Jaså, det var där den låg och skräpade...

Jag har inte tränat på evigheter. Märkliga svimningsattacker, lättöversträckta överrörliga leder och sedan en stukad axel har hållit mig borta från både dojo och gym i flera månader. Efter en del påtryckning från en annan klubbmedlem bestämde sig far min idag för att gå och träna karate. jag hängde med.

Nä, jag ska inte redogöra för träningen. Men OM jag blev glad när jag kom dit och tränaren jag hade som nybörjare var där och sade ur roligt han tyckte det var att jag kommit. Kanske var det det, eller kanske var det bara för att det var just han som höll i träningen, men jag hittade en bit av min fighting spirit där. Just där. Just där i den skruttiga, lite för lilla gympasalen där vi håller till. Just där låg den och skräpade. En annan möjlighet är förstås att han haft den gömd hemma hos sig...för de andra gångerna jag varit där har jag banne mig inte hittat den. men det gjorde jag ikväll. Trots att jag kände det som att jag skulle svimma ett par, tre gånger gav jag inte upp. Trots att jag glömde andas och blev trött pga. det gav jag inte upp. Trots att axeln gjorde sjuhelvetes ont gav jag inte upp. Trots att 1kg-vikterna jag hade runt anklarna började väga ungefär 10 gånger så mycket vid slutet av träningen gav jag inte upp. Inte!
När vi ställt upp oss efter träningens slut för att buga och gå frågade Sempai hur jag kände mig. "Jag lever ju i alla fall", sade jag. Erkänna att jag mådde illa, var yr i skallen och trodde jag skulle trilla ihop vilken sekund som helst vägrade jag. Hellre dö än erkänna den svagheten. Jag vet inte var de här otäcka nästan-svimningsanfallen kommer ifrån eller vad de beror på. Sanningen att säga skrämmer de mig rätt mycket. Men så länge jag kan stå upp, kommunicera med omgivningen och inte spyr på någon tänker jag inte erkänna att jag dras med skiten heller. Det är jag för envis för.

Jag trodde på fullt allvar att min fighting spirit var lost and gone forever. De senaste månaderna har det verkligen känts så i precis allt - allt ifrån skolarbete till träning, från hästhantering till mig-själv-hantering. Jag är glad att jag hade fel. Även om jag inte fick tillbaka allt av den, eller ens känna hela dess underbara, fantastiska styrka, så fick jag åtminstone en skymt av den. Jag fick se att den inte dött ut helt. Den finns där, där djupt inombords, någonstans i något skrymsle. Frågan är bara hur jag ska locka fram den igen.


Tack Kalle (+ fantastisk brunbältad dotter!) för att du visade mig att träningen inte behöver vara hopplöshet. Tack för att du visade att min fighting spirit inte är borta föralltid. Tack för att du, hur du nu gör (för det begriper jag inte), får mig att kämpa på. Tack för att du gav mig en rättvis chans redan från det ögonblick jag ringde dig och bad att få börja karate hösten 2006. Tack för att du tror på mig. Jämt.

Och tack fighting spirit, för att du inte är död eller ohjälpligt och spårlöst försvunnen och vilse och borttappad. Tack tack tack tack tack!

Och tack till ER, mina fantastiska otroliga helt underbara och fullständigt makalösa läsare, för att ni... är de ni är. Ändra för Moderns skull inte på det. Tack tack tack tack tack!


Jag kommer förmodligen ha duktigt med träningsvärk i övermorgon. På något vrickat vis ser jag fram emot det. Det är skönt att känna att man plågat de där musklerna man har. Det är värt lite smärta. Som Björk-Sensei alltid brukade säga: "Smärta är bara svaghet som lämnar kroppen."
(Kommer säkerligen ångra nyss nedskrivna rader i övermorgon när jag inte kan gå, utan kommer få kräla fram över golvet med enbart hand/armkraft utan att röra benen. Ta sig ur sängen kommer bli en utmaning. Det blir spännande...))

Nu säger jag på återskrivande! Och sköt om er. Och halka inte. Och blås inte bort. Få inga från taket fallande isklumpar i huvudena. Och trilla inte i havet. OCH LEK INTE MED ELDEN! Och... kom snart igen.

Naias beskrivning av karate

Jag pratade med Naia om dagen som gått och påstod att jag troligen ser ut som en farlig barnkidnapperska på håll när barnet jag passar hellre är med personen jag passar honom med än med mig. Naia håller inte med, hon tycker inte jag är farlig. Åtminstone tycker inte Naia att jag ser farlig ut. Sedan tyckte Naia att hon skulle beskriva den sport jag utövar också. Diskussionen löd som följer...


Ennaia: Äsch, inte då. Ingen som tror att du är en farlig kvinna. Du är som en ulv i fårakläder vet du, ser så snäll och timid ut och när de anar det minst sparkar du kulorna upp i halsgropen på dem ;)
Sharon: *skrattar* Jaså, är det så tycker du?;)
Ennaia: Jajjamen. Jag har sett dig försöka ;)
Sharon: Vara snäll och timid och sedan sparka kulorna upp i vrångstrupen på någon?
Ennaia: Tja... mest sparka-delen, men ja
Sharon: Jahaja ;)
Ennaia: Ja... Det är väldigt fascinerande. Nästan som en ritual. Du börjar med att klä på dig en vit pyjamas som sitter så illa att du behöver ett alldeles för långt skärp för att hålla ihop den. Sedan tar du på dig en träningsoverall ovanpå, knallar upp och hämtar far din och tar bussen ut till någon gammal tegelbyggnad som verkar fungera som skola under vardagarna. Du tar av dig träningsoverallen, kutar igenom herrarnas och försöker sedan prata med en vägg (vilken hittills inte svarat när jag varit med). Väggen avklarad beblandar du dig med ännu fler människor iförda illasittande vita pyjamasar med tillhörande skärp. Några karlar som uppenbarligen är färgblinda eller har tråkig smak på bältesfärg börjar vråla på någonting de tror är japanska, men som egentligen är marsianska och betyder saker jag inte tänker upprepa här. Ni sätter er alla ned som om ni gick på droger (vilket ni förmodligen gör) och sitter stilla tills de färgblinda karlarna skriker någonting ännu värre. Sedan ägnar du och de andra på pyjamaspartyt en dryg timma åt att skrika, slåss och sparka så mycket ni kan (droger kan locka fram aggressivitet) tills svetten rinner. Färgblindingarna vrålar lite till och sedan går ni hem
Det är väldigt fascinerande.
Sharon: *sparar naias beskrivning*
Ennaia: *Är helt oförstående inför denna handling, då beskrivningen är helt korrekt och inte det minsta underlig...*



Så, nu vet ni mer exakt vad sjutton det är jag sysslar med ett par tre fyra fem gånger i veckan.
Är, på tal om det, från och med idag en blåbältare. En mycket stolt sådan ska tilläggas. Jag överlevde graderingen - med väl godkänt i betyg! Heja heja heja!
Fem bälten kvar till svart...


Karate, karate, karate...

Tisdag
Hade varit borta från träningen alldeles för länge och kände att det nog var dags att göra "come back", trots att jag väl på sätt och vis känner att jag tappat gnistan. Trots allt blir träningen så mycket mindre rolig när man får ont i armbågarna av att slå och när den två månader gamla skadan i vänster axel då och då gör sig påmind, och när man dessutom riskerar att råka ut för svimningsanfall. Jag verkar dock ha begåvats (om det nu är en begåvning...) med en hel del envishet och vill egentligen inte ge mig fastän jag nästan dör och har ont så jag nästan gråter och skriker ibland. K-Sempai skäller rasande på mig somliga dagar när jag nästan trillar ihop under passen för att jag är för envis för att ge mig och sätta mig ner, men hittills har han inte lyckats bota mig. Helt...
Eftersom jag (jag!) och pappa skulle vara tränare följande torsdag för röd- och orangebältena beslöt vi att åka in till deras tisdagsträning för att se vad de gjorde och hade gjort tidigare. Är ju bra att veta när man själv ska ha hand om dem, så att säga. Pappa, som är orange, tänkte egentligen inte träna pga migrän tidigare under dagen, men det slutade med att både han och jag hakade på och var nästan-döda (jag pga värk i bröstet vid andning och ansträgning, han pga trötthet) när träningen väl var slut. Därav kom det sig att vi hoppade över min träning och smet hem istället - Jag för att deppa över att karaten känns skit och han för att datanörda sig.



Onsdag
Fick efter många om och men, en del påtryckning och tjat äntligen mail från idrottsläraren på Korr som bad om ursäkt för att min ansökan till Specialidrott A försvunnit i våras. Hon ville veta hur det gick för mig på träningen osv, så skrev ett mailsvar (som uppenbarligen var längre än vad hon tänkt sig, hehe...) och passade samtidigt på att fråga om vad som krävs för Specialidrott B. Tänkte sedan inte mer på det. Hade vag tanke på att åka ut till nybörjarträningen och slå på min storasyster, som också börjat träna, men orkade inte. Pluggade istället. Eller... Ja, något åt det hållet.



Torsdag
Fick svar från idrottsläraren som bifogade kraven för Specialidrott A och B, samt ansökan till B. Insåg att jag har lite kvar att göra för att kunna få betyg i A-kursen. För er som inte vet hur det fungerar: Specialidrott gör man tillsammans med den idrottsklubb/förening man ingår i. Tränare eller dylikt (måste vara "legitimerad" tränare) där är den som bevakar och skriver bedömning som sedan sänds till idrottsläraren, som dessutom ska ta emot en hel del teoriuppgifter från eleven. Utefter tränarens rapporter och teoriuppgifterna sätts sedan betygen. Eftersom det inte blir någon extratid för mig att ha det här ämnet också - jag tränar ju liksom ändå ca 4h/vecka - utan mer som att "segla på en räkmacka" (fast jag måste förstås skriva teorin...) tyckte jag kursen passade bra.
När jag satt och läste kraven för A-kursen upptäckte jag att jag måste skriva en rapport om hur man anordnar tävlingsverksamhet inom min sport för barn och ungdom, samt visa upp intyg på att jag varit funktionär vid någon tävling. What the hell..?! Skickade genast sms till K-Sempai och frågade om det skulle vara någon tävling i höst. Fick ett frågetecken till svar. Sms:ade uppgiften och väntade. Fick svaret: "Hehe vad bra, då kan du få i uppdrag att ordna en enkel tävling i kata (Ett rörelsemönster - fight mot flera osynliga motståndare) för barnen upp till och med gult."
Vad fan! Onda människa. Jag som inte kan ett smack om tävlingar... Men jag får väl lära mig. Har ju både K-Sempai och Jugge-Sensei och lite sådana att be om hjälp och råd. Tack och lov...

Kravlade mig i karatedräkten vid femtiden samma eftermiddag och tog pappa och mitt pick och pack (skulle åka hem till mor igen efter att ha varit hos pappa från tisdagskvällen) och hoppade på bussen till träningen. Gick nervöst runt och räknade minuter tills vi började och sedan... Sedan började helvetet.
När jag själv tränar finns det inga mellanlägen, eller åtminstone finns dessa mellanlägen väldigt sällan. Jag är on eller off, av eller på, noll eller hundra, död eller levande. "Ta det lugnt" är ett begrepp som av någon anledning inte riktigt går ihop med mitt psyke och min fysik. Det går nog lite ut över dem jag tränar också. Inte mig emot i och för sig, de behöver röra på sig så de inte somnar till! Och de dog nästan, muhaha! Pappa sade att det var den hårdaste träningen på länge.
Började med att överlämna uppvärmningen till en blåbältare, så slapp jag tänka på det. Värmde faktiskt upp själv istället för att bara stå och titta på. Började sedan, med hjälp av Peter Pain-Sensei (fattar inte varför jag skulle ta träningen när han ändå var där...) träna dem i grundtekniker. Slag och blockeringar drogs igenom i en rasande fart så att de skulle få upp flåset lite. Sedan, för att hålla Sadist-Senseis minne vid liv, blev det böjfjuttar.
Böjfjuttar, denna ädla konst som alla hatar, utom jag som ääälskar dem, går till på följande vis (ni kan träna det hemma så får ni starka och glada latissimus-ellerhurdetstavas-muskler mellan skulderbladen):
Slå dig ned på en bänk (eller annan lämplig möbel i gymnastiksalebänkshöjd, för att göra det enklast). Greppa om kanten med händerna. Sätt dig på golvet nedanför bänken, ännu med händerna gripande om kanten, med benen rakt utsträckta framför dig. Sedan börjar det roliga! Böj och sträck armarna, ännu med raka ben, så att häcken lämnar golvet. Den får INTE dutta i golvet medan du "häver". Det är bara armarna och musklerna mellan skulderbladen som ska arbeta, benen ska vara sträckta och stilla. Anledningen till att Sadist-Sensei kallar denna övning för böjfjuttar är att det inte i hans värld endast existerar böj och sträck, utan även (helst i en böj) en "fjuttande" rörelse, dvs. lättlättlätt pyttesträckning och böjning av armarna så att man hela tiden har hundra kilo vikt på dem och fjuttar upp och ner. "Böj, sträck, böj, sträck, bööööj....strääääck....böööööj.... fjutt, fjutt, fjutt, fjutt, böj sträck böj fjutt fjutt fjutt sträck fjutt böj fjutt fjutt fjutt strääääck bööööj..." (Japp, även detta görs av både mig och Sadist-Sensei delvis i rasande fart, därav avsaknad av kommatecken.)

Rödisarna och orangisarna fick lida på detta sätt två gånger under träningens lopp, samt tvingades göra knäböjningar, situps, armhävningar och annat elakt som jag var ond nog att kräva av dem. Men! Jag gjorde faktiskt allt själv också. Stod inte bara och var elak. Inte bara. Men var tillräckligt ond och elak för att Peter Pain-Sensei skulle gå runt och se lycklig ut och själv glatt utbrista: "Hon är ju hårdare än mig till och med!" Och Moder vad de fick lida...!
Men, gott folk! Inga grodhopp eller kullerbyttor den här gången. Så snäll är jag. Torsdags-snäll. I alla fall den här gången. Nästa gång blir det kanske värre...fast på andra sätt. Åh Moder vad de ska få lida... då med!
Tränade sedan själv passet efter, vilket leddes av Peter Pain-Sensei. Har fortfarande blåmärken på underarmarna efter alla block-och-slag-duster jag hade med en man med samma grad som jag själv. Men det passet var inte hårt på samma sätt som det jag själv höll. Faktiskt ganska lugnt i jämförelse.



Fredag
Träningsvärk. inte överdrivet, men så att det kändes att jag tränat. Nyttigt.



Lördag
Pappa hade, för att vi skulle kunna komma in i dojon (träningslokalen) under torsdagen lånat ordförandens nyckelkort. Detta utnyttjade vi för att kunna ta oss in i salen 1 timme innan vår lördagsträning och träna balans. 1 timmes fram- och tillbakagång på bommarna i en gympasal tar på balanssinnet, kan jag säga. Man blir trött! Psykiskt djävla stendöd. Men bra balans är en del av grunden i karate.
Alldeles snurriga efter balansgångandet anslöt vi oss vid 12-tiden till vår träningsgrupp. Alla svartbälten + K-Sempai verkade tämligen nöjda med min insats under torsdagen (att jag mer eller mindre dödat deras elever) och det gjorde mig rätt lättad. Känns bra när man får lite uppskattning. Hoppas bara inte att rödisarna och orangisarna hatar mig alltför mycket.
Klarade träningen bra idag, trots snurrighet i början. Hård träning och tufft som fan för min del, eftersom Peter Pain-Sensei gick bredvid mig hela tiden och hängde mig i fötterna och knäna och slet och drog och skällde för att jag skulle göra rätt. Men det är bra - Han måste vara elak så jag lär mig. Sade det till honom, varpå han skrattar och hojtar till alla andra i salen med handen på min axel att "Det här är den enda här inne som vill att jag ska vara elak!". Men det är ju så.
Överlevde träningen och tog mig hem. Red genast en runda på Honey. Gick bra. Fick senare ett telefonsamtal från far som varit på styrelsemöte med karateklubben (han är styrelseledarmot) och han meddelade att jag, med tanke på den tävlingsuppgift jag fått, nu fått i uppdrag att ta kontakt med JKA (Japan Karate Assosication Sweden) och ta reda på vilka regler med mera som gäller för tävling i kata. Jippie... Men nyttigt. Lär mig kanske någonting till och med.



Karate karate karate...
Har ni läst såhär långt är ni beundransvärda. Har ni inte det så hoppas jag ni utnyttjade tiden ni inte slösade på att läsa till att göra någonting vettigt. Själv kan jag inte sova, så då kan jag ju lika gärna plåga Blogg.se med mina meningslösa rader. Men, nu är det nog slut med det för den här gången. God natt, gott folk.


Onde Sadist-Senseis onde efterträdare
Ookami-Sempai

Onde Sadist-Senseis onde efterträdare...

...kan vi från och med nu kalla Ookami-Sempai. Och det, kära läsare, är jag. Jag, jag, jag!

Sistlidna söndag hade karateklubbens styrelse höstens första styrelsemöte. Jag är inte med i den, men far min är. Riktigt vad som diskuterades vet jag sanningen att säga inte,, vad jag dock vet är att det bland annat var ämnet "för få tränare". Min käre lille far gjorde då sin morriga röst hörd och anmälde sig själv och mig som s.k. reservtränare, vilket innebär att om det någon gång skulle bli kris och någon måste hoppa in och ta ett pass ringer de oss. Vad de inte anar är att jag, trots att jag inte har mer än 6 kyu, ändå är ond hela vägen utifrån och in. Vad de inte anar är att jag, trots att jag är kvinna (eller något åt det hållet) kan vara minst lika ond som Sadist-Sensei, om än inte riktigt lika sadistisk. Oooh, mina vänner, vad de ska få lida om jag får ett pass...
De anar inte vad som väntar dem. De ligger där hemma och nanar kuddarna så sött, trygga i förvissningen att de inte kan råka ut för något värre än PB-Senseis intervallträningar eller Peter Pains mördarpass, eller möjligen K-Sempais armhävningar. Men mardrömmen har inte börjat än...den har inte börjat än...!
Kanske minns de uppvärmningen jag höll. Uppvärmningen de alla fruktade, då de fick göra kullerbyttor tvärs genom hela salen. Men vadå! Till mitt försvar kan jag säga att PB-Sensei faktiskt tillät mig, faktiskt nästan uppmanade mig, att tvinga dem till det. Åh vad de ska få lida med onda mig som tränare, och min onde far tillsammans med mig...! Hanssom under den uppvärmning han höll hade dem att hoppa groda runt salen istället...

Ah, ja. Förresten har vi övertalat Peter Pain att ta pass i höst också. Moder, han är nästan lika ond som Sadist-Sensei, om än inte sadist. Ska bli roligt att ha honom som tränare igen, den överdrivet petige lille perfektionisten. Men sådana behövs också.


För att fortsätta på ett liknande spår.
Karateklubbens hemsida är under uppbyggnad, och gissa vem som fått i uppdrag att sitta och kämpa ihop informativa små texter till de olika avdelningarna på sidan? Det är också jag! Visserligen kommer väl allt bli itusågat och nedtryckt i papperskorgen efter PB-Senseis och de andras granskningar, men jag kan ju i alla fall få inbilla mig att det jag skriver duger. En stund. En liten stund i alla fall.
Nå, jag gör så gott jag kan. Far min har tjatat på mig i flera dagar nu att han inte har något att lägga upp, så idag har jag suttit och knattrat ned fem olika små informativa texter åt honom. Fick till och med hjälp av lilla frun med den ena, där jag behövde översättningshjälp. Tack Naia min! Tack jättemycket.
Jag hoppas far är nöjd. Är du nöjd, pappsen lilla?
Tänkte att jag ska försöka få ned lite mer imorgon, men just ikväll har jag fått nog av karate. Särskilt av att skriva om eländet...


Det är en sak som oroar mig med träningen. Flera gånger under våren har jag drabbats av yrsel och illamående och nästan svimmat under flera pass. Min käre far hade en teori om att det kunde vara energibrist eller sömnbrist eller något annat som jag inte skötte som jag skulle. "Attackerna" följde emellertid inga mönster. Jag kunde ha ätit som en häst och sovit nästan konstant i en vecka, och ändå hände det. Jag kunde också ha varit vaken mer eller mindre dygnet runt flera dygn i sträck och knappt ätit alls och det hände då med. Men det kunde lika gärna vara det motsatta också, att träningarna aldrig gick så bra som när jag sovit dåligt och inte ätit eller sovit massor och ätit som en hel elefanthjord. inga mönster som sagt.
Så, efter en hel del tjat och flera "uppmuntrande Du-har-säkert-hjärncancer-kommentarer från Gina knatade lydiga lilla Shass iväg till läkaren. Motvilligt, givetvis, eftersom det aldrig är något fel på mig när jag går dit. Observera aldrig är något fel på mig när jag går dit. Snart vägrar de väl ta emot mig i tron att jag är en sinnessjuk hypokondriker... Och vad tror ni lilla doktorn säger? Jo, att Shassie har väldigt bra blodvärden och att allt är frid och fröjd.
Gissa då, kära läsare, vad som hände på träningen ikväll. Och! Till skillnad från de andra träningar jag drabbats av samma sak räckte det inte med att jag satte mig, eller ens lade mig ned en stund; jag blev inte piggare för det. Vanligen piggnar jag till nästan omedelbart, men idag blev det nästan bara värre. När vi ställde upp för att buga vid träningens slut fick en av mina medtränare nästan hålla i mig för att jag skulle kunna stå upp. Det var läskigt...

Så, vad i helvete är det som har drabbat mig? Är det en sådandär snigelmask (någon form av parasitmask Naia berättade för mig om, som liksom tar över hjärnan på sniglarna så att de dumhuvudena helt plötsligt får för sig att de vill bli uppätna av fåglar) som tagit över min kropp och långsamt men säkert håller på att äta upp min hjärna? Allvarligt talat är jag orolig. Ja, inte för att det ska vara en mask, utan för att det är något fel ingen hittar. Det låter hypokondriskt, jag vet det, men det känns obehagligt, lite jobbigt och ganska genant, eftersom det inte bara hänt en och två gånger, utan hur många gånger som helst. Har haft en del andra underliga symptom under våren/sommaren också, men det här är nog faktiskt det som oroar mig allra mest. Vad kan det vara?


Nej, nu ska jag sluta tjata om min eviga karate och gå och duscha istället. Min karatedräkt har ju nästan hunnit torka igen vid det här laget... Utom under bältet. Där är svetten fortfarande lite sådär halvfärsk.


Sleep tight
Er tillgivna
Sharon


Ps: Skabbis har inte kommit tillbaka än. Jag är uppriktigt orolig för honom. Han har ju trots allt varit borta i över en vecka nu. I torsdags var han nästan påväg tillbaka till mig, men han ångrade sig halvvägs och försvann igen. Gina hade en teori om att han är svartsjuk på männen på Steve-skalan för att han själv inte passar in där. Men Skabbis, min store starke man, vi har ju gjort en ny skala nu som vi uppkallat efter dig. Snälla, kom tillbaka! Jag saknar ju dig.

RSS 2.0