Alles en nog wat
Hoppsan. Det var visst en stund sedan jag skrev sist. Som vanligt har energin och tiden trutit och egentligen skriver jag precis just nu för att det över huvud taget ska bli något inlägg i april.
Vad har hänt senaste tiden? Ja, det kan man undra. Allt och lite till, och stundvis inte särskilt mycket. Jag har varit med Superman och Chiquita och ätit sushi. Chiquita och jag har haft kakbakarambitioner som än så länge inte blivit verkliga. Jag har varit i Sverige en runda och sjungit på 2 begravningar samt träffat familj och vänner. Jag har luktat på mina hästar och nästan(OBS!!! NÄSTAN!) gått med på att gå med i The Voice för att få en chans att tjäna pengar för att kunna ta den röda krokodilen hit. Jag har spelat in 2 låtar åt min Superman (covers), och svurit och förbannat och varit påväg att ge upp hela sångprojektet.
Och så har jag kommit på en sak. En väldigt bra sak. En sak som ingen jag pratat med tidigare har tänkt på..den eventuella lösningen till mardrömsgåtan. Johodå, det är sant. Jag kan ha kommit på vad som ligger bakom dessa mystiskt och oförklarligt uppkomna, varje-natt-förekommande otäckingar med vilka jag dragits de senaste 7 åren. Det kan vara mina P-piller. Det slog mig nämligen en natt för några veckor sedan att jag har haft mardrömmar sedan maj 2006, vilket innebär samma tidpunkt som jag satte in en P-stav. Den senare åkte ut 4 månader senare, men jag har fortsatt med att stoppa i mig hormoner varje dag sedan dess och tills för 2 veckor sedan. Varje natt (med ETT undantag i november 2006) har jag drömt mardrömmar, stundvis så otäcka att jag varit rädd för att somna.
Tänk, tänk om det är så enkelt. Varför har ingen tänkt på det här tidigare? I åratal har vi försökt reda ut varifrån mardrömmarna kommit, men ingen har kunnat komma med något svar. Jag har gått hos kurator och genomgått marrömsterapi, har försökt lära mig styra drömmarna, fått sömntabletter och antidepressiv medicin. Jag har pratat om det, skrivit om det, försökt få folk att förstå och själv sluta vara rädd för drömmarna. Jag har provat att sova ensam, tillsammans med någon, med fönstret öppet eller stängt, med musik eller bok på eller av, och så vidare. Inget har hjälpt.
Men det här kanske är lösningen. Min Superman och jag tyckte att det vore värt ett försök. Efter mycket googlande och pratande med halva världen och några till (varav alla tyckte det lät logiskt att pillrena är boven i dramat) beslöt jag att sluta med att döda bäbisägg varje dag. Minst tre månader borde jag ge det, enligt 2 olika barnmorskor, innan jag kan säga med relativ säkerhet att det var, eller inte var, pillrena som spökade. Spännande...!
Hur som helst. I helgen har min mor, min far och mina småsyskon varit här på besök. Ungarna tyckte det var roligt att vara i Holland och vi har skrattat mycket. Vädret har varit fint också, vilket lockat ut oss på stan och fått oss att spela fotboll. Igår firade vi min födelsedag och åt tills vi sprack på wokrestaurangen här i krokarna. Chiquita och Biba (lillsyrran) satt och tramsade hela kvällen tillsammans med lill-Zlatan (lillebrorsan), och jag spelade in dem för att ha något roligt minne av kvällen. Världens bästa födelsedagspresent fick jag också - att min Superman kom hem från Italien. Allt som allt var det en helt perfekt dag med svensk och holländsk familj sammanslagen till en tramsig grupp. Lycka!
Nej, nu har jag inte tid att svamla mer. Vi hörs en annan gång.
Vink vink!
Vad har hänt senaste tiden? Ja, det kan man undra. Allt och lite till, och stundvis inte särskilt mycket. Jag har varit med Superman och Chiquita och ätit sushi. Chiquita och jag har haft kakbakarambitioner som än så länge inte blivit verkliga. Jag har varit i Sverige en runda och sjungit på 2 begravningar samt träffat familj och vänner. Jag har luktat på mina hästar och nästan(OBS!!! NÄSTAN!) gått med på att gå med i The Voice för att få en chans att tjäna pengar för att kunna ta den röda krokodilen hit. Jag har spelat in 2 låtar åt min Superman (covers), och svurit och förbannat och varit påväg att ge upp hela sångprojektet.
Och så har jag kommit på en sak. En väldigt bra sak. En sak som ingen jag pratat med tidigare har tänkt på..den eventuella lösningen till mardrömsgåtan. Johodå, det är sant. Jag kan ha kommit på vad som ligger bakom dessa mystiskt och oförklarligt uppkomna, varje-natt-förekommande otäckingar med vilka jag dragits de senaste 7 åren. Det kan vara mina P-piller. Det slog mig nämligen en natt för några veckor sedan att jag har haft mardrömmar sedan maj 2006, vilket innebär samma tidpunkt som jag satte in en P-stav. Den senare åkte ut 4 månader senare, men jag har fortsatt med att stoppa i mig hormoner varje dag sedan dess och tills för 2 veckor sedan. Varje natt (med ETT undantag i november 2006) har jag drömt mardrömmar, stundvis så otäcka att jag varit rädd för att somna.
Tänk, tänk om det är så enkelt. Varför har ingen tänkt på det här tidigare? I åratal har vi försökt reda ut varifrån mardrömmarna kommit, men ingen har kunnat komma med något svar. Jag har gått hos kurator och genomgått marrömsterapi, har försökt lära mig styra drömmarna, fått sömntabletter och antidepressiv medicin. Jag har pratat om det, skrivit om det, försökt få folk att förstå och själv sluta vara rädd för drömmarna. Jag har provat att sova ensam, tillsammans med någon, med fönstret öppet eller stängt, med musik eller bok på eller av, och så vidare. Inget har hjälpt.
Men det här kanske är lösningen. Min Superman och jag tyckte att det vore värt ett försök. Efter mycket googlande och pratande med halva världen och några till (varav alla tyckte det lät logiskt att pillrena är boven i dramat) beslöt jag att sluta med att döda bäbisägg varje dag. Minst tre månader borde jag ge det, enligt 2 olika barnmorskor, innan jag kan säga med relativ säkerhet att det var, eller inte var, pillrena som spökade. Spännande...!
Hur som helst. I helgen har min mor, min far och mina småsyskon varit här på besök. Ungarna tyckte det var roligt att vara i Holland och vi har skrattat mycket. Vädret har varit fint också, vilket lockat ut oss på stan och fått oss att spela fotboll. Igår firade vi min födelsedag och åt tills vi sprack på wokrestaurangen här i krokarna. Chiquita och Biba (lillsyrran) satt och tramsade hela kvällen tillsammans med lill-Zlatan (lillebrorsan), och jag spelade in dem för att ha något roligt minne av kvällen. Världens bästa födelsedagspresent fick jag också - att min Superman kom hem från Italien. Allt som allt var det en helt perfekt dag med svensk och holländsk familj sammanslagen till en tramsig grupp. Lycka!
Nej, nu har jag inte tid att svamla mer. Vi hörs en annan gång.
Vink vink!
Varför en varg?
Varken frågan eller diskussionen var ny. Jag hade fått frågan förr, och ställt den själv ett antal gånger till mina vänner. Idag fick jag den igen, när Chica satt och klurade i en fåtölj här med min tjocka tigerfilt svept omkring sig och en kopp jordgubbste intill.
- Om du skulle identifiera dig själv med ett djur, vilket skulle det då vara?
Klurig fråga, kan man tycka. Men mitt svar kom utan eftertanke.
Varg.
Varför?
Nej, det är faktiskt inte helt och hållet mitt påhitt. Även väninnor till mig har upplyst mig om varför de tycker att jag kan sägas "vara en varg". Enligt deras beskrivning:
Jag är skygg, blyg och lite tillbakadragen tills man kommer mig inpå livet och "blivit flock". Har man väl tagit sig in till min flockkänsla är jag lojal och beskyddande, omtänksam och noggrann med att se till att alla flockmedlemmar - stora som små, unga som gamla - mår bra. I vänskapskretsen "håller jag reda på alla i flocken" och gör mitt bästa för att försäkra mig om att ingen är utanför. Liksom en alfahona är trogen sin hane håller jag fast vid min partner. Relationen med familj och vänner är viktig för mig och jag vill alltid finnas där för alla. Jag är nyfiken, men på samma gång något avvaktande. Jag bevakar noga mitt revir för utomstående, men flocken är välkommen in till det och till mitt hjärta.
Därför påstår de att jag är en varg. Därför svarade jag Chica att det är en varg jag skulle identifiera mig med.
Vilket djur skulle Du identifiera dig med?
Och så veckans visdom. Tro det eller ej, men den kommer från Nalle Puh. Puhs förmåga att slå huvudet på spiken och på sitt eget vis (ibland helt ologiskt) förklara hur saker och ting ligger till tycker jag personligen är oemotståndligt charmigt. Och ibland så spot on, så sant, sant, sant.
Som det här!
Piglet: "Pooh, how do you spell love?"
Pooh: "You don't spell it, you feel it."
Sannare kan det ju inte bli! :)
Sköt om er, mina små hjärtegull. (Det var det länge sedan jag skrev...eller var det hjärtegull jag brukade skriva? Minns inte längre, vilket väl är ytterligare en indikation på hur länge sedan det var jag använde uttrycket i fråga...)
- Om du skulle identifiera dig själv med ett djur, vilket skulle det då vara?
Klurig fråga, kan man tycka. Men mitt svar kom utan eftertanke.
Varg.
Varför?
Nej, det är faktiskt inte helt och hållet mitt påhitt. Även väninnor till mig har upplyst mig om varför de tycker att jag kan sägas "vara en varg". Enligt deras beskrivning:
Jag är skygg, blyg och lite tillbakadragen tills man kommer mig inpå livet och "blivit flock". Har man väl tagit sig in till min flockkänsla är jag lojal och beskyddande, omtänksam och noggrann med att se till att alla flockmedlemmar - stora som små, unga som gamla - mår bra. I vänskapskretsen "håller jag reda på alla i flocken" och gör mitt bästa för att försäkra mig om att ingen är utanför. Liksom en alfahona är trogen sin hane håller jag fast vid min partner. Relationen med familj och vänner är viktig för mig och jag vill alltid finnas där för alla. Jag är nyfiken, men på samma gång något avvaktande. Jag bevakar noga mitt revir för utomstående, men flocken är välkommen in till det och till mitt hjärta.
Därför påstår de att jag är en varg. Därför svarade jag Chica att det är en varg jag skulle identifiera mig med.
Vilket djur skulle Du identifiera dig med?
Och så veckans visdom. Tro det eller ej, men den kommer från Nalle Puh. Puhs förmåga att slå huvudet på spiken och på sitt eget vis (ibland helt ologiskt) förklara hur saker och ting ligger till tycker jag personligen är oemotståndligt charmigt. Och ibland så spot on, så sant, sant, sant.
Som det här!
Piglet: "Pooh, how do you spell love?"
Pooh: "You don't spell it, you feel it."
Sannare kan det ju inte bli! :)
Sköt om er, mina små hjärtegull. (Det var det länge sedan jag skrev...eller var det hjärtegull jag brukade skriva? Minns inte längre, vilket väl är ytterligare en indikation på hur länge sedan det var jag använde uttrycket i fråga...)
