Skriket

Svaret på frågan folk ställer är... Nej. Mardrömmarna är kvar. De är kvar, och de är lika hemska som någonsin. Min Superman fick bära in mig i sängen häromkvällen och hålla fast mig tills jag slutat gråta och kämpa och slutligen somnade, annars hade jag hållit mig vaken hele natta av rädsla för drömmarna. Det ville han inte gå med på, varför han envist höll mig kvar i sängen trots mina upprepade försök att smita därifrån.

Och så är det det där med skriket. För några månader sedan hade jag en period när jag drömde om ödlor. De var öööverallt. Små ödlor, stora ödlor, köttätande ödlor, giftiga ödlor, slemmiga ödlor, kalla ödlor, döda ödlor... alla möjliga ödlor. Jag är egentligen inte rädd för ödlor, men det där var läskit.

Det där med skriket, å andra sidan, är något annat. Det återkommer hela tiden. Något händer i drömmarna som gör att jag skriker. Skriker, skriker och skriker av sorg, ilska, förtvivlan och jag vet inte allt. Skriker och skriker tills kroppen gör ont. Ibland är skriket ljudlöst, men lika fullt ett skrik.

Det känns som om någonting vill komma ut, måste få komma ut... Men vad? Och hur? Jag kan ju knappast ställa mig är i lägenheten och skrika. Det är lyhört som i ett korthus här, och jag betvivlar att grannarna skulle uppskatta det. Inte Superman heller för den delen. Inte jag heller sanningen att säga, men det känns som om de här skrikdrömmarna vill säga mig någonting. Jag önskar bara jag visste vad.

"To dream that you are screaming symbolizes anger and fear. You are expressing some powerful emotion which you have kept pent up inside. If you try to scream, but no sound comes out, then it indicates your sense of helplessness and frustration in some situation. No matter how hard you try to get someone's attention, they cannot hear you. The dream highlights your difficulty in communicating with this person. You need to immediately identify your fears or feelings and confront this situation in real life. Alternatively, your inability to scream may be a form of REM paralysis.

To hear or dream that someone is screaming indicates that some friend or family member is in need of your help."
DreamMoods.com

"To dream that you are screaming indicates that you are harboring unreleased fury and terror deep inside. You are expressing these feelings through your dreams.

If you try to scream, but no sound comes out, then this signifies that there is an important issue that must be dealt with. It is possible that you are confused about your feelings and not fully aware of the cause of your anxieties."
DreamForth.com

"To dream of screaming represents shock or disbelief at how negative a situation in waking life is. A scary situation that has taken you by surprise. A desperate need to address a problem. Your sense of helplessness and frustration with some situation.

Alternatively, you may be powerfully expressing emotion in some manner which you has been surpressed for too long. Desperation communicating with or getting through to someone.

Dreaming of screaming may also reflect your perception of someon else's desperate need for help.

To dream that you can't scream represents mixed feelings of desperation and futility. Feeling that nothing can help you."
DreamBible.com

Jaha... de verkade ju vara ganska överens. Då gäller det alltså bara att ta reda på vad som ligger bakom detta skrikande...eller om det helt enkelt är så att jag skriker för lite. Vem vet?

Nåja... Det är bara att ha tålamod. Vänta. Vänta. Och vänta lite till. Barnmorskan på ungdomsmottagningen sade att det nog kan ta minst 3 månader innan jag märker någon eventuell skillnad, OM det är så att det är hormonerna som ligger bakom. Bara två månader kvar, alltså...
Om inte annat kanske jag har kommit på varför jag skriker tills dess. Någon mystisk anledning finns det väl. Och har jag fortfarande mardrömmar om några månader får jag väl gå till doktorn. Igen.

Men det är ett senare problem. Just precis nu-nu ska jag göra en mugg te till och försöka tränga bort nattens mardrömsspöken med det och boken jag läser. Jag ska försöka skriva snart igen.

Er alldeles egna,
Shass

När natten tar över dagen

Alla som läser min blogg någorlunda regelbundet vet att jag i de flesta fall försöker balansera dess innehåll mellan personligt och sakligt, utan att trampa in på för mycket av det ena eller det andra. Givetvis petar jag in mina åsikter och funderingar i det mesta jag skriver, men i de allra flesta inlägg jag skrivit försöker jag att inte gå in så mycket på min egen personlighet, mitt dagliga liv, mina känslor eller dito ämnen som kommer mig väldigt nära. Varför? För att jag inte vill exponera hela min insida för alla som råkar gå förbi (även om jag tror det är stört omöjligt att gömma alt). Allt i mitt inre är inte för alla att se. Så är det bara.
Hur som helst tänker jag i det här inlägget frångå denna "tradition" tämligen mycket. Det betyder inte att jag kommer fläka ut hela mitt själsliv för er, men jag släpper er antagligen närmare inpå än jag oftast gör. Ni förstår, jag behöver er hjälp.

I maj 2006 kom de, mardrömmarna. Från ingenstans, av en anledning jag själv inte känner kom de. Självklart förmodade jag att de bara kom för ett tag, några nätter, kanske någon vecka... mardrömsperioder har jag ju haft förr. Men månaderna gick och gick och gick, och varje natt hemsöktes jag av mardrömmar - den ena värre än den andra. Självklart hoppades jag att de skulle gå över, men de bara fortsatte och fortsatte.

