I storm och stiltje
Vissa vänner faller bort längs vägen. Andra håller en fast i armen i vått och torrt, över berg och dalar, genom öknar och hav, genom rytande stormar och på stilla seglingar genom de allra lugnaste vatten. Du är en sådan vän. Jag kan inte minnas hur vi kom att bli vänner och inte exakt när, men att vi varit det länge, det vet jag. Jag är så glad för att du, just du, du, du finns.
Ibland när livet är ett helvete kan man ringa till dig. Man kan ringa till dig och veta att på andra sidan linjen finns någon som förstår. man behöver inte förklara, man behöver inte försöka beskriva det som frustrerar, irriterar eller gör en ledsen. Du vet. Och när man har något man måste förklara komplexiteten i, svårigheten i, det djävliga i, då lyssnar du och finns där. Och vet. Nej, det är klart vi inte tycker likadant jämt. I mycket tycker, reflekterar, funderar och reagerar vi olika. Men jag tror att vi kompleterar varandra ganska bra.
Du får mig att skratta och le. Du får mig att drömma och hoppas. Du lyfter upp mig när jag vill gå och dränka mig. Du peppar mig och stöttar mig och finns alltid där. Du, med din energi och din passion. Du, med ditt skratt och dina gränslösa fantasier. Du, med din otrålighet som kontrar mitt tålamod och din frustration som uppväger min (ibland kanske alltför lättillgängliga) tolerans. Du med ditt stora, stora, stora hjärta och din otroliga värme och din kärlek till folk omkring dig. Du med dina underbara kramar och ditt sätt att finnas till exakt just precis den sekund man behöver dig.
Visst knakade det rejält i fogarna när vi var i tonåren. Visst har du varit frustrerad på mig och jag förbannad på dig. Visst har vi velat strypa varandra lite lätt. Visst går våra åsikter isär ibland. Men än så länge har vänskapen bestått, och nu känns det som om kedjor och band är för starka för att kunna brytas. Många års vänskap, diskussioner och åsiktsutbyten och ömsesidig förståelse, delade skratt, passioner, besvikelser, sorger, frustrationer och förlusten av en gemensam vän och därmed insikten om att tiden är begränsat och livet så skört har svetsat oss samman. Jag är så innerligt tacksam för varje ögonblick jag får av dig och din tid.
Ida, du är en av de mest fantastiska personer som fötts till den här världen. Tack för att du finns. Tack för din vänskap. Tack för allt du är. Tack för att du skrattar med mig när jag är glad och för att du står ut med mina självtvivel och skäller på mig när jag rackar ner alltför mycket på mig själv. Tack för att du alltid, alltid, alltid finns där och håller min hand, både i storm och i stiltje. Utan dig vore livet inte hälften så roligt att leva. Ik hou van je.
Ibland när livet är ett helvete kan man ringa till dig. Man kan ringa till dig och veta att på andra sidan linjen finns någon som förstår. man behöver inte förklara, man behöver inte försöka beskriva det som frustrerar, irriterar eller gör en ledsen. Du vet. Och när man har något man måste förklara komplexiteten i, svårigheten i, det djävliga i, då lyssnar du och finns där. Och vet. Nej, det är klart vi inte tycker likadant jämt. I mycket tycker, reflekterar, funderar och reagerar vi olika. Men jag tror att vi kompleterar varandra ganska bra.
Du får mig att skratta och le. Du får mig att drömma och hoppas. Du lyfter upp mig när jag vill gå och dränka mig. Du peppar mig och stöttar mig och finns alltid där. Du, med din energi och din passion. Du, med ditt skratt och dina gränslösa fantasier. Du, med din otrålighet som kontrar mitt tålamod och din frustration som uppväger min (ibland kanske alltför lättillgängliga) tolerans. Du med ditt stora, stora, stora hjärta och din otroliga värme och din kärlek till folk omkring dig. Du med dina underbara kramar och ditt sätt att finnas till exakt just precis den sekund man behöver dig.
Visst knakade det rejält i fogarna när vi var i tonåren. Visst har du varit frustrerad på mig och jag förbannad på dig. Visst har vi velat strypa varandra lite lätt. Visst går våra åsikter isär ibland. Men än så länge har vänskapen bestått, och nu känns det som om kedjor och band är för starka för att kunna brytas. Många års vänskap, diskussioner och åsiktsutbyten och ömsesidig förståelse, delade skratt, passioner, besvikelser, sorger, frustrationer och förlusten av en gemensam vän och därmed insikten om att tiden är begränsat och livet så skört har svetsat oss samman. Jag är så innerligt tacksam för varje ögonblick jag får av dig och din tid.
Ida, du är en av de mest fantastiska personer som fötts till den här världen. Tack för att du finns. Tack för din vänskap. Tack för allt du är. Tack för att du skrattar med mig när jag är glad och för att du står ut med mina självtvivel och skäller på mig när jag rackar ner alltför mycket på mig själv. Tack för att du alltid, alltid, alltid finns där och håller min hand, både i storm och i stiltje. Utan dig vore livet inte hälften så roligt att leva. Ik hou van je.
Själens Osaliga Längtan av Audrey Nieffenegger
När Elsbeth Noblin dör låter hon sina systerdöttrar, tvillingarna Julia och Valentina, ärva i stort sätt allt hon ägt. De båda unga kvinnorna tar sitt pick och pack och flyttar in i mosterns stora våning i London. På våningen under dem bor historikern och mosterns föredetta älskare, som verkar en smula märklig och som skriver på en avhandling som bara växer och växer utan att bli färdig. På våningen ovanför dem bor å andra sidan en märklig korsordsmakare med tvättmani och tvångstankar, vars fru har flytt det hysteriskt maniska livet och vars inre röster förhindrar honom att gå ut. Märkligt nog är det varken den ene eller den andre som innebär störst problem för Julia och Valentina. Nej, den som ställer till det för dem är deras moster, som inte riktigt förmått lämna livet bakom sig. Och ställer till, det gör hon ordentligt...
Detta är en realistisk skildring av två unga kvinnor och konflikterna som kan uppstå i en tvillingrelation. Det är en berättelse om dödsöverskridande kärlek, starka band, om viljan att bryta sig loss och om en längtan som är svår att döva eller mätta. Det är en välskriven historia som enbart med sin detaljrikedom och med alla sina märkliga vändningar blir svår att släppa. Karaktärerna är levande och trovärdiga - Alla, från den välvilliga Jessica på kyrkogården till den maniskt tvättande grannen Martin. Stämningen i boken är dock redan från start olycksbådande - en känsla som knappast försvagas under berättelsens gång - och det är något med storyn som, åtminstone hos mig, driver fram en stark olustkänsla. Läs den gärna, men jag råder er att inte ge er in i den om ni känner er nere. Den är lätt obehaglig.
Detta är en realistisk skildring av två unga kvinnor och konflikterna som kan uppstå i en tvillingrelation. Det är en berättelse om dödsöverskridande kärlek, starka band, om viljan att bryta sig loss och om en längtan som är svår att döva eller mätta. Det är en välskriven historia som enbart med sin detaljrikedom och med alla sina märkliga vändningar blir svår att släppa. Karaktärerna är levande och trovärdiga - Alla, från den välvilliga Jessica på kyrkogården till den maniskt tvättande grannen Martin. Stämningen i boken är dock redan från start olycksbådande - en känsla som knappast försvagas under berättelsens gång - och det är något med storyn som, åtminstone hos mig, driver fram en stark olustkänsla. Läs den gärna, men jag råder er att inte ge er in i den om ni känner er nere. Den är lätt obehaglig.
