Sharon

Idag, den 20 januari 2012, har jag suttit på din rygg för första gången på 3,5 år. Känslan... är obeskrivlig. Glädjen över att veta att en häst man stått i begrepp att avliva nu mår så bra att hon springer mer än sin egen treåriga son är helt otrolig. Från att knappt ha kunnat ta dig ur stallet har du idag skrittat med friskt mod med mig på ryggen. Du verkade tycka det var roligt att få komma ut och se andra saker än hagens enformiga staket och lerpölar.

Du lyfte verkligen mitt hjärta till himlen. Att rida fullt fungerande hästar i tävlingskondition, vad är väl det... jämfört med att få dela en mycket kort skritt med en underbar flicka man trodde att man skulle få leva utan. Jag kunde känna hjärtat sjunga i bröstet. Jag är så tacksam att jag inte vet vart jag ska vända mig. Varje minut, varje ögonblick kändes som en ovärderlig gåva. Magi.

Honey, min otroliga, fantastiska, underbara, vackra, vilda blomma. Jag kan knappt fatta att vi gått från svartaste svart till att se en ljusglimt och en framtid med dig kvar här hos oss. Det är nästan lite som att du återvänt från det döda. Du är i sanning ett under. Jag älskar dig. Stanna här hos mig, snälla snälla du.


Din tillgivna matte,
Shass

ÅRETS START: Firade slutet av 2010 med Gina och hennes karl och vänner. Året startade därför även med att vara tillsammans med henne och det var definitivt en bra start :). Så vitt jag kan minnas fortsatte början av året bra.
ÅRETS BÄSTA: Superman <3. Och att jag tröttnade på att må dåligt och bestämde mig för att själv göra någonting åt det. Det går inte så fort kanske, men jag känner att jag gör framsteg i arbetet med mig själv och det känns väldigt bra. Åh, just det. Min superman måste givetvis också räknas in bland det bästa :) Och mina vänner.
ÅRETS SÄMSTA: En massa ****** krångel, problem, tjafs och oro. Men det verkar som om allt som varit löst sig nu. ”Life is the future, not the past, som Terry Goodkind gjort till trollkarlens sjätte regel (om jag inte minnes heeelt galet). Det försöker jag leva efter. Vi kan lära oss av det förflutna och bevara goda minnen från det, men vi måste leva i nuet och framtiden.
ÅRETS ROLIGASTE: Alla konserter och sångjobb det här året. Himmel och pannkaka! :) Och - icke att förglömma - att jag blev godkänd i matte B! :D
ÅRETS SORG: Pass. Det finns för mycket sorg, jag behöver inte skriva ner den. Den sitter inte direkt och gnager mig i nacken, men finns där gör den ju… och det gäller nog de flesta. Alla har vi våra sorger.
ÅRETS KÖP: Skivor, böcker och tre underbara nya klänningar att ha när jag sjunger  Det är nog de köp jag varit mest nöjda med. Flygbiljetterna till Holland och alla konsertbiljetter har ju i och för sig också varit trevliga köp…
ÅRETS SKVALLER: Har inte skvallrats så mycket i år. Lite noteringar här och där om att ditt eller datt är gravid, men annars… njä. Pass.
ÅRETS SAKNAD: Många.
ÅRETS LÄNGTAN: Kärlek.
ÅRETS KÄRLEK: Superman. <3<3<3
ÅRETS HAT: X
ÅRETS SJUKDOM: Stress.
ÅRETS SKADA: Fortfarande pajad axel och stress. Hm, känns ju lite trist att jag inte lyckats kurera förra årets åkommor särskilt väl…
ÅRETS HÖJDPUNKT: Tror baske mig att dagens framträdande i kyrkan var en av dem i alla fall… När jag stod längst fram i kyrkan och alla sjöng med i refrängen till Hallelujah. Magi.
ÅRETS BRÅK: -
ÅRETS SKÄMT: Nä… Jag vete katten.
ÅRETS UTBROTT: Hahaha. Vänta ni bara. Jag lagarar fortfarande raseri-energi nog för att få ett. I februari är det tre år sedan sist, så det börjar väl bli dags för ett ;).
ÅRETS KYSS: Superman. <3
ÅRETS AKTIVITET: Musik!
ÅRETS MAT: Samma som förra året.
ÅRETS DRYCK: Te, tranbärsjuice, holländskt örtte och diverse annat som jag inte ens kan stava till.
ÅRETS RÖVHÅL: X
ÅRETS HJÄLTE: Min alldeles egen Mäster Rahl, min alldeles egen personliga isbjörn, min alldeles egna Lettie, min alldeles egna Zek och min alldeles egna Superman. Men sist men inte minst… Världens bästa och mest fantastiska storasyster.
ÅRETS FULASTE: X
ÅRETS SNYGGASTE: Alla mina flickor. 
ÅRETS KLÄDSEL: Långklänning. På scen alltså.
ÅRETS FILM: Harry Potter and the Deathly Hallows del 2.
ÅRETS BOK: Confessor (trots att jag inte läst klart den än)
ÅRETS LÅT: Det finns ingen självklaring här i år. Tyvärr. Det har varit alldeles för många bra låtar för att bara kunna peta hit en enda.
ÅRETS SKIVA: Within Temptations ”The Unforgiving”,For All We Knows “For All We Know”, Symphony Xs “Iconoclast”, Evergreys “Glorius Collision”, Jorns “Live in Black”, Gotthards “Homegrown – Alive in Lugano” etc.
ÅRETS MUSIKALISKA UPPTÄCKT(er): En massa holländska artister som ni antagligen inte har hört talas om. Men ni kan få höra en låt jag tycker är väldigt fin.
ÅRETS YOUTUBE-LÄNK: Uhm… Pass. Kan verkligen inte komma på någon såhär på rak arm.
ÅRETS KOMMENTAR: ”Den här kniven kan du inte mörda S med, det är för mycket fett ivägen…” /Supermor när hon och jag var ute på köksknivsinköpsmission.
ÅRETS INTRESSANTASTE: Relationer.
ÅRETS ÖNSKAN: Ett bättre 2012, tack!
ÅRETS GODA GÄRNING: Tror att den godaste gärning jag gjort i år är att verkligen göra ett allvarligt försök att ta bättre hand om mig själv rent psykiskt. Bara att hoppas på att jag kan lyckas också framöver.
ÅRETS AVSLUT: Superman och jag ska alldeles alldeles straxens smita iväg till Gina och fira nyår med henne och några till. Tyvärr är karln hennes inte där i år. Trots det ser det ut som om det håller på att skapas någon sorts tradition här ;).

Tack för det här året, fantastiska, underbara, otroliga ni! Vad nästa år kommer föra med sig kan vi bara spekulera i än så länge. Jag vet, såhär långt, att jag har 3 eller 4 spelningar inbokade redan (varav en tyvärr råkar vara en begravning) samt att jag ska åka till Holland i april igen för att se Within Temptation under deras teaterturné. Det kommer bli… något extra, det. Jag hoppas att ni vill hänga med även nästa år och lämna små kommentarer här då och då. Ni kan inte ens föreställa er hur mycket det lyser upp min vardag ibland, att finna några ord från någon av er.
Tack. Ni är fantastiska.


GOTT NYTT ÅR!
Önskar er tillgivna
Shass

Ho ho ho! Här kommer mitt sedvanliga jullåtsinlägg. Tidigare har ni fått stå ut med Within Temptation, Amanda Jenssen och Gotthard. I år anser jag det därför vara Cloudmachines tur att bli min julhälsning till er allihop. Flerhundraårig engelsk traditionell julsång (så vitt jag begripit saken). Tyvärr får ni inga lyrics till idag, eftersom jag inte hittade dem och inte vill skriva av fel.

Ha nu en RIKTIGT GOD JUL! Tack för att ni är så fantastiska. Ta hand om er själva och varandra och NJUT av att få leva och vara tillsammans.

KRAMAR från Shass

Hallå gott folk! Idag är det torsdag. Officiell ärtsoppe-och-pannkaksdag, är det inte?
Jag bara pratar strunt och inget vettigt alls. Har ingenting på schemat att skriva här heller. För övrigt har jag inte sett röken av någon ärtsoppa här i Holland... Jag vet inte ens om de äter sådant här (Tur för mig i sådana fall).

Hur eller hur (som min fd. svenskahandledare brukar säga) - Det enda jag egentligen ville göra var att uppmana er att läsa om när Julian inte ville sova. Hon är inte så pjåkig när det kommer till skriveri, min syster. ;)

Trevlig läsning!

På återskrivande,
Shass


Ps. Nu när jag tittade igenom vad jag skrivit upptäckte jag att jag gjort ett liiitet stavfel... Torsdag. Gissa hur jag stavat det före jag rättade? Torsta. Jesus. Tror att jag måste sluta åka till Holland och sluta skypa med min superman, annars kommer jag helt glömma hur man använder svenska språket... Ds.

Pps. Jag undrar om det här möjligtvis kan vara det kortaste inlägget i min blogghistoria? Dds.

Det finns stunder då orden inte räcker till. Det finns ögonblick när "tack" känns för litet för att komma ens i närheten av att beskriva tacksamheten jag känner. Några av människan påhittade ljudsammansättningar kan på något vis inte förmedla själva känslan. Inte alltid. Inte nu.

Hur förmedlar man någonting vokaler och konsonanter helt enkelt inte kan uttrycka fullt ut? Hur säger man tack när orden inte räcker till? Hur får man den man vill tacka att verkligen förstå hur innerligt glad man är över att denne existerar?

Hur säger Du tack? Hur tackar Du en vän, familjemedlem, främling, utomjording eller annan dylik existens när existensen i fråga gjort någonting stort för Dig? Hur gör Du om ordet "tack" inte känns tillräckligt? Lägger du in stora ord som "oerhört" och "fantastiskt" och "alldeles ooouuuthäärdliiigt mycket" före ditt "tack"? Ger du en gåva? En kram? Skriver ett tackkort? Sätter in Dagens Ros i tidningen? Tatuerar in vännens/familjemedlemmens/utomjordingens namn på bröstkorgen och springe rnäck runt stan? Berätta!

Och alla tips är också välkomna. För just nu känns det inte som "tack" är nog uttrycksfullt för att verkligen beskriva min tacksamhet.

Vad är väl guld och diamanter i jämförelse med vänskap... Ingenting. Absolut ingenting.

Tror jag börjar bli blödig. Igår satt jag och läste texten till den här samtidigt som jag lyssnade. Hade hört låten förut, men inte tänkt alls på vad han sjöng. Men igår när jag lyssnade och läste samtidigt, då plötsligt... Pang. Och där satt jag och lipade som om någon skjutit mig i hjärtat.
Så vacker.


This is my winter song to you
The storm is coming soon
It rolls in from the sea

My voice, a beckon in the night
My words will be your light
To carry you to me

Is love alive?
Is love alive?
Is love?

They say that things just cannot grow
Beneath the winter snow
Or so I have been told

They say we're buried far
Just like a distant star
I simply cannot hold

Is love alive?
Is love alive?
Is love alive?

This is my winter song
December never felt so long
'cause you're not where you belong
Inside my arms

I still believe in summer days
The seasons always change
And life will find a way

I'll be your harvester of light
And send it out tonight
So we can start again

Is love alive?
Is love alive?
Is love alive?

This is my winter song
December never felt so long
'cause you're not where you belong
Inside my arms

This is my winter song to you
The storm is coming soon
It rolls in from the sea

My love, a beckon in the night
My words will be your light
To carry you to me

Is love alive? Is love alive?
Is love alive? Is love alive?
Is love alive? Is love alive?
Is love alive? Is love alive?
Is love alive? Is love alive?
Is love alive? Is love alive?

Bättre sent än aldrig, som det heter. Som en del av er redan vet är jag tillbaka i Sverige sedan några dagar nu, men har inte haft tid att blogga. Eftersom jag hade slutprovet i matte i förrgår (fredag 9:e december) har all min energi gått åt att antingen plugga till det eller våndas över det.
Ska försöka att inte bli alltför långrandig. Tänkte berätta om de resterande hollandsdagarna, eftersom det är några som frågat. :)

Minns jag inte helt galet var det onsdag sist jag skrev. Då satt jag och planerade att lägga is på en viss sovande karl jag känner... Men jag gjorde aldrig verklighet av detta funderande. Istället gick jag och lade mig kring midnatt och blev väckt av oförskämt pigg holländare klockan kvart över 4. Då hade han ju sovit åtta timmar... och jag bara fyra... Pfff.

Torsdagen var lite mer intressant än onsdagen. Efter handledning i matte vid tiotiden (vånda, vånda, vånda!) tramsade jag mest omkring, halvsov, läste och gjorde absolut inte det jag skulle (dvs. plugga). Tanken var att jag skulle begett mig ut med Supermor och lunchat, men hon fick förhinder. Därför blev jag väldigt glad, fast överraskad och lite nervös, när Superman skrev vid tretiden och frågade om jag ville att hans mor skulle komma och hämta mig. Jag tackade ja till detta och vips var hon där!
Supermor och jag bilade hem till henne under muntert samspråkande på omväxlande engelska och holländska. Hon har en himla härlig humor och vi var vid rätt gott mod när vi kom fram till hennes hus. Efter att ha krånglat oss förbi en cykel i hallen och uppför en lååång brant trappa och genom grinden som hon har där för att inte den äldste katten (17 år) ska gå ner och pinka på nedervåningen (eftersom han inte kan ta sig upp igen) parkerade vi oss i sofforna och pratade. Den yngste katten, Dwarrel, for omkring som ett villapaskott runt sofforna, nosade i mina skor, hoppade upp på armstödet bredvid mig för att nosa mig i ansiktet och ruschade omkring som en skållad råtta. Supermor fixade te åt oss. Efter ett tag kom gamlingen, Donnes (även känd som Dikkie (och diverse andra mindre smickrande namn (Dikkie kan översättas med Tjockis, ungefär))) och ockuperade mitt knä. Det kändes otroligt tryggt att sitta så, med en tjock typåttaochetthalvtkilo spinnande katt liggande på rygg i knäet. Trösterikt.
Vid 6-tiden (uppskattningsvis, tittade inte på klockan) dök Superman upp. Jag trodde han skulle vara efter-jobbet-trött-och-grinig, men han verkade vara vid rätt gott mod. Framförallt var han fantastiskt söt när han, en stund efter att han kommit, genast dök ned på golvet för att locka fram och prata med honkatten Chiba. Den fjärde katten, Diva, såg jag inte till alls. Men det gjorde inget... att höra min <3 prata med katter är sannerligen gott nog det. <3
Till middag den dagen åt vi otroligt onyttig mat...så vi får väl hoppas att min mor inte kommer läsa det här ;). ALLT (utom en sak) var friterat. Inte för att jag klagar - det var gott - men jag tror inte jag skulle överleva det varje dag. Pommes, chicken bits, ostsuffléer (kallade de det), croquetter fyllda med någon sorts kött och något mojs och så vidare. Som sagt: Gott, men onyttigt. ;)

Nåja nåja, låt oss lämna torsdagen - Den har ändå inte mycket mer spännande att förtälja utom att vi kom hem lite senare och spelade TV-spel och sedan sov.

På fredagen kom Supermor och plockade upp mig strax efter klockan 11. Vi tuffade iväg till ett shoppingcenter, babblande som...babblande kvinnor kan babbla. Dagens primära mission (eller, jag gjorde den primär) var att hitta ett nytt, helt armband till Supermors klocka. Den var en present från hennes man, och trots att den är billig, som hon sade, så är den mer värd för henne än en klocka för flera tusen skulle ha varit. Helt förståeligt! Något klockarmband hittade vi inte, men väl en bok åt min älsklingssysterson <3 och nya knivar till min man. Jo visst! Knivar. De knivar han använt för matlagning hemma var fullständigt horribelt vansinnigt vedervärdiga, så jag beslöt att köpa nya. Billiga var de, men förhoppningsvis bättre än de han hade före. Bästa var dock Supermors kommentar om den korta lilla tomatkniv jag också köpte: "Nej, den där är för liten för att mörda S med... För mycket fett ivägen!"
Det och våra diskussioner om vilka vi skulle likvidera nu när vi var beväpnade fick mig att gå dubbelvikt skrattande i flera minuter ;)

Efter lunch (mackor med äggsallad samt kiwi-smoothie för min del...mmm!) fortsatte vi vår heldag. Vi pratadepratadepratade, åkte iväg för att hämta prylar ur hennes förråd, tuffade vidare och gick en promenix på stranden, drack te (resp. kaffe) efter promenixen (som nästan fick oss att blåsa bort (promenixen alltså, inte teet och kaffet ;) )) och åkte sedan hem igen.
Hemma slog vi oss ner i soffan och drack iste medan vi väntade på att Superman skulle komma hem. Eftersom jag är jag ledde våra samtal så småningom in på namn och vad namn betyder. Jag började genast leta fram hennes barns namn och hennes namn och berätta för henne vad de betydde. Sådant gillar jag! :)
Superman lagade mat åt mig igen på kvällen (otäcka otäcka gasspis...). Jag satt mest vid bordet och smygåt klementiner ;). Som tack (nåja) gav jag honom massage lite senare. Bästa kommentaren till det var när jag hade kommit till andra armen och han muttrar i kudden: "Du säger att du inte är utbildad?! I sådana fall vill jag inte veta hur det känns att bli masserad av någon som är det.. herre guuud..." :D
Underbar dag. Underbar kväll.

Lördagen kan vi i stort sett hoppa över. Vi var hemma hela dagen, tvättade, städade och insåg på kvällen att vi inte hade lust att laga mat... varför vi istället beställde pizza. Inget att klaga på i det fallet i och för sig, för den var väldigt god :). Vi var båda trötta och gick och lade oss tidigt. = Inget spännande att förtälja.

Söndagen var segstartad. Först sov vi rätt länge. Sedan låg vi kvar och drog oss ett tag. Jag ville inte stiga upp direkt, eftersom det var den sista morgonen jag skulle ha chans att ligga kvar en stund och vara nära honom, så när vi väl tagit oss upp och ätit frukost var klockan bortåt halv ett. Då var det fotbollsmatchdags.
Jag vet, jag vet, jag gillar inte fotboll. Jag gillar fortfarande inte fotboll. Han gillar fotboll. Jag klagar inte över det, verkligen inte...så länge han inte jagar bort mig till andra sidan huset när han bevakar matchen :) och det gjorde han inte. Förutom att han gav mig veckans femtioelfte hjärtattack genom att hojta till helt oväntat när första målet gick in så var det fantastiskt trevligt att halvligga i hans famn och lyssna på holländska sportkommentatorer. Älskar det språket! Älskar!
Middag åt vi ute. Supermor dök upp och tog oss till Bistro Bontje - en restaurang där Supermans syster jobbat för... tio år sedan eller så. Där åt vi spare ribs tills vi storknade och därefter... begav vi oss till Holland Casino! Ja, det är sant. Jag, på ett casino!

Var det något Superman och Supermor hade roligt åt så var det att jag var nervös. Riktigt varför jag var nervös vet jag inte, men det var jag. Casinon har jag inte direkt besökt varje dag i mitt liv om man säger så... faktiskt aldrig ens gått förbi ett (vad jag vet).
Roulette. Joråsåatte. Roulette har jag fortfarande inte hajat reglerna till, men vi tillbringade ett par timmar vid roulettebordet. Min man frågade mig ett flertal gånger vad han borde satsa på, men jag tordes inte svara. Om han skulle förlora pengar på mina förslag skulle jag känna mig otroligt skyldig, tänkte jag. Så mina förslag var få. Men vid slutet av kvällen hade han i alla fall lyckats vinna 100 euro och fått mig att i alla fall överväga att kanske eventuellt någon gång i framtiden överväga att kanske eventuellt våga spela. Men antagligen inte nästa gång...
Hur som helst så tyckte jag inte det var helt oangenämt! Det var spännande att se på, mycket mer än jag förväntade mig. Att jag då och då muttrade något om att slänga pengarna i sjön är en annan femma... ;)

När vi kom hem var det packning som stod överst på schemat. Sedan gick vi faktiskt och lade oss. Efter bara ett litet tag kom Superman ihåg att en av mina vänner hade råkat skriva till mig att jag skulle hälsa till min belgare, varpå han börjar berätta otroligt oanständiga historier (som han ittade på medan han pratade) på holländska/flamländska med belgisk/flamländsk dialekt. Inte enbart dialekten, utan även tonfallet han använde när han pratade var oerhört...osupermaniskt och slibbigt. Jag skrattade så jag nästan fick tårar i ögonen och pep långt om länge fram att jag är väldigt glad att han inte är belgare ;) Osexigare dialekt får man nog leta efter (Sorry alla belgare som mot all rimlig förmodan eventuellt kan tänkas läsa det här någon gång).

Ja. Vad säger vi om måndagen? Frukostöverhoppning, sistaminutenpackning, åksjuka, flygplats, jobbigt hejdå, ensamhet, hemåtflyg, hemåt-tåg, iskalla vindar hemma i stan. Saknad. Tomhet. Stillhet. Ensamhet. End of Story. Typ. Känns som en väldigt oviktig dag att prata om tycker jag...

Nu råkade det här inlägget ju bli längre än jag tänkt, men det kan inte hjälpas. Ska försöka att korta ner mig nästa gång jag präntar. Tack för att ni läst och läser! Holland var underbart, och på fredag far jag dit igen. Tjohooo! Då stannar jag i 13 hela dagar...

Ska se om jag kan komma upp med något mindre personligt nästa gång. Nu känner jag mig så personlig så det är bäst jag slutar. På återskrivande, mina fantastiska läsare!
Er tillgivna
Shass


Ps. Lyckan över att klara av ett godkänt i matte. Den ni. Var länge sedan jag var så stormlycklig över min egen prestation...om det ens hänt förr. Bara skrek rakt ut när matteläraren berättade att jag klarat provet, slängde mig om halsen på honom och kramade honom hååårthååårthååårt. Lycka! Ds.

Pps. Superman var på gått humör och var oförsiktig nog att springa rakt in i hörnet på en garderob i söndags. Pang. Aj. Jag trodde först han bara spelade när han låg på sängen och gnydde, men fattade snart att det verkligen gjorde ont...särskilt som såret blödde. Nej, det var inte djupt, men det gjorde antagligen sjuhelvetesont. Eftersom jag är kvinna med stor väska som innehåller sådantdär som karlar förväntar sig att kvinnormedstorväska-väskor ska innehålla (man måste ju leva upp till förväntningarna, ni vet) halade jag fram ett plåster och plåstrade om honom. Kände mig riktigt sjuksköterskisk ;) och han var så söt med ett plåster diagonalt över pannan. Tur att han är så tjockskallig, annars kanske det hade blivit värre skada än ett grunt jack. :)
Var bara tvungen att tillägga det. Klart slut! Dds.

Goder afton mina små pepparkakshjärtan

Riktigt vad jag ska skriva vet jag inte. Det var ju ett tag sedan jag bluddrade på utan att ha någon "baktanke" med inlägget, menar jag. De flesta inlägg jag skriver kan jag ju gå och klura på ett tag innan de blir svart på vitt, men nu... Nä.

Få se, var slutade jag sist? Just det ja, vi skulle äta... så var det.

Nå, i måndags då. Supermannen gnällde sig upp ur sängen vid sextiden. Moder Jord vet hur han lyckades med det, för mycket sömn hade nog ingen av oss fått den natten vad jag kan minnas... Inte lätt för stackarn att sova med mig som far kring som en skållad råtta när jag sover eftersom jag drömmer som jag gör. Jag låg halvdöd kvar i sängen medan han gjorde sig iordning, vaknade till en sekund eller två när jag fick en hejdånugårjagtilljobbet-puss och däckade sedan igen. Vid tiotiden dyker han upp igen för att hämta något han glömt, pussar på mig igen och försvinner. Först vid elvatiden lyckas jag släpa mig upp ur sängen och face the day.

Finns egentligen inte så mycket spännande att säga om måndagen. Jag gjorde absolut inte det jag skulle (dvs. pluggade), utan läste istället vidare i Agnes and the Hitman och diskade och gjorde vanliga saker. När mannen äntligen kom hem från jobbet (Hallelujah!) dröjde det inte så länge förrän han däckade. Tro sjutton det... jag hade ju kunnat sova ikapp liiiite under dagen i alla fall.

Tisdagen på dagen var egentligen inte mer intressant än måndagen ska ni veta. Förutom att jag börjar vänja mig vid hur vansinnigt lyhört det är här, dvs. Får dock fortfarande en smärra hjärtattack varje gång grannarna är och far i sin ytterdörr... Det är värre än hemma hos mig. (Just nu låter det som om de har paaarty party på våningen ovanför här). Gasspisen gav mig ytterligare en hjärtattack när jag av misstag råkade komma åt den. Hatar den där förbaskade tingesten!
Igårkväll DOCK gjorde vi mer än satt här hemma och filosoferade över livet, universum och allting. Vid 18:30-snåret dök supermor upp och vi bilade iväg till Chinese Wok. Jag satt i framsätet bredvid henne och vi var inte så snälla emot pöjkastackarn i baksätet ;) Men roligt hade vi. Jag skrattade så jag kippade efter luft och nästan fick tårar i ögonen av munterhet.
Chinese Wok ligger inne i ett större shoppingcenter. Det verkar vara ett populärt ställe, men det var förhållandevis lugnt där igår måste jag säga. Maten var alldeles yyytmärkt! För att inte tala om sällskapet. Ibland deltog jag i konversationen, ibland bara satt jag och njöt av maten och av att lyssna på Superman och Supermor när de pratade holländska. Jag förstår för det mesta vad de pratar om, men lägger mig inte i. När jag deltar hoppar vi mellan engelska och holländska eftersom Supermors engelskakunskaper är lite ringrostiga, men jag hänger med då också :). Hon är fantastisk.

När vi kom hem ägnade vi oss åt en stunds tv-spelande (Gudars vad länge sedan det är jag spelade... och ägde ut någon så som jag gjorde igår!) innan vi drack lite te och sedan gick och lade oss. Herrn i huset var rätt trött igen (samt lite sur för att han förlorade så stort när vi spelade ;) ) och jag tyckte han förtjänade att få sova. Inte för att jag tror jag hade kunnat tvinga honom att vara uppe om jag så lagt is i sängen ;) Men i alla fall.

Denna dag som idag är har intet vettigt att förtälja. Jag har mest bara smitit från skolarbetet och läst Fast Women av Jennifer Crusie...fast jag inte borde. Fy mig! Natten till denna dag var komplett horribel för mig med dessa ändlösa mardrömsfighter... Men jag lever och andas. Mannen ligger och sover och jag sitter och när ondskefulla planer om att leta fram något ur frysen och placera på ett väldigt frysovänligt ställe på honom.... Men jag borde nog låta bli.

Äsch nu kan jag inte hitta på mer. Får väl ägna mig lite åt mina psykologiböcker innan jag knyter mig (om jag törs, dvs). Sköt om er, så hörs vi väl vad det lider.

Shass

När man aldrig har rest själv utanför Sveriges gränser känns det en aning skrämmande att kliva på ett tåg som oundvikligen kommer sätta en i den sitsen att man antingen måste välja att åka hem innan man nått Danmarksgränsen, eller får man morska upp sig, ta sig i kragen och resa. Jag var lite nervös när jag hoppade på tåget till Kastrup igår, men det gick så bra att det inte känns särskilt skrämmande såhär efteråt.

Det tar ungefär 3 timmar och 16 minuter att åka hemifrån mitt med tåget ner till Danmark. Eller ja, till Kastrup om vi ska vara petnoga. Jag halvsov en stor del av tiden, och frös, frös, frös. Resten av tiden läste jag Agnes and the Hitman av Jennifer Crusie (Uuunderbar bok!) och sms:ade så smått med mina nära och kära. Jag var en liten smula orolig att jag inte skulle ta mig av vid rätt station - högtalarljudet var inte det bästa gällande stationsutropet och jag var rädd att somna - men tågpersonalen var snälla och letade upp en kille som hjälpte mig av tåget och in på flygplatsen med all min packning. Tack så mycket, du okända man!
Inne på flygplatsen togs jag relativt omgående omhand av flygplatspersonalen som checkade in mitt bagage och hivade iväg mig till den tyyysta lilla del av stället där vi assistansberättigade får hålla hus. Där halvsomnade jag igen. ;) Vid det laget var jag trygg i min förvissning om att allt skulle gå bra och dessutom rätt stolt över att jag lyckats kommunicera med danskar utan att prata engelska. Det har aldrig gått förr, men nu gick det ganska bra. Till och med snubben som dök upp ungefär en timme före planet avgick och körde mig dit (!) på en sådandär konstig liten åksak som de mullrar runt med på flygplatsen lyckades jag kommunicera med, trots att han verkligen inte (som de andra) kunde tala danska åt svenskahållet. Vi satt på vår lilla åkmakapär och ondgjorde oss över kroppkakor och ostkaka med jordgubbssylt, vaniljsås OCH grädde. Hugaligen...

I alla fall. Jag kom på flygplanet som jag skulle och insåg när jag satt där i sätet att snaaart skulle jag vara framme! Framme hos min superman. Det var en rätt uppiggande tanke förstås, men å andra sidan gjorde den flygresan desto längre. Nånå, jag hade ju Agnes att sysselsätta mig med - något som jag verkligen inte klagar över. Underbara Crusie.

Superman och mor hans plockade upp mig när jag (efter att ha flirtat lite med flygplatsarbetarholländarna, åkt buss med dem, pratat om stoleken på flygplatser (INTE på någonting annat!) och hängt vid armen på en flygplatsarbetarholländska som hjälpte mig leta upp mitt bagage) dök upp i ankomsthallen. Jag förväntade mig att kanske skaka hand med hans mor, ifall hon ville det. Supermor chockade mig därför rätt mycket genom att först ta min hand, sedan krama mig och sedan pussa mig på kinderna och nästan på munnen. Det var ganska överväldigande måste jag säga :) Men glad blev jag. Tjattrande som små fiskmåsar struttade vi iväg ner till bilen och tuffade hemåt.

Och nu då? Tja, jag har inte så mycket mer spännande att förtälja. Inte för att ovanstående direkt skulle bli en Hollywoodfilm det heller. Supermor körde hem oss till Supermannahemmet och släppte av oss där. Sedan dess har vi mest pratat, ätit, sovit, pratat, ätit, sovit, duschat, pratat, sovit (eftersom jag hade ont i magen tidigare idag gick jag och lade mig och pang...däckad i 6 timmar) och nu ska vi äta igen. Därför måste jag härmed avsluta detta inlägg. Nu vet ni i alla fall att jag lever och har det bra (vilket var mitt egentliga syfte med det här inlägget). Allt väl på västfronten, så att säga. Sköt om er, så kanske jag plitar ner några rader snart igen. Kanske att jag till och med lägger lite energi på inlägget nästa gång och inte bara skriver rapport ;)

Stor kram till er alla underbara!
Shass

UPPDATERING 28/11 | Superman har världens otäckaste spis. Fick årets hjärtattack igår när han visade mig var alla saker står i skåpen här och jag av misstag råkade snäppa igång gas-reglaget till spisen. Hujedamig. Klamrade mig vettskrämd fast vid honom i flera minuter innan jag fattade att han stängt av den igen. Haha.

Jag förväntade mig det inte. Jag menar, jag hade ju till och med sagt att det troligtvis inte skulle komma på fråga. Jag sade: "Nej, något sådant tänker jag verkligen inte lägga någon energi på just nu." Jag sade att jag behövde mer tid med mig själv.

Haha. Yeah right.

Plötsligt händer det bara... och man inser att man, när det kommer till kritan, inte kan styra. Man kan välja, men varför välja bort något så bra?

Jag sade: Nej, jag vill inte ha något förhållande nu.
Då kom du. Hade jag inte träffat dig då, den där helgen jag är ganska säker på att jag aldrig kommer glömma, då hade jag kanske kunnat hålla fast vid de orden. Men när jag träffade dig insåg jag att jag inte skulle kunna vägra mer - särskilt inte sedan fjärilarna kom...

Min egen superman. Du hade rätt hela tiden. Tack för att du öppnade mitt hjärta. Jag är så oerhört lycklig att du finns. Jag saknar dig... Och varje dag saknar jag dig ännu mer.
Ik hou van jou.

Jouw Schat

---

I didn't expect it. I mean, I had even said that it probably was out of the question. I said: "No, I definitely won't put any energy in something like that at the moment. I said that I needed more time for myself.

Haha. Yeah right.

Suddenly, it just happens...and you realize that you, when it comes to the crunch, cannot control it. You can choose, but why choose to drop something so good?

I said: No, I don't want a relation at the moment.
Then you came. If I hadn't met you then, that weekend I'm pretty sure I will never forget, then I might have managed to hold on to those words. But when I met you, I realized that I wouldn't be able to refuse anymore - especially not since the butterflies came...

My own superman. You were right all the time. Thank you for opening my heart. I'm so incredibly happy that you exist. I miss you... And every day I miss you more.
Ik hou van jou.

Jouw Schat

Nu. Precis nu. Precis nu i det här ögonblicket saknar jag dig. Igen. Fast jag ibland kan bli frustrerad över det så saknar jag dig. Jag. Saknar. Dig.

Jag saknar att lyssna på dig när du pratar i timmar. Jag saknar hur du fick mig att skratta. Jag saknar din läsning av nyheterna för mig efter att jag bett snällasnällasnälla (fastän jag antog att du inte tycker om att läsa högt) och du gav med dig och läste. Jag saknar dina förklaringar av betydelsen av varje låt du spelar upp för mig. Jag saknar dina återkommande åh-detta-bara-måste-du-höra-anfall. Jag saknar till och med när du totalt körde över den musik jag tycker om bara för att du kommer på något mer jag kanske kan tänkas tycka om...trots att det gjorde mig både förbannad och en liten smula ledsen. Jag saknar våra goda föresatser att gå och lägga oss tidigt, och att vi sedan blev uppe och pratade tills klockan var 2-3 i alla fall.

Jag saknar dina uppgivna vad-dåligt-det-här-är-suckar åt filmer, de där som ibland fick mig att skratta och ibland att bara sucka uppgivet tillbaka. Jag saknar att få sitta lutad emot din sida. Jag saknar att du vägrade låta mig diska, och jag saknar kramen du gav mig när jag krupit in i ett hörn för att hålla mig undan, eftersom jag fick för mig att jag var ivägen. Saknar hur du talade om för mig hur dumt det var att tänka så, på det där vänliga viset som jag tror att bara du kan. Saknar att det inte gjorde mig ledsen. Saknar hur trygg jag kände mig. Saknar att vara i alla fall nästan säker på hur saker var. Saknar att våga. Saknar att veta.

Och jag saknar hur du brukade skriva till mig så fort du fick syn på mig. Saknar hur du prackade på mig tonvis med musik du tycker om. Saknar dina mitt-i-natten sms om att du är hemma nu, eller att du bara ville säga god natt...

Prata med mig. Jag saknar dig. I miss you. Ik mis je. Ich vermisse dich. Je manque de toi. Jag saknar den en-av-mina-bästa-vänner-någonsin som du var just då. Som jag hoppas du är än.

Kom tillbaka. När du flugit färdigt, när du tröttnat på rymden och alla dess stjärnor och hela världens väldiga omfång och att cirkla runt solen...kom tillbaka. När du simmat över alla hav och klättrat över alla berg, när du hört allt som går att höra och sett allt som går att se... Kom tillbaka. När alla andra gått, när ingen ringer mer, när du känner dig ensam...om du saknar mig. Om du någonsin saknar mig. Kom tillbaka. Jag finns kvar här då.

"I'd tell you I miss you, but I don't know how
I've never heard silence quite this loud..."

Jag saknar dig.

Hej allihop

Jag skriver mest bara för att säga att jag inte har försvunnit ur cyberspace. Inte riktigt. Däremot har jag just nu inte riktigt tid och ork att uppdatera bloggen så som jag skulle vilja. De senaste veckorna, under vilka jag faktiskt tänkt skriva här flera gånger, har jag haft så fullt upp att inte ens en handfull händer skulle ha räckt för att hantera det. Jag hoppas att det ska bli bättre snart dock. Det finns inlägg på funderingsbordet i hjärnkontoret, jag ska bara samla ihop tid och energi nog för att pränta ner dem.

Lite det samma är fallet med att läsa era bloggar. I den mån jag hinner och orkar klämma in det läser jag! Däremot är det kanske inte alltid jag kommenterar. Det betyder dock inte att jag inte ser efter vad ni har för er. Så mycket jag hinner ska jag försöka hänga med och kommentera.

Om jag kan ska jag försöka återkomma snart. Jag måste bara röja undan det värsta stresslagret först. Tills dess: Tack för att ni läst så troget så länge. Jag hoppas ni ska vilja göra det även i fortsättningen.

Er tillgivna,
Shass

Äsch vad sjutton. Jag hade tänkt skriva en lång förklarande inledning till det här inlägget, men jag tror jag struntar i det.

Idag har jag, tant Anna och en kompis till pappa/oss/mig varit på Bredaviks Örtagård. Det har varit planerat i flera månader men inte blivit av förrän nu.

"Bredaviks Örtagård är uppbyggd efter modell av den medeltida klosterörtagården. /.../ Örtagården är uppbyggd i strikta fyrkanter med gångar emellan. Enligt Heliga Birgitta skall kanterna av örtagården vara vildvuxna - en "sinnenas örtagård". Det vildvuxna ska symbolisera att här ska inget arbete utföras, utan istället uppmana till stilla meditation och kontemplation. Örtagården skall också ha en liten bänk intill en damm, allt för njutningens skull."

Vilken plats! För mig, som både är medeltidsintresserad och bevisligen något dragen till örtmedicin och magi, är det här en hänförande, fascinerande miljö. Örtagården med alla dess växter, springbrunnens mjuka sång, handelsbodens underbara innehåll av kryddor, örtteer, smycken, linnekläder, marmelader, oljor, fårskinn... Det lilla apotekariumet (stavning?), stupstocken, det offentliga badkaret, skrädderiet... Helt fantastiskt alltsammans. Till det hörde otroliga Christel, som på ett mycket levande och intressant sätt kunde prata om alltifrån medeltida kryddor, matlagning och giftiga örter till hennes (ondskefulla) katts påhitt inomhus, starka medeltidskvinnor och Ernest Hemingways frus poolbbyggande i makens frånvaro. Jodå, här växlade ämnena mycket, men goda Moder Jord vilken härlig eftermiddag!

Jag tror detta har gett mig lite idéer till mitt skrivande. Det har dessutom stärkt min sedan ett halvår tillbaka (och egentligen ännu längre än så) vilja att lära mig mer om örter och örtmedicin, kryddor etc. Jag har egentligen vetat i många år att det är sådanthär jag vill göra, men inte insett det fullt ut förrän i våras. Bara en sådan sak som att en stor del av mina karaktärer och bikaraktärer i novellerna jag skriver är helare/läkare/örtakvinnor/kloka gummor/younameit talar ju för sig själv. Jag vill veta mer. Jag vill lära mig mer. Jag vill kunna.

"Låt mig stanna!" tänkte jag när vi gick förbi vändkorset och ut med nyinförskaffade örtteer och löften om återseende. "Låt mig bli här. Låt mig lära mig mer. Låt mig vandra i örtagården och lukta på örterna, fastna i björnbärsrevorna, lyssna till springbrunnen och känna kraften från naturen. Låt mig insupa kunskaper om helande och tröstande örter, om välsmakande kryddor, om det besynnerliga naturen bär omkring på utan att vi egentligen begriper till vilken nytta det kan vara. Jag vill lära mig! Jag vill vara här."

När jag blir stor ska jag också ha en örtagård. Så det så!


Tack Anna och Hasse för en härlig eftermiddag! Tack också till Bredaviks Örtagårds Christel, hennes make och katten Erik. You made my day.
(Det enda jag ångrar lite är att jag inte verkligen tog mig en REJÄL titt på ALLT i handelsboden; alla kläder, alla kryddor, alla teer, allt ätbart, alla oljor, marmelader osv. Christel avslöjade dock att de kommer öppna en butik här inne i stan i november... Då ska jag minsann botanisera ordentligt!)

Om ni bara visste hur analyserande och psykologisnackande man blir av att läsa psykologi. Det är faktiskt ett himla intressant ämne, även om frågorna de vill ha mig att besvara är en smula knepiga ibland. Det kan man väl ändå acceptera. Det som frustrera mig är att jag börjar förklara saker med psykologitermer i brist på vanliga ord, eftersom psykologitermer är det jag läst mycket av på senaste tiden och använt för att i uppdragsfrågorna besvara en frågeställning. Normala, begripiga, icke-psykologiska ord har konkurrerats bort. Igår t ex. skulle jag förklara för mor min varför jag har så svårt att tagga ner på karateträningen och inte köra 150% hela tiden.

"Det är jättesvårt att ta det lugnt, för jag har ju blivit eh.. jag har ju... blivit.. äsch, BETINGAD på hans kommando, så jag gör ju rent reflexmässigt allt i full fart för att det är så jag eh...blivit betingad.."

För mycket beteendeperspektivstudier, det ser jag det. Håhå jaja. Vart är världen på väg? Får trösta mig med att jag i alla fall inte började tjata om obetingade stimuli och responser...

Det är inte bara beteendeperspektivet och dess tjat om betingningar som hoppat in i min hjärna. Nä då. Dit har också en snubbe jag inte alls är särskilt förtjust i slunkit. Mig och Lettie emellan heter han Sigge. I dagligt tal refererar man vanligen till honom som Freud. Vi är inte bästisar, Han och jag. Därför tycker jag inte alls det är särskilt angenämt att behöva skriva om honom och hans idéer. Huga.
Det roliga med att ha läst lite om Sigge är att man kan analysera folk på kul och förklara för dem att deras bortträngda aggressioner emot sin mormors skotskrutiga strumpor orsakar att såsen kokar över, eftersom de omedvetet vill hämnas på mormodern för att hon hade så fula strumpor och låter såsen koka över av den enkla anledning att de egentligen vill hälla den i mormoderns prickiga underbyxor från nittonhundrakallt... Eller något åt det hållet. Flummigt, javisst. Men vad då, Sigge VAR ju flummig. Kom inte och påstå annat.


Nä men varför skriver jag det här egentligen?
Bra fråga. Någon som har ett bra psykoanalytiskt svar? Eller behaviouristiskt? Eller socialpsykologiskt? Eller humanistiskt? Eller kanske rentav annan valfri förklaring?
Jag skulle kunna dra till med gissningen att det 1. är för att jag inte skrivit på ett tag 2. för att jag inte visste vad jag skulle skriva och därför fick hitta på något i skrivande stund och 3. för att jag egentligen gick upp för att jag inte kunde sova och tänkte skriva en psykologiuppgift om hur vi påverkas av förväntningar, varpå det slog mig att har man en blogg förväntas man ju faktiskt skriva i den...
(Sigge skulle antagligen påstå att det är mina bortträngda och förnekade sexuella dragningar till analytiska karlar i vita rockar och min aggression emot min egen förnekelse av denna sexuella dragning som gör att jag måste behandla detta ämne i skrift... alternativt att jag är förbannad på min mamma för att jag inte fått gifta mig med en hjärnskrynklare än. Man kan aldrig så noga veta med den där Sigge.)

Jaja, nog psykologisnackat.
Men på tal om något helt annat... Vad är det som är så anmärkningsvärt med att "bjuda på te i udda koppar"? Folk skriver det i tidningsartiklar som om det vore något spektakulärt och exotiskt. Jag har alltid druckit te ur udda koppar (eller snarare muggar)... För mig har det varit mer spektakulärt och exotiskt om alla varit likadana. Så varför måste de påpeka det? Är det mer estetiskt tilltalande att flika in det på en hörna sådär? Eller ger det personen de skriver om en lite mer exotisk, spännande, udda touch? Kan de inte lika gärna skriva "Sigrid 98 bjöd oss på kaffe i jämna koppar"? Och VARFÖR skriver de aldrig: "Pelles mamma bjöd oss på saft i udda glas"? Udda glas har också varit ständigt förekommande under min uppväxt, nämligen. Varför skriver de inte det? Är udda glas mindre spektakulärt och exotiskt än udda koppar?

Nu har ni något att fundera på över helgen. Härmed ber jag att få meddela att detta tämligen icke-seriösa inlägg äro avslutat. Nu ska jag gå och göra lite mer te i min udda kopp. På återskrivande, mina kära små hjärtegryn.

En ganska stor del av den svenska befolkningen mår psykiskt dåligt. Av svenska ungdomar är andelen ännu större. Jag minns inte hur stor, men stor är den och dålig psykisk hälsa är väl snart lika mycket en folksjukdom som diabetes och fetma. Det känns inte särskilt upplyftande, eller hur?

Idag var jag på ungdomsmottagningen för att införskaffa nya kvinnopiller. Jag passade då på att nämna de problem jag skulle vilja ta tag i, och lade tonvikt på mardrömmarna som tär på mitt humör, min energi och skrämmer mig så att jag inte vill sova. Jag sade att det har varat alldeles alldeles för länge och att jag är trött på det nu.
Efteråt ställde jag mig själv frågan: Trodde de mig? Togs jag på allvar? Eller var jag för trevlig och utåt glad för att bli riktigt trodd? Är det inte ett verkligt problem förrän man sitter där och gråter hjärtat i bitar? Hur ska man egentligen bete sig för att folk ska tro att något inte är så bra som det borde i hjärtat eller själen? När, hur, blir man tagen på allvar?

För ett antal år sedan - om jag inte missminner mig helt var det vintern efter att jag hoppat av skolan, men det kan ha varit tidigare - mådde jag väldigt dåligt. Dåförtiden hade jag en vän till mor som min "samtalsterapeut" och jag var ute och gick med henne. Vi pratade om vad det var som kändes fel, vad som gjorde mig ledsen, varför jag tappat lust, ork och vilja och så vidare. Hon, som kanske ingen annan just då, förstod väl hur svart det kändes inuti så som jag grät. men alla andra, de som aldrig såg det?
Hur som. Då när vi gick där på vägen och jag snorade som en treåring som ramlat och skrapat knäna sade jag: "Måste man skära sönder armarna för att räknas som dåligtmående?". Det var precis så det kändes. Om man inte hade bandage och kirurgplåster överallt för att hålla ihop sår man tillfogat sig själv mådde man inte dåligt. Om man inte hade brännsår på händerna efter cigarettändare, om man inte hade långa ärr-ränder på benen efter knivar, om om om man inte gick med självmordstankar, då mådde man fint. Det kändes som om man kunde hålla upp skenet utåt, vara skadefri fysiskt, vara trevlig och glad och positiv mot lärare och släktingar och föräldrars vänner, då mådde man inte tillräckligt dåligt för att bli tagen på allvar. Antagligen mådde man inte dåligt alls.

Är det så? Jag undrar fortfarande.

Vad finns det som säger att man inte är lika sönderskuren inuti som de självdestruktiva är utanpå? Vad finns det som säger att inte min själs armar skulle varit lika trasiga om man kunnat se dem? Kan man inte göra sig lika illa inuti som man kan göra utanpå, utan att använda knivar, rakblad, rakhyvlar, tändstickor, cigarettändare, sönderslagna flaskor och allt vad självskadarna nyttjar? Varför skulle Snöflinga 23 må mindre dåligt än Istapp 16 bara för att hon inte är en "zebraflicka"?

Har någon ett bra svar?


(För att lugna eventuellt vid det här laget oroliga så är det inte så illa på psykfronten här som det kanske låter ovan. Dagens lilla möte fick mig bara att undra igen...undra som jag undrat så många gånger förr. När? Hur? Varför?)