Nu sitter jag här, 6 år senare. Jag har mardrömmar varje natt. Nej, jag skojar inte - jag drömmer mardrömmar varje natt och har så gjort sedan de började i maj 2006 Med 1(!) enda undantag - EN drömlöst natt i november 06. Vad de handlar om vill jag inte gå in på, men det brukar vara på temat "det värsta du kan tänka dig", ungefär. Långsamt bryter de ner hela min tillvaro och har så gjort under hela den här tiden. Jag är trött nästan jämt. Jag är rädd för att sova och sover mycket dåligt när jag väl sover. Jag går runt med oro och ångest dagtid. Mardrömmarna och den dåliga sömnen påverkar mitt minne, mitt humör och min prestationsförmåga. Det jag drömmer rör till hela mig, tär på mig, tröttar ut och skrämmer mig. Jag kan inte ens med att berätta för folk allt vad drömmarna handlar om.

Det känns som om jag har provat i stort sett allt för att bli av med det här. Jag har pratat med terapeut om det, utan vidare resultat. Jag har provat avslappningsövningar, mental träning, har försökt tänka bort drömmarna, har provat aromaterapi, andas med relaxator tills jag somnar, trötta ut mig fysiskt, sova mer än nödvändigt, hålla mig vaken timmar och åter timmar (även dygn) i sträck för att trötta ut hjärnan nog för att inte drömma... Inget hjälper. Jag har provat naturläkemedel för or och sömsvårigheter (Valeriana och Melissa), har provat örtteer för samma symptom (Kvällsro-te (teblandning), ren citronmeliss, humle-te, kamomill) och har också försökt mig på lavendelolja i aromaoljbrännaren i hopp om bättre sömn - inget hjälper. Jag har provat sova själv, med kompisar/syskon/familj i samma rum, med min tjocka fluffiga katt spinnande hos mig, med Stora Varg (stor mjukis-huskey erhållen av fd. mycket god vän) hårt i famnen, med Superman i samma säng med armarna om mig; har provat sova i tystnad, med musik på, med en bok som fått stå och gå hela natten och också med böcker satta på automatisk avstägning. Inget hjälper. Hemma eller borta spelar ingen roll, dag och natt är lika illa. Jag har haft drömfångare av olika slag i krokarna av sängen i 5 år. Jag har provat akupunktur och akupressur (sista med hjälp av mina anti-åksjukaarmband, som visst ska trycka på en punkt som inte bara lindrar åksjuka, utan också mardrömmar och ångest). Jag har genomgått en 6 veckors mardrömsbehandling över internet som inte haft någon som helst effekt. Och så vidare, och så vidare, och så vidare... det känns som om jag provat allt, utom sömntabletter så starka att hela hjärnkontoret släcker ner samt att strö salt runt sängen och be till Gud. Det första skrämmer mig - tänk om jag drömemr i alla fall och inte kan vakna! - och det sista misstänker jag har inte särskilt stor effekt om man inte tror på Gud...

Läget börjar kännas allt mer och mer hopplöst efter all denna tid och alla dessa fruktlösa försök att få sova i lugn och ro. Vad ska jag ta mig till?

Snälla, snälla, söta rara läsare, jag behöver er hjälp. Har ni några tips för vad jag kan prova som inte redan gjorts? "Äh det är väl bara att sluta drömma så dumt!" funkar inte, tyvärr.
Snälla snälla ni, hjälp mig. Jag måste bli av med det här. Det är så tungt att släpa runt varje dag och natt.


Er tillgivna, Shass

De säger att man kan kontrollera drömmar...

Jag har försökt alla möjliga trix för att bli av med mina mardrömmar. Jag har använt drömfångare. Jag har gått till terapeut (som bytte ämne varje gång jag försökte föra drömproblemet och sömnproblemen på tal). Jag har hållit mig vaken timmar och ännu fler timmar i sträck i förhoppningen att däcka så djupt att hjärnan inte orkar drömma. Jag har försökt skriva ner mardrömmarna. Jag har gått på vassa stenar, eftersom det - enligt kineserna så vitt jag förstått - ska driva ut mardrömmar. Jag har gjort allt möjligt... Och ingenting hjälper.

Igårkväll tänkte jag att nu djävlar ska jag se till att få drömma om någonting trevligt. Så, jag slank in på YouTube och drog igång en intervju med en av våra bastukarlar. Ett mycket fint ämne för övrigt enligt en mycket lovande bild Naia och jag råkat se... Hm, det där var lite off-topic. Låt oss kalla det en liten parentes och återgå till ämnet.

Jag drog alltså igång nyss nämnda intervju och tittade på den. När den var slut tänkte jag att det var säkrast att kolla en gång till, bara för att pränta in personen i fråga ordentligt i hjärnan. När också andra vändan var till ända slog det mig att "tredje gången gillt" kanske skulle fungera, så jag kikade ytterligare en gång. Sedan blev det en fjärde gång också... Någon femte blev det aldrig, eftersom Kycklingsoppan gick och lade sig och jag inte hade lust att vara ensