man har förrän man är påväg att förlora det?

RSS 2.0