For All We Know - Ruud Jolie's For All We Know

Vårvintern 2009 snubblade jag av en slump över MySpace-sidan som tillhörde Within Temptations gitarrist Ruud Jolie. Där blev jag sedan fast för en lång tid framöver. Det var inte enbart Ruuds otroligt charmiga och inspirerande sätt att skriva sina blogginlägg på som fick mig att återvända gång på gång. Det var inte bara det att han (omedvetet givetvis) fick mig att plocka upp gitarren igen, gjorde mig nyfiken på Nickel Creek och därmed indirekt inspirerade mig att tigga mig till mormors gamla mandolin för att försöka lära mig spela (det är faktiskt just den länkade låten som är mitt slutmål…). Nej, det var inte bara det. Det var också låtarna han lagt upp där, demospåren från det projekt han börjat jobba på 2007. De slog rakt in i mig med kraften av ett smärre jordskred, inspirerade mig och fick mig att känna allt från salighet till smärta.

Nu den 25 april, fyra år efter Ruuds tillkännagivande av sitt projekt vid sidan av Within Temptation, släpps äntligen For All We Know-albumet. Under kvällen den 15 april, mellan klockan 19.00-00.00, streamades albumet live via ForAllWeKnow.net. Shass satt givetvis klistrad vid datorn från och med det ögonblick låtarna gjordes tillgängliga.


For All We Know - Album Preview

Att Ruud arbetat både länge och väl på sitt projekt hemma, under turnéer med olika band, under flera år (!) råder det inga som helst tvivel om. Musiken är otroligt välgjord, texterna strålande bra och allt sammans spänner över fascinerande vida musikaliska vidder. Ta bara en sådan sak som att skivans sjätte låt, ”Keep Breathing”, går i kanon! Allt från drömlika, akustiska partier, som ibland annat låten ”Save Us…”, till hårdare tongångar, som i skivans inledande spår ”Blind Me”, finns att avnjuta; mjukt och vemodigt pianoplink (”Out of Reach”), liksom progressiv flexibilitet (”Down on My Knees”) gör vidderna vidare. Växlingarna mellan hårt och mjukt är bitvis snabba och nästan brutala (”When Angels Refuse to Fly”), men det förhöjer bara musikupplevelsen.
Liksom för att visa att en skiva minsann kan spränga gränser och omfatta toucher av olika genrer spelas sista låten, "Nothing More…", på mandolin och fiol. Trots att texten är en smula vemodig ("Nothing more for me to see, since you've blinded me / Nothing more for me to feel, or to believe") ryms där ändå en upplyftande glimt av ljus bland mandolintonerna, en pockande hoppkänsla som ligger på lur bakom det andra. Den avviker skarpt från skivan i övrigt, men på ett högst välgenomtänkt vis. Vackert.

Nog för att Ruud är väl värd att höjas till skyarna för sin insats, men han är ju inte helt ensam om sin skiva. De olika musiker han bjudit in för att färdigställa det hela är fantastiska de också. Men! Sången är ju en tämligen stor del av det hela den med. Leadvokalisten han valt, Wudstik, gör sig otroligt bra till alla plattans olika musiktyper, växlingar och harmonier. Att han tidigare mest rört sig i hiphop-kretsar är svårt att tro när han river loss med en hårdrockssångares hela energi. Han har ett brett register och kan kvittra både helgonlikt mjukt och hotfullt rått och raspigt. Som grädde på äppelmoset är han dessutom mycket övertygande! Låten ”I Lost Myself Today” gjorde mig andlös av vemod och hjärtesorg redan som demo. Som färdig låt gjorde den det igen – Den krossade mitt hjärta. Högst angenämligt, måste jag ändå medge… Men ont gör det. Wudstik är som klippt och skuren för det här projektet.

Keep Breathing sample

I kanonlåten, ”Keep Breathing”, får projektets gästvokalister bokstavligen visa vad de går för. Pain of Salvations Daniel Gildenlöw, Within Temptations Sharon den Adel, Cloudmachines Ruud Houweling, Thresholds/Headspaces/Maiden uniteDs/Star Ones/DWBs Damian Wilson m.fl. gör en kort men mycket vacker insats. “Keep Breathing är en låt som sätter sig I huvudet, vill jag lova. Jag har sjungit på den till och från enda sedan jag hörde första sample-snutten av den för en månad sedan.


Mycket kan sägas om For All We Know. Men för att sammanfatta det hela är det en njutning för kropp och skäl, en färd bland harmonier som inte riktigt liknar någonting annat. Där huserar allt från elektriskt till akustiskt, mandolin till piano, violin till hammond och underbar sång därtill. Det är vemodigt, det är rent sorgligt, men det är också upplyftande, charmigt, vackert och medryckande. Välskrivet, välgjort, inspirerande och berörande. Det har allt – mjukt och hårt, snabbt och långsamt, mörkt och ljust, melankoliskt och upplyftande och allt däremellan. Tummen upp och högsta poäng, Ruud! Du har all rätt att vara stolt som en obändig, kraftfull alfavarg över din skapelse.



For All We Know består av:
Ruud Jolie; el- och akustisk gitarr, mandolin, bas och backing vocals
Wudstik; Sång
Marco Kuypers; piano, rhodes och harmonium
Kristoffer Gildenlöw; Bandlös bas, backing vocals
Thijs Schrijnemakers; Hammondorgel
Léo Margarit; Trummor

Gästmusiker:
Daniel Gildenlöw; sång på Keep Breathing
Sharon den Adel; Sång på Keep Breathing
Ruud Houweling; Sång på Keep Breathing
Damian Wilson; Sång på Keep Breathing, backing vocals
Anke Derks; Sång på Keep Breathing
Tom Sikkers; sång på Keep Breathing
John Wesley; Lead-gitarr på I Lost Myself Today
Richie Faulkner; lead-gitarr på Busy Being Somebody Else
Camilla van der Kooij; violin

The Unforgiving - Within Temptation

Äntligen, 4 år efter releasen av The Heart of Everything, var det dags igen! Sedan november förra året har Within Temptation gett oss små hintar om den kommande skivan och det har hela tiden talats om att den är något helt nytt. Fansen har diskuterat på vilket sett det blir nytt, om det nya innebär något bra och om det finns någon risk att "det som är Within Temptation" försvinner med deras nya sound.

Vad är det då detta holländska band med den änglalika sångerskan har pysslat med? Jo, de har gjort ett konceptalbum, baserat på en nyskriven serie, vars första del gavs ut i samband med skivsläppet. De har också tagit sitt gamla sound, blandat det med nytt och också med gammalt 80-talsinspirerat. Vad blir det, tror ni?

Alldeles riktigt - Det blir fullständigt och komplett formidabelt! Skivan är en hisnande resa genom en musikalisk, magisk värld...en liten bit av himlen, trots att tonen på skivan är ganska mörk. Gitarrerna har uppgraderat sin status till högst närvarande, och energiframkallande riff och underbara solon finns det gott om (vilket passar mig som gitarristälskare utmärkt). Sharon den Adel har utvecklat sin sångteknik till nya nivåer och visar en annan hårdhet i t ex. låtar som Shot in the Dark och Sinéad. Murder sänder från start till slut ondske-rysningar över armarna på mig - en låt som väl skulle kunna leka i samma lekhage som Jorn och Russell Allen. På The Unforgiving finns också bandets hittills snabbaste låt - In the Middle of the Night, som säkerligen skulle kunna väcka upp döda och få dem att springa, hoppa och hjula i extas.

Givetvis är det inte enbart hysteriskt snabba och ondskefulla låtar som finns på skivan. Ett underbart exempel på motsatsen är den otroligt starka Lost, vars kombination av styrka och mjukhet totalt slår andan ur mig varje gång jag lyssnar. Sharons utbristande av: "Help me, I'm buried alive!" skär rakt in i hjärtat på mig med sin förtvivlan, och Ruuds underbara gitarrsolo får mig att dö lite av lycka varje gång jag hör det. På samma sätt får Martijns mjuka pianoplink i Fire and Ice hela huden att knottra sig på armarna. Otroliga låtar.

Som en magisk avslutning på detta explosiva, energifyllda, smärtsamma, hjärtslitande, vackra och fascinerande mästerverk har itunes- och spotifyversionen av skivan ett bonustrack som bara kan beskrivas som magi. Här får de som inte är förtjusta i hårdrock och metal en chans att uppleva lite av det sagolika. Låten The Last Dance(Spotify-länk!) är verkligen någonting utöver det vanliga. Mystik, magi, naturkraft, skönhet...

Nej, The Unforgiving har inte tagit bort någonting av "det som är Within Temptation". Det har bara tagit det till en ny nivå. Kanske är en del av låtarna mer kommersiellt gångbara än andra, kanske är soundet mindre drömskt. Men Within Temptation är det lika fullt med sina duktiga musiker, sina ljuvliga melodier, sina gitarrsolon, pianoplink, basgångar, trumtakter, sin otroliga sångerska (ängeln som kommit ner från himlen för att sjunga för oss...) och välskrivna lyrics. Det är lika mycket Within Temptation som någonsin. Musiken väcker minst lika mycket känslor, idéer, inspiration, bilder, minnen, styrka, kämparvilja, sorg och smärta som de andra skivorna gjort... och så mycket mer. Within Temptation ger mig så mycket av allt.

Som ni kanske anat vid det här laget skulle jag kunna skriva hyllmeter om The Unforgiving. Det ska jag inte göra. Men Moder, vilken underbar skiva det är! Inte nog med att den tog andan ur mig från första ögonblicket, den gör det varenda gång jag lyssnar! Den växer mer och mer hela tiden - hur nu det kan vara möjligt när den var så WOW från början - och jag kan bara tacka dessa underbara musiker för att de delar med sig av sin musik till oss. Till mig.
The Unforgiving får tveklöst en 11 av 10 möjliga. Eller egentligen ungefär 3895, men det är så långt att skriva. Den har något särskilt. Den är oförlåtligt oförglömlig och jag kan inte göra den rättvisa när jag försöker beskriva den, men om ni blir nyfikna kan ni ju lyssna själva.

(Givetvis kan skivan avnjutas lika bra utan seriealbum som med.)

Sweden Rock, dag 3: Lördag 12 juni - Dream Evil, Epica, Point Blank, Saga, Bachman&Turner

Äntligen lite fler timmars nattsömn! Kanske inte utsövd, men åtminstone inte halvdöd, begav jag mig iväg för sista dagen på Sveriges bästa festival tillsammans med grannen ovanpå, dennes son + min käre far.


Dream Evil
Och visst börjar dagen underbart! Dream Evil har jag velat se nästan lika länge som jag velat se Evergrey, och också lyckats missa trots att de varit i krokarna. Den här gången tänker jag inte missa dem, och besviken blir jag inte! De dräller ut på scen som små söta göteborgsvildar (nåja, åtminstone såg den kiltklädda, krigsmålade gitarristen ut som en barbar) och drar igång sin lättsmälta, mycket oallvarliga metal för full maskin. Lite trassel med ljudet till en början, men sedan öser de på så det skräller om det! Dessutom tittar snart solen fram bland molnen – kan det vara musiken som gör det, mån tro? Trots den rent utsagt värdelösa speltiden (12:15-13:15) dyker det upp allt fler för att se dem, och deras glimten-i-ögat-flamsiga odjupa låtar, varav majoriteten handlar om just Metal (ta bara låttitlarna Made of Metal och The Book of Heavy Metal t ex), får många att sjunga med och vifta hårdrockstecken i luften. Spellistan inkluderar låtar från de flesta skivor och känns genomtänkt och bra. Liksom Jorn lyckades med samma bedrift får också Dream Evil folk att stå kvar och skråla tills de måste komma ut och beklaga att de inte får spela mer. Shass är helnöjd!

Epica
Mot bättre vetande släpar jag med far min för att se detta holländska, lätt filosofiskt symfoniska metalband, mest av den anledning att jag lovat en av mina holländska vänner att ge dem en femte chans. Att konkurrera med storheter som Within Temptation och After Forever på den holländska, kvinnlig-sångerska-ledda metalbandscenen kan säkert inte ha varit lätt, men de har blivit stora där. Och visst är det duktiga musiker, och visst är sångerskan Simone Simons bra på det hon gör, men liksom så många gånger förr när jag lyssnat på dem konstaterar jag att det inte är något för mig. Det berör mig inte på samma sätt som Within Temptation gör, faktiskt inte ens i närheten. Jag kan förstå att andra tycker om det, men jag är inte övertygad. Tyvärr. Lämnar en bit in i spelningen för att se Point Blank.
Smakprov 1
Smakprov 2

Point Blank Här snackar vi å andra sidan någonting jag kom att gilla! Gamla sydstatsgubbar som fyller eftermiddagne med härlig, dansa-med-vänlig sydstatsrock, det är tydligen mer min melodi. Liksom i fallet Rick Springfield var det något jag aldrig hört förut, men något som fångar mig och som jag tror jag kan komma att tycka om även i fortsättningen. Det enda som stör mig är att de första 5-6 låtarna undantagslöst inleds med taktslag på koskälla. Annars en bra spelning med bra drag, duktiga sångare och välspelad musik. Mums!
(Tyvärr får ni inget smakprov här, för YouTube verkade inte ha lust att ge mig några bra klipp med Point Blank)

Saga
Återigen något hittills okänt. Detta kanadensiska bands stil kan väl sägas vara disco-rock och lockar en hel del publik. Det låter ganska bra också… De första tre låtarna. Sedan börjar Shass bli uttråkad, men lämnar inte förrän efter ytterligare ett par låtar när far och grannen också fått nog. Skeptisk.
Smakprov 1
Smakprov 2

Bachman & Turner
Det här låter bättre med en gång! Men, som far säger: ”Det här är sjuttiotal”. Givetvis inget negativt sagt med det! Men det låter verkligen sjuttiotal också. Shass är dessutom vid det här laget rejält plågad av magont och har svårt att fokusera på musiken. Efter ett slag rymmer vi därifrån också, och mer beskrivning än så får ni inte ;) Ni får lyssna på smakproven istället. Osäker på om det här är något jag kommer lyssna på mycket. Det får tiden utvisa.
Smakprov 1
Smakprov 2


Ja, för att ta en lång historia kort… Shass började må dåligt redan under Point Blank och beslöt att inte stanna kvar till Guns ’n’ Roses. Lyckades efter mycket krångel ta sig hem och somnade som en klubbad oxe runt 23-snåret. Ångrar en inte en sekund att hon missade G’n’S, eftersom allt som sagts om dem varit skräp, dåligt och ursinnesframkallande upprörande. Isch!

Bästa mat: Träkolsgrillade hamburgare och supergoda pommes. Är egentligen inget fan av varken det ena eller det andra sådär i vanliga fall, men då…
Bästa dryck: Kiviks äppelmust. Syndigt god!
Bästa band: Ugh, svårt att säga. Alla jag gillade, tror jag. Jorn, evergrey, Blackberry Smoke, Rick Springfield, Billy Idol, Dream Evil och Point Blank. Alla var bra på sitt sätt.
Sämsta band: Guns ’n’ Roses. Nej, jag såg dem inte, men det jag hörde om dem räckte för att dra den slutsatsen. Usch och fy och skäms!
Bästa låt: “War of the World” under spelningen med Jorn, tror jag. Det var häftigt när hela publiken oade med och Jorn svävade iväg på Dio-linjen, och när folk inte slutade oa trots att de slutade spela… Fast deras gitarrist Tores norska visor under soundcheck var ju förstås också en hit ;).
Roligaste frontman: Nick Night i Dream Evil, tror jag. Rent verbalt i alla fall. Fast med det inte sagt att hans språk inte var rätt fräckt… ;) men vi skrattade rätt mycket.
Bästa nya fynd: Blackberry Smoke.
Helgens ”Huuu, nej!”: Johan Edlund akustiskt i Rockklassiker-tältet. Lät som en djutp deprimerade korsning av Lars Winnerbäck och Thåström. Skrämde bort oss. (Not: jag gillar Winnerbäck)
Ett minnesvärt ögonblick: När Tor Erik, gitarrist i Jorn, vinkade åt oss och verkligen visade att han kände igen oss och uppskattade att vi var där.
Största besvikelse: Att jag missade träffa Jorn på fredagsmorgonen bara för att jag höll den där föreläsningen… (särskilt som jag 1. varit påväg att ställa in den flera gånger och 2. jag var nästan 100 % säker på att något roligt skulle hända på Sweden om jag inte var där. Rätt jag fick...)
Sammanfattning: En bra festival med välkänt bra, nyupptäckta guldkorn och en del halvdant. Vädret pissigt och kallt (när jag kom hem på lördagkvällen hade jag sju lager kläder på överkroppen och frös ändå), men humöret mestadels relativt soligt. Både far och Shass var helnyktra (det starkaste vi drack var coca cola och (mmmmm!) Kiviks äppelmust med sloganen ”The Rock MUST Go On” :) ). En över lag lyckad helg. Återstår att se om det blir en helg där även nästa år…

Sweden Rock, dag 2: Fredag 11 juni - Rick Springfield, Magnum, Billy Idol, Gary Moore

Eftersom jag sedan ett par veckor tillbaka lovat att komma och hålla en föreläsning om kommunikation på min före detta högstadieskola kom jag inte iväg till Sweden Rock förrän vid 4-snåret. Det enda jag då hade missat som var något att ha var D-A-D (Disneyland After Dark) som visst ska ha varit väldigt bra. Å andra sidan var det första jag snubblade över när jag kom dit inte något att få ont i öronen av heller!


Rick Springfield
Det här har jag aldrig hört förut, men jag gillar det direkt! Det ”klickar”, precis som Blackberry Smoke på torsdagen. Här har vi en karl som bjuder på sig själv, och än mer när han upptäcker hur seg publiken är i starten. Trots enträgna försök att få den bakfulla, sega och svårflirtade mestadels svenska massan att hänga på i Don’t Tallk To Strangers får han dålig lön för sin möda. Då försvinner han ut i publiken och lever rövare, och vipps har han dragit upp en liten grabb på scen som får sjunga i micken! Mycket uppskattat av alla. Vid något annat tillfälle försvinner han också iväg från scen, och i nästa nu är han uppe och klänger i mixertornet. Hela publiken blir nog lite ställd av det tror jag :). Låten Jessie’s Girl, som tydligen ska vara en av hans mest kända, gillar även jag och publiken tycktes glad över att höra den. Trots segstartad skitpublik en mycket bra spelning! Det här är nog någonting jag kommer lyssna på i fortsättningen!

Magnum
Bob Catley är en duktig sångare. Det har jag inte bara hört av andra, utan också hört själv genom projekt som Ayreon och Avantasia, där han deltagit och gjort mycket bra ifrån sig. Därför känns det mer eller mindre som en självklarhet att bevista en spelning med hans eget band och höra efter hur det låter. Tyvärr fastnar jag inte så mycket för det jag hör. Visst är det fullt lyssningsbart och Catley sjunger bra, men det är nog ingenting som hamnar på min favoritlista. Men innan jag säger definitivt "Nej, det här är nog ingenting för mig" ska jag ge det hela en chans till från hemmaplan - Det är ju aldrig för sent att ändra sig!

Billy Idol
Om jag gillar det här för att det är bra eller för att senaste dagarnas sömnbrist hunnit ikapp mig så att jag nästan somnar där jag står TROTS att jag dansar till musiken, det vet jag inte. Men gillar det, det gör jag. Det är härligt drag i musiken och musikerna är skitduktiga! Det blir på något vis lite partystämning över det hela – Trots regnet. Billy har ett självsäkert sätt – Han är idolen, vi är hans fans – men ändå ett sätt som man kan tycka om såhär på kvällskvisten. Om det är något jag kommer lyssna på i fortsättningen, det vet jag inte än, men som festivalmusik är det bra som attan!
Smakprov 1
Smakprov 2

Gary Moore (headliner)
Mitt första minne av Gary Moore är låten Still Got The Blues som pappa spelade en hel del när jag var liten. Den låten är på något vis pappas låt för mig och det första minne jag har av hans musiksmak. Den ligger någonstans i gränslandet mellan Moores hårdrockstid och hans bluestid. Ikväll är det dock hårdrock som gäller, och han går ut hårt redan från början med en av mina favoriter – den trumdunder-inledda Over The Hills And Far Away. Här krånglar dock ljudet en aning, så både sång, gitarr och bas råder det ganska stor brist på först. Efter hand som låtarna avlöser varandra blir det dock bättre, och till låten Empty Rooms – som var den sista vi hörde innan vi beslöt att lämna området och åka hem – lät det riktigt bra. Det var kanske inte den bästa och mest fartfyllda spelning jag bevistat, men det var roligt att få höra några av de Moore-låtar jag faktiskt personligen gillar och att dessutom få en chans att se denna gamla legend live. Dio hann jag ju inte med, men Gary Moore kan jag i alla fall säga att jag sett!




(Skrik som stuckna grisar om någon länk är fel eller inte fungerar!)

Sweden Rock, dag 1: Torsdag 10 juni - Stone Sour, Nazareth, Evergrey, Blackberry Smoke, Jorn, Aerosmith

Ni som inte är intresserade av hurdana banden var på Sweden Rock Festival 2010 kan sluta läsa nu och fortsätta sluta-läsa två inlägg framöver. Ni andra, tja… Om det intresserar er vet jag inte, men någonting måste jag ju ha att skriva om!

Efter sjutton om och nitton men bestämde jag att gå med far min på Sweden Rock i år. Ingen annan hade råd att gå, eller hade inte lust, eller kunde inte av annan orsak, och eftersom jag gått på konsert med farsgubben förr tänkte jag att det väl inte kunde skada att göra det igen. I år var det dessutom tre band jag redan från början ville se, och några som jag hade hört skulle vara bra, så det är klart jag tänkte gå! Bäst att kasta sig ut i det med en gång nu då…


Stone Sour
Aha, det här ska vara något sidprojekt av sångaren i Slipknot, så vitt jag förstått. Slipknot är inte ett band jag vanligtvis lyssnar på eftersom det inte är min typ av musik, och när jag stått och försökt komma underfund med Stone Sour känner jag att nej, det här är nog ingenting för mig. I alla fall inte idag. Sångaren har visserligen publiken med sig, men musiken känns lite slätstruken på något sätt och sången är inte den typ jag föredrar. Lämnar innan spelningens slut och äter mackor istället…
Smakprov 1
Smakprov 2

Nazareth
Det här bara måste man se, om inte annat av den anledningen att det är lite kult. Gamla gubbar som ännu kör sitt race, det är ju tufft. Men nja, återigen känner jag mig inte särskilt medryckt. Musiken är visserligen ganska trevlig, men sångaren går inte i den skola där jag trivs. Hans sångstil är inte min smak, tyvärr. Men den gamla godingen Love Hurts kan man ju höra utan att avlida. Oturligt nog började det regna under Nazareths framträdande, och bland annat pga. Brist på regnkläder söktes skydd hellre upp än musiken avnjöts.

Evergrey (akustiskt)
De här grabbarna har jag velat se flera gånger, men av olika anledningar missat varje gång de varit i krokarna. Nu vägrade jag missa dem, om jag så skulle få stå ute i ösregnet hela spelningen! Och jag blir inte ett dugg besviken. Tvärt emot mina förväntningar gör Tom Englund mig enormt lycklig inombords istället för melankolisk som i vanliga fall och plötsligt spelar det där regnet mindre roll. En helt underbar spelning med drag i, charm hos sångaren, humor och högklassig sång och musik. Redan från starten med en av mina Evergrey-favoriter, As I Lie Here Bleeding, till avslutningen – en fartfylld, glädjespridande (och givetvis akustisk) version av Iron Maidens Wasted Years var publiken med och bandet på topp. Trots att i stort sätt hela bandsättningen bytts ut och de bara hunnit repa i ett par dagar lät det mycket bra, och Toms röst gör sig fantastiskt till akustiska tongångar. Till min stora förvåning – och glädje! – spelade de en ny version av den redan coverade Dilbalåten I’m Sorry – en mycket bra version dessutom (inte riktigt samma som den länkade versionen). Soaked och Torn var med från senaste skivan med samma namn som sistnämda låt, och även äldre godingar som Words Mean Nothing och Recreation Day dök upp, och bortsett från lite knaster i högtalarna lät det super. Shass gick på moln och fånlog i flera timmar efteråt!
(Ps: Jag behövde inte stå ute i regnet i rent bokstavlig mening, men vinden vände precis innan de skulle börja, och regnet blåste in lååångt in under tälttaket där vi stod och behagade även falla över mig och far. Men vad gjorde det? Jag är ju inte gjord av socker! :) )

Blackberry Smoke
Det här gillar jag! Lite sydstatsrock, men med enligt mig ganska stark dragning mot country. Sångaren skulle lika gärna ha kunnat sjunga i ett country- eller bluegrassband som här, men eftersom jag är lite småförtjust i den genren också går det hem. Låtarna är dans- och trallvänliga på ett mycket glatt och härligt sätt, och jag tycker nog allt att publikkontakten känns ganska bra också. Faktiskt väl värda att stå i regnet en stundför (vid det här laget hade vi nämligen lyckats ådra oss regnponchos utdelade av TV.nu)! Trevlig upptäckt, mycket nöjd.
Smakprov 1
Smakprov 2 (faktiskt inspelat samma dag som jag såg dem)

Jorn
En av kvällens höjdpunkter, no doubt about it (och turligt nog hade regnet tagit fikapaus)! Redan från soundcheck älskade jag det – Hur ofta gör bandmedlemmarna i andra band själv asina soundchecks? Tor Erik, den gitarrist vi träffade och pratade med i Malmö, vinkade glatt och igenkännande åt mig och far min och lyste upp när jag gjorde hårdrockstecknet tillbaka. Blev mycket glad över detta! Tore, den andre gitarristen, åtog sig förutom checking av sin gitarr också att testa Jorns mick, och bjöd oss på små norska visor ;). Konserten var inte sämre! Urvalet låtar var mycket bra och täckte in skivorna Spirit Black, Lonely Are The Brave, The Duke och gammelgamlingen Worldchanger. Jorn sjöng som ett jordskred från helvetet, precis som vanligt. Positivt kändes det också att han ”tog ut svängarna” rent sångmässigt lite mer än han gjort tidigare. Gamla publikfavoriter som We Brought the Angels Down, Thin Lizzy-covern Are You Ready och givetvis vikinglåten itself: Tungur Knivur, omfamnade oss och fick far och mig att le förtjust. Rock and Roll Angel, som jag nämnde när vi var och såg hbandet i Malmö, dök också upp och gjorde mig lycklig. War of the World, som var sist ut, levde sig publiken in i rejält i slutet och oade tills det ekade, och Jorn blev så inspirerad att han svävade iväg på smånynnande av gamla Dio-klassiker medan vi bidrog med oooo-ooo-oo-ooooo. Även efter låtens slut fortsatte publiken att oa, tills bandet med beklagan måste säga att de inte fick spela mer. Härlig spelning!

Aerosmith (Kvällens headliner)
Det här är inte ett band jag vanligen lyssnar på. I don’t Wanna Miss A Thing (som jag inte fick höra och inte ens vet om de spelade) är den enda titel jag på rak arm kan komma på som producerats av dem, men det är klart jag tar mig en titt trots att jag inte är något fan av bandet. Och visst är de duktiga. Sångaren kan fortfarande pipa bra och musikerna är väldigt säkra på det de gör, men alltsammans känns på något vis så… välproducerat, välmodellerat och välpolerat på alla sätt att det förlorat lite av hjärtat och själen. Som far och en av hans vänner uttryckte det: ”Det är inget rebelliskt i det hela längre”. De gör sin grej och de gör det bra, men det känns inte som om det kommer från hjärtat. Tyvärr, jag är inte övertygad…


Dags att tuffa hemåt och ladda inför morgondagen. Fredagens bandlista innehåller inte ett enda band Shass vanligen lyssnar på. Ska hon bli kär i något nytt som under Sweden Rock 2006 när Gotthard erövrade hennes hjärta, eller blir det en seg dag utan väckt intresse? Den som lever får se…




(Skrik som dörrklämda igelkottar om någon länk är tjurig!)

WITHIN TEMPTATION - STADSGEHOORZAAL, Leiden 2010-04-21

Skum belysning, eld... Det mjukt mystiska introt till Towards the End fyllde lokalen och fångade mig direkt. Ja, redan från början låg en slöja av mystik över konserthallen. Hela den mycket åldersvarierade publiken tycktes spända på vad som komma skulle, även om jag misstänker att en del av dem varit med om det en gång förut - i november 2008. Jag var lika nervöst uppspelt som vanligt...
Unisont jubel följde snart så fort trummisen, Stephen van Haestregt, visade sig på scen med kosan styrd mot sitt trumset. Det kändes verkligt bra att vara där och få se honom en sista gång, eftersom han lämnar bandet efter den här turnén för att spendera mer tid med familjen och ägna sig åt sitt nya band, My Favorite Scar. Men det var som om åskguden Tor i egen hög person hade klivit in i lokalen, för trummorna mullrade som åskan, kraftfulla och omskakande... Och sedan kom Hon med stort H - Sharon den Adel - mitt i denna urtidsstorm och upphov sin änglalika, vackra stämma och jag var lika förtrollad som någonsin...

Det var en fantastisk konsert. Första hälften av den, innan pausen på 15 minuter, ägnades åt flertalet av de akustiska låtar som kan höras på "An Acoustic Night at the Theatre" som släpptes i november förra året. Pale, Caged, Stand My Ground med flera rasslade förbi i en fart jag inte trodde vara möjlig. Den vackra Somewhere sjöngs (liksom i länkade live-klippet) som duett med Anneke van Giersbergen, som visade sig inte alls vara där personligen, utan en spökprojektion. Skickligt gjord dock, eftersom det nog märktes mest när hon skulle passera förbi framför Sharon och plötslig blev genomskinlig...

Sista låten före pausen på 15 minuter (vi var i en teater, trots allt) överraskade mig. Introt kände jag väl igen och förundrades över att de eventuellt skulle göra just den låten akustiskt eftersom den på något vis är så mycket power. Det lät inte riktigt logiskt. Och när den väl drog igång, den kraftfyllda The Heart of Everything var den så lite akustisk som den bara kunde bli. Underbart och glädjande!

Efter pausen fortsatte det icke-akustiska. Spänningshöjande intro med vinande vind, kör, vågor och den dånande klockan som också inledde den vid Black Symphony-konserten i Rotterdam för två år sedan banade väg för Jillian (I'd Give My Heart). Välkända, nära-hjärtat-liggande gamla godingar som Mother Earth och Angels gjorde sig påminda efter den, liksom de nyare Our Solemn Hour och Hand of Sorrow. Duetten What Have You Done var givetvis också med på schemat med en Keith lika spökaktig som Anneke tidigare. Också den nyaste nya Utopia var med, dock utan Chris vilket tycktes uppskattat. Sharon sjöng den fantastiskt och visade för femtioelfte gången i ordningen att hon enkelt klarar låtar som vanligen är duetter på egen hand. Showen avslutades i vanlig ordning med Ice Queen där alla (utom jag (vilket jag borde skämmas över att skriva)) sjöng med.

Dessa musikers spel och denna vackra ängels underbara röst skjuter rakt in i själen på mig och gör mig delvis lycklig över att få vara där och höra dem, delvis på något vis...sorgsen. Det är sådan känsla i det de gör och detta är ett av få band där både vokalist och musiker berör mig djupt. Det är fantastiskt att se hur roligt de fortfarande har trots att hälften av bandet hängt ihop i 14 år och den andra hälften något mer än hälften av den tiden. Att få se hur Sharons man, Robert Westerholt (gitarr), ser på henne efter så lång tid som de varit tillsammans gör mig helhjärtat lycklig. Det får mig att våga tro att sådan kärlek inte enbart finns i fantasyböcker och på film, utan också PÅ RIKTIGT.

Detta var en mycket vacker, mycket berörande och mycket stämningsfull typ av show. Det akustiska lade ett särskilt skimmer över den, ett lugn som förstärktes av att hela bandet avslappnat satt på sina troner medan de spelade, liksom det icke-akustiska livade upp alltsammans när de allihop rockade loss som om det gällde livet. Sharon dansade till och med så inlevelsefullt att hon nästan glömde bort att hon skulle fortsätta sjunga efter långt instrumentalt stycke i Mother Earth och måste springa för att hinna hämta micken hon lagt ifrån sig vid scenkanten. Tack vare sittplatserna var det inte något stök över huvud taget, utan alla i publiken höll sig där de skulle vara och knuffades inte för att komma längst fram. Bildprojektionerna bakom bandet var snyggt gjorda (inte enbart spöket Anneke, utan även t ex. när änglavingarna växer ut på Sharon under Angels), och ljudet var i stort sätt perfekt, även om Sharon försvann lite ibland. Låten Forgiven var helt klart en av kvällens höjdpunkter - Ett sådantdär magiskt tillfälle när tiden stannar, verkligheten försvinner och man tycker sig sväva i ett oändligt intet, omvärvd av mjukt pianospel, varsamma stråkar och en röst som inte tycks vara av denna världen... Magi, verklig magi...


Ja, som ni kanske märker kan jag fortsätta skriva om detta i oändligheters oändligheter. Så, för att ta sluttampen kort: Det var en vacker konsert och jag är otroligt lycklig att jag kom iväg till Holland trots allt krångel och fick uppleva det här. Tack ni underbara WT:are för att ni beslöt att göra en Theatre Tour Revival, det var ett av de bästa beslut ni kunde fatta. Det enda jag har att klaga på är att det tog slut så fort...


Er mycket tillgivna,
Shass

Gotthard - COMPAGNIET, Karlshamn 2009-02-20

Och sååå var det dags igen! Förväntan, glädje, längtan. Förutom skillnaden i klädsel för min del fanns det den här gången två ytterligare skillnader - Den här gången behövde vi inte komma till schweizarna (inte lika mycket i alla fall), den här gången kom de till oss(!!), och den här gången skulle jag inte träffa dem. Den här gången var dessutom Naia med, som velat se Gotthard live sedan början av 2007, efter att jag prackat på henne lite låtar.

Det var en liten lokal. Jag tror att de allt som allt tog in omkring 350 pers, vilket gjorde spelningen ganska...intim. Inte bara ur bandet-har-annan-sorts-kontakt-med-publiken-synpunkt. Inklämda längst fram bland galna fyllon, konstiga tanter som slet av sig kläderna under spelningen (vad trodde hon att hon skulle få ut av det?) och diverse andra människor avnjöt vi konserten denna lördagskväll. Vissa balansproblem hade vi så som folket pressade på, men nära stod vi och bra bilder fick vi! Steve hade en lika underbar, fantastisk utstrålning och skrattlockande charm som alltid, och även de andra grabbarna tycktes vara på topp. Låtlistan var i stort sätt samma som när jag såg dem på DOCKS i Hamburg, november i fjol, men den här gången hade de dessutom slängt in den gamla godingen Make My Day från albumet G-spot. Låtarna under den akustiska biten var något färre (De körde bara 3 låtar: One Life One Soul, Let It Be och Heaven (även om Leo (gitarrist) istället för Heaven började spela och sjunga på Beatle's Yesterday, varpå Steve skrattande säger: "Hey, that's never gonna be a hit, Leo", och de byter till rätt låt ;) ), men bra var det. Som sista låt för kvällen fick vi höra Led Zeppelins gamla Immigrant Song, framförd av Steve lika brilliant som på Made In Switzerland-DVDn, och vi kunde gå hem nöjda och mycket mycket mycket glada.

Ljudet för kvällen var bra. I början försvann Steve lite i musiken, som om hans mick inte riktigt ville ta upp ljudet när han tog i, men det blev bättre efter hand. Det kan ha berott på att vi stod längst fram också, jag vet inte. Killarna hade superpublikkontakt och otrolig energi som alltid och publiken blev nästan wild and crazy då och då. Inte undra på med en så grann (fast väldigt svettig) karl på scen! ;) De verkade ha roligt också (bandet alltså), vilket givetvis är roligt att se att de fortfarande kan ha efter 20 år i gamet. Man vill inte att de ska sluta! De verkar inte heller riktigt vilja sluta :).
Minus för kvällen var klart alla fulla människor, men det var väntat och inget att gnälla över egentligen. Folk bara är ju sådana. Världens bästa Naia försökte hålla dem borta från mig i alla fall (till och med den galna tjejen framför mig som upprepade gånger försökte kasta sig bakåt, rakt i famnen på mig (Hon var, för att gå rakt på sak, aspackad)). Det är en kamp att stå långt fram!

Naia och jag hade lösa planer på att kidnappa Steve någon gång under kvällen, men det blev liksom aldrig av ;) Men vi var glada ändå. Naia är mycket nöjd med bilderna hon lyckades ta, trots alla galna människor runtomkring.
Vi (läs pappa och jag) när små små förhoppningar om att Gotthard ska hamna på Sweden Rocks bandlista för året. Det vore inte alls dumt om både de och Jorn kom (Jorn är spikad - LYCKA!). Gör de inte det får vi se när vi ser dem härnäst ;) Men fler gånger ska det bli, så sant som att det är 1:a mars imorgon!


Ber om ursäkt om det hela blev lite rörigt här. Det får vara lite så idag ;) Idag får vara en rörig dag. Det är ju söndag, för sjutton gubbar!

Gotthard - DOCKS, Hamburg 2009-11-09

Gotthard är ett must see om man tycker om hårdrock av hög kvalitet (inte jättehård) och vill ha ett riiiktigt bra live-band med en nästan otäckt tonsäker och duktig (samt karismatisk, trevlig och långhårig) vokalist (jag skulle inte tacka nej om han bad mig att sjunga med honom om man säger så...). Glädjen i det de gör är så påtaglig att man skulle kunna klappa den, och Steve Lees helt fantastiskt starka utstrålning liksom exploderar från scen och sprider sig genom hela lokalen, rakt in i kropp, själ och hjärta. När de drar igång sprids en känsla av välbefinnande genom hela ens varelse som på något vis sopar undan nedstämdhet och fysiska plågor för ett slag. Hittills har jag inte lyckats vara deppig under en Gotthard-spelning en enda gång! (Nåja, totala antalet Gotthard-spelningar jag varit på är 3, men i alla fall...). Det är en fantastisk känsla!

Urvalet låtar var bra även den här gången. Bland det som framfördes fanns både "gamla godingar" och nyare alster. Från senaste skivan, Need To Believe, hade de plockat Unspoken Words, Need To Believe, Unconditional Faith, I Don't Mind, Shangri-la och I Know, You Know. För att nämna några äldre skapelser framförde de bland annat Hush, Sister Moon, Top Of The World och Lift U Up.
Mitt i spelningen blev det plötsligt en stunds lugn. De körde igång med en del de kallar "Acoustic Jukebox" där publiken får önska (= skrika så högt de pallar och försöka överrösta alla andra) den låt de vill höra som sedan framförs akustiskt med enbart Steve och den ena gitarristen, Leo. De spelar dock bara ungefär halva låtarna, men det var så bra att det var... Det var sketabra, helt enkelt. De låtar som önskades fram just denna kväll var Angel, In The Name, Let It Be och One Life One Soul, + att några i publiken så ivrigt önskade Happy Birthday att Steve snällt sjöng den. Charmigt nog tycktes han inte kunna uttala th-ljudet i birthday heller, så han sjön birsday istället...så sött så! :)

Bandet hade, som alltid, en helt otrolig energi. Steve tog inte en enda faslk ton under hela spelningen och bortser man från ett något överdrivet ökande av ljudvolym hos bastrummor och bas efter Acoustic Jukebox samt en fruuuktansvärd hetta i lokalen var det en superspelning. Som vanligt när det gäller Gotthard! :) Februari kan inte komma fort nog - See you then, guys!

An Acoustic Night at the Theatre - Within Temptation

Jag har nästan längtat mig sjuk efter den här skivan. Sedan jag fick veta om dess release har jag räknat dagarna, och jag kastade mig över beställningsformuläret så fort jag fick nys om att den gick att förbeställa. I en vecka, sedan den släpptes i Tyskland, Österrike och Schweiz, har jag otåligt väntat på att den skulle ramla in genom mitt brevinkast och blivit lika arg och besviken varje gång den inte gjort det. Men så, idag, låg den äntligen och väntade på mig på mitt köksgolv när jag efter en stunds datorkonsultation hos far min klev in genom min ytterdörr. Lycka!


An Acoustic Night at the Theatre är en otroligt vacker skiva. Den målar fantastiska färger i mitt sinne och djupa känslor i mitt hjärta och min själ. Givetvis är alla låtarna mig mycket välbekanta, men de har omarrangerats på ett mycket snyggt vis som gör det till en nästan helt ny upplevelse att avnjuta dem. En del vanligen elgitarrbaserade partier har ersatts av vackra piano- eller stråkslingor som gör sig fantastiskt väl där (t ex. i låten Caged), och det är fascinerande hur sorgligt det kan bli med stråkar med i leken. Sharon den Adels änglalika röst gör ju inte saken sämre heller. Både ensam och tillsammans med Anneke van Giersbergen (som liksom på Black Symphony bistår henne i låten Somewhere) och Keith Caputo (duettpartnern i What Have You Done) brakar hon rakt in i mitt hjärta. Låten Pale hamnade på något vis i en helt ny dager i denna akustiska tappning och den vackra Forgiven lade som alltid sorg inom mig. Allt bara sköljer över mig... Som bandet själva säger: Det här visar en ny sida av Within Temptation. En mycket vacker och harmonisk sida.
Som sista spår på skivan har vi den sprillans nyskrivna duetten Utopia som sjungs tillsammans med engelsmannen Chris Jones. Dock inte live. Någon närmare presentation behöver den väl knappast, det är bara att klicka och lyssna.

Jag älskar skivan. Jag älskade den från första ton. Den berör mig djupt och ger mig gåshud över hela kroppen - och det, mina kära bloggläsarvänner, är något mycket ovanligt när det gäller mig. Jag är svår att nå. Jag känner låtarna utan och innan och detta arrangemang tar dem till en ny nivå. Denna hög grabbar och denna änglalika sångerska rör vid något djupt inom mig, någonting jag inte riktigt kan definiera. Jag kan inte riktigt förstå hur de gör. April kan inte komma fort nog - Jag längtar! För i april ska jag få se detta akustiska underverk live! LYCKA!

Sharon, Robert, Ruud, Martijn, Stephen, Jeroen - Within Temptation - tack för en underbar skiva! Vi ses i april!

Happyland - Amanda Jenssen

Igår släpptes Amanda Jenssens senaste skiva, Happyland. Redan med skivan Killing My Darlings bevisade hon att det är tusen gånger bättre att inte vinna Idol, och eftersom jag tycker hemskt bra om skivan i fråga var jag mycket förväntansfull inför vad hon åstadkommit den här gången. Hon fångade mig då, och än mer när jag hörde henne live i Mariestad i början av augusti 2008, så hur skulle hon tackla mig nu?
Om vi säger såhär: Jag blev inte ett dugg besviken.

Skivan har allt man vill ha av Amanda och lite till. Hennes lätt hesa, lite säregna röst är snyggt matchad med de lika snyggt arrangerade låtarna, och lika emotionell som på Killing My Darlings. Liksom musiken runtom den kan rösten vara lika mjuk som full av power. Här finns låtar som lockar fram dans till och med i min dansrädda kropp, såsom Happyland, The Rebounder och Common Henry - Låtar man bara längtar efter att få höra live. Sköna rytmer som Charlie och Borderline, dramatiska och känsloladdade låtar som Our Time, den vackra I Chose You och den söta Sing Me To Sleep - vars titel jag kärade ner mig i innan jag ens hört låten - gör skivan till en njutbar örongodisupplevelse. Soundet är både jazzigt, lite kaxigt och samtidigt både mjukt och rivigt med en touch av mörker... ett mörker bortom vars svärta ändå en glimt av mycket ljus, värme och kärlek finns. Allt med texter och musik som får en att vilja skråla med för full hals, och som gör åtminstone mig mycket nyfiken på tankarna och känslorna bakom orden.

Detta 12-spåriga, runda objekt tycks rymma många sidor av samma person, många nyanser av samma röst och mycket djup känsla. Enligt mig en mycket lyssningsvärd skiva. Well done, Amanda!

Jorn - KB, Malmö 2009-09-12

Inte kan jag gå på en spelning utan att recensera den efteråt inte. Jag gjorde det ju med de tre band jag såg på Klubb Kaliber Fyller Fem förra året, samt med Nordman två veckor efter det. Så, givetvis har min plan också varit att berätta för er hur Jorn-spelningen var.

Men... Hur i helvete ska man kunna göra det när:
- ...The Duke himself tittar på en medan han sjunger låten Rock 'n' Roll Angel?
- ...The Duke himself tar ens hand och håller kvar den några ögonblick längre än förväntat när han går längs scenkanten för att skaka hand med folk? (Han har stora händer ska ni veta)
- ...en av gitarristerna dyker upp, far springer och pratar med honom och han senare kommer och hälsar på en och är så trevlig att man nästan svimmar?
- ...man får träffa The Duke himself? När man får kramar av honom? När man får en kvart-tjugo minuter av hans tid utan att han verkar ha bråttom att avsluta samtalet och gå? När man, efter att ha varit skiträdd för honom i ett halvår, upptäcker att det nog inte finns någon snällare människa i världen? (Steve Lee kan nog vara lika snäll, och Russell Allen med, och några till... men snällare är nog svårt) Osv...


Min recension är som följer...
Giget var SKITBRA och jag längtar redan tills nästa gång Jorn kommer till Sverige. Det var ett väldigt bra urval låtar han hade gjort, och musikerna spelade häcken av sig mer och mer för varje minut som gick. Det var super, helt enkelt. Det enda minuset var den sedvanliga svenska skitpubliken, men de kom igång efter Rock 'n' Roll Angel, så på sluttampen var de helt okej de också.
Tack Jorn (hela bandet) för en fantastisk kväll. Kom snart igen!

Melodifestivalrapport

Inte kan jag väl vara sämre än hela svenska folket och inte blogga om detta fabulöst fruktansv... jag menar uuunderbara spektakel som återkommer varje år? Med samma skittrå... jag menar... fantastiska låtar och samma urus....jag menar... underbara sångare och sångerskor är det en fest man inte får missa. Det vore väl ändå att ta i, vore det inte?


Så, here's my recension:

Låt x-x: Sov som en stock med en Terry Pratchettbok i sängen på övervåningen hos mor (är hos mor och hälsar på min Chili).
Innan låt x ska börja kommer min bror och sliter ner mig till nedervåningen där jag halvsover i soffan istället. Hör första tonerna på Stay The Night och konstaterar att det inte är min typ av musik (fast har hört värre  låtar) och avskyr av Ugglas-kärringen så hett att jag somnar ifrån hennes låt.

Det var allt. Jag sov genom skiten. Och vet ni? Jag är inte ett dugg ledsen över det! Särskilt inte nu i efterhand när jag läst vilka låtar som gick vidare. Inte för att jag hört dem, men... Svenska folket OCH internationella juryn (särskilt sistnämnda part) är så äckligt kass på att rösta på de låtar som är bra att det fan ta mig är skrämmande. Bara se på det fält som gick vidare från ikväll och ni kan omöjligen låta bli att hålla med! OMÖJLIGEN!


Det var det det. Tänker inte lägga ner mer krut på det här nu - Pratchett väntar!


Jesus Christ Superstar, London Cast 1996

Det måste vara så att det är något särskilt med musikaler. Jag har själv bara sett en (The Lion King) live, men sedan februari i år har jag kommit i kontakt med en hel del musikalmusik, tack vare Naia. Jag, som ofta - särskilt när jag läser dikter andra fascineras över och prisar i alla tänkbara tonarter - känner mig känslokall och hård, verkar beröras på ett särskilt sätt av just musikaler.

Bara av den anledning att jag talade om för Skallen vad Naia babblade om på msn igår snavade han sig in på iTunes och köpte Jesus Christ Superstar med Londoncastingen från 96. Jag bad inte om det, sade inget om det, han bara gjorde det. Kanske för att pigga upp mig. Då, igårkväll, hade jag inte ro att sätta mig och lyssna, men förmiddagen idag har ägnats åt just det. Lyssna.

Det är vackert och det är fascinerande. Det är bitvis även tämligen roande. Steve Balsamos brillianta röst passar Jesus-rollen som handen i handsken, och han får större, och enligt mig bättre, spelrum här än han verkar ha fått I Notre Dame de Paris, och visar vad hans röst kan gå för. Han gör låten Gethsemane än bättre live, dessutom, vilket bara är ett plus. De andra sångarna verkar inte gå av för hackor de heller, måste jag säga, och jag tycker om berättelsen, mycket bättre än om det som står i bibeln.
Pilates röst tycker jag om. Herodes förvånade mig med att låta mycket mer vek och mesig än Pilates, men faktum var att i den låt han sjöng lät det väldigt bra. Judas verkar ganska uttrycksfull och har, om än inte en vacker, så väl en rätt trevlig röst (även om jag tänkte mig Judas mesigare). Kvinnan som spelar Maria Magdalena har en behaglig röst också (har nämligen råkat höra "Everything's Alright" från någon äldre inspelning förut, och tycker den här är mycket bättre).
Det gläder mig att Maria Magdalena har fått en roll i den här, och att Jesus inte är den slaviske oskuld han verkar vara enligt evangelierna. Judas kritiserar honom till och med för att han är tillsammans med en prostituerad. Blev även mycket förtjust i Pilates tydliga motvilja mot att döma Jesus till döden, och hur han försöker slingra sig undan det, trots att folket står och vrålar "Crucify him! Crusify him!" som värsta domedagskören. Att Jesus går upp i falsett och skriker när han blir arg tycker jag är charmigt. Steve är vansinnigt säker på de där höga tonerna.
När han sedan hänger där på korset och långsamt dör... Det kändes. Jag som tycker att Bibelns smörja är endast och enbart dravel och trams fick mig minsann ett nyp av den här. Om det är musiken och Steves förmåga att nå in eller vad det kan vara, det vet jag inte. Men det tog tag i mig och drev mig att skriva. Körandet i bakgrunden gjorde nog sitt till också. Ja, den var... Den var. Den var, helt enkelt.
Lyssna på den, den är mer än värd att höras.

Och nej, jag tror inte på det som står i Bibeln. Man kan läsa den som en samling berättelser och tycka om det på så sätt (fast jag har inte läst Bibeln sedan vår fröken läste i den för oss på lågstadiet), enligt min åsikt, men jag tycker det är fel att tolka in en massa sanningar i dess ord. Jag tycker så. Ni behöver inte tycka så, alla behöver inte tycka så, ingen behöver tycka så om de inte själva vill det - Men jag gör det. Det ska dock erkännas att jag tyckte mycket om när fröken läste ur Bibeln för oss. Om det har med själva kvaliteten på texten eller bara det faktum att jag älskar högläsning i allmänhet att göra kan man spekulera i...

http://www.youtube.com/watch?v=3-rre_BXxC0
Här har ni Steve Balsamo, sjungande Gethsemane live i Rotterdam, Holland 2004. Lyssna och njut. Han har minsann känsla när han sjunger, den pojken. Har älskat den här låten sedan jag av en slump snavade över den för ett knappt halvår sedan. Den är rejält bra, och enligt Naia min gör han den bättre än sina föregångare (eventuellt också eftergångare, frågade inte).
Man kan ju fundera på hur den "verklige" Jesus var. Hade han en sådan känsla kanske han kunde övertyga. Kanske?


Yours sincerely
Shass


Black Symphony - Within Temptation

I februari i år hade Within Temptation en stor och påkostad spelning i Rotterdam. Tillsammans med Metropol Orchestra och en sextiomannakör gjordes där den nya DVDn (och dubbel-cdn) Black Symphony som jag, idag, äntligen kunnat lägga vantarna på. Det var med stor förväntan jag satte skivan i snurrning och med ett förnöjt småleende på läpparna avnjöt den fantastiska live-musik som fyllde mina öron.


Det hela inleds med mjuk, och nästan lite kyrklik, körsång. Behagliga mans- och kvinnoröster skapar en lite mörk, men nästan lite magisk, stämning tillsammans med olycksbådande musik som åtminstone får mig att tänka fantasy. Mycket vackert och lite sorgligt, för att sedan gå över i något mer spännande, som en skildring av något dramatiskt. En strid, kanske. Jag kan riktigt se hur hästarna dundrar fram över slagfältet med skrikande soldater på ryggarna, kan höra svärdsklang och gnäggningar. Man kan nästan känna lukten av svett och blod, rädsla och raseri. Domedag... Ja, det är väldigt fascinerande och mycket välgjort av både orkester och kör. Man vill ha mer! Hungrar efter mer!
En kyrkklocka dånar och tickandet av en klocka avslöjar att den första låt som kommer är Jillian (I'd Give My Heart). Mycket vacker inledning med orkester och kör med på noterna. Och sedan kommer hon - Sharon den Adel, gudinnornas gudinna - och låter sin underbara, änglamjuka, alvsköna, sagolika stämma ljuda. Med säkerhet guidar hon en genom låten, stadig trots den klara, fragila rösten. Fantastisk...

Känslan av världslig makt är vad man sveps in i när The Howling sätts igång. Orkestern fyller i och fyller ut och får det hela att låta mäktigt och kraftfullt. Fragiliteten i Sharons röst övergår i kraft från bröst och mage när hon klämmer i med sitt "When we start killing!", för att sedan åter falla tillbaka till vacker skörhet när hon ställer sig frågan om vi kommer minnas vad för fel vi gjort. Denna balans mellan kraft och fragilitet håller sedan i sig vidare genom Stand My Ground och The Cross, och Sharon visar verkligen hur mycket hon kan göra med den fantastiska röst hon är i besittning av.
Sedan blir det kärlek. Ja, inte kärlek på det sliskiga, snuskiga, kletiga sättet. Nej, den kärlek jag talar om är den, så att säga, lite misslyckade kärleken. Den som inte håller. Här gör konsertens första gästartist, Keith Caputo (Life Of Agony) entré för att tillsammans med Sharon sjunga What Have you Done. Och här måste jag säga att jag tyvärr är besviken. Inte på bandet, kören, orkestern eller Sharon, utan på Keith. Han är inget bra live, om ni frågar mig. Hon slår honom med hästlängder!

Vi lämnar Keith och kastar oss iväg in i Hand Of Sorrow. Denna inspirerande låt gör sig verkligt bra ihop med orkestern, liksom även följande låt, The Heart Of Everything gör. I den sistnämnda försvinner fragiliteten ur gudinnans röst och övergår i en djupare, nästan lite olycksbådande ton. Kören och orkestern, samt publikens samfällda jubel-skrik vid orden "Hear the crowd in the distance screaming out my fate..." ger en verkligen en känsla av både styrka och undergång, fast samtidigt en strimma hopp någonstans i djupet. Det är friheten som är The Heart Of Everything, och det är friheten Sharon vill nå.

Nästan smärtsamt vacker är den låt, Forgiven, som följer på detta rasande, morrande marathon av elgitarriga, mäktiga upplevelser. Den blir inledningen till ett smärre ballad-marathon, och redan i den mjuka pianoinledningen känner jag hur jag älskar keyboardisten Martijn Spierenburg. Känslan var inte lika smärtsamt häftig som när jag hörde Forgiven live i somras, men han är en fantastisk pianoklinkare. Och låten, som präglas av sorg, är nästan smärtsamt vacker med det mjuka pianospelet, bakgrunden med smeksamma stråkar och Sharons sköra, sorgsna röst.
Somewhere, också den en ballad, följer därpå. Här klättrar hon upp från Heart Of Everything-morret och kvittrar underbart vackert. Och, efter första refrängen, är det dags för konsertens andra gästsångerska. Anneke van Gijsbergen (Agua de Annique) har inte alls Sharons sköna röst, men då de båda övergår i ett sammanflätande av toner och liksom låter rösterna slingra sig om varandra blir det mycket effektfullt. I sista refrängen kommer trummor och stråkar verkligen in och fyller ut det hela, och tillsammans med de båda kvinnornas lekande röster blir det en Grand Final!

The Swan Song, som framförs mycket vackert med piano och stråkar, blir uppföljare på Somewhere, och följs i sin tur av en fjärde ballad - Memories. Mjukt och vackert, och kanske lite tänkt som en vilopaus efter de energiska hårdingarna, och en förberedelse för vad som sedan ska komma. Memories blir ballad-marathonets sista låt och lämnar plats för Our Solemn Hour.
Här känns det som om orkestern och kören verkligen får "fritt spelrum". Entusiastiskt dånar de iväg med härligt tryck i instrumenten och sveper iväg Churchills tal någonstans dit där pepparn eventuellt växer. Riktig kör - ingen playback-kör här inte! - sjunger de så välkända orden "Sanctus Espiritus", och det måste ha varit en verklig upplevelse både för band och publik. Ruud Jolie (bandets snygging) tar över med sitt gitarrsolo och allt är bara makt och majestät.
Sedan är det dags för konsertens tredje och siste gästartist. George Oosthoek (ex Orphanage) verkar ha för vana att gästa Within Temptations DVD-inspelningar, och så även denna gång. Den gamla godingen The Other Half brakar igång tillsammans med ett halvt nyårsfyrverkeri (åtminstone låter det så!) och man är tillbaka på den tiden då growlande även ingick i Within Temptations repertoarer. Som vanligt gör Sharon och George ett gott jobb, och schwupp! så glömmer man - eller åtminstone jag - orkestern för ett slag och sveps bort av fragil kvinna kontra morrande man... (Fast sanningen att säga saknar jag Roberts growlande en smula. Släpp gitarren karl och låt oss höra dig!)

I Frozen bevisar Sharon verkligen hur duktig hon är på att uttrycka känslor med sin röst. Den djupa förtvivlan hon omger sig med tar ett tigersprång rakt in i kroppen på en, och det känns som orkestern får den att djupna. Har ni inte sett den än tycker jag ni ska ta er en titt på videon som gjorts till den här låten. Den tar tag i en och får åtminstone mig att förstå den förtvivlan Sharon uttrycker.

The Promise är ett mästerverkens mästerverk här. Det är den bästa live-version av The Promise jag någonsin hört, och då har jag en hel del live-versioner + fyra bevistade live-konserter att jämföra med. Jag har väldigt svårt att tänka mig att de kan göra den bättre än såhär! Musiken - elgitarrer, trummor, bas, keyboard och orkester! - och kören gör den till en överväldigande upplevelse, och de klara, höga tonerna Sharon presterar är fullständigt fantastiska. Denna blandning, samman med textens sorgblandade hämnd-känsla gav mig ont i hela kroppen. Detta är övermänskligt! Och så fantastiskt!

Skickligt genomförs sedan Angels och Mother Earth och återigen upplever man bara njutning, njutning, njutning. Det blir sådan mystikblandad, nästan magisk känsla av orkesterns närvaro att man sveps bort och flyter iväg på inspirerande moln av drömmar och tankar. Och, det kändes verkligen härligt att höra "bakgrundskören" i Mother Earth "på riktigt"!
Dessa båda masterpieces efterföljs av The Truth Beneath The Rose, där kören återigen visar vad den går för och vräker över en en domedagsolycksbådande känsla, som samtidigt är så rätt! Den avslutas inte, som på skivan, med stråkar och lugn, utan Ruud tar återigen över med sin gitarr, och det är ett riktigt njutbart slut! Det följs av en mjukare inledning med smeksam orkester och kör som får agera stillsam förtrupp till den, efter den mjuka starten, mäktiga Deciever Of Fools.

Som sist ut av singlarna från The Heart Of Everything kommer sedan låten All I Need tassande. Återigen känner man den djupa sorg och förtvivlan som präglar musik och lyrics, samman med längtan och lite hopp. "All my agony fades away when you hold me in your embrace" sjungs på ett sådant sätt att man bara vill hålla om stackars Sharon, samtidigt som man själv inte önskar något högre än att bli omhållen och själv få känna hur all tyngd flaxar bort från axlarna, stenar lyfts från hjärtat och allt åter blir ljust och lätt. En vacker och djupt berörande låt.

I sedvanlig Within Temptation-anda avslutas detta fantastiska spektakel av deras break through - Ice Queen. Band, orkester, kör, sångerska och publik verkar nästan lika entusiastiska, och publiken sjunger glatt med när Sharon ber dem om det. Det är en enda störtflod av glädjeblandad sorgsenhet, för alla vet ju att det är slut efter den här låten, samtidigt som man väl inte kan vara annat än fylld av förundrad lycka efter det här!



Detta är ett mästerverkens mästerverk, och om det visuella är ens hälften så bra som musiken... Det är svårt att hitta rätt ord. Blandningen Within Temptation och orkester+kör är outstanding, och hela lyssningen är en upplevelse. Makt, styrka, raseri och självsäkerhet fyller en från topp till tå, samtidigt som man känner sig så liten, så liten inför denna kraft. Det är storslaget! Fantastiskt! Alldeles, alldeles underbart! Inget playback-sound, en riktig kör, orkestern...allt. Det är som klippt och skuret för vartannat - Såhär ska det låta!
Ja, jag är verkligen överväldigad. Nog för att jag hade höga förväntningar på den här skivan, men att den skulle överstiga dem så enormt hade jag inte väntat mig. Det var, för mig, en fysisk upplevelse att lyssna till detta mästerverk. Det var så bra att det gjorde fysiskt ont! Jag log och njöt och lät mig svepas bort, och helt plötsligt var de 22 låtarna genomkörda och jag fann mig nästan snurrig. Sharon har bara vuxit och vuxit för varje DVD, tycker jag, liksom för varje konsert jag hört, och jämför man Mother Earth Tour-DVDn med den här skivan är den INGENTING och den här ALLT!

Jag hittar inte ens rätt ord att beskriva allt det här med, ni måste höra det själva. Detta är ett MUST HAVE för alla som gillar Within Temptation. Spring och köp omedelbums!


The Lion King (Musikal)

Lejonkungen... Det måste ju vara mästerverkens mästerverk. Disney har verkligen lyckats med den filmen - Både att göra den otroligt charmig, spännande, rörande och helt underbar. Jag var fem år när den kom på bio, och jag älskade - nej avgudade! - den från allra första gången jag såg den. Än idag kan jag se den gång på gång på gång utan att tröttna. Flera gånger per dag vissa daga.

Målet för vår englandsresa var faktiskt, i alla fall från första början, att se musikalen The Lion King, som helt baserats på Disneys film. Efter att ha hört Broadways recording av spektaklet blev jag än mer peppad på det, och jag var nästan lite om-jag-inte-får-se-den-här-nu-när-jag-betalat-flera-tusen-för-att-åka-och-se-den-vet-jag-inte-vad-jag-gör-mordisk. Men turligt nog fanns det biljetter åt oss, och för 30 pund vardera fick vi - lyckliga! - platser i publiken.

Det var med höga förväntningar jag klev in bland raderna med sittplatser tillsammans med Naia min. Det är trots allt min favoritfilm sedan fjorton år tillbaka, och efter att ha hört Broadways recording visste jag att den omöjligen kunde vara dålig. I vanlig ordning blev jag givetvis megakritisk för att det var något jag tycker så mycket om, och...

Och... Och.... Och....
Den är helt superunderbartmegadunderhonungsburksfantastisk! Underbar, välgjord, lättigenkännlig och helt... UUUNNNDDDEEERRRBBBAAARRR! Duktiga sångare och skådisar - Barnen också! - och välgjorda kostymer och allt var bra. Zazu och Timon var också välgjorda - så väl att man liksom skulle tänka bort personerna som styrde dem, och det fungerade! Det var fantastiskt... Dansare som spelade gräs till och med, det ni! Snygga, baröverkroppade dansare som rockade runt på scenen som hyenor i Be Prepared, en skickligt gjord gnuhjords-scen, ett par-tre extrascener(som inte är med i filmen), fantastiska låtar och... Nej, jag ska inte avslöja allt, ifall det skulle vara så att ni åker och ser den!

Kvinnan som spelade Rafiki fastnade jag särskilt för. Hon hade inte bara en helt fantastisk musikalsångerska-röst som bar bra, var stark och samtidigt klar och väldigt behaglig att lyssna till, hon var också en outstandig skådis som verkligen levde sig in i rollen av galen, men samtidigt vis, babian. På ett ställe kommer hon till exempel inhoppande på scenen baklänges med häcken i vädret och har en massa underliga ljud för sig. Att våga bjuda på sig på det viset... Underbar!
Mufasa hade en väldigt behaglig röst att lyssna till också. När han sjöng "They Live In You" satt jag och fick lätta rysöverdragningar på armarna. Han var väldigt mysig.

Det enda lilla (lilla, lilla) minuset med det hela var att Scar inte var riktigt lika inlevelsefull i låten "The Madness Of King Scar" som Broadways Scar, men å andra sidan var han fantastisk i Be Prepared. Han var dessutom en bra skådis. Naia var väldigt förtjust i hans english gentleman-style där han struttade runt på scenen med en käpp i ena handen och den lååånga svansen - han var den enda som hade svans- hängande över armen.
En annan väldigt intressant sak med Scar var att man, i musikalen, får lite mer...djup, lite mer insikt i den karaktären. Han är inte bara helt igenom ond, han är också lite galen. Det är väldigt bra gjort och stör inte storyn på minsta vis, ger den bara lite extrakryddad fyllning. The Madness Of King Scar är en tämligen intressant och underhållande låt.

Jag fann mig själv sittande gråtfärdig (!) minst halva musikalen, helt utan förklaring. Rörd. Kanske var det något gammalt nostalgiskt det-här-är-min-favoritfilm-spöke som levde rövare? Men det var så...speciellt på något vis. VackeRt. Jag njöt! Och började nästan gråta på allvar när Mufasa dog. Har alltid tyckt den scenen är så sorglig...

...Och jag undrade - och undrar - varför den här inte kommit till Sverige. Jag menar, nästan varenda replik från filmen var ju med, nästintill ordagrant överallt, så var ligger problemet i att göra den på svenska? Fast i sådana fall MÅSTE Rikard Wolff spela Scar, annars kan det lika gärna vara. Helst Svante Turesson som Rafiki också, men det är ju inte nödvändigt. Kvinnan som spelade honom här var ju underbar!

Jag kan inte ens få med alla tankar jag har om musikalen, dels för att de liksom snurrar kring i skallen som en galen bisvärm i en motorcykelmotor, dels för att jag inte vill avslöja alltför mycket om inehållet i denna supergoda tårta.
Så! Jag säger bara en sak - ÅK OCH SE DEN OMEDELBUMS!


Nordman, live i Brunnsparken, Ronneby

Hoho jaja, jag har just kommit hem från en halvkall Ronnebybrunnspark efter en mysig konsert med underbara, underbara Nordman.

I vanlig ordning sprang jag runt som en skållad råtta här hemma för att få med mig alla saker och hinna med allt och ingenting. Ändå glömmer jag biljetterna på sängen och måste springa in i huset en vända till innan jag kan hoppa in i min morbrors bil. Där sätter jag mig genast på en flaska Bacardi, och hittar en annan flaska alkoläsk på golvet, som han köpt. Till mig! Inte illa, inte illa, om än något oväntat. Fast mamma fick nog lite spunk när hon såg det.

Ikväll var det dock inget staketklängande med halva publikhavet i ryggen. Det var förresten inte särskilt mycket folk där. När vi kom var det kanske hundra pers. Kom nog lite fler sedan, men det var en ynkligt liten publik, tycker jag. Jag hade ju mer publik själv till och med, när jag sjöng på Allsången. Men det var mysigt att sitta i gräset och bara njuta av härlig, skön musik.

Nå men, hur var Nordman?
Underbara! Härligt tryck i låtarna, och hans säregna röst som klingade genom parken. Det var fint det. Låtar som inspirerar mig och som får mig att le, med texter som får min hjärna att arbeta och musik som ger en doft av medeltid, mystik och saga. Samtidigt berör en del av de där låtarna mig starkt. De började bra med "Det Sista Du Ser", som är en av mina personliga favoriter. Det är i och för sig de flesta låtarna, men... "Hon Är Redan Här" satt jag och log åt hela låten (och ringde upp Naia så hon skulle få höra). Och de spelade, pojkarna... "Strömkarlen", "Och Regnet Föll", "Be Mig", "På Mossen", "Ridom Ridom"... "Djävul Eller Gud", "Du behöver", "Vill Ha Mer", "Förlist"... Ja, jag kan inte räkna upp alla, men det var hur som helst fantastiskt att få höra dem live! Alltsammans avslutades, givetvis, med klassikern: "Vandraren". Grabbarna verkade trivas bra på scen, klädda i svart och pigga som små igelkottar trots att det här var gig nummer 95 i ordningen av sommarens totalt 105 spelningar. Och tro det eller ej, men den lilla publiken tog i ganska bra ändå när Nordman-pojkarna ville att de skulle sjunga med, även om de blev en liten aning blyga och  dämpade sig lite då och då. Jag hoppas verkligen de trivdes! Bandet alltså, publiken skiter väl jag i. Jag trivdes i alla fall, trots att jag inte var en av dem som hängde över staketet och skrek lungorna ur mig.

Efteråt var det dags att köa. Vi stod i kö i säkert 30-40 minuter och segade, trots att det inte var särskilt många framför oss. Men den som väntar på något gott! Jag köpte mig en Djävul Eller Gud, trots att den kostade 50 spänn mer än på CDON, och sedan... Sedan kramades jag med Håkan Hemlin. Det ni! Så nu vet jag hur han känns att krama. Kramade honom visserligen över ett staket, men ändå! Högg tag i näven på honom också och kunde inte låta bli att tacka för att deras musik ger mig sådan inspiration. Hoppas de inte tyckte jag var en konstig prick bara. Nå det är hur som helst en bedrift av mig att krama en främmande man bara sådär. Ojojoj...!


Så, nu har jag sett även detta härliga underbara supersköna band. Nästa gång ska jag allt se till att släpa med mig Naia och Emeli, och Gina om hon vill. Då blir det fest, jaja...!


Er tillgivna
Shass

Klubb Kaliber Fyller 5, rapport 3/3: Within Temptation

...Och så höjdpunkten, Within Temptation. I vanlig ordning är jag mest kritisk mot de band jag tycker bäst om, varför det är så vet jag faktiskt inte. Hur som helst är Within Temptation ett av de band jag granskar med mest avsmalnade, synande, granskande, ingående blängande...ehm.... nej, kanske inte det sista. Hur som helst är jag väldigt kritisk.

Efter mycket funderande och krånglande med tröjor som inte passade till klänningar och mödrar som inte tyckte deras döttrar skulle ha dylika klänningar (och hör och häpna var det inte min mamma!) och annat jox kom vi i alla fall iväg. Vi traskade ned till festivalområdet för tredje gången samma kväll, tog oss in och köpte lite remmar att äta på, samt öronproppar (ett nytt par till Naia också, som av irritation över sin mor glömt sina hemma). Sedan blev det till att vänta. Och vänta. Och vänta...


Within Temptation då?
I vanlig ordning när jag är på en WT-konsert fick jag ont i magen när vi väntade. Men det gick fort över. Introlåten, Jillian (I'd Give My Heart) sjöng hon fantastiskt och rätt text dessutom. Det är en av de saker jag roas över med just Sharon den Adel - Hon har en förmåga att sjunga om samma text i vissa bitar i vissa låtar. Underligt, men sant, och ofta förekommande. Det gör givetvis ingenting, det bevisar ju bara att också den bästa kan göra fel!
Det var, enligt mig, en bra konsert. Sharon hade ett bra grepp om rösten och sjöng jättebra. Ljudet krånglade något för henne, men sången var bra annars. Killarna verkade ha det trevligt...bankade på sina trummor och gnisslade på sina gitarrer och sådant. Forgiven spelades, vilket jag faktiskt inte väntat mig, medan Frozen och All I Need utgick, vilket jag heller inte väntat mig. Men jag njöt. I fulla drag.


Så, vad får Within Temptation för betyg på 1-5-skalan?
...5, om ni frågar mig. Även om jag synar dem i minsta söm och är kritisk som en flodhäst med nageltrång är det något med dem jag alltid fastnar för. När de spelar står jag och njuter, även om jag inte blir galet exalterad som en del andra i publiken. För mig är de en njutning, något som gör mig lugn och tillfreds. Och Sharon har onekligen blivit bättre sedan jag hörde henne första gången, ingen tvekan om saken. Sedan får andra säga vad de vill.
Well done!


Emellertid fanns det ett minus med konserten, som dock inte var bandets fel. Till höger om mig stod en skrika och pep hela konserten igenom! Jag fick spunk på henne efter halva tiden och tvingade Naia att stå på min plats resten av den, för jag stod inte ut. Jag fick liksom en vision av Skabbis som möblerade om ansiktet på människan i fråga, och när man tänker sådant och ordet "mööööööördaaaa!" liksom ringer i huvudet på en är det bäst att hålla sig undan. Det var vansinnigt irriterande, måste jag säga. Närde en stark önskan att kränga av mig skorna och klämma in mina strumpor i munnen på otäckingen. Isch, usch, fy och tvi.

Klubb Kaliber Fyller 5, rapport 2/3: Takida

Så var det dags för nästa: Takida, ett svenskt band från någonstans-i-landet som jag egentligen inte hört särskilt mycket av, om man bortser från singeln "Curly Sue" som snurrar runt på radiostationerna. Jag kunde med en gång säga att det är ett hårdrock/metalband med en manlig sångare... Mycket mer visste jag inte om dem.

Naia min och jag knatade iväg strax före 18 för att vara något sånär i tid. Öronproppar hade Naia inga, så vi spatserade helt sonika och köpte ett par (jag noterade ungefär fem minuter senare att mina apoteks-julgranar är ihjälutslitna och att jag behöver byta ut dem, så jag får nog köpa ett par proppar till WT sedan...). Enligt order från Skallen, det vill säga min älskade lilla pappa, kikade vi oss omkring efter tröjor också. No Takida-merchandise in sight. Däremot hade de en hel del annat, som fallet brukar varaa på festivaler/marknader/andra evenemang där man kan sälja saker till korkade människor.

Ah, ja. Och så Takida då.
Det började bra med en gång. Introt var trevligt och publiken var....en bra publik. Det märktes att dem som stod där visste vad de kommit dit för, kunde varenda låt (jag lovar att alla sjöng med utom vi...) och var entusiastiska som små gröna älgar. Det var ganska trevligt ändå, trots fulla människor som hoppade Naia på fötterna och annat konsert-nyttigt.
Sångaren, Robert eller-vad-han-heter, verkade trevlig, lät trevlig och såg, dessutom, rätt bra ut. Naia säger att han ser stadig ut (inte på fel sätt, utan muskligt stadig) och verkar vara en snäll pojke a la Vill-ha-bakom-sig-på-konserter-gärna-i-form-av-pojkvän. Han ligger någonstans runt 6-7 på Steveskalan. Den ena gitarristen verkade inte så dum heller, han kan nog till och med ta sig upp till 7,5. Det är inte dumt det inte!
Nå, för att återgå till konserten. Härliga gitarrer och en trevlig, stadig röst som inte slant på tonerna. Han hade djävligt bra tryck ibland i rösten också. Exalterad publik. Hyfsat bra på scen (fast inget i jämförelse med Steve, naturligtvis) och tja, allmänt trevligt. Dock måste jag säga att det inte "klickade" för mig med Takida så som det gjorde för Gotthard, även om de onekligen var bra.

Så, vad får då Takida på en skala från 1-5?
...Jag tror de ligger någonstans på 3,5-4. Tyvärr kan jag inte ge dem något toppbetyg, eftersom de inte "for rakt in i hjärtat" på mig, men öronen skrumpnar inte av att höra dem heller (även om jag helst skulle haft proppar...). Bra scennärvaro - bättre än Amanda Jenssen - och de verkade trivas bra och känna sig hemma på scen. Att de ser bra ut är givetvis ett (osynligt) plus.
Bra gjort pojkar, fortsätt så!

Klubb Kaliber Fyller 5, rapport 1/3: Amanda Jenssen

Det började med att vi hörde Amanda Jenssen in genom fönstret. "Vad fan!" tänkte vi, "Hon ska ju inte börja förrän vid tre!". Då var klockan halv två ungefär. Vi kommer fram till att det helt enkelt inte kan vara något annat än soundcheck och lugnar ner oss.
Den kvinnliga holländaren ringer. Jag svarar skitnervöst och pratar ett par ord med henne. Hon säger att hon ska hålla utkik efter mig när jag kommer ner för att lyssna på Jenssen och jag blir skitnervös och alldeles skakis. Allvarligt, skakis! Jisses.
Hur som helst så kom vi iväg och vandrade ner till festivalområdet. Jag var jättenervös. Vi kom in, fick band och sådär och efter att ha gått ett stenkast eller så kommer en mycket glad liten kvinna fram till oss. Det är M, som mycket glatt och trevligt hälsar och jag får ett mycket gott intryck av henne. Hon ber oss att försöka ta oss längst fram på Within Temptation, så det blir att springa dit en timme innan eller så för att få en bra plats...

Ah, ja. Och så Amanda. Jag gick dit med ganska låga förväntningar, ska erkännas. Med tanke på hur hon låtit när hon sjungit i Idol och sådär tänkte jag att det kunde låta lite si och så. Men vet ni, det var jättebra. Det är sällan jag känner att jag vill dansa på konsert, men nu kändes det så. Det var inte så tätt packat med folk dock och publiken var svårflörtad som fan, men jag tyckte det var bra. Riktigt bra. Hon har härlig röst, härligt gung i låtarna och ett härligt sätt. Så Naia och jag stod och smådansade lite, klappade, sjöng och hade oss. Det var riktigt trevligt.

Så, Vad får Amanda Jenssen för poäng på en skala från 1-5?
...Minst 4! Om inte 5 till och med, tyckte riktigt bra om det. Ingen falsk ton så vitt jag hörde och bara härligt, härligt! Ingen playback eller singback där inte. Alla instrument var riktiga och hon var riktigt riktig hon också. Avslutningen med Hallelujah var även den en trevlig upplevelse. Mycket fint, mycket bra.
Well done, lady Jenssen!

RSS 2.0