Ytlighet och de manliga genetaliernas "betydelse"
Det samtal som fick oss att gapande ställa oss denna fråga var en diskussion mellan mig och en person av hankön. Vi kan kalla honom H. Jag hade ställt H en mängd frågor angående en mental länk mellan två av våra karaktärer som han någorlunda fogligt besvarat. Efter ett slag började dock samtalet vändas in på vem jag ska gifta bort dottern till min main character med. Jag föreslog lite skämtsamt Skabbis. Men Skabbis dög inte! Vet ni varför?
Jo, gott folk. Han är för ful! H anser att ska hon ha en man ska han vara vacker att se på. Ytligt! Och han var för gammal. MIN SKABBIS FÖR GAMMAL?! Det är upprörande...
Vi spann vidare på samma tråd. Jag föreslog att hon kunde gifta sig med någon av våra stiliga livvakter, men det dög inte heller. De var FÖR GAMLA! Hallå, stopp lite, tyckte Naia och jag. Våra stiliga livvakter, samt merparten av våra andra små älsklingar, åldras inte i mänsklig takt, så en åldersskillnad på 16-17 år är ingenting (tycker jag väl i och för sig inte att det är ur mänsklig synpunkt heller. Hm, ja, lite beroende på individerna förstås...). Men det dög inte heller, han ansåg dem vara något i stil med femtioåttaåriga perversa gubbsjuka gamla knarriga ruttna pensionärer, så dem förkastade han också. Ytligt!
Min gulliga snickare och min godmodige smed dög inte heller. Och fler karlar förkastades. Vet ni varför? Jo, han ansåg att deras genetalier troligen inte var stora nog.
WHAT THE HELL..?!
Jo, ni hörde rätt! Jag bara satt och stirrade framför mig med hakan någonstans i höjd med källarplanet i huset där Naia bor. Det var inte ett svar jag väntat mig, särskilt inte från H. Och jag kunde liksom inte riktigt se var genetaliernas storlek spelade sin roll i det hela. Varför i hela friden skulle MIN dotter - Nå min karaktärs dotter då - bry sig om hur stor pinkepinne en man har? Vad har det för betydelse i det stora hela? Är det inte viktigare att hon har en man hon älskar, en man som är snäll och fin och god och underbar inuti än en man som ser ut som någon djävla grekisk kåtgud med gigantisk snorre som ändå bara är äcklig? Men nähä... Icke.
(Usch, nu fick jag helt apropå ingenting en bild av äckel-Jondalar från Grottbjörnens Folk-serien av Jean M. Auel i skallen. Han är en typisk sådand där karl som alla kvinnor vill ha sex med, men som jag personligen bara blir våldsamt äcklad av. Urk...)
Eftersom inga av mina karlar dög morrade jag någonting om att om han nu var så himla noga med vem hon skulle ha så kunde han väl trolla fram en karl ur bakfickan som passade hans smak. Han svarade:
"Kan det inte bara dyka upp en karl ur skogen helt plötsligt? En som har bra personlighet, vackert yttre och lagom storlek på snoppen?"
Se! Där var det igen! Och jag vet inte ens vad jag ska säga, visste det inte då heller. Återigen fann jag mig sittande med hakan misstroget nedramlad till källarn. Jag bara gapade och stirrade och försökte förstå VARFÖR det hade sådan enorm betydelse att karln hade en gigantisk djävla mamba svängande i skrevet.
Förstår ni det viktiga i det? För mig är det helt ofattbart i alla fall. Och eftersom det är MIN karaktär bestämmer jag helt enkelt att hon inte bryr sig ett smack om ifall hennes karl har ett femmetersspjut eller en fem centimeter lång daggmask innanför underkläderna.
Enligt kriterier från H ska hon gifta sig med en man som:
1. Har bra personlighet.
2. Är vacker att se på.
3. Har stor "fröjdepinne".
4. Inte är för gammal, helst inte över 30. Just på den här punkten kan man ju då fråga sig vad det har för betydelse om hon (och eventuell framtida make) ändå åldras långsammare än människor. Och gäller 30-årsgränsen oavsett hennes ålder? Säg att hon inte hittar någon förrän hon är 60, får hon ändå inte ha en man som är över 30 då?
5. Kan beskydda henne.
6. Inte är ett stort, fult troll. Ej heller en stor, ful Skabbis.
7. Inte heter Tarek.
8. Inte heter Pelle. Enligt H skulle det vara pinsamt att ha en svärson som hette Pelle.
9. Inte är människa. Människor lever för kort tid.
Usch vad kriterier, de vet jag inte precis om jag orkar hålla mig efter. Så vet ni vad? Jag skiter i dem och gör som jag vill!
Nå, nu var det ju egentligen inte min karaktär vi diskuterade, utan männens underliga förmåga att anta att deras genetalier spelar roll i diverse sammahang. Som Naia så klokt uttrycker det:
"De tror alltid att pinkepinnen är allting som vi bryr oss om och tänker på (förmodligen för att det är exakt vad de själva gör hela tiden...)"
Vi har även haft funderingen uppe med det här med karlar och bilar. Är det så att en man med liten vattenkastare har en stor bil för att liksom kompensera litenheten på genetalierna? Och ska man i sådana fall anta att en man som kör en liten bil har en gigantisk en meter lång och en-meter-i-diameter-tjock monsterorm inklämd i brallorna? Skrämmande tanke...
Är män så rädda att inte bli accepterade och älskade för dem de är att det är därför ytlighet som den jag nyss talat om poppar upp? Varifrån kommer föreställningen om att kvinnor hellre har män med enorm utrustning än män med normal eller aningen-mindre-än-genomsnittet-utrustning? Jag menar, det finns ju folk som älskar flodhästbebisamöbaslemkräksäckelmedbabypittskomplex, det finns folk som älskar sådana som Skabbis (Som jaaag!), och det finns sådana som älskar grekiska gudar, även om just den grekiske gud de blivit upp över öronen kära i kanske inte har riktigt så stor sladdertask som de andra grekiska gudarna.
Man älskar inte en man för dennes genetala storlek. Man älskar honom inte heller för hans yttre (även om man kan älska det). Man älskar en man för hans personlighet, hans sätt, hans inre jag. Min första tanke när jag blivit kär har aldrig någonsin varit "Åh, jag hoppas han har en rejäl utrustning!". Aldrig någonsin.
Flickor och pojkar, kvinnor och män - Vad anser ni? Vad är det som får en man att visa sådant prov på ytlighet? Varför spelar genetalierna roll? Vem tycker så och varför? Och hur är det med det där med bilarna egentligen?
Nyfikna Shassimodo vill gärna ha svar!
Ps: Det är inget fel på grekiska gudar, det var inte så jag menade. Jag förstår om ni tycker jag klankade ner lite väl mycket på dem, men jag ville bara påpeka att bara för att man ser ut som en grekisk gud behöver man inte vara den idealiske pojkvännen/mannen/älskaren. Sedan kan man givetvis vara en underbar sådan också, självklart!
Har Skabbis varit framme?
Allvarligt talat nu; finns det någon som helst, den allra minstaste lillaste pluttigaste mest obetydliga risk att man kan bli på smällen med en icke-existerande, fiktiv man man själv skapat och med tanke på dennes icke-existens aldrig haft någon som helst fysisk kontakt med? Finns det minsta lilla pluttiga mickroorganismrisk att det skulle kunna hända? Det rimligaste och mest självklara svaret är ju givetvis "Nej, din jubelidiot, det gör det inte". Men...
1. Jag mår illa på morgonen, och med tanke på att jag inte haft fysisk kontakt med någon man sedan 7 månader tillbaka, och mer än det till och med, kan det omöjligen vara dennes fel (Observera FEL, inte förtjänst). Skabbis?
2. Jag är trött jämt. Har hört att trötthet kan vara ett "symptom" på att ha kanelbullar i ugnen. Skabbis?
3. Jag är så monstruöst sugen på saker hela tiden. Idag var det Polly. Skabbis?
4. Känner mig vansinnigt okvinnlig och vidrig och äcklig och avskyvärd och allt det där andra, ni vet. En del kvinnor känner visst så när de är på smällen. Skabbis?
5. ...Jag går och grubblar över namn hela tiden! Kan väl visserligen ha sin förklaring i att det poppar upp ungar som ogräs i en rabatt i våra texter, men ändå. Skabbis?
Det låter sjukt, jag vet. Men för att pigga upp mig själv måste jag tänka lite sjuka och osunda tankar, känner jag. Jag menar, Skabbis är min man så det vore väl inte så illa att få ungar med honom, men... Nä! Vill inte!
Jag: Tror jag är på smällen med Skabbis ändå, är så irriterande sugen på Polly. Karldjävel.
Naia: Haha, jaja. Vi får ta ett snack om det här med kondom då.
Jag: Jo, men det kanske är lite sent nu...
Naia: Jo, men för nästa gång... ;)
Jag: Men... Men...!
Naia: Du vill väl inte ha fler Skabbis-ungar? ;)
Jag: Nej, men... men... Vad ska jag göra med den här då?!
Naia: Du får adoptera bort den till Bob ;)
(Not: Bob är en vidrig karldjävelkaraktär som bara är ÄCKLIG!)
Jag: Men nä! Inte min bebis!*beskyddar magen* Absolut inte till en sådan som han!
Naia: Nå, då får du väl kräva att Skabbis delar vårdnaden ;)
Det kommer han aldrig gå med på! Och varför är ingen på min sida för? Gnyyy, yyyl!
Nu ska jag gå och dricka te, för jag fryser. Det är säkert också ett tecken på graviditet. Hejdå.
Quasimodo och Shassimodo
När Disneys "Ringaren I Notre Dame" kom ut för tolv år sedan blev den en succé. Det är kanske inte så underligt, med en så otroligt söt och charmig, fast ändå ganska ful, huvudkaraktär och tre helt underbara stenfigurer, samt en söt, fast ändå lite tragisk, historia kring lille Quasimodo och hans hopplösa kärlek till zigenerskan Esmeralda. Som alltid fantastisk Disney-musik, även om låten "Hellfire" ("Som Eldar" på svenska) är lite mer oanständig på engelska, så att man verkligen får en uppfattning om vilken vidrigt (ursäkta ordvalet nu) kåt snuskgubbe Claud Frollo är (även om han i den här filmen inte är präst, vilket han egentligen ska vara).
Mina syskon, två och tre år äldre än jag, fann genast filmen omåttligt roande, då de i sina egna små världar kunde koppla samman Quasimodo och mig. Glatt påstod de att Q och jag var lika, eftersom Q och jag, enligt dem, hade vissa utseendemässiga likheter (vilket de såhär tolv år efteråt inte alls håller med om). Jag erkänner att jag då, när jag var sju år, blev lite ledsen över att de sade så, för jag ville inte alls bli liknad vid en puckelryggig, ful ringare som ingen tyckte om, men nu såhär i efterhand ler jag bara åt det. För Quasimodo och jag är kanske lite lika ändå, eller åtminstone kan jag ju få inbilla mig det och uppmuntra mitt ego med att om Quasimodo och jag är lika så passar jag väldans bra ihop med Garou.
Då undrar kanske den oinvigde läsaren vad jag nu svamlar om. Vadå Garou? Det var ju Quasimodo vi diskuterade!
Jo, ni förstår att såhär är det: Garou spelar Quasimodo i den musikal, "Notre-Dame de Paris", som ett par år efter Disneys filmpremiär sattes upp, men inte inspirerad av filmen (även om det faktiskt finns en tysk musikal som gjorts efter den), utan av Victor Hugos roman från 1831: "Ringaren I Notre Dame". Och finns det någon som passar bättre som Quasimodo än just Garou? Svar: Nej! Trots att Garou av naturen är en väldigt glad och positiv person (den uppfattningen har i alla fall jag) har jag svårt att tänka mig att någon skulle kunna gestalta denna fula och sorgsna karaktär på ett bättre sätt än han. Och den rösten han har... mmm...! Bara den får mig att vilja gifta mig med honom sjuundratusenfemhundranittioelvakommatvå gånger. Minst.
(Det är lite annat än mister Nalle-Har-Ett-Stort-Blått-Hus som gör rösten till Q i svenska dubbningen av Disneys film, även om den Q i och för sig ska ha sådan söt-röst och ingen morr-Garou-röst (även om jag personligen föredrar den senare...))
Jag har många gånger funderat över vem Quasimodo varit innerst inne, särskilt efter att verkligen ha läst Ringaren I Notre Dame av Victor Hugo. Och jämför man Disneyfilmen, boken och Notre-Dame de Paris-musikalen är romanens Q definitivt den både fulaste och elakaste av de tre. Döv är han också. Men hur det än är med fulhet och elakhet så är han i alla tre fallen alldeles betagen i Esmeralda, och så lojal henne att han tveklöst går i döden för hennes skull (fast inte i disneyfilmen, förstås...där dör han inte). Är det kärlek det? Eller besatthet? Eller kärlek? Eller besatthet? Eller båda?
Hur som helst tycker jag att låten "Dance My Esmeralda" från musikalen är väldigt fin.... Särskilt raden: "Please come sleep here in my arms. You know I'll die for love of you..."
Hur många verkliga Quasimodo finns det i världen? Hur många oälskade, hur många som hatar världen för att den hatar dem? Det måste vara svårt att vara oönskad och oälskad, svårt att se andra älska utan att få den kärleken själv. Och klart att det måste vara svårt att visa andra kärlek när man själv aldrig fått känna den. Att alltid vara den piskade och alltid vara den avskydda, vad man än gör. Att vara så ful att folk inte vill se en, att bli så bitter och aggressiv att folk fruktar en och därmed hataren än mer. Och att se den man djupt älskar välja en annan karl ENBART för hans stiliga yttre. Åh! Den där djävla Phoebus borde få en spark i skrevet så som han hela tiden snor Esmeralda från Q, och hon, den korkade kvinnan, borde inse att Q vore ett way mycket bättre val än den där svekfulla kåtbocken. Usch! Skönheten-sitter-på-utsidan deluxe...
Liknar jag Quasimodo? Inuti, utanpå? Vem är han, vem är jag?
Fast jag är visserligen fortfarande övertygad om att Skabbis står för mitt innersta inre jag. Delvis liknar han förvisso Q (inte utseendemässigt kanske, även om han också är ful), så jag är kanske lite Q ändå. Fast kanske mest Skabbis. Eller Q. Eller båda. Hm...
(Jag undrar verkligen vilken bild ni får av mig nu... inte bara med tanke på min tankegång, utan även vilken visuell bild som poppar upp i era huvuden när ni läser det här.)
Och hur lik Skabbis är Q egentligen? Eller man kanske snarare borde ställa frågan omvänt, eftersom Q är ett par hundra år äldre i historien än Skabbis är. Och om Q och Skabbis nu är lika måste det ju innebär att Q och jag också är lika, eftersom Skabbis är min skapelse och jag, som sagt var, är övertygad om att han gestaltar mitt innersta inre jag. Och då var han lite lik Q innan jag ens läst om Q, för den Q som är i Disneyfilmen är verkligen inte elak och hemsk, bara ganska fulsöt.
Nu när jag sitter här och lyssnar på God You Made The World All Wrong från musikalen kan jag inte annat än hålla med Quasimodo. För visst har han rätt. Gud gjorde världen så in i helvete fel, jag håller med på alla punkter, känner mig in i låten. Känner med honom. Som honom...nästan... Känner mig ganska lik honom faktiskt, just här. Som sagt, det är Q och jag. Fulingarna, oälsklingarna, olycklingarna...
Och att Garou sjunger den gör ju inte saken sämre precis...
Texten är som följer:
"God you made the world all wrong, I'm so ugly; he's so fine.
I would love her my life long, but she never would be mine.
Now he owns her heart and soul, without giving her a thing.
And she thinks he'll make her whole, with the love she thinks he'll bring.
She will lie down at his touch, and believe his lies with pride.
It's his face she loves so much, she can't see what's deep inside.
God you made the world all wrong, he's so rich; and I'm so poor.
He will make her life a song; he will give her nothing more.
God you made the world all wrong, let her have her shining knight.
Beauty to the rich belongs, not to us outside the light.
I am just an ugly stain that the world just wants to hide.
God you gave me so much pain, were you ever on my side?
God you made the world all wrong, I have nothing; he has all.
But I'll tell her all along he won't be there if she falls.
He was born to silk and lace, to make love and to make war.
I was born without a face; God, what did you make me for?
Tell me what side god is on, those whose silver buys the host?
Or those who pray to god alone, day and night, this Holy Ghost?
Can this Jesus we adore save his blessing only for
Those three kings of gold and myrrh, and leave the shepherds at the door?
God you made the world so wrong, I'm so ugly; she's so fine...
I will love her my life long
But she never will be mine..."
...Fast det finns givetvis fler anledningar än att Garou spelar Q som gör att jag tycker att jag kan koppla mig till honom. För det första sjunger han (jag skulle inte ha det minsta emot att sjunga en duett med honom!). För det andra: på franska blir ordet, eller snarare uttrycket "le loup garou" varulv, och jag är ju varg! Och på japanska ska Garou, enligt vad jag läst, betyda ungefär "starving/hungry wolf". Inte dumt alls, tycker jag! Se vad mycket vi har gemensamt. Min, min, min! Ge mig!
I vanlig ordning fick jag inte med det jag egentligen ville ha sagt, för det hann jag glömma medan jag sprang runt här i köket och kokade te, men hur som helst. Jag ber om ursäkt för ett långt och slingrigt inlägg med underliga tankegångar och så. Jag får väl trösta mig med att jag i alla fall har Skabbis.
Ta hand om er.
Er tillgivna
Shassimodo
Nordman, live i Brunnsparken, Ronneby
I vanlig ordning sprang jag runt som en skållad råtta här hemma för att få med mig alla saker och hinna med allt och ingenting. Ändå glömmer jag biljetterna på sängen och måste springa in i huset en vända till innan jag kan hoppa in i min morbrors bil. Där sätter jag mig genast på en flaska Bacardi, och hittar en annan flaska alkoläsk på golvet, som han köpt. Till mig! Inte illa, inte illa, om än något oväntat. Fast mamma fick nog lite spunk när hon såg det.
Ikväll var det dock inget staketklängande med halva publikhavet i ryggen. Det var förresten inte särskilt mycket folk där. När vi kom var det kanske hundra pers. Kom nog lite fler sedan, men det var en ynkligt liten publik, tycker jag. Jag hade ju mer publik själv till och med, när jag sjöng på Allsången. Men det var mysigt att sitta i gräset och bara njuta av härlig, skön musik.
Nå men, hur var Nordman?
Underbara! Härligt tryck i låtarna, och hans säregna röst som klingade genom parken. Det var fint det. Låtar som inspirerar mig och som får mig att le, med texter som får min hjärna att arbeta och musik som ger en doft av medeltid, mystik och saga. Samtidigt berör en del av de där låtarna mig starkt. De började bra med "Det Sista Du Ser", som är en av mina personliga favoriter. Det är i och för sig de flesta låtarna, men... "Hon Är Redan Här" satt jag och log åt hela låten (och ringde upp Naia så hon skulle få höra). Och de spelade, pojkarna... "Strömkarlen", "Och Regnet Föll", "Be Mig", "På Mossen", "Ridom Ridom"... "Djävul Eller Gud", "Du behöver", "Vill Ha Mer", "Förlist"... Ja, jag kan inte räkna upp alla, men det var hur som helst fantastiskt att få höra dem live! Alltsammans avslutades, givetvis, med klassikern: "Vandraren". Grabbarna verkade trivas bra på scen, klädda i svart och pigga som små igelkottar trots att det här var gig nummer 95 i ordningen av sommarens totalt 105 spelningar. Och tro det eller ej, men den lilla publiken tog i ganska bra ändå när Nordman-pojkarna ville att de skulle sjunga med, även om de blev en liten aning blyga och dämpade sig lite då och då. Jag hoppas verkligen de trivdes! Bandet alltså, publiken skiter väl jag i. Jag trivdes i alla fall, trots att jag inte var en av dem som hängde över staketet och skrek lungorna ur mig.
Efteråt var det dags att köa. Vi stod i kö i säkert 30-40 minuter och segade, trots att det inte var särskilt många framför oss. Men den som väntar på något gott! Jag köpte mig en Djävul Eller Gud, trots att den kostade 50 spänn mer än på CDON, och sedan... Sedan kramades jag med Håkan Hemlin. Det ni! Så nu vet jag hur han känns att krama. Kramade honom visserligen över ett staket, men ändå! Högg tag i näven på honom också och kunde inte låta bli att tacka för att deras musik ger mig sådan inspiration. Hoppas de inte tyckte jag var en konstig prick bara. Nå det är hur som helst en bedrift av mig att krama en främmande man bara sådär. Ojojoj...!
Så, nu har jag sett även detta härliga underbara supersköna band. Nästa gång ska jag allt se till att släpa med mig Naia och Emeli, och Gina om hon vill. Då blir det fest, jaja...!
Er tillgivna
Shass
Frukostfunderingar
Sharon säger: Jag är hungrig. Pappa gör fruuuukooooost!*befaller, fast han inte lyssnar eftersom han pratar i telefon*
Sharon säger: Jag vet inte vad vi ska äta.*mutter*
Ennaia säger: Mackor? Fil? Juice? Pensionärer?
Sharon säger: Pensionärer tenderar att vara ganska ruttna, torra, men slemmiga inuti. Jag tycker inte kombinationen är så god...
Sharon säger: Funderar på att koka gröt, men vetefan om jag orkar.
Ennaia säger: Have a little priest?
Sharon säger: Aaaajm aaa priiiiist änd aj löööööv diiiiiss göööööörl!
Sharon säger: Usch
Ennaia säger: Lawyer's rather nice?
Sharon säger: Noooo!
Sharon säger: I'd rather eat a gay-soldier than a randy priest!
Ennaia säger: Then if you're British and loyal you might enjoy royal marine?
Sharon säger: Perhaps. But what if I'm not british?
Ennaia säger: Try the priest!
Ennaia säger: ;)
Sharon säger: *fainted*
Ennaia säger: http://www.youtube.com/watch?v=0fr9IBGCNrM
;)
Sharon säger: Vad är det där?*misstänksam*
Ennaia säger: Från Sweeney Todd ;)
Sharon säger: Ah, tänkte om det var något med prästen *pust* ska titta strax
Ennaia säger: En lite mordisk sång om pajer
Sharon säger: Om pajer?*skrattar* Okej, ska kika då
Ennaia säger: Japp
Ennaia säger: Det tar en liten stund innan den kommer igång dock
Sharon säger: Missade en bit för en djävla buss körde förbi *strypa bussdjävel*
Vet ni vad? Jag har en ganska bestämd känsla om att Naia och jag inte talade om samma präster i den här diskussionen... Med tanke på att låten på YouTube där heter "A Little Priest". Den präst jag tänkte på var ju Frollo (spelad av Daniel Lavoie) från Notre Dame de Paris-musikalen.
Nåja...
Nu ska jag äta gröt. Ta det lugnt ute på vägarna, gott folk.
Onde Sadist-Senseis onde efterträdare...
Sistlidna söndag hade karateklubbens styrelse höstens första styrelsemöte. Jag är inte med i den, men far min är. Riktigt vad som diskuterades vet jag sanningen att säga inte,, vad jag dock vet är att det bland annat var ämnet "för få tränare". Min käre lille far gjorde då sin morriga röst hörd och anmälde sig själv och mig som s.k. reservtränare, vilket innebär att om det någon gång skulle bli kris och någon måste hoppa in och ta ett pass ringer de oss. Vad de inte anar är att jag, trots att jag inte har mer än 6 kyu, ändå är ond hela vägen utifrån och in. Vad de inte anar är att jag, trots att jag är kvinna (eller något åt det hållet) kan vara minst lika ond som Sadist-Sensei, om än inte riktigt lika sadistisk. Oooh, mina vänner, vad de ska få lida om jag får ett pass...
De anar inte vad som väntar dem. De ligger där hemma och nanar kuddarna så sött, trygga i förvissningen att de inte kan råka ut för något värre än PB-Senseis intervallträningar eller Peter Pains mördarpass, eller möjligen K-Sempais armhävningar. Men mardrömmen har inte börjat än...den har inte börjat än...!
Kanske minns de uppvärmningen jag höll. Uppvärmningen de alla fruktade, då de fick göra kullerbyttor tvärs genom hela salen. Men vadå! Till mitt försvar kan jag säga att PB-Sensei faktiskt tillät mig, faktiskt nästan uppmanade mig, att tvinga dem till det. Åh vad de ska få lida med onda mig som tränare, och min onde far tillsammans med mig...! Hanssom under den uppvärmning han höll hade dem att hoppa groda runt salen istället...
Ah, ja. Förresten har vi övertalat Peter Pain att ta pass i höst också. Moder, han är nästan lika ond som Sadist-Sensei, om än inte sadist. Ska bli roligt att ha honom som tränare igen, den överdrivet petige lille perfektionisten. Men sådana behövs också.
För att fortsätta på ett liknande spår.
Karateklubbens hemsida är under uppbyggnad, och gissa vem som fått i uppdrag att sitta och kämpa ihop informativa små texter till de olika avdelningarna på sidan? Det är också jag! Visserligen kommer väl allt bli itusågat och nedtryckt i papperskorgen efter PB-Senseis och de andras granskningar, men jag kan ju i alla fall få inbilla mig att det jag skriver duger. En stund. En liten stund i alla fall.
Nå, jag gör så gott jag kan. Far min har tjatat på mig i flera dagar nu att han inte har något att lägga upp, så idag har jag suttit och knattrat ned fem olika små informativa texter åt honom. Fick till och med hjälp av lilla frun med den ena, där jag behövde översättningshjälp. Tack Naia min! Tack jättemycket.
Jag hoppas far är nöjd. Är du nöjd, pappsen lilla?
Tänkte att jag ska försöka få ned lite mer imorgon, men just ikväll har jag fått nog av karate. Särskilt av att skriva om eländet...
Det är en sak som oroar mig med träningen. Flera gånger under våren har jag drabbats av yrsel och illamående och nästan svimmat under flera pass. Min käre far hade en teori om att det kunde vara energibrist eller sömnbrist eller något annat som jag inte skötte som jag skulle. "Attackerna" följde emellertid inga mönster. Jag kunde ha ätit som en häst och sovit nästan konstant i en vecka, och ändå hände det. Jag kunde också ha varit vaken mer eller mindre dygnet runt flera dygn i sträck och knappt ätit alls och det hände då med. Men det kunde lika gärna vara det motsatta också, att träningarna aldrig gick så bra som när jag sovit dåligt och inte ätit eller sovit massor och ätit som en hel elefanthjord. inga mönster som sagt.
Så, efter en hel del tjat och flera "uppmuntrande Du-har-säkert-hjärncancer-kommentarer från Gina knatade lydiga lilla Shass iväg till läkaren. Motvilligt, givetvis, eftersom det aldrig är något fel på mig när jag går dit. Observera aldrig är något fel på mig när jag går dit. Snart vägrar de väl ta emot mig i tron att jag är en sinnessjuk hypokondriker... Och vad tror ni lilla doktorn säger? Jo, att Shassie har väldigt bra blodvärden och att allt är frid och fröjd.
Gissa då, kära läsare, vad som hände på träningen ikväll. Och! Till skillnad från de andra träningar jag drabbats av samma sak räckte det inte med att jag satte mig, eller ens lade mig ned en stund; jag blev inte piggare för det. Vanligen piggnar jag till nästan omedelbart, men idag blev det nästan bara värre. När vi ställde upp för att buga vid träningens slut fick en av mina medtränare nästan hålla i mig för att jag skulle kunna stå upp. Det var läskigt...
Så, vad i helvete är det som har drabbat mig? Är det en sådandär snigelmask (någon form av parasitmask Naia berättade för mig om, som liksom tar över hjärnan på sniglarna så att de dumhuvudena helt plötsligt får för sig att de vill bli uppätna av fåglar) som tagit över min kropp och långsamt men säkert håller på att äta upp min hjärna? Allvarligt talat är jag orolig. Ja, inte för att det ska vara en mask, utan för att det är något fel ingen hittar. Det låter hypokondriskt, jag vet det, men det känns obehagligt, lite jobbigt och ganska genant, eftersom det inte bara hänt en och två gånger, utan hur många gånger som helst. Har haft en del andra underliga symptom under våren/sommaren också, men det här är nog faktiskt det som oroar mig allra mest. Vad kan det vara?
Nej, nu ska jag sluta tjata om min eviga karate och gå och duscha istället. Min karatedräkt har ju nästan hunnit torka igen vid det här laget... Utom under bältet. Där är svetten fortfarande lite sådär halvfärsk.
Sleep tight
Er tillgivna
Sharon
Ps: Skabbis har inte kommit tillbaka än. Jag är uppriktigt orolig för honom. Han har ju trots allt varit borta i över en vecka nu. I torsdags var han nästan påväg tillbaka till mig, men han ångrade sig halvvägs och försvann igen. Gina hade en teori om att han är svartsjuk på männen på Steve-skalan för att han själv inte passar in där. Men Skabbis, min store starke man, vi har ju gjort en ny skala nu som vi uppkallat efter dig. Snälla, kom tillbaka! Jag saknar ju dig.
En hel hög underbara, underbara...
De underbara personer jag just denna dag vill ge en hel hög (typ tio tusen eller så) röda rosor är framför allt Naia min och Tant Anna, och indirekt Jugge-Sensei, trots att han bara omnämnts i förbigående och inte själv varit med i diskussionen. Det hela spann runt idioten som förföljer mig.
Det börjar med att Tant Anna läst här på bloggen om människan, och berättar det för mig på msn. Hon erbjuder sig att ringa upp honom och utge sig för att vara reporter på Aftonbladet (vilket hon också varit) och skrämma skiten ur honom med det, genom att säga att hon skriver en artikelserie om stalkers och har hört att han förföljer mig. Eftersom min mobildjävel behagat kolavippa, så att säga, har jag fått byta tillbaka till min gamla skräpmobil, den som går mig på nerverna var eviga sekund, och därför hade jag inte kvar numret. Erbjudandet stod dock kvar.
Jag berättar för Naia vad Tant Anna sagt och Naia tycker om idén. Snällt och hjälpsamt letar hon därför fram numret åt mig (vilket jag gav henne igårkväll för att hon skulle kunna kolla upp vem det tillhörde) och levererar det snyggt och prydligt över msn. Under tiden spekulerar Tant Anna vidare i vad man kan göra för att skrämma bort mongot, och föreslår att hon ska be Jugge-Sensei ringa upp muppen och låtsas vara jugge-maffian och på så vis skrämma snoret ur näsan på honom. Även den idén gillar Naia, och föreslår glatt att hon, som ju bor i samma hus som en hel hög polisstudenter, ska ringa upp snubben och låtsas vara från Kronobergspolisen. Ungefär såhär:
"Ja hej, det här är Anna Åkesson från kronobergspolisen. För ett par dagar sedan var det en ung kvinna här hos oss och anmälde det här telefonnumret för ofredande. Är det här din telefon?"
Tant Anna skriver till mig bara ett par minuter senare och säger att hon pratar med människan. Jag väntar spänt på resultatet...
Klockan 18:39 ringer Tant Anna upp mig. Då har hon haft människan i luren en god stund och utstått en hel del förvirrat prat. Hon upprepade flera gånger att han skulle låta mig vara, att hon inte tänkte hälsa mig någonting och att hon skulle skriva om honom om han inte lät mig vara ifred. Det fick hon emellertid verkligen banka in med mega-smedsläggan, och ändå verkade det inte som om det gick in. Han svamlade bara en massa om att det ju var hans kompisar som snott hans mobil och ringt och messat (Bullshit!), och att han ville hon skulle hälsa mig att han ville jag skulle kontakta honom, och en massa underligheter och tjafs. Minns knappt ens allt hon upprepade för mig att han sagt. Obehagligt, hur som helst. Men slutligen lyckades hon i alla fall få honom att lova att han skulle låta mig vara, mot löftet att hon inte skulle skriva en rad om honom och att han förföljer mig om han höll sin del av avtalet. Vi får se hur det går. Som Tant Anna själv sade: "Om han inte slutar, utan försöker kontakta dig igen, så ber du 'din Växjö-polis' ringa upp honom. När det blir så allvarligt kanske han förstår det bättre."
Han "hoppade på" henne lite om att "djävla kvällstidningsreportrar, ni skriver fan bara om jämmer och elände" osv, men ändå säger hon att hon inte är särskilt rädd att få honom efter sig.
"Kommer han upp i min trappuppgång, då dödar jag honom!" sade hon och skrattade i telefon, och jag skrattade jag med.
Och om han inte ger sig bussar vi Jugge-Sensei på honom, muhahaha...!
Och Naia min lovar givetvis genast att leka polis om det krävs. Tror till och med att hon skulle tycka det var lite roligt, skulle du inte det, Naia?
Ni underbara kvinnor! Om jag kunde skulle jag dränka er i rosor och choklad. Ni är bäst! Mer girlpower åt Sverige!
Där ser ni vikten av att ha vänner och bekanta av alla de slag. Jag har journalister, poliser (både riktiga och låtsas-poliser), svartbältade karategubbar, morrandepappor, kramgoa Ginor, kamikaze-Katter, brottare, en alv och många andra som kan vara bra att ha i många situationer. Och jag är så tacksam för att ni finns, allihop!
Tusen, tusen tack!
Er tillgivna
Sharon
Sparka kulorna av Sempai!
Just ikväll var det K-Sempai som råkade ut för skrevsmärta. Jag var i full färd med att räkna teknikerna i katan till 5 kyu (första blå bältet), Heian Yondan och kom till dubbeltekniken keage-geri Uraken, och just när jag ska göra en lätt spark, bara för att markera var jag var i räkningen, går han förbi och min fot träffar, så att säga, en smula olämpligt. Och jag sparkade inte ens hårt! Ändå grymtade han till och stönade som om jag vridit kulorna av honom och inte helt fredligt petat på dem med tårna och undrade hur i helvete jag lyckades sikta just där. Ibland lyckas man..!
Jag tror att mäns pungkulor egentligen bara hänger där för att de vill bli sparkade. Åtminstone verkar det så när jag är i närheten. Det mesta jag kastar/sparkar/snärtar med verkar söka sig dit. Jag förstår det inte! Är det dem eller mig det är fel på?
Bortser man från det lilla missödet med K-Sempais julgranskulor gick träningen ganska bra ikväll. Heian Yondan är en trevlig kata (det allra roligaste är tekniken där man ska inbilla sig att man griper tag i huvudet på någon och krossar det/möblerar om personen stenhårt i ansiktet med knät!), och jag lärde mig teknikföljden relativt snabbt. Hade mycket mer problem med förra katan, förstår inte varför. Det är dock en del riktning i den här som kan bli knepigt, men jag har fyra månader på mig att lära mig den, så det ska nog gå fint trots allt.
Gårdagens träning innefattade mest grundtekniker. Jag tror att det är dem jag ska ha lärt mig till december, och som det kändes igår kan det nog gå ganska bra. De blir förvisso mer och mer noggranna med teknikernas korrekthet, exakta positioner och dylikt, men med tanke på att de flesta av dem fanns med i repertoaren till 6 kyu (grönt bälte, det jag har nu) hoppas jag att jag ska klara av det. Lite baklängestrix och helvetessparken jag avskyr (givetvis i huvudhöjd också, bara för att "förenkla" det hela) tar visserligen upp en del av listan över grundtekniker vi bör kunna, och det känns i och för sig inte så lovande, men jag får träna. Far min har dessutom övertalat Jugge-Sensei att han ska träna mig, så vi får hoppas att han fortfarande känner för det i höst.
Tråkigt nog är det så att de flesta av de tränare jag haft under tiden jag tränat i klubben inte längre vill ta några pass, och en av dem är - till min stora sorg! - Sadist-Sensei. De enda som kan tänka sig att ta pass i höst är PB-Sensei och K-Sempai, och därmed reduceras även antalet träningspass. Det är skit, tycker jag. Ruttet skrutt och skräp!
Nä, nog om karate.
Jag saknar min man. Jag tror han blev på dåligt humör för att jag inte skrev ner de idéer jag hade om honom och hans uteslutning ur Släkten i måndags. Istället för att göra sådant (som är hundra gånger roligare än det mesta annat) dammsög jag, åt vindruvor, läste Kalle Anka och - det värsta av allt - sov! Efter det har han tjurat och gått undan så fort jag försökt tänka på honom. Det är så typiskt! När jag väl har idéer utnyttjar jag givetvis inte det, utan lägger mig istället och sover! Vid det här laget tycker man att jag borde ha lärt mig att om jag gör sådär går idéerna sin kos och kommer inte tillbaka på ganska länge, men nähä. Idiot som jag är gör jag om samma misstag gång på gång på gång.
Det enda lilla jag sett av honom var i en mardröm natten till tisdag. Jag minns inte mycket av den, men han var i alla fall väldigt sjuk eller skadad, för han klarade knappt av att stå. Ändå slogs han för sitt liv för att beskydda mig och...någon mer, minns inte (fast det var säkert Naia). Efter det - ingenting.
Skabbis, snälla! Kom tillbaka till mig!
Jag är jagad. Förföljd. Eftersökt. Efterspanad. Efter...bliven?
Det sista hoppas jag inte att jag är (fast man undrar ju om inte människan som förföljer mig är det...), och egentligen vill jag inte vara de första alternativen heller. Men man vet ju aldrig riktigt säkert.
Ni minns kanske att jag sjöng på allsången i parken den 22 juli? Efter att jag sjungit färdigt kom det fram en kille till mig "för att säga att han tyckte jag var bra". Jag tyckte han var obehaglig och stod mest och skruvade på mig och ville därifrån när han pratade med mig, men det kändes ju lite oartigt. Mamma kom lyckligtvis och räddade mig efter en stund, och därmed trodde jag det var över. Dagen efter ringde han mig "bara för att kolla läget", och senare på kvällen skrev han ett sms där det stod något i stil med:
"Hej! Jag tänkte om vi kunde ses typ som på fredag eller så? Hälsningar Andreas"
"Fan heller!" tänkte jag, men skrev det givetvis inte. Jag svarade faktiskt inte alls. Och han fortsatte ringa. Ringa och ringa och ringa... Jag tror jag hade 6 missade samtal från honom på torsdagen och 2 sms.
På fredagen, när Naia var med, sms:ade jag och sade att jag skulle uppskatta om han kunde sluta ringa och sms:a till min privata mobil, och om han ville någonting angående mitt sjungande fick han ta kontakt med min mor. Han undrade genast hur han kunde få tag i henne, men det svarade jag inte på. Trodde att problemet var löst.
På söndagen ringer min syster mig och frågar vem i helvete den där Andreas är som ringer henne och frågar efter mig hela tiden. Jag blir skiträdd och säger att jag inte vill ha med honom att göra och hon lovar att framför adetta. Han ringer (helt av sig själv) inte fler gånger och jag slappnar av.
Gissa nu tre gånger vem som försökt ringa mig ikväll...
Det här är så djävla obehagligt så jag får ont i magen. Vad ska jag göra? Naia säger att jag ska byta nummer, pappa med. men jag gillar ju mitt nummer! Kan man inte blockera folk från att ringa en? Det räcker ju uppenbarligen inte med att säga att man inte vill bli kontaktad av människan. Jag har försökt ta bort mitt nummer på eniro, men jag får inte tag i min operatör, så dem kan jag inte prata med, och eniro har inte svarat på mitt mail om det heller ännu. Hjälp!
Jag klickade runt lite på eniro innan för att se vad jag kunde göra själv där, och upptäckte att jag kan ändra min information, så som namn, adress, etc (jag kan till och med lägga in namnet på en eventuell partner, hehehehehe...). Kanske det hjälper? Naia föreslog en aning roat att jag skulle byta till Skabbis Halvtass. Och sure, why not...
Vi får se vad som händer. Ska försöka ta kontakt med min faster imorgon och prata lite med henne om saken. Hon är polis och vet kanske vad som bör göras. Vi får helt enkelt hålla tummarna för det. Jag ska dessutom göra mitt allra bästa för att få bort mitt namn och nummer från Hitta.se och Eniro.se, och i värsta fall får jag väl helt enkelt knata iväg till närmaste kontantkortsförsäljande butik och köpa ett nytt sim-kort. Tråkigt men sant.
Nu blev det här alldeles för långt, så jag gör nog bäst i att sluta här.
God natt, kära läsare, och må de goda drömmarna ständigt följa edra vägar. Det vore förresten inte så dumt om de ville följa mina också, så vi ber för det.
"Käre Gud som är i höjden, helgat vare ditt namn, amen!"
Hoppas det hjälper. Fast Gud lyssnar nog inte om man inte tror på honom (och det gör jag ju inte!), så den bönen var nog förgäves. Men nå ja, har jag drömt mardrömmar i två år redan kan jag nog stå ut en natt till...
Er tillgivna
Sharon
Klubb Kaliber Fyller 5, rapport 3/3: Within Temptation
Efter mycket funderande och krånglande med tröjor som inte passade till klänningar och mödrar som inte tyckte deras döttrar skulle ha dylika klänningar (och hör och häpna var det inte min mamma!) och annat jox kom vi i alla fall iväg. Vi traskade ned till festivalområdet för tredje gången samma kväll, tog oss in och köpte lite remmar att äta på, samt öronproppar (ett nytt par till Naia också, som av irritation över sin mor glömt sina hemma). Sedan blev det till att vänta. Och vänta. Och vänta...
Within Temptation då?
I vanlig ordning när jag är på en WT-konsert fick jag ont i magen när vi väntade. Men det gick fort över. Introlåten, Jillian (I'd Give My Heart) sjöng hon fantastiskt och rätt text dessutom. Det är en av de saker jag roas över med just Sharon den Adel - Hon har en förmåga att sjunga om samma text i vissa bitar i vissa låtar. Underligt, men sant, och ofta förekommande. Det gör givetvis ingenting, det bevisar ju bara att också den bästa kan göra fel!
Det var, enligt mig, en bra konsert. Sharon hade ett bra grepp om rösten och sjöng jättebra. Ljudet krånglade något för henne, men sången var bra annars. Killarna verkade ha det trevligt...bankade på sina trummor och gnisslade på sina gitarrer och sådant. Forgiven spelades, vilket jag faktiskt inte väntat mig, medan Frozen och All I Need utgick, vilket jag heller inte väntat mig. Men jag njöt. I fulla drag.
Så, vad får Within Temptation för betyg på 1-5-skalan?
...5, om ni frågar mig. Även om jag synar dem i minsta söm och är kritisk som en flodhäst med nageltrång är det något med dem jag alltid fastnar för. När de spelar står jag och njuter, även om jag inte blir galet exalterad som en del andra i publiken. För mig är de en njutning, något som gör mig lugn och tillfreds. Och Sharon har onekligen blivit bättre sedan jag hörde henne första gången, ingen tvekan om saken. Sedan får andra säga vad de vill.
Well done!
Emellertid fanns det ett minus med konserten, som dock inte var bandets fel. Till höger om mig stod en skrika och pep hela konserten igenom! Jag fick spunk på henne efter halva tiden och tvingade Naia att stå på min plats resten av den, för jag stod inte ut. Jag fick liksom en vision av Skabbis som möblerade om ansiktet på människan i fråga, och när man tänker sådant och ordet "mööööööördaaaa!" liksom ringer i huvudet på en är det bäst att hålla sig undan. Det var vansinnigt irriterande, måste jag säga. Närde en stark önskan att kränga av mig skorna och klämma in mina strumpor i munnen på otäckingen. Isch, usch, fy och tvi.
Klubb Kaliber Fyller 5, rapport 2/3: Takida
Naia min och jag knatade iväg strax före 18 för att vara något sånär i tid. Öronproppar hade Naia inga, så vi spatserade helt sonika och köpte ett par (jag noterade ungefär fem minuter senare att mina apoteks-julgranar är ihjälutslitna och att jag behöver byta ut dem, så jag får nog köpa ett par proppar till WT sedan...). Enligt order från Skallen, det vill säga min älskade lilla pappa, kikade vi oss omkring efter tröjor också. No Takida-merchandise in sight. Däremot hade de en hel del annat, som fallet brukar varaa på festivaler/marknader/andra evenemang där man kan sälja saker till korkade människor.
Ah, ja. Och så Takida då.
Det började bra med en gång. Introt var trevligt och publiken var....en bra publik. Det märktes att dem som stod där visste vad de kommit dit för, kunde varenda låt (jag lovar att alla sjöng med utom vi...) och var entusiastiska som små gröna älgar. Det var ganska trevligt ändå, trots fulla människor som hoppade Naia på fötterna och annat konsert-nyttigt.
Sångaren, Robert eller-vad-han-heter, verkade trevlig, lät trevlig och såg, dessutom, rätt bra ut. Naia säger att han ser stadig ut (inte på fel sätt, utan muskligt stadig) och verkar vara en snäll pojke a la Vill-ha-bakom-sig-på-konserter-gärna-i-form-av-pojkvän. Han ligger någonstans runt 6-7 på Steveskalan. Den ena gitarristen verkade inte så dum heller, han kan nog till och med ta sig upp till 7,5. Det är inte dumt det inte!
Nå, för att återgå till konserten. Härliga gitarrer och en trevlig, stadig röst som inte slant på tonerna. Han hade djävligt bra tryck ibland i rösten också. Exalterad publik. Hyfsat bra på scen (fast inget i jämförelse med Steve, naturligtvis) och tja, allmänt trevligt. Dock måste jag säga att det inte "klickade" för mig med Takida så som det gjorde för Gotthard, även om de onekligen var bra.
Så, vad får då Takida på en skala från 1-5?
...Jag tror de ligger någonstans på 3,5-4. Tyvärr kan jag inte ge dem något toppbetyg, eftersom de inte "for rakt in i hjärtat" på mig, men öronen skrumpnar inte av att höra dem heller (även om jag helst skulle haft proppar...). Bra scennärvaro - bättre än Amanda Jenssen - och de verkade trivas bra och känna sig hemma på scen. Att de ser bra ut är givetvis ett (osynligt) plus.
Bra gjort pojkar, fortsätt så!
Klubb Kaliber Fyller 5, rapport 1/3: Amanda Jenssen
Den kvinnliga holländaren ringer. Jag svarar skitnervöst och pratar ett par ord med henne. Hon säger att hon ska hålla utkik efter mig när jag kommer ner för att lyssna på Jenssen och jag blir skitnervös och alldeles skakis. Allvarligt, skakis! Jisses.
Hur som helst så kom vi iväg och vandrade ner till festivalområdet. Jag var jättenervös. Vi kom in, fick band och sådär och efter att ha gått ett stenkast eller så kommer en mycket glad liten kvinna fram till oss. Det är M, som mycket glatt och trevligt hälsar och jag får ett mycket gott intryck av henne. Hon ber oss att försöka ta oss längst fram på Within Temptation, så det blir att springa dit en timme innan eller så för att få en bra plats...
Ah, ja. Och så Amanda. Jag gick dit med ganska låga förväntningar, ska erkännas. Med tanke på hur hon låtit när hon sjungit i Idol och sådär tänkte jag att det kunde låta lite si och så. Men vet ni, det var jättebra. Det är sällan jag känner att jag vill dansa på konsert, men nu kändes det så. Det var inte så tätt packat med folk dock och publiken var svårflörtad som fan, men jag tyckte det var bra. Riktigt bra. Hon har härlig röst, härligt gung i låtarna och ett härligt sätt. Så Naia och jag stod och smådansade lite, klappade, sjöng och hade oss. Det var riktigt trevligt.
Så, Vad får Amanda Jenssen för poäng på en skala från 1-5?
...Minst 4! Om inte 5 till och med, tyckte riktigt bra om det. Ingen falsk ton så vitt jag hörde och bara härligt, härligt! Ingen playback eller singback där inte. Alla instrument var riktiga och hon var riktigt riktig hon också. Avslutningen med Hallelujah var även den en trevlig upplevelse. Mycket fint, mycket bra.
Well done, lady Jenssen!
