Sharon

Alla som läser min blogg någorlunda regelbundet vet att jag i de flesta fall försöker balansera dess innehåll mellan personligt och sakligt, utan att trampa in på för mycket av det ena eller det andra. Givetvis petar jag in mina åsikter och funderingar i det mesta jag skriver, men i de allra flesta inlägg jag skrivit försöker jag att inte gå in så mycket på min egen personlighet, mitt dagliga liv, mina känslor eller dito ämnen som kommer mig väldigt nära. Varför? För att jag inte vill exponera hela min insida för alla som råkar gå förbi (även om jag tror det är stört omöjligt att gömma alt). Allt i mitt inre är inte för alla att se. Så är det bara.
Hur som helst tänker jag i det här inlägget frångå denna "tradition" tämligen mycket. Det betyder inte att jag kommer fläka ut hela mitt själsliv för er, men jag släpper er antagligen närmare inpå än jag oftast gör. Ni förstår, jag behöver er hjälp.

I maj 2006 kom de, mardrömmarna. Från ingenstans, av en anledning jag själv inte känner kom de. Självklart förmodade jag att de bara kom för ett tag, några nätter, kanske någon vecka... mardrömsperioder har jag ju haft förr. Men månaderna gick och gick och gick, och varje natt hemsöktes jag av mardrömmar - den ena värre än den andra. Självklart hoppades jag att de skulle gå över, men de bara fortsatte och fortsatte.

Nu sitter jag här, 6 år senare. Jag har mardrömmar varje natt. Nej, jag skojar inte - jag drömmer mardrömmar varje natt och har så gjort sedan de började i maj 2006 Med 1(!) enda undantag - EN drömlöst natt i november 06. Vad de handlar om vill jag inte gå in på, men det brukar vara på temat "det värsta du kan tänka dig", ungefär. Långsamt bryter de ner hela min tillvaro och har så gjort under hela den här tiden. Jag är trött nästan jämt. Jag är rädd för att sova och sover mycket dåligt när jag väl sover. Jag går runt med oro och ångest dagtid. Mardrömmarna och den dåliga sömnen påverkar mitt minne, mitt humör och min prestationsförmåga. Det jag drömmer rör till hela mig, tär på mig, tröttar ut och skrämmer mig. Jag kan inte ens med att berätta för folk allt vad drömmarna handlar om.

Det känns som om jag har provat i stort sett allt för att bli av med det här. Jag har pratat med terapeut om det, utan vidare resultat. Jag har provat avslappningsövningar, mental träning, har försökt tänka bort drömmarna, har provat aromaterapi, andas med relaxator tills jag somnar, trötta ut mig fysiskt, sova mer än nödvändigt, hålla mig vaken timmar och åter timmar (även dygn) i sträck för att trötta ut hjärnan nog för att inte drömma... Inget hjälper. Jag har provat naturläkemedel för or och sömsvårigheter (Valeriana och Melissa), har provat örtteer för samma symptom (Kvällsro-te (teblandning), ren citronmeliss, humle-te, kamomill) och har också försökt mig på lavendelolja i aromaoljbrännaren i hopp om bättre sömn - inget hjälper. Jag har provat sova själv, med kompisar/syskon/familj i samma rum, med min tjocka fluffiga katt spinnande hos mig, med Stora Varg (stor mjukis-huskey erhållen av fd. mycket god vän) hårt i famnen, med Superman i samma säng med armarna om mig; har provat sova i tystnad, med musik på, med en bok som fått stå och gå hela natten och också med böcker satta på automatisk avstägning. Inget hjälper. Hemma eller borta spelar ingen roll, dag och natt är lika illa. Jag har haft drömfångare av olika slag i krokarna av sängen i 5 år. Jag har provat akupunktur och akupressur (sista med hjälp av mina anti-åksjukaarmband, som visst ska trycka på en punkt som inte bara lindrar åksjuka, utan också mardrömmar och ångest). Jag har genomgått en 6 veckors mardrömsbehandling över internet som inte haft någon som helst effekt. Och så vidare, och så vidare, och så vidare... det känns som om jag provat allt, utom sömntabletter så starka att hela hjärnkontoret släcker ner samt att strö salt runt sängen och be till Gud. Det första skrämmer mig - tänk om jag drömemr i alla fall och inte kan vakna! - och det sista misstänker jag har inte särskilt stor effekt om man inte tror på Gud...

Läget börjar kännas allt mer och mer hopplöst efter all denna tid och alla dessa fruktlösa försök att få sova i lugn och ro. Vad ska jag ta mig till?

Snälla, snälla, söta rara läsare, jag behöver er hjälp. Har ni några tips för vad jag kan prova som inte redan gjorts? "Äh det är väl bara att sluta drömma så dumt!" funkar inte, tyvärr.
Snälla snälla ni, hjälp mig. Jag måste bli av med det här. Det är så tungt att släpa runt varje dag och natt.


Er tillgivna, Shass

Det är lätt att ha ambitioner, men det är baske mig inte så himla lätt att uppnå sådant man föresatt sig. Det kan tyckas lätt att skissa upp planeringar, men sannerligen mindre lätt att följa dem till punkt och pricka. Bara en sådan sak som att göra allt man tänkt under en dag kan bli svårt ibland.

Jag hade tänkt skriva lite diverse här de senaste två månaderna. Har det blivit något skrivet? Nja. Enstaka inlägg, men långt ifrån allt jag hade bestämt mig för att lägga upp här. Jag hade dessutom tänkt att jag skulle ha kommit längre i skolarbetet vid det här laget än jag verkligen har. Varför har jag inte gjort det då? Ja det kan man fråga sig. Datorbrist/installation, sjukhusvistelse, icke-svar från lärare och sedan feberhalsonthuvudvärknackontsnorattack har väl satt några P:n och käppar i hjulet för det. Jojo.

Det är oerhört frustrerande att helt tyckas sakna förmåga att följa planeringar, att aldrig få någon ordning. Rörigt kaos, hej och hå. När allt det här skolstressandet och framtidsångestandet och livsplanerandet och hästgrubblandet och övriga bekymmer har flugit sin kos, DÅ ska jag fira, sanna mina ord.

Det är så lätt att tänka sig att allt går att planera. Men rätt vad det är kommer något ivägen och saboterar, och vips har planeringen spruckit och man sitter där som en nykläckt kyckling och fattar inte 1. vad som just sprack omkring en och 2. vad som hände. Man blinkar mot världen och försöker få rätsida på hur man ska lösa detta oändliga kaos som bara tornar upp sig på alla håll och kanter.
Nej usch så får vi inte tänka... nu tänker vi på något annat. Genast.

Våren verkar äntligen ha bestämt sig för att titta hit en sväng. I förrgår kväll var det så underbart väder, så mor och jag stack ut med Honey och cykeln för att lukta på den. Våren alltså, inte cykeln ;). Det var så skönt och lugnande att skritta fram genom skogen på min vackra underbara welsh cob och bara njuta av solen som silades mellan träden och luften som äntligen luktade vår och att skratta och tramsa med mamma, men också dryfta allvarligare ting. Ibland blir det på något vis enklare att ta upp saker när man sitter på ryggen av ett stort, varmt, levande underverk som verkar njuta av att komma ut och lufsa lika mycket som man gör själv.

På tal om planeringar så har jag dagen till ära planerat att hålla mitt löfte om att uppdatera Twittern åt Dutch Showdown Team, så jag ska nog avrunda här. Hur jag råkade få denna titel, officiell turneringsresultatsuppdaterare, vet jag inte riktigt, men jag misstänker att det har att göra med att jag så noggrant uppdaterade min egen Supermans twitter med hans individuella resultat igår. Om jag får in det i planeringen ska jag plugga också. Hade jag tänkt. Det är tanken som räknas. Typ...


Hur som haver, jag återkommer snart. När jag får tid. Om jag får någon ordning.

Er alldeles egna Shass

Ju längre tiden går, desto mer och mer inser jag skillnaden mellan att som tonåring vara kär i en pojke som bor hemma hos sina föräldrar och "får allt serverat", och att som snart 23 vara kär i en man som rår sig själv. Nej, jag vill inte påstå att tonårskärleken är mindre "på riktigt" än någon annan kärlek - det vore orätt. Men det här, det här känns riktigt på riktigt. Verkligt. Så som det ska vara. Min Superman är en man, ingen pojke - Det är en vuxen människa med förmågan att ta ansvar, tänka långsiktigt och aktivt arbeta för ett fungerande, hållbart förhållande.

Fast det var inte honom jag tänkte prata om. ;) Jag tänkte prata om insikter som jag - till min stora förvåning - lyckats komma över under de veckor jag varit i hans omedelbara närhet.
Tvätt, till exempel. Åratal av pust och stånk från tvättande familjemedlemmar (ingen specifik utpekad såhär offentligt) har gett mig uppfattningen om att tvätt är något pustigt, stånkigt och oerhört jobbigt. Under de tre år jag bott själv har jag också under de allra flesta tvättdagar instämt i detta - Tvätta är pest (Med vissa undantag för dagar då det känns OK att fundera och tvätta)!
Här, med tvättfaciliteterna lättåtkomliga i samma bygge där jag befinner mig under dagarna känns det inte alls lika jobbigt. Om det är skillnaden mellan att behöva släpa ner femtioelvakilos tvättsäckar till en skruttig tvättstuga där hälften av atiraljerna är mer eller mindre ur funktion och att ha både tvättmaskin och torktumlare i hallen (mer eller mindre), det vet jag inte. Men det känns inte som någon större ansträgning att slänga in en maskin tvätt här, medan det hemma känns som ett helt projekt att behöva syssla med dito aktiviteter. Här kan jag till och med finna ro i det - allt från att slänga in tvätten i maskinen till att skaka, vika, stapla och sortera alltsammans när det är färdigt. Det är avstressande för mig.

Eller matlagning. OK, jag lagar inte mat här - min skräck för gasspisen är alltför stor. Men att hjälpa till med maten känns bra. Att förbereda kött och grönsaker, att ordna med sallad, att hjälpas åt med dukning och undanplockning och sådant... det känns bra. Det känns... på riktigt. Teamwork. Som det ska vara.

Eller disk. Jaaa ja, jag erkänner att jag inte jublar över att ta hand om den jämt, det gör jag inte. Men tar jag mig bara i kragen, haffar med mig en bok och sätter igång är det också ganska skönt. Jag får en stund för mig själv då jag kan läsa i lugn och ro, filosofera, fundera, planera elaka intriger i mina noveller och så vidare. Ibland är de stunderna ett helvete - jag är tyvärr den alltförmyckettänkandeochgrubblande sorten - men ofta är de också en stunds egentid. Så illa är det ju faktiskt inte.

Är jag den perfekta husfrun, eller vad? ;) Jag vet, kanske kommer jag om 2 år, eller 10, eller 35 (eller 1,5 vecka) hata att behöva plocka ur den förbannade torktumlaren och torka av den djävla diskbänken och för i helskotta plocka upp de förbaskade handdukarna som ligger och skräpar där min man gått fram (fast ska sanningen fram så plockar han faktiskt numera upp dem efter sig...) - för att inte tala om alla förskruttade ondskefulla stygga elaka ENSTRUMPOR! Men just nu känns det bara bra. Det känns helt OK att göra sådant här. Folk verkar så ofta vara rädda för vardagen i ett förhållande, särskilt när det är nytt. Men jag är inte rädd. Om jag inte kan dela sådanahär dagar nu, hur ska jag då kunna göra det om 10 år? 15? 127?

Nej, nu ska jag sluta tråka er med mina hemmafruerliga funderingar och göra lite nytta. Om jag inte missminner mig helt finns det handdukar och sängkläder att vika...

(Och nä. Allt hushållsrelaterat jobb gör jag inte. Det är faktiskt ganska jämnställt. Så oroa er inte - patriarkatet regerar inte helt här ;).)


Med all hjärtlig värme,
Er alldeles egna Shass

Små saker. Små saker som att höra världens underbaraste systerson skratta. Som att lukta honom i nacken och pussa honom på pannan. Små saker, som att sitta i solen med Supermor på en bänk med mosaik illustrerande olika frukter. Som att höra henne skratta raka vägen från hjärtat av ren lycka och förundran när en fågel i djuraffären hoppar upp på hennes hand och flirtar hejdlöst med henne. Små saker, som att skritta i skogen uppflugen på Honeys rygg, som att stryka den röda krokodilen över hans mjuka, mjuka nos, eller som att känna Chili hoppa upp i sängen och tassa upp på ens bröst för att sedan förnöjt lägga sig där och spinna. Som att äta glass med storasyrran, skratta med mamma, spela spel med lillebror, krama lillasyster eller dra in dofterna från skogen en tidig, daggig sommarmorgon. Som att gå längs havet med pappa, prata strunt med storebror, promenera i skogen med mormor, få värmen från en publik. Små saker som att skratta med en vän, att äta årets första, solmogna jordgubbe, att lukta på vitsippor eller höra fåglarna sjunga utanför fönstret på morgonen. Saker som att ligga i skuggan under ett träd en sommardag och läsa, vada i strandkanten eller få ett oväntat samtal från någon man tycker om. Små saker, som att somna i bilen och upptäcka när jag vaknar att min Superman fortfarande håller min hand, eller att prata i timmar timmar timmar om allt och ingenting, eller att få en kram. Att sitta ihopkurad i soffan intill honom med huvudet på hans bröst och lyssna på hans hjärta. Att han väcker mig om natten när mardrömmarna härjar som värst bara för att lägga armen om mig och försäkra mig att allt är bra, att inget farligt finns där. Att få en sista hejdå-puss innan han går till jobbet på morgonen. Små små saker. Och stora saker, som att vara älskad.

Det är sådant som gör mig lycklig.

Det har varit väääldigt trögt och torrt här på min blogg senaste tiden. Hela det här året faktiskt. Det finns ingenting att skriva om, tycker jag. Ingenting pockar på min uppmärksamhet längre.

Vad ska jag göra? Ska jag kanske ta en paus ett tag och hoppas på att det blir bättre? Eller ska jag lägga ner hela de thära spektatlket for good? Kanske blir det bättre framöver när jag har lite mindre att stå i...kanske inte.

Hur ska jag göra, tycker ni? Har ni några förslag? Om jag ska fortsätta försöka hålla det här vid liv, har ni några förslag på vad jag ska skriva här i sådana fall? Vad vill ni läsa om?

Tacksam för råd.
Yours truly,
Shass

Ibland undrar jag om det inte är så att jag skulle passa bättre i djurvärlden.

När jag var liten och Lejonkungen just kommit ut ville jag inget hellre än att bli ett lejon. Jag lurade till och med i min bästis att när man blev stor kunde en doktor operera om en så man blev ett lejon. Jojomen.
När jag var i 12-13-årsåldern gjorde jag ett test i en MinHäst-tidning om vilken hästras man skulle vara om man var en häst. Det påstod att jag skulle varit en arab. Jag tänkte på det ibland, särskilt när min gympalärare ville att jag skulle "galoppera" under uppvärmningen...då föreställde jag mig att jag var en arab med flygande man som rörde sig lika graciöst och lätt som ett framdrivande sommarmoln. (Stämde givetvis rätt illa med sanningen...)

Varg är det många som benämnt mig, i synnerhet sedan jag började rollspela när jag var 15-16. Det gillade jag, särskilt när även folk i "vanliga världen" också kallade mig Varg eller Lilla Varg. Ett par av mina vänner har plockat fram egenskaper hos mig som de verkligen förknippar med vargar och det känns uppmuntrande på något vis.

Jag har lite svårt för stora folkgrupper, särskilt om jag inte känner människorna i fråga. Det är inte direkt så att jag är rädd, det är mer så att jag inte vill eller kan ta plats. Min räddning i sådana sammanhang är ibland djur.
När jag och Superman för någon vecka sedan var och firade en vän till honom som fyllde 60 var det sådär igen. Jag vet inte riktigt hur jag ska göra när det är mycket folk jag inte känner. När jag jobbar är det inget problem, då är jag i min "proffessionella yrkesroll"... men privat. Huga. Som tur väl var fanns det två hundar där. Den lilla gatukorsningen blev min räddning.

Djur bryr sig inte om vilket språk jag pratar. Denna lilla vovva brydde sig bara om att jag skulle fortsätta klia henne. Det gjorde jag gärna. Djur bryr sig inte om hur du ser ut eller vem du är, bara du möter dem med respekt och värme. Hos henne kunde jag "gömma mig" och slapp känna mig vilsen.

Det har hänt så många gånger nu....och varför kommer de till mig? Varför kommer vissa djur till mig? Oavsett vad anledningen är till att de kommer så gör det mig så glad i hela hela hjärtat... att de vill vara med mig. Mig. MIG!

Det är enklare med djur. Jämfört med människor är de så okomplicerade. Tack och lov för det.

Idag, den 20 januari 2012, har jag suttit på din rygg för första gången på 3,5 år. Känslan... är obeskrivlig. Glädjen över att veta att en häst man stått i begrepp att avliva nu mår så bra att hon springer mer än sin egen treåriga son är helt otrolig. Från att knappt ha kunnat ta dig ur stallet har du idag skrittat med friskt mod med mig på ryggen. Du verkade tycka det var roligt att få komma ut och se andra saker än hagens enformiga staket och lerpölar.

Du lyfte verkligen mitt hjärta till himlen. Att rida fullt fungerande hästar i tävlingskondition, vad är väl det... jämfört med att få dela en mycket kort skritt med en underbar flicka man trodde att man skulle få leva utan. Jag kunde känna hjärtat sjunga i bröstet. Jag är så tacksam att jag inte vet vart jag ska vända mig. Varje minut, varje ögonblick kändes som en ovärderlig gåva. Magi.

Honey, min otroliga, fantastiska, underbara, vackra, vilda blomma. Jag kan knappt fatta att vi gått från svartaste svart till att se en ljusglimt och en framtid med dig kvar här hos oss. Det är nästan lite som att du återvänt från det döda. Du är i sanning ett under. Jag älskar dig. Stanna här hos mig, snälla snälla du.


Din tillgivna matte,
Shass

ÅRETS START: Firade slutet av 2010 med Gina och hennes karl och vänner. Året startade därför även med att vara tillsammans med henne och det var definitivt en bra start :). Så vitt jag kan minnas fortsatte början av året bra.
ÅRETS BÄSTA: Superman <3. Och att jag tröttnade på att må dåligt och bestämde mig för att själv göra någonting åt det. Det går inte så fort kanske, men jag känner att jag gör framsteg i arbetet med mig själv och det känns väldigt bra. Åh, just det. Min superman måste givetvis också räknas in bland det bästa :) Och mina vänner.
ÅRETS SÄMSTA: En massa ****** krångel, problem, tjafs och oro. Men det verkar som om allt som varit löst sig nu. ”Life is the future, not the past, som Terry Goodkind gjort till trollkarlens sjätte regel (om jag inte minnes heeelt galet). Det försöker jag leva efter. Vi kan lära oss av det förflutna och bevara goda minnen från det, men vi måste leva i nuet och framtiden.
ÅRETS ROLIGASTE: Alla konserter och sångjobb det här året. Himmel och pannkaka! :) Och - icke att förglömma - att jag blev godkänd i matte B! :D
ÅRETS SORG: Pass. Det finns för mycket sorg, jag behöver inte skriva ner den. Den sitter inte direkt och gnager mig i nacken, men finns där gör den ju… och det gäller nog de flesta. Alla har vi våra sorger.
ÅRETS KÖP: Skivor, böcker och tre underbara nya klänningar att ha när jag sjunger  Det är nog de köp jag varit mest nöjda med. Flygbiljetterna till Holland och alla konsertbiljetter har ju i och för sig också varit trevliga köp…
ÅRETS SKVALLER: Har inte skvallrats så mycket i år. Lite noteringar här och där om att ditt eller datt är gravid, men annars… njä. Pass.
ÅRETS SAKNAD: Många.
ÅRETS LÄNGTAN: Kärlek.
ÅRETS KÄRLEK: Superman. <3<3<3
ÅRETS HAT: X
ÅRETS SJUKDOM: Stress.
ÅRETS SKADA: Fortfarande pajad axel och stress. Hm, känns ju lite trist att jag inte lyckats kurera förra årets åkommor särskilt väl…
ÅRETS HÖJDPUNKT: Tror baske mig att dagens framträdande i kyrkan var en av dem i alla fall… När jag stod längst fram i kyrkan och alla sjöng med i refrängen till Hallelujah. Magi.
ÅRETS BRÅK: -
ÅRETS SKÄMT: Nä… Jag vete katten.
ÅRETS UTBROTT: Hahaha. Vänta ni bara. Jag lagarar fortfarande raseri-energi nog för att få ett. I februari är det tre år sedan sist, så det börjar väl bli dags för ett ;).
ÅRETS KYSS: Superman. <3
ÅRETS AKTIVITET: Musik!
ÅRETS MAT: Samma som förra året.
ÅRETS DRYCK: Te, tranbärsjuice, holländskt örtte och diverse annat som jag inte ens kan stava till.
ÅRETS RÖVHÅL: X
ÅRETS HJÄLTE: Min alldeles egen Mäster Rahl, min alldeles egen personliga isbjörn, min alldeles egna Lettie, min alldeles egna Zek och min alldeles egna Superman. Men sist men inte minst… Världens bästa och mest fantastiska storasyster.
ÅRETS FULASTE: X
ÅRETS SNYGGASTE: Alla mina flickor. 
ÅRETS KLÄDSEL: Långklänning. På scen alltså.
ÅRETS FILM: Harry Potter and the Deathly Hallows del 2.
ÅRETS BOK: Confessor (trots att jag inte läst klart den än)
ÅRETS LÅT: Det finns ingen självklaring här i år. Tyvärr. Det har varit alldeles för många bra låtar för att bara kunna peta hit en enda.
ÅRETS SKIVA: Within Temptations ”The Unforgiving”,For All We Knows “For All We Know”, Symphony Xs “Iconoclast”, Evergreys “Glorius Collision”, Jorns “Live in Black”, Gotthards “Homegrown – Alive in Lugano” etc.
ÅRETS MUSIKALISKA UPPTÄCKT(er): En massa holländska artister som ni antagligen inte har hört talas om. Men ni kan få höra en låt jag tycker är väldigt fin.
ÅRETS YOUTUBE-LÄNK: Uhm… Pass. Kan verkligen inte komma på någon såhär på rak arm.
ÅRETS KOMMENTAR: ”Den här kniven kan du inte mörda S med, det är för mycket fett ivägen…” /Supermor när hon och jag var ute på köksknivsinköpsmission.
ÅRETS INTRESSANTASTE: Relationer.
ÅRETS ÖNSKAN: Ett bättre 2012, tack!
ÅRETS GODA GÄRNING: Tror att den godaste gärning jag gjort i år är att verkligen göra ett allvarligt försök att ta bättre hand om mig själv rent psykiskt. Bara att hoppas på att jag kan lyckas också framöver.
ÅRETS AVSLUT: Superman och jag ska alldeles alldeles straxens smita iväg till Gina och fira nyår med henne och några till. Tyvärr är karln hennes inte där i år. Trots det ser det ut som om det håller på att skapas någon sorts tradition här ;).

Tack för det här året, fantastiska, underbara, otroliga ni! Vad nästa år kommer föra med sig kan vi bara spekulera i än så länge. Jag vet, såhär långt, att jag har 3 eller 4 spelningar inbokade redan (varav en tyvärr råkar vara en begravning) samt att jag ska åka till Holland i april igen för att se Within Temptation under deras teaterturné. Det kommer bli… något extra, det. Jag hoppas att ni vill hänga med även nästa år och lämna små kommentarer här då och då. Ni kan inte ens föreställa er hur mycket det lyser upp min vardag ibland, att finna några ord från någon av er.
Tack. Ni är fantastiska.


GOTT NYTT ÅR!
Önskar er tillgivna
Shass

Ho ho ho! Här kommer mitt sedvanliga jullåtsinlägg. Tidigare har ni fått stå ut med Within Temptation, Amanda Jenssen och Gotthard. I år anser jag det därför vara Cloudmachines tur att bli min julhälsning till er allihop. Flerhundraårig engelsk traditionell julsång (så vitt jag begripit saken). Tyvärr får ni inga lyrics till idag, eftersom jag inte hittade dem och inte vill skriva av fel.

Ha nu en RIKTIGT GOD JUL! Tack för att ni är så fantastiska. Ta hand om er själva och varandra och NJUT av att få leva och vara tillsammans.

KRAMAR från Shass

Hallå gott folk! Idag är det torsdag. Officiell ärtsoppe-och-pannkaksdag, är det inte?
Jag bara pratar strunt och inget vettigt alls. Har ingenting på schemat att skriva här heller. För övrigt har jag inte sett röken av någon ärtsoppa här i Holland... Jag vet inte ens om de äter sådant här (Tur för mig i sådana fall).

Hur eller hur (som min fd. svenskahandledare brukar säga) - Det enda jag egentligen ville göra var att uppmana er att läsa om när Julian inte ville sova. Hon är inte så pjåkig när det kommer till skriveri, min syster. ;)

Trevlig läsning!

På återskrivande,
Shass


Ps. Nu när jag tittade igenom vad jag skrivit upptäckte jag att jag gjort ett liiitet stavfel... Torsdag. Gissa hur jag stavat det före jag rättade? Torsta. Jesus. Tror att jag måste sluta åka till Holland och sluta skypa med min superman, annars kommer jag helt glömma hur man använder svenska språket... Ds.

Pps. Jag undrar om det här möjligtvis kan vara det kortaste inlägget i min blogghistoria? Dds.

Det finns stunder då orden inte räcker till. Det finns ögonblick när "tack" känns för litet för att komma ens i närheten av att beskriva tacksamheten jag känner. Några av människan påhittade ljudsammansättningar kan på något vis inte förmedla själva känslan. Inte alltid. Inte nu.

Hur förmedlar man någonting vokaler och konsonanter helt enkelt inte kan uttrycka fullt ut? Hur säger man tack när orden inte räcker till? Hur får man den man vill tacka att verkligen förstå hur innerligt glad man är över att denne existerar?

Hur säger Du tack? Hur tackar Du en vän, familjemedlem, främling, utomjording eller annan dylik existens när existensen i fråga gjort någonting stort för Dig? Hur gör Du om ordet "tack" inte känns tillräckligt? Lägger du in stora ord som "oerhört" och "fantastiskt" och "alldeles ooouuuthäärdliiigt mycket" före ditt "tack"? Ger du en gåva? En kram? Skriver ett tackkort? Sätter in Dagens Ros i tidningen? Tatuerar in vännens/familjemedlemmens/utomjordingens namn på bröstkorgen och springe rnäck runt stan? Berätta!

Och alla tips är också välkomna. För just nu känns det inte som "tack" är nog uttrycksfullt för att verkligen beskriva min tacksamhet.

Vad är väl guld och diamanter i jämförelse med vänskap... Ingenting. Absolut ingenting.

Tror jag börjar bli blödig. Igår satt jag och läste texten till den här samtidigt som jag lyssnade. Hade hört låten förut, men inte tänkt alls på vad han sjöng. Men igår när jag lyssnade och läste samtidigt, då plötsligt... Pang. Och där satt jag och lipade som om någon skjutit mig i hjärtat.
Så vacker.


This is my winter song to you
The storm is coming soon
It rolls in from the sea

My voice, a beckon in the night
My words will be your light
To carry you to me

Is love alive?
Is love alive?
Is love?

They say that things just cannot grow
Beneath the winter snow
Or so I have been told

They say we're buried far
Just like a distant star
I simply cannot hold

Is love alive?
Is love alive?
Is love alive?

This is my winter song
December never felt so long
'cause you're not where you belong
Inside my arms

I still believe in summer days
The seasons always change
And life will find a way

I'll be your harvester of light
And send it out tonight
So we can start again

Is love alive?
Is love alive?
Is love alive?

This is my winter song
December never felt so long
'cause you're not where you belong
Inside my arms

This is my winter song to you
The storm is coming soon
It rolls in from the sea

My love, a beckon in the night
My words will be your light
To carry you to me

Is love alive? Is love alive?
Is love alive? Is love alive?
Is love alive? Is love alive?
Is love alive? Is love alive?
Is love alive? Is love alive?
Is love alive? Is love alive?

Bättre sent än aldrig, som det heter. Som en del av er redan vet är jag tillbaka i Sverige sedan några dagar nu, men har inte haft tid att blogga. Eftersom jag hade slutprovet i matte i förrgår (fredag 9:e december) har all min energi gått åt att antingen plugga till det eller våndas över det.
Ska försöka att inte bli alltför långrandig. Tänkte berätta om de resterande hollandsdagarna, eftersom det är några som frågat. :)

Minns jag inte helt galet var det onsdag sist jag skrev. Då satt jag och planerade att lägga is på en viss sovande karl jag känner... Men jag gjorde aldrig verklighet av detta funderande. Istället gick jag och lade mig kring midnatt och blev väckt av oförskämt pigg holländare klockan kvart över 4. Då hade han ju sovit åtta timmar... och jag bara fyra... Pfff.

Torsdagen var lite mer intressant än onsdagen. Efter handledning i matte vid tiotiden (vånda, vånda, vånda!) tramsade jag mest omkring, halvsov, läste och gjorde absolut inte det jag skulle (dvs. plugga). Tanken var att jag skulle begett mig ut med Supermor och lunchat, men hon fick förhinder. Därför blev jag väldigt glad, fast överraskad och lite nervös, när Superman skrev vid tretiden och frågade om jag ville att hans mor skulle komma och hämta mig. Jag tackade ja till detta och vips var hon där!
Supermor och jag bilade hem till henne under muntert samspråkande på omväxlande engelska och holländska. Hon har en himla härlig humor och vi var vid rätt gott mod när vi kom fram till hennes hus. Efter att ha krånglat oss förbi en cykel i hallen och uppför en lååång brant trappa och genom grinden som hon har där för att inte den äldste katten (17 år) ska gå ner och pinka på nedervåningen (eftersom han inte kan ta sig upp igen) parkerade vi oss i sofforna och pratade. Den yngste katten, Dwarrel, for omkring som ett villapaskott runt sofforna, nosade i mina skor, hoppade upp på armstödet bredvid mig för att nosa mig i ansiktet och ruschade omkring som en skållad råtta. Supermor fixade te åt oss. Efter ett tag kom gamlingen, Donnes (även känd som Dikkie (och diverse andra mindre smickrande namn (Dikkie kan översättas med Tjockis, ungefär))) och ockuperade mitt knä. Det kändes otroligt tryggt att sitta så, med en tjock typåttaochetthalvtkilo spinnande katt liggande på rygg i knäet. Trösterikt.
Vid 6-tiden (uppskattningsvis, tittade inte på klockan) dök Superman upp. Jag trodde han skulle vara efter-jobbet-trött-och-grinig, men han verkade vara vid rätt gott mod. Framförallt var han fantastiskt söt när han, en stund efter att han kommit, genast dök ned på golvet för att locka fram och prata med honkatten Chiba. Den fjärde katten, Diva, såg jag inte till alls. Men det gjorde inget... att höra min <3 prata med katter är sannerligen gott nog det. <3
Till middag den dagen åt vi otroligt onyttig mat...så vi får väl hoppas att min mor inte kommer läsa det här ;). ALLT (utom en sak) var friterat. Inte för att jag klagar - det var gott - men jag tror inte jag skulle överleva det varje dag. Pommes, chicken bits, ostsuffléer (kallade de det), croquetter fyllda med någon sorts kött och något mojs och så vidare. Som sagt: Gott, men onyttigt. ;)

Nåja nåja, låt oss lämna torsdagen - Den har ändå inte mycket mer spännande att förtälja utom att vi kom hem lite senare och spelade TV-spel och sedan sov.

På fredagen kom Supermor och plockade upp mig strax efter klockan 11. Vi tuffade iväg till ett shoppingcenter, babblande som...babblande kvinnor kan babbla. Dagens primära mission (eller, jag gjorde den primär) var att hitta ett nytt, helt armband till Supermors klocka. Den var en present från hennes man, och trots att den är billig, som hon sade, så är den mer värd för henne än en klocka för flera tusen skulle ha varit. Helt förståeligt! Något klockarmband hittade vi inte, men väl en bok åt min älsklingssysterson <3 och nya knivar till min man. Jo visst! Knivar. De knivar han använt för matlagning hemma var fullständigt horribelt vansinnigt vedervärdiga, så jag beslöt att köpa nya. Billiga var de, men förhoppningsvis bättre än de han hade före. Bästa var dock Supermors kommentar om den korta lilla tomatkniv jag också köpte: "Nej, den där är för liten för att mörda S med... För mycket fett ivägen!"
Det och våra diskussioner om vilka vi skulle likvidera nu när vi var beväpnade fick mig att gå dubbelvikt skrattande i flera minuter ;)

Efter lunch (mackor med äggsallad samt kiwi-smoothie för min del...mmm!) fortsatte vi vår heldag. Vi pratadepratadepratade, åkte iväg för att hämta prylar ur hennes förråd, tuffade vidare och gick en promenix på stranden, drack te (resp. kaffe) efter promenixen (som nästan fick oss att blåsa bort (promenixen alltså, inte teet och kaffet ;) )) och åkte sedan hem igen.
Hemma slog vi oss ner i soffan och drack iste medan vi väntade på att Superman skulle komma hem. Eftersom jag är jag ledde våra samtal så småningom in på namn och vad namn betyder. Jag började genast leta fram hennes barns namn och hennes namn och berätta för henne vad de betydde. Sådant gillar jag! :)
Superman lagade mat åt mig igen på kvällen (otäcka otäcka gasspis...). Jag satt mest vid bordet och smygåt klementiner ;). Som tack (nåja) gav jag honom massage lite senare. Bästa kommentaren till det var när jag hade kommit till andra armen och han muttrar i kudden: "Du säger att du inte är utbildad?! I sådana fall vill jag inte veta hur det känns att bli masserad av någon som är det.. herre guuud..." :D
Underbar dag. Underbar kväll.

Lördagen kan vi i stort sett hoppa över. Vi var hemma hela dagen, tvättade, städade och insåg på kvällen att vi inte hade lust att laga mat... varför vi istället beställde pizza. Inget att klaga på i det fallet i och för sig, för den var väldigt god :). Vi var båda trötta och gick och lade oss tidigt. = Inget spännande att förtälja.

Söndagen var segstartad. Först sov vi rätt länge. Sedan låg vi kvar och drog oss ett tag. Jag ville inte stiga upp direkt, eftersom det var den sista morgonen jag skulle ha chans att ligga kvar en stund och vara nära honom, så när vi väl tagit oss upp och ätit frukost var klockan bortåt halv ett. Då var det fotbollsmatchdags.
Jag vet, jag vet, jag gillar inte fotboll. Jag gillar fortfarande inte fotboll. Han gillar fotboll. Jag klagar inte över det, verkligen inte...så länge han inte jagar bort mig till andra sidan huset när han bevakar matchen :) och det gjorde han inte. Förutom att han gav mig veckans femtioelfte hjärtattack genom att hojta till helt oväntat när första målet gick in så var det fantastiskt trevligt att halvligga i hans famn och lyssna på holländska sportkommentatorer. Älskar det språket! Älskar!
Middag åt vi ute. Supermor dök upp och tog oss till Bistro Bontje - en restaurang där Supermans syster jobbat för... tio år sedan eller så. Där åt vi spare ribs tills vi storknade och därefter... begav vi oss till Holland Casino! Ja, det är sant. Jag, på ett casino!

Var det något Superman och Supermor hade roligt åt så var det att jag var nervös. Riktigt varför jag var nervös vet jag inte, men det var jag. Casinon har jag inte direkt besökt varje dag i mitt liv om man säger så... faktiskt aldrig ens gått förbi ett (vad jag vet).
Roulette. Joråsåatte. Roulette har jag fortfarande inte hajat reglerna till, men vi tillbringade ett par timmar vid roulettebordet. Min man frågade mig ett flertal gånger vad han borde satsa på, men jag tordes inte svara. Om han skulle förlora pengar på mina förslag skulle jag känna mig otroligt skyldig, tänkte jag. Så mina förslag var få. Men vid slutet av kvällen hade han i alla fall lyckats vinna 100 euro och fått mig att i alla fall överväga att kanske eventuellt någon gång i framtiden överväga att kanske eventuellt våga spela. Men antagligen inte nästa gång...
Hur som helst så tyckte jag inte det var helt oangenämt! Det var spännande att se på, mycket mer än jag förväntade mig. Att jag då och då muttrade något om att slänga pengarna i sjön är en annan femma... ;)

När vi kom hem var det packning som stod överst på schemat. Sedan gick vi faktiskt och lade oss. Efter bara ett litet tag kom Superman ihåg att en av mina vänner hade råkat skriva till mig att jag skulle hälsa till min belgare, varpå han börjar berätta otroligt oanständiga historier (som han ittade på medan han pratade) på holländska/flamländska med belgisk/flamländsk dialekt. Inte enbart dialekten, utan även tonfallet han använde när han pratade var oerhört...osupermaniskt och slibbigt. Jag skrattade så jag nästan fick tårar i ögonen och pep långt om länge fram att jag är väldigt glad att han inte är belgare ;) Osexigare dialekt får man nog leta efter (Sorry alla belgare som mot all rimlig förmodan eventuellt kan tänkas läsa det här någon gång).

Ja. Vad säger vi om måndagen? Frukostöverhoppning, sistaminutenpackning, åksjuka, flygplats, jobbigt hejdå, ensamhet, hemåtflyg, hemåt-tåg, iskalla vindar hemma i stan. Saknad. Tomhet. Stillhet. Ensamhet. End of Story. Typ. Känns som en väldigt oviktig dag att prata om tycker jag...

Nu råkade det här inlägget ju bli längre än jag tänkt, men det kan inte hjälpas. Ska försöka att korta ner mig nästa gång jag präntar. Tack för att ni läst och läser! Holland var underbart, och på fredag far jag dit igen. Tjohooo! Då stannar jag i 13 hela dagar...

Ska se om jag kan komma upp med något mindre personligt nästa gång. Nu känner jag mig så personlig så det är bäst jag slutar. På återskrivande, mina fantastiska läsare!
Er tillgivna
Shass


Ps. Lyckan över att klara av ett godkänt i matte. Den ni. Var länge sedan jag var så stormlycklig över min egen prestation...om det ens hänt förr. Bara skrek rakt ut när matteläraren berättade att jag klarat provet, slängde mig om halsen på honom och kramade honom hååårthååårthååårt. Lycka! Ds.

Pps. Superman var på gått humör och var oförsiktig nog att springa rakt in i hörnet på en garderob i söndags. Pang. Aj. Jag trodde först han bara spelade när han låg på sängen och gnydde, men fattade snart att det verkligen gjorde ont...särskilt som såret blödde. Nej, det var inte djupt, men det gjorde antagligen sjuhelvetesont. Eftersom jag är kvinna med stor väska som innehåller sådantdär som karlar förväntar sig att kvinnormedstorväska-väskor ska innehålla (man måste ju leva upp till förväntningarna, ni vet) halade jag fram ett plåster och plåstrade om honom. Kände mig riktigt sjuksköterskisk ;) och han var så söt med ett plåster diagonalt över pannan. Tur att han är så tjockskallig, annars kanske det hade blivit värre skada än ett grunt jack. :)
Var bara tvungen att tillägga det. Klart slut! Dds.

Goder afton mina små pepparkakshjärtan

Riktigt vad jag ska skriva vet jag inte. Det var ju ett tag sedan jag bluddrade på utan att ha någon "baktanke" med inlägget, menar jag. De flesta inlägg jag skriver kan jag ju gå och klura på ett tag innan de blir svart på vitt, men nu... Nä.

Få se, var slutade jag sist? Just det ja, vi skulle äta... så var det.

Nå, i måndags då. Supermannen gnällde sig upp ur sängen vid sextiden. Moder Jord vet hur han lyckades med det, för mycket sömn hade nog ingen av oss fått den natten vad jag kan minnas... Inte lätt för stackarn att sova med mig som far kring som en skållad råtta när jag sover eftersom jag drömmer som jag gör. Jag låg halvdöd kvar i sängen medan han gjorde sig iordning, vaknade till en sekund eller två när jag fick en hejdånugårjagtilljobbet-puss och däckade sedan igen. Vid tiotiden dyker han upp igen för att hämta något han glömt, pussar på mig igen och försvinner. Först vid elvatiden lyckas jag släpa mig upp ur sängen och face the day.

Finns egentligen inte så mycket spännande att säga om måndagen. Jag gjorde absolut inte det jag skulle (dvs. pluggade), utan läste istället vidare i Agnes and the Hitman och diskade och gjorde vanliga saker. När mannen äntligen kom hem från jobbet (Hallelujah!) dröjde det inte så länge förrän han däckade. Tro sjutton det... jag hade ju kunnat sova ikapp liiiite under dagen i alla fall.

Tisdagen på dagen var egentligen inte mer intressant än måndagen ska ni veta. Förutom att jag börjar vänja mig vid hur vansinnigt lyhört det är här, dvs. Får dock fortfarande en smärra hjärtattack varje gång grannarna är och far i sin ytterdörr... Det är värre än hemma hos mig. (Just nu låter det som om de har paaarty party på våningen ovanför här). Gasspisen gav mig ytterligare en hjärtattack när jag av misstag råkade komma åt den. Hatar den där förbaskade tingesten!
Igårkväll DOCK gjorde vi mer än satt här hemma och filosoferade över livet, universum och allting. Vid 18:30-snåret dök supermor upp och vi bilade iväg till Chinese Wok. Jag satt i framsätet bredvid henne och vi var inte så snälla emot pöjkastackarn i baksätet ;) Men roligt hade vi. Jag skrattade så jag kippade efter luft och nästan fick tårar i ögonen av munterhet.
Chinese Wok ligger inne i ett större shoppingcenter. Det verkar vara ett populärt ställe, men det var förhållandevis lugnt där igår måste jag säga. Maten var alldeles yyytmärkt! För att inte tala om sällskapet. Ibland deltog jag i konversationen, ibland bara satt jag och njöt av maten och av att lyssna på Superman och Supermor när de pratade holländska. Jag förstår för det mesta vad de pratar om, men lägger mig inte i. När jag deltar hoppar vi mellan engelska och holländska eftersom Supermors engelskakunskaper är lite ringrostiga, men jag hänger med då också :). Hon är fantastisk.

När vi kom hem ägnade vi oss åt en stunds tv-spelande (Gudars vad länge sedan det är jag spelade... och ägde ut någon så som jag gjorde igår!) innan vi drack lite te och sedan gick och lade oss. Herrn i huset var rätt trött igen (samt lite sur för att han förlorade så stort när vi spelade ;) ) och jag tyckte han förtjänade att få sova. Inte för att jag tror jag hade kunnat tvinga honom att vara uppe om jag så lagt is i sängen ;) Men i alla fall.

Denna dag som idag är har intet vettigt att förtälja. Jag har mest bara smitit från skolarbetet och läst Fast Women av Jennifer Crusie...fast jag inte borde. Fy mig! Natten till denna dag var komplett horribel för mig med dessa ändlösa mardrömsfighter... Men jag lever och andas. Mannen ligger och sover och jag sitter och när ondskefulla planer om att leta fram något ur frysen och placera på ett väldigt frysovänligt ställe på honom.... Men jag borde nog låta bli.

Äsch nu kan jag inte hitta på mer. Får väl ägna mig lite åt mina psykologiböcker innan jag knyter mig (om jag törs, dvs). Sköt om er, så hörs vi väl vad det lider.

Shass

När man aldrig har rest själv utanför Sveriges gränser känns det en aning skrämmande att kliva på ett tåg som oundvikligen kommer sätta en i den sitsen att man antingen måste välja att åka hem innan man nått Danmarksgränsen, eller får man morska upp sig, ta sig i kragen och resa. Jag var lite nervös när jag hoppade på tåget till Kastrup igår, men det gick så bra att det inte känns särskilt skrämmande såhär efteråt.

Det tar ungefär 3 timmar och 16 minuter att åka hemifrån mitt med tåget ner till Danmark. Eller ja, till Kastrup om vi ska vara petnoga. Jag halvsov en stor del av tiden, och frös, frös, frös. Resten av tiden läste jag Agnes and the Hitman av Jennifer Crusie (Uuunderbar bok!) och sms:ade så smått med mina nära och kära. Jag var en liten smula orolig att jag inte skulle ta mig av vid rätt station - högtalarljudet var inte det bästa gällande stationsutropet och jag var rädd att somna - men tågpersonalen var snälla och letade upp en kille som hjälpte mig av tåget och in på flygplatsen med all min packning. Tack så mycket, du okända man!
Inne på flygplatsen togs jag relativt omgående omhand av flygplatspersonalen som checkade in mitt bagage och hivade iväg mig till den tyyysta lilla del av stället där vi assistansberättigade får hålla hus. Där halvsomnade jag igen. ;) Vid det laget var jag trygg i min förvissning om att allt skulle gå bra och dessutom rätt stolt över att jag lyckats kommunicera med danskar utan att prata engelska. Det har aldrig gått förr, men nu gick det ganska bra. Till och med snubben som dök upp ungefär en timme före planet avgick och körde mig dit (!) på en sådandär konstig liten åksak som de mullrar runt med på flygplatsen lyckades jag kommunicera med, trots att han verkligen inte (som de andra) kunde tala danska åt svenskahållet. Vi satt på vår lilla åkmakapär och ondgjorde oss över kroppkakor och ostkaka med jordgubbssylt, vaniljsås OCH grädde. Hugaligen...

I alla fall. Jag kom på flygplanet som jag skulle och insåg när jag satt där i sätet att snaaart skulle jag vara framme! Framme hos min superman. Det var en rätt uppiggande tanke förstås, men å andra sidan gjorde den flygresan desto längre. Nånå, jag hade ju Agnes att sysselsätta mig med - något som jag verkligen inte klagar över. Underbara Crusie.

Superman och mor hans plockade upp mig när jag (efter att ha flirtat lite med flygplatsarbetarholländarna, åkt buss med dem, pratat om stoleken på flygplatser (INTE på någonting annat!) och hängt vid armen på en flygplatsarbetarholländska som hjälpte mig leta upp mitt bagage) dök upp i ankomsthallen. Jag förväntade mig att kanske skaka hand med hans mor, ifall hon ville det. Supermor chockade mig därför rätt mycket genom att först ta min hand, sedan krama mig och sedan pussa mig på kinderna och nästan på munnen. Det var ganska överväldigande måste jag säga :) Men glad blev jag. Tjattrande som små fiskmåsar struttade vi iväg ner till bilen och tuffade hemåt.

Och nu då? Tja, jag har inte så mycket mer spännande att förtälja. Inte för att ovanstående direkt skulle bli en Hollywoodfilm det heller. Supermor körde hem oss till Supermannahemmet och släppte av oss där. Sedan dess har vi mest pratat, ätit, sovit, pratat, ätit, sovit, duschat, pratat, sovit (eftersom jag hade ont i magen tidigare idag gick jag och lade mig och pang...däckad i 6 timmar) och nu ska vi äta igen. Därför måste jag härmed avsluta detta inlägg. Nu vet ni i alla fall att jag lever och har det bra (vilket var mitt egentliga syfte med det här inlägget). Allt väl på västfronten, så att säga. Sköt om er, så kanske jag plitar ner några rader snart igen. Kanske att jag till och med lägger lite energi på inlägget nästa gång och inte bara skriver rapport ;)

Stor kram till er alla underbara!
Shass

UPPDATERING 28/11 | Superman har världens otäckaste spis. Fick årets hjärtattack igår när han visade mig var alla saker står i skåpen här och jag av misstag råkade snäppa igång gas-reglaget till spisen. Hujedamig. Klamrade mig vettskrämd fast vid honom i flera minuter innan jag fattade att han stängt av den igen. Haha.