Shass

Fy, Andreas Carlgren! Vad hemskt det är när en miljöminister ger vika för fördomar, rädsla och blodtörst. Jag tänker givetvis på att Andreas Carlgren och regeringen följer den partiske centerpartisten, tillika Jägarförbundets "praktmedlem", Åke Pettersson och öppnar för utökad jakt på varg.

Landbygdsbefolkningen måste anpassa sig till vargen, säger Andreas Carlgren och därför ska inte vargstammen växa så snabbt.

Det är bedrövligt! Särskilt med tanke på att det är betydligt fler hundar än vargar som river tamdjur, älgen är avsevärt mycket farligare än vargen både när det gäller trafikolyckor och rena anfall mot människan. Betydligt fler jakthundar blir skjutna av jägare än rivna av vargar. För att inte tala om antalet trafikdödade jakthundar.

Varghatet i Sverige är utom all måtta och sans. Det leds av en förhållandevis liten klick personer som kräver lojalitet av alla hemma i byarna. Många som gillar vargen skräms till tystnad. Vad Jägarförbundet beträffar så är vargen en konkurrent när det gäller själva dödandet av älgen.

Vi borde utrota alla älgar så vi slipper vara rädda när vi är ute och kör på vägarna. För att inte tala om skogsbolagen som vrider sig i plågor när älgen äter upp skogsplantorna. Vad ska vi överhuvudtaget ha vilda djur till? Släpp en bomb i skogen så vi slipper onödig ilska. Jägarna kan få egna skjutbanor med chansen att vinna några kilo kött."

Skrivet av: Lotta Gröning
Källa: Aftonbladet, http://www.aftonbladet.se/debatt/lottagroning/article4049735.ab



Att säga mycket mer än såhär tycks mig nästan överflödigt. Jag tycker dock att skribenten har många poänger i det hon skriver. Jag är tämligen utled på alla artiklar i t ex. tidningen Land som ibland inte tycks kunna annat än skriva om alla hundar som ska ha rivits till döds av vargar. Tvi för den lede. Varför kan de inte bara låta dem vara? Det finns ju möjlighet att skydda tamdjur med alla de där elstängslen och vad det är (det är alldeles för länge sedan jag verkligen följde debatten känner jag...), och jag tycker då sannerligen att skribenten har sin poäng i fråga om viltolyckor. Både älg och vildsvin utgör en avsevärt större fara för bilister än vargen gör. Och om jägarna nu är så skjutgalna att de inte kan samsas med vargen får de väl ägna sig åt lerduveskytte...
Men vill, som sagt förra gången jag lade upp en debatt-text, inte stöta mig med någon, så jag säger inget mer nu.

Att vara lärling är inte alltid det lättaste. Mort är en föga löftesrik tonåring med den där hopplösa kroppsbyggnaden som man med knapp nöd kan säga står under ägarens kontroll. Ingen hyser något större hopp om att han ska få en lärlingsplats, och när alla unga män valts ut utom just Mort börjar det se mörkt ut. Emellertid dyker någon upp och tar honom till sig. Det är självaste Döden som anställer Mort som sin lärling och en bred väg av möjlig kunskap och karriär breder ut sig för ynglingens fötter. Det visar sig dock ganska snart att själaslussning inte riktigt verkar vara Morts grej, och när han oväntat får i uppgift att själv ta hand om "plikten" gör han bort sig rejält. På grund av plötslig förälskelse till en vacker prinsessa ställer Dödens lärling till det så att det plötsligt finns två verkligheter. Hinner och kan Mort ställa allting tillrätta innan Döden kommer tillbaka hem? Och var i hela fridens namn är Döden förresten?

Mort är en synneligen trevlig bok som, liksom Döden Ligger Lågt, låter Döden få en ganska stor roll. Den har inte Döden Ligger Lågts vansinneshysteri-humor, men är lättsam, trevlig och högst fascinerande. Pratchett verkar ha en sprudlande fantasi och tycks trivas med att skriva om Döden. Att denna...personifikation är så dyster och sorgsen som han är är väl inte underligt förstås. Han är ju så ensam... Men vad händer då när han plötsligt inte längre kommer hem och tar över ansvaret för sitt jobb? Var är han och vad gör han? Aj, oj... Ni får läsa boken och ta reda på det!

Debattartikel ur Aftonbladet. Tänkvärd.



"Tro aldrig någonsin att tjuvjakten avtar, om det blir laglig jakt på varg. En del av de mest fanatiska jägarna kommer aldrig att ge sig förrän den sista vargen är skjuten, skriver Ylva Christina Esbjörs.
Vargdebatten liknar en häxprocess, där en stor del av jägarkåren nu kräver jakt på varg.  Är vi säkra på att vi säkerställt minimum antalet av 200 vargar som var målet som en grund för en livskraftig vargstam?
Många vargar lever mycket farligt i dag och många valpar dör det första levnadsåret. Det skrivs ideligen artiklar i tidningarna där människor ställs emot varandra i valet om vargen ska få finnas eller försvinna för alltid från jordens yta. En del jägare skryter till och med om att de har medvind just nu och uppmanar människor att skriva till myndigheter och media. Min teori är att majoriteten av svenska folket anser att vargen tillhör vår ekologiska mångfald, att den är en viktig länk i näringskedjan och därför vill vi ha vargen kvar även till kommande generationer. Vargen ska aldrig behöva be någon om ursäkt för sin existens.

Många jägare eggar varandra och allmänheten med hur vargen ställer till med problem för både bönder och jägare. De berättar gamla skrönor om hur farlig vargen är och att den kommer att ta både husdjur och barn. Vargjägarna till och med hotar oss som värnar varg, med att om vi fortsätter att "krama varg", så kommer det att bli ännu mer tjuvjakt dvs. ännu mer SGT (skjut, gräv, tig) i skogarna. De hotar oss för att få oss att tiga. De "problem" som de talar om är ju ofta självförvållade, då en del av jägarna vägrar tillämpa förebyggande åtgärder som att ha pingla på hunden eller helt
enkelt ha hunden i band. Om man väljer att jaga med lös hund måste man ju vara införstådd med riskerna. För vilken matte eller husse är så oklok att de vill offra livet på sin hund för en stunds jakt och frihet i skogen, när man vet att risken finns att hunden möter varg?

Vargjakt kan aldrig tillåtas så länge vargstammen är så förföljd och oönskad. Tro aldrig någonsin för en sekund att tjuvjakten avtar, om det blir laglig jakt på varg. En del av de mest fanatiska jägarna kommer aldrig att ge sig förrän den sista vargen är skjuten.

En del människor är så dumdristiga att de ylar och lägger ut mat för att locka vargen till sig för att fotografera den. Detta ofog måste omedelbart få ett slut. Vargen kan få ett oskyggt beteende med oönskade konsekvenser. Ibland undrar jag om det är just det som vargmotståndarna vill uppnå för att få anledning att ansöka om skyddsjakt och legal jakt, som dessvärre verkar bli vanligare.

Tjuvjakten är en stor orsak till många av de problem som vi har i dag, med splittrade familjegrupper.  Ungvargar som saknar föräldrar och aldrig lärt sig jaga blir ouppfostrade, vilsna och hungriga och söker sig helt naturligt till byarna för att leta lättåtkomlig mat. Ungvargar stöts även bort av sina föräldrar när de fått en ny kull valpar. Vargen är mycket nyfiken, den hävdar revir, men den är aldrig aggressiv annat än när den känner sig hotad och behöver försvara sig själv och sin familjegrupp.

För att undvika missförstånd med rovdjurens olika signaler, bör allmänheten få mer information. Särskilt värdefullt är det att våra barn får saklig information om våra rovdjur och deras naturliga beteende. Det är hög tid att damma av och pensionera sagan om Rödluvan och vargen.

Det är glädjande att en del tamdjursbönder börjar tillämpa förebyggande åtgärder för att skydda sina djur från rovdjursangrepp. Men det finns fortfarande bristfälliga stängsel på de flesta håll där vargangrepp skett. Det borde vara ett absolut krav från myndigheter och politiker att alla tamdjursägare skyddar sina djur inom väl fungerande rovdjurstängsel, har vallhund eller lamadjur. Det innebär på sikt att vi har möjlighet att minska konflikterna mellan människa, tamdjur och rovdjur. På sikt kommer det förhoppningsvis även att innebära att rovdjursdebatten "klingar av" och att vi kan leva sida vid sida med naturen och alla de djur som bor där.

Mitt hjärta gråter varje dag för allt lidande som människor utsätter djuren för. Djuren kan aldrig föra sin egen talan utan de behöver människor som står på deras sida och försvarar deras rätt till sina egna liv."

Skrivet av: Ylva Christina Esbjörs
Källa: Aftonbladet, http://www.aftonbladet.se/debatt/article4035743.ab


Hur underbart vore det inte om denna evinnerliga och stundvis ganska aggressiva debatt om en djurarts liv kunde klinga ut och dö bort? Hur underbart vore det inte om människan kunde finna sig i att det finns andra liv på denna jord (och just i den här frågan i detta land) som också har liv att leva och kräver mat för sig och sina ungar? Hur fantastiskt vore det inte om vi kunde sluta slåss emot naturen och dess invånare och istället leva i samklang och harmoni med resten av den värld vi befolkar?
Jag är ganska säker på att ovan redovisade text rymmer ett stort mått av sanning. Jag ska dock inte uttala mig alltför mycket i ämnet, då jag, trots mitt intresse för både djuret och ämnet i fråga, inte är särskilt insatt i de båda sidornas argument för och emot och inte vill råka i gräl med någon vargmordsaktivist eller annan motståndare mot vargens existens. Emellertid vidhåller jag att vargen har lika stor rätt som alla andra att leva. Vilka är vi egentligen att bestämma vem som ska få leva och vem som ska dö? Bara för att vi är den djurart som kanske, så vitt vi vet, utvecklats mest i fråga om intelligens och uppfinningsrikedom har vi ingen rätt att sätta oss till doms över andra arters existens.
Låt vargen få leva. Låt våra barn få upptäcka ett djur som både fruktats av och fascinerat människan i århundraden istället för att radera den från jordens yta.

Lucia är egentligen rätt vackert. Kvinnor och män i vitt med ljus och glitter och röda band som sjunger sånger alla känner igen. Flerstämmiga melodier som åtminstone skänker mig en känsla av ro. Det är någonting som lyser upp i det lite dystra vintermörkret och gör de allra flesta glada. Vårdtagare på ålderdomshem vars dagar inte fylls av mycket mer än mat och sömn blir så glada när ett luciatåg träder in med fladdrande lågor och klingande röster, och hur skönt känns det då inte i bröstet att kunna göra någon glad? Har hört att det uppskattas på sjukhus också.

Jag har aldrig varit Lucia. På lågstadiet, då vi som tredjeklassare stod för Luciasången, blev jag vald till Lucia men vägrade å det bestämdaste att ta på mig denna roll. Den gavs istället till min pyssling eller brylling eller sexmänning eller vad ni nu vill kalla det, som var minst huvudet kortare än alla andra tredjeklassare (så ni ser att pyssling är ett mycket bättre ord). När jag i sjätte klass deltog i lottningen till Lucia blev jag det givetvis inte. När jag väl ville så nähä, inte då.
När jag gick i åttan var det flera som påstod att de skulle välja mig som Lucia i nian, men de ljög. Ingen röstade på mig! Ingen ens föreslog mig. Och tur var väl det, för den Lucia som blev vald för att leda högstadiekören sjöng inte, och sjunga tycker jag om.
Högstadiets luciatåg är dem jag har bäst och färskast och gladast i mitt minne. Lucian valdes ut bland niorna, men alla från sjuan till nian fick vara med i kören, och det var jag givetvis. En härligare kör har jag aldrig varit med i. Kan väl förstås bero på att jag tycker hemskt mycket om musikläraren som höll i den också, men det kan också vara att vi ibland kändes som en stor och glad familj. Alla fick vara med, oavsett man kunde sjunga eller inte. För min lärare var det viljan som spelade roll. Därav förekom även mindre tonsäker solosång vid något tillfälle.
Nåväl. Som högstadiekör hade vi tilldelats äran att:
1. Sjunga på julmarknaden. Kallt som satan för det mesta och jag tror fan ta mig ljusen blåste ut två av de tre år jag var där. Regnade något år också. Trist. Dessutom höll händerna på att ramla av pga. betydande köldskador pga. hållande av ljus. Åtminstone kändes det som om de skulle ramla av...
2. Sjunga för alla tanter och gubbeligubbar som är med i PRO. Lite besvärligt, eftersom det var på folkets hus och därför en god bit att gå, och för det mesta drog över så mycket över skoldagens tid att jag missade bussen hem...
3. Sjunga på "tvätten". Ja, ni hörde rätt. Fast tvätt som i ställe-där-folk-tvättar-och-sorterar-tvätt och inte som i att stå framför en gigantisk hög smutsiga sjukhussängkläder och skråla. Tidigare än tomten själv är uppe fick man masa sig ur sänghalmen och tvinga mamsen att skjutsa en till skolan, så att man sedan därifrån kunde samåka med resten av den lilla del av kören som valts ut att sjunga på tvätten in till just tvätten. Där skulle vi sedan kraxa oss igenom diverse sånger (ni kanske vet hur fantastiskt vackert man sjunger klockan sex-halv sju på morgonen), sedan få varsin lussekatt och en pepparkaka och sedan återvända till skolan för att lussa där. Jag var bara med på tvätten en gång. Missminner jag mig inte var det i nian.
4. Givetvis lussa för högstadieklasserna på skolan. I nian fick jag dessutom hedersuppdraget att sjunga "ingångsmarschen" (naaaatteeen går tunga fjäääät...) från det att vi gjorde entré tills vi började ställa upp. Allteftersom tärnor och stjärngossar (eller vänta... hade vi några stjärngossar i nian..?) tog sina platser föll de in i sången tills alla ställt upp. Hm, tror jag hade någon solo-låt också...
5. Sjunga på ålderdomshemmen. Vi har två stycken. Det var ganska roligt, för man kände hur glada de boende blev när man kom och sjöng och när vi tågat ut ur rummet hörde man hur de mumlade uppskattande. Det negativa var att det var fasligt trångt och därför blev det också, pga. ljusen, mycket varmt. Turligt nog svimmade inte Lucian något av de åren jag var med. Dock gjorde en tärna det...
6. Åka ut till en av öarna i skärgården och lussa för öborna där. Var också väldigt roligt. Resan med färja ut till ön var alltid stojig och full av sång och skratt. Efter lussandet tog sig hela tåget ut och klättrade över leriga kullar och staket och bergknallar för att fotograferas utomhus av musikläraren. Det var alltid svinkallt och ljusen blåste nästan alltid ut och alla flamsade något hemskt. Hår blåste hit och dit, lusselinnen fladdrade hej vilt och det var allmänt skojkaos. Det var roligt. Ett år blev musikläraren konstant förföljd av getter också...
7. Sjunga för marinofficerare och ja, allt vad de nu var, på någon militäranläggning. Det blev dock bara av ett av de tre år jag var med i kören (i sjuan tror jag) och då fick jag inte följa med. Morr.
8. Lussa på "Lussesmällen". Det är en smärre festival för små, lokala band (främst band som bildats på skolan, men också lite utifrån) som hålls runt Lucia. Skulle gissa att det är idag just i år. Där var jag dock aldrig med, trots att jag fick fribiljetter och allt till spektaklet vartenda år.

Tänk så många uppdrag en kör från en liten skola i en liten förort som den där jag bor kan få. Jag saknar det riktigt mycket. Kanske ska smuggla in mig själv i den skolkören nästa höst, smyga in så de inte märker att jag är där..? Fast det skulle säkerligen spricka eftersom jag många gånger har varit den som hörts mest. Ehum...

Jag älskar Lucia. Jag tycker det är vackert. Sååå, trots att jag inte trodde jag skulle orka i morse kom jag på något mirakulöst sätt ur sängen och damp ned på nedre botten för att roffa åt mig TV:n före skitungarna så jag kunde se på Lucia där. Saknar det. Är nästan så att jag måste gå med i kyrkokören nästa höst när det börjar närma sig Lucia-repande och tågande. Har inte varit med i kyrkokören sedan jag var en halv skit hög och vi mest sjöng om krokodiler i duschkabiner och vid påsk om Jesus uppståndelse. Varit med i luciatåg i kyrkan once. Minns det knappt.

I vår skolkör hade inte bara Lucia rött band runt midjan. Alla hade det, tärnor som stjärngossar. Skillnaden var dock att Lucias band var något bredare och hon hade sitt med bandändarna hängande framåt. Vi andra hade våra vridna så bandändarna hängde ned längs sidan, då givetvis beroende på vilken sida vi gick i tåget. Jag tycker faktiskt det är finast så, när alla har röda band och tärnorna glitter i håret. Jag hade fläta något år och flätade in glittret i den också. Det uppskattades.


Vad tycker ni om Lucia? Är det en fin tradition vi har? Vad tycker ni om sångerna? Tycker ni både Lucia och tärnor ska ha röda band, eller ska tärnorna ha glitter runt midjan istället och gossarna ingenting? Tycker ni, som jag, att sången blir mer mäktig och vackrare om det är män med och sjunger? Tycker ni att både män och kvinnor ska få vara Lucia, som diskuterats i tidningen senaste månaden? Har ni själva varit lucior någon gång, och om inte: Skulle ni vilja vara Lucia?


Skitungarna ska gå Luciatåg i kyrkan imorgon. Funderar på att följa med. Misstänker att sången inte kommer vara den vackraste man hört på år och dag direkt (har hört kyrkisbarnen och kompisgrupp-ungarna sjunga förut...host, host...), men vafan. De är barn. Det kan vara värt det. Det är ju trots allt mina syskon, även om de är outhärdliga skitungar ibland. Fast då är ju förstås frågan om jag orkar sitta igenom en hel gudstjänst...



Er ständigtfastdetinteärmeningenmarathoninläggsskrivande
Lussevargen