En varg i rymden
Men nu var det inte badhus vi diskuterade.
Jag minns inte varför, men helt plötsligt bara befann jag mig på rymdbasen. De hade kallat dit mig - när, var och hur minns jag inte - men jag hade i alla fall skyndat mig dit så fort jag kunde. Det var dunkelt, lite grönaktigt ljus överallt och väsandet från någon form av gastankar lät liksom hotfulla, som ilskna kobror ungefär. Jag minns inte vad det luktade, men luften var lite tung att andas.
Jag fick på mig någon mystisk rymdoverall i klatchigt orange och rött med lite svarta band. Jag tyckte den kändes obehagligt instängande redan när jag drog den på mig, men enligt den lilla damen med mörkt hår och vit rock skulle man se till att den satt än mer tight, bara för att pressa ut luften ur den. Ja, vad nu det skulle vara bra för. Så av en man jag aldrig såg fick jag en tryckknappsliknande grej i ena handen som jag skulle trycka på när det var spänt nog. Men de började spänna åt den där rymddräkten innan jag fått knappen i ett ordentligt grepp och jag fick vråla "Stoooopp!", eftersom det kändes som om de höll på att knäcka revbenen på mig och pressa upp magen genom halsen. Eller om det var genom näsan... Nå, hur som helst var det obehagligt. Mannen skällde ut kvinnan och sedan satte de på mig en mysko rymdhjäl som skulle tillföra syre; en underlig anordning som man liksom skulle trä ut armarna ur, som en korsning mellan en sopsäck och en huvtröja utan ärmar med någon djävla plastskärm framför ansiktet. Det kändes väldigt instängt och var fasligt svårt att andas, vilket jag sade, för det kändes som om jag skulle kvävas. Det skrattade de bara åt och menade att det var inte deras fel. Jag märkte att huvtröje-sopsäck-hjälm-grejen hade kanat upp så jag drog ner den lite, och genast blev det lättare att andas. Insåg dock att jag skulle bli tvungen att mer eller mindre sitta och konstant dra i fanskapet för att jag skulle kunna få syre. Toppen. Dessutom kändes den hjälmformade fördjupningen högst upp i anordningen alldeles för liten och kanade hela tiden av mitt huvud, och den satt ändå för högt upp för att jag skulle kunna andas in annat än ingenting. Idiotiska grej...
Jaha, så jag blev inslängd i en rymdskeppshyttliknande sak. Jag frågade hur lång tid det här uppdraget skulle ta, och fick veta att det skulle väl bara ta 11 år eller så, eller åtminstone var det så länge det fanns syre tankad i skeppet. Och om syret tog slut då?! "Toppen", tänkte jag, "Men det är ju lugnt, då är jag ju bara 30 när jag kommer hem". Det kändes plötsligt väldigt gammalt... Och tiden alldeles för kort. men det tog de givetvis ingen notis om, utan stängde om mig. Jag frågade den snitsigt snackande och mycket välkommunicerande datorn om vad fasen jag skulle göra uppe i rymden. Jag skulle...ta reda på... någonting, jag minns inte exakt. Jag tänkte dock att jag kunde göra den här resan way mycket kortare än 11 år. Det var ju lätt som en plätt, bara att starta Ayreons "Universal Migrator, part 1: The Dream Sequencer" och "Universal Migrator, part 2: Flight Of The Migrator", så skulle jag vara klar med den här rymdresan på två timmar eller så. Snabbt och lätt, färdigbrett!
På färden upp till rymden var jag helt övertygad om att den där rymdfarkosten skulle störta och braka i backen flera gånger, men snart var jag uppe i rymden. Jag tyckte mig kunna se solen och någon glödande, röd planet (fast Mars kunde det omöjligen vara, varför vet jag inte). Lite stjärnor här och där avtecknade sig mot det ändlösa svarta som små vita prickar, tjusigt tjusigt. Jag rotade fram mitt usb-minne och frågade snällt datorn om den hade någon usb-port så att jag kunde föra dagbok över mina framsteg. Samtidigt hörde jag "Welcome To The New Dimension" från Ayreons "Into The Electric Castle" i öronen och kämpade för att på något djävla vänster spänna fast hjälmens hakrem under hakan för att förhoppningsvis slippa sitta och dra i den för att förhoppningsvis inte dö av syrebrist (eftersom den enligt tyngdlöshetens lagar hela tiden envisades med att vilja sväva iväg). Men remdjäveln släppte hela tiden ut sig själv igen, så det arbetet var ju onödigt slösad energi.
Sedan minns jag inte mycket mer!
Och sedan vaknade jag. Obehagliga mardrömmar. Ja, det kanske inte låter så när man skriver ner dem, men det kändes faktiskt väldigt obehagligt, särskilt den lilla detaljen att inte kunna andas. Det där med åskan i badhuset var också väldigt obehagligt, och innan det drömde jag en assa om blod och död och några mystiska syltkakor som jag inte vet var de kommer ifrån.
Att få sova drömlöst en natt vore underbart, det har inte hänt sedan någon gång i november 2006...
Tror nog faktiskt att jag måste sätta i headsettet och lyssna på Universal Migrator part 1 och 2 ungefär precis just nu med en gång. Man får lite underlig abstinens efter sådant när man drömmer om rymden.
Smell ya!
En fin lördag och ridtur i skymningen
Men annars har det varit en fin dag som sagt. Naia verkar ha den underliga inverkan på mig att jag alltid vaknar före nio när jag är med henne. Jag begriper inte varför, men jag har gjort det varenda gång...utom en, när jag sov till 13 minuter över tio. Den gången blev jag riktigt chockad.
Idag har vi kört bil som dårar. Eller, Naia har kört bil som en dåre och jag har åkt med. Först körde vi och handlade åt mamma, sedan körde vi och hämtade syster och syster-pojkvän vid bussen, sedan körde Naia (utan mig den gången) och lämnade mor och styvfar vid bussen, och snart ska hon köra iväg igen. Den här gången för att lämna syster och syster-pojkvän i stan och hämta mor och styvfar där de är och dansar. Men någon (i det här fallet jag) måste stanna hemma hos ungarna och tråka istället, så hon får köra "själv". Jag hoppas de ger henne bra betalt...
Det har varit varmt. Så in i helvete. I morse red vi en runda på de små hästapållarna och höll på att dö av värmeslag. Annars har vi mest suttit ute på gräsmattan med datorerna och latat oss - underbart, underbart... - och haft allmänt rätt trevligt. Bortser man från störiga barn och annat, samt att Naia blev stucken av en geting så...
Efter att vi ätit middag kilade vi ut i stallet och gjorde iordning hästarna igen. Solen hade masat sig ned från brännpunkten, det blåste lite och luften kändes svalare. Det var skönt, luktade gott i luften och var...som det ska vara. Så det blev en ganska pratberikad uteritt medan mörkret föll. Galopperade gjorde vi också, och det var länge sedan jag gjorde det, så det var lite av en...upplevelse. Skönt. Härligt. Uuunderbart!
Nu sitter jag och sörplar i mig lite te. Båda har duschat, är rena och fina och väntar på att glassen ska bli lite mindre stenhård så att vi kan äta lite av den. Naia sitter och skriver del 32 på Om Du Hänger Ennaia, och jag är trött som en urlakad disktrasa. Annars är läget bra.
Ah ja. Jag skulle ut och hämta glassen för en stund sedan medan Naia stod i duschen. Jag var påväg ut genom dörren, men stannade till och hojtade genom toadörren.
Jag: Tänk om jag blir bortrövad av någon knarkare eller något när jag är därute.
Naia: Då ringer vi till Skabbis!
Jag: Det tycker jag. (Paus) Jag har faktiskt lite lust att gifta mig med honom, på riktigt.
Naia: Ja, men det finns liksom ett visst problem med just det.
Jag: Att han inte existerar.
Naia: Mm.
Jag: Jaja. Det är överkomligt!
Nu ska jag se om glassen har tinat upp lite.
Godnatt.
En hel massa ogudaktigheter och begravning
Om ni någon gång funderat på att ta med mig på en begravning, slå de tankarna ur hågen omedelbums. Det slutar säkert inte väl ändå. Inte för att jag blir våldsam och försöker slå ner folk omkring mig med en stekpanna i gjutjärn (även om man säkert skulle kunna tro det), utan snarare för att jag säkert skulle försova mig eller klanta mig något vansinnigt.
Igår skulle jag på begravning. En av lärarna från högstadiet dog för ett tag sedan och eftersom han var en person jag tyckte mycket om beslöt jag mig för att gå på hans begravning. Efter viss tvekan, ska erkännas, eftersom jag aldrig varit på begravning förut. Inte ens när småsyskonens farmor och farfar begravdes var jag där. Fy på mig!
Dagen började inte bra. Jag hade satt mobilklockan på alarm vid halv åtta, för att sedan låta kalendern ringa var femte minut fram till tio i och sedan en gång till vid åtta. Jag tror jag hörde högst två alarm. Vid 09:46 vaknar jag av att mamma hojtar på mig genom fönstret och undrar om jag ska med till stan. Tittar på mobilen, upptäcker att Isen sms:at för tio minuter sedan för att rapportera att de kört. Hoppar upp ur sängen och rusar runt som en räv med galna kosjukan i rummet, hävande ur mig svordomar efter ungefär vartannat ord (långa ramsor dessutom). Fast det vanligast förekommande var ett frustrerat "Helvetes djävlar!". Känns ju bra när man ska till kyrkan, tycker ni inte?
Nå, jag kom i alla fall iväg och var bara någon minut eller så försenad (hoppas jag) ner till där Isen och co. skulle plocka upp mig. Jag hann inte äta frukost, inte ens dricka. Hann fan inte ens gå på dass innan jag stack. Blommor hann jag inte heller plocka, så jag fick ta gerberan jag fick efter allsången i tisdags (det var ingen solros, har ni hört på maken!). Toppenmorgon deluxe...
Begravningen gick annars rätt bra. Det var vackert och personligt, och jag tror verkligen att den avlidne skulle ha uppskattat den. Det var nog precis så han ville ha det. Jag tror nog han satt däruppe i sin himmel, eller var han nu kan ha tagit vägen, och kikade ner på oss och njöt av musiken. Musikläraren och hans son spelade och sjöng och allt var jättefint. Och jag tror han har det bra nu när han inte är sjuk mer, det tror jag faktiskt. "Döden är bara en ny fas på livet", som det så poetiskt heter.
Fast hemska, hemska jag grät inte ens. Jag blev lite tårögd när prästen sade sitt "Av jord är du kommen och till jord ska du åter bli", eller vad det nu var, för det kändes fint och så. Men annars. Nä. Så där satt jag medan alla i kyrkan grät så tårarna sprutade åt alla håll och kanter (ni vet som på tecknad film) och snoret rann förmodligen som floder gör när en fördämning brustit. Men inte grät jag inte. Jag satt tyst och funderade och grät inte. Hemska mig...
Så om det nu mot förmodan skulle vara så att ni söker en ogråtande, svärande varg att ha med er på en begravning vet ni vem ni ska vända er till. En som dessutom sitter och funderar på helt andra saker mesta delen av tiden än på just död och sorg och jord och likmask. Usch, så hemskt jag är...
Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Vi börjarnärma oss slutet på Om Du Hänger Ennaia. Jag skrev på del 29 igår. Inte för att jag vet hur många delar till det blir (den verkar bli en seg djävel), men den borde lida mot slutet snart. Hur som helst är mitt senaste stycke skräp rakt igenom (fast det är lite roande på slutet). Jag var så trött att jag nästan somnade över Rutranden (datorn) på sluttampen där, och när jag satt och läste och redigerade eländet märkte jag att jag inte gjort annat än suttit och upprepat mig hela skiten igenom. Blir till att göra om och göra rätt...
Ikväll kommer Naia. Trevligt, trevligt! Får se om vi kanske rider ut en runda ikväll. Jag är lite dålig på att veta vart man kan ta vägen, men nåja, en liten runda ska vi väl kunna knalla. Hoppas Athena inte får för sig att hon ska bocka sig igenom hela vägen idag också bara, som hon gjorde igår. Det var lite sådär halvbesvärligt...
Pappsen sitter ca 1 meter ifrån mig och grejar med filmningen från allsången. Jag tror jag måste gå ut i köket, hämta hans tyngsta stekpanna och göra något åt saken...
So, pasta la vista!
Ps: Ah! Måste helt enkelt citera den underbara låt jag för närvarande lyssnar på.
Ayreon - Day Sixteen: Loser (Album: The Human Equation, 2004)
Father:
Look at you, lying there defenceless and alone
See, I'm no fool, I always knew you wouldn't make it on your own
'Cause you're just like your mother, well, where is she now?
You'll end up like her soon, six feet underground, loser!
I came here to watch you bleed, oh, how I love to gloat!
If you had any balls at all, you'd grab me by the throat
You don't even look like me, hah! Not even close!
You're an aberration, some freak... I suppose, loser!
I had my fun, I'm going back to the place I don't call home
There's no one there who waits for me, but you won't hear me moan.
My ex-wives all sue me, and with half my kids in jail
I'll still come out laughing, 'cause me, I never fail, Loser!
Rage:
Never! Never! Never! Never! Never! Never! Never! Never!
Killing it from afar, go tell it in a bar!
You're killing it from afar, my father!
Två rundor Chicago och blodigelkottar
De senaste dagarna har det hänt ganska mycket. Ja, åtminstone om man jämför med hur lite det i vanliga fall händer runtomkring mig. Somligt har fått mig att skratta, annat att nästan gråta och somligt har gjort mig generad. Men jag har överlevt, no doubt about it. Men vi ska väl ta det i ordning, tycker ni inte?
Skratt. Ja, kan det bli annart med min farbror i huset? Innan jag åkte till farmor och farfar i måndags kväll, för att sova över där till igår, fick jag veta att min farbror också skulle komma dit. Det lät tämligen trevligt, tyckte jag, och antog att det skulle bli en trevlig kväll. Och det blev det. Som vanligt kom vi med en hel massa dumheter, spelade två rundor Chicago med farmor och farfar och så tvingade de i mig te med citron och ingefära, och så någon läskig pryl man skulle droppa på en sockerbit som någon bosnisk vän till dem gör. Enligt honom blir man frisk av det. Jag vet inte om jag blivit så mycket friskare av varesig det eller ingefärsblasket, men...
Vet ni vad det smakade? Som farfars bil luktade förut, den där vita han hade innan han köpte den röda. Det innebär en blandning mellan bivax och honung, och så något annat som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Var väl lite sådär halv....äckligt. Men jag fick det i mig i alla fall. Vann första Chicago-rundan gjorde jag också. Korten ville mig väl den där kvällen, för jag kom tvåa andra rundan. Och blodigelkotten uppfanns också.
Jag: Imorgon blir det kokt igelkott till middag.
Farbror: Inkokt igelkott!
Jag: Med ingefära.
Farbror: Inkokt igelkott med ingefära.
Jag: Inkokt igelkott med ingefära och...blodigel!
Farfar: Blodigelkott!
Det skrattade vi gott åt...:) Vi är lite konstiga, jag vet.
Ah ja. Och så det som nästan fick mig att gråta. Det var en ganska enkel sak faktiskt. Det var en kanadensare (Naia vet vem jag menar) som har en väldigt trevlig röst, tycker jag. Låten jag lyssnade på då, "You And I" kändes väldigt...berörande just den kvällen. Och karldjäveln får mig att tänka på Skabbis också (han har precis sådan röst som jag tänker mig att Skabbis har, särskilt när han spelar Quasimodo i Notre Dame de Paris-musikalen). Så jag blev alldeles tårögd...
Igår var det en....intressant...dag. När jag väl lyckats masa mig upp och ätit frukost ringde jag till min far. Inget svar. Ringde igen. Inget svar. Ringde säkert femton gånger, och inget svar. Gav upp. Åkte till pianisten för att repa inför kvällen. Det gick ganska bra då, tycker jag. Hyfsat i alla fall. Sedan ringde jag far igen. Inget svar...
...förrän han ringde mig 20 över 12 och gnällde om att man inte får mördas. Jag hade nämligen skrivit ett sms till honom där det stod "Om du har mobilen på ljudlös ska jag mörda dig när jag väl får tag i dig..!" Man måste ju få skrämmas lite, eller hur?
Vid tvåtiden dök halva släkten upp (två av farmors systrar och deras karlar) och vi åt mat. Någon mystisk ihopröra med kro...kra...krutonger, kanske det heter? Potatis och kött och (usch!) broccoli och annat (om man bortser från äckel-broccolin var det gott). Sedan satt farbror och jag och sjöng lite. Eller ja, jag sjöng en låt tillsammans med honom (Den Odödliga Hästen, vilken vi för övrigt tvingades dras med i tankarna resten av dagen), men sedan sjöng han själv. Han är ju rolig och härlig med sina låtar. Knäppa gubbe.
Vi körde inåt stora staden vid kvart i sex. Nästan framme kommer farmor plötsligt på att hon glömt allsångsbiljetterna hemma, och utan dem kunde vi ju inte komma in på sittplatsområdet. Farfar kastade ut oss ur bilen och brakade hemåt igen för att hämta dem medan vi knallade upp till parken. Där väntade vi. Och väntade. Och väntade. Och väntade... Och ingen farfar kom. Jag var ju tvungen att vara där inne, och min nervositet minskade ju inte precis med att allsången drog igång och vi inte kommit in. Så räddaren i nöden - Pappsen! - kom kutande, köpte två biljetter och kastade in mig och farmor där. Jag var hypernervös. Hypersupermegajättedundernervös. Usch.
Efter "Vart tog den stygga lilla loppan vägen" dök pappas kusin, som håller i allsången, upp och släpade med mig upp på scen. Då var det dags för upp till bevis. Have A Little Faith med Gotthard blev det, och bortsett från att jag fick blackout i andra versen tror jag det gick ganska bra. Och det sägs att jag fick kvällens längsta applåd! Det ni. Till och med längre än kändisarna Justin Hopkins (USA, har ingen aning om vem han är) och Suzzie Tapper. Oj... oj... oj...
Fast jag satt givetvis och grämde mig över blackouten hela kvällen sedan. Blä. Men annars gick det ju ganska okej. Det var roligt också, att för en gångs skull få sjunga med riktigt ljud! Det blir på något sätt en annan sak att sjunga då. Liksom...lättare, på något vis. Jag kan inte förklara det riktigt, men det är någonting särskilt som händer då, när det är så. Det är nästan lite läskigt.
När allsången var slut kom halva släkten fram till mig för att tacka, gratulera, krama, berömma och...hälsa. Morbröder och farbröder och faster och farmors-systrar och sysslingar och... En hel massa människor var det. Fick kram av pappas kusin och den solros han fått som tack för kvällen, som tack för att jag sjöng. Han är snäll. Tycker om honom, fastän det är första gången jag träffat honom. Hur som helst gjorde alla applåder från publiken, samt allt beröm från släkten och så mig alldeles generad. Stod bara och skruvade på mig och visste inte vart jag skulle ta vägen...
Så... Det var nog allt att rapportera om just det.
Det finns en skabbräv alldeles här i närheten. Hon har fyra ungar och ger sig på grannens höns för att få mat till dem och sig själv. Jag vill så gärna hjälpa henne på något sätt. Rädda henne, få bort skabben, ta hand om henne (eller hennes ungar, om det inte skulle gå med henne), men jag antar att det är omöjligt. Det är bara det att... Jag tycker det är så synd att ett djur ska behöva lida och kanske dö för några vidriga små kvalsterdjurs skull. Och ungarna... Moder, jag hoppas att de blivit resistenta mot eländet. Om jag bara kunde göra något...
Nästa torsdag blir det förmodligen resa till Mariestad. Sedan, om inte holländarna har ångrat sig (väntar fortfarande på svar från holländaren av hankön) blir det intervju på fredagen, och Within Temptation givetvis. Sedan åker vi väl tillbaka till Växjö på söndagen och troligtvis jag själv tillbaka hem på måndagen. I slutet av augusti kanske, förmodligen förhoppningsvis ganska troligt, blir det Londonresa och Lejonkungen-musikal (eller någon annan, om vi inte skulle få biljetter till den).
Men om det blir någon Växjö-resa till helgen vet jag inte. Har inte frågat dotter-frun än om vad hon tycker om det. Men hon kanske skulle bli glad att slippa diska en snutt. Å andra sidan kanske hon tycker det är nog med att hon ska behöva stå ut med mig från den 31 juli till den 4 augusti ;). Jag får helt enkelt göra en del efterforskningar.
Nej, vet ni vad. Nu säger min man åt mig att han vill bli skriven om, så nu måste jag sluta. Kanske jag kan få lite inspiration till honom om jag tänker lite på rävhonan härute.
Lille Skabbis...
Ha det gott i sommarsolen! Det har åtminstone jag haft. Varit ute och ridit med mor min idag, och bortser man från flugdjävlarna (som det fullkomligt kryllar av....djävla djur...) så var det mysigt. Och varmt.
En liten varg och fotografering
Hägningsplanerna sattes i verket senare igår...och sedan ändrades de igen. När jag skriver stycken där det är mycket action blir jag så lätt uppstressad och full med adrenalin själv, så ibland skriver jag ganska oöverlagda saker som måste ändras i efterhand. Tror dock att stycket är hyfsat läslingt numera, och det är inte så mycket kvar på det här äventyret heller. Snart är det slut. Tråkigt, för sedan har jag inga direkta superidéer att skriva ner. Men det kanske kommer. Den här idén poppade ju upp i slutskedet av "Skabbis", så än finns det en chans att någonting dyker upp.
Jag tror minsann att Skallen börjar bli lite motvilligt intresserad av det jag skriver. I morse frågade han lite om det, och ett par gånger idag har han frågat om Skabbis. Det kan ju inte markera ointresse i alla fall, eller kan det? Nej ni, jag tror faktiskt att han är lite nyfiken. Lite, lite i alla fall. Är han snäll kanske han får läsa också. Om han är snäll, alltså.
Mailade för bara en liten stund sedan iväg en hel hög med bilder till holländaren. Hoppas att de ska passa till hans filmplan, eller vad det var han skulle ha dem till. Tror mamma hade ganska roligt när vi tog dem. Det räckte med att hon sade "Martina Haag" för att vi båda två skulle börja skratta. Vi är sjuka i huvudet, min mor och jag.
Hur som helst, hoppas han blir nöjd. Jag tror inte de var katastrofalt fula och suddiga, så med lite tur duger de. Men lägga upp dem här tänker jag inte, det kan ni totalglömma.
Nej, vet ni vad. Nu tror jag att jag ska ge upp det här, stänga ner, lägga mig och läsa en bok. Det är en dag imorgon också, och jag tänkte att jag skulle försöka få färdigt Gichin Funakoshis 20 regler till karateklubbens hemsida. Måste sitta och översätta en del av det, så det är bara att hålla tummarna och hoppas på att jag inte gör en grov felöversättning och får hela Svenska Riksidrottsförbundet, Svenska Budo- Och Kamsportsförbundet, Japan Karate Association Sweden och alla CSC's svartbälten, samt Sensei Gichin Funakoshis spöke uppstiget från graven över mig. Det vore onekligen tämligen otrevligt. Sådant bör undvikas, å det bestämdaste.
Förresten fick jag en söt liten mjukisvarg (eller något ditåt) av lillebror idag som han köpt i Göteborg. Söta unge. Gulligt gjort.
Men!
Godnatt.
Ett glas Bamyl och hägningsplaner
Jag sitter här i pappas lägenhet, ensam tillsammans med mina tankar och ett glas Bamyl. Känns ju uppmuntrande, tycker ni inte? Huvudvärken verkar inte vilja ge med sig, och eftersom den här smörjan fungerade igår (efter tre timmar och två tabletter, vill säga, och då gav värken sig aldrig helt ens...) så tänkte jag att det kanske går idag också. Kan vara värt ett försök. Behöver nog byta låt dock, för att inte börja grubbla också och få än mer huvudvärk av det. Just nu är det Alanis Morissettes "Torch" som strömmar ur mina lurar. Jag tror minsann att jag ska byta till lite Kung Fu Fighting istället...
Gillar inte att vara sjuk.
Sådär. Song changed.
Hägningsplaner var det. Vi börjar nämligen närma oss klimax i "Om Du Hänger Ennaia", och jag måste tänka ut hur jag ska hänga henne på ett sätt som verkar trovärdigt och fullt genomförbart. Är dock lilla frugans tur att skriva nu, så jag har ett helt stycke på mig att fundera över det. Risken är väl bara att jag börjar grubbla över min man istället...
Min man? Va? Vet ni inte vem det är? Men kära någon... Det är ju Skabbis! Vad? Har ni inte hört talas om honom?
I sådana fall känner ni inte mig... ;)
Han brukar slinka in både här och där när jag pratar, så har ni inte hört om honom än...!
...Så kanske ni kan läsa om honom istället. Ja, om ni inte får höra allt muntligt, vill säga.
Jag räknar dagarna (eller ja, det där var en liten lögn, för jag började inte räkna dem förrän nu...). Först till den 25 juli, när det blir eventuell trip till Växjö för att hälsa på fru-dottern och köpa körsbärste och kanske chilite, prata skit, säkert skriva och - det bästa av allt (i alla fall för hennes del) - Diska! Sedan blir det räkning tills den 31 juli, eller om det blir den 1 augusti. Då blir det resa till Mariestad med lilla frun. Sedan, den 2:e, blir det Klubb Kaliber Fyller Fem, med Within Temptation (!) och filmad intervju (!!!) med en hög holländare som vill prata med några svenska fans om bandet och musik i allmänhet, samt om Holland. Ska bli så spännande! Känns jättestort att ha blivit utvald till något sådanthär. Och René, killen på det här vad-företaget-nu-hette-som-han-jobbar-på-men-jag-har-för-mig-det-var-något-med-tv-för-familjer-och-annat-löst-folk som jag pratat i telefon med, är jättetrevlig och blev jätteintresserad av mitt skrivande, med mera. Det här kan nog bli riktigt roligt.
Har jag riktig megatur kanske jag får träffa bandet också. Man kan ju hoppas! Fast det bästa är såklart att träffa frun ;). Och Loopy. Ska bli roligt att se om hon kommer ihåg mig.
Övriga band den dag jag har biljetter till är: Amanda Jenssen, Mange Schmit (ingen aning om vad det är...), Takida och Wolfbrigade (ett så bra namn till ett PUNKBAND! Inte bra, inte bra...). Och så höjdpunkten, Within Temptation, från 22 till midnatt!
Nej, vet ni vad. Nu har jag inte tid med det här längre. Bamylen är uppdrucken och Skabbis vill bli skriven om, så jag måste tyvärr lyfta på hatten, bocka och buga och säga hej.
Från mig alla (mig alla betyder ungefär mig och alla mina karaktärer) till er alla, en riktigt bra dag utan huvudvärk
Er tillgivna
Shass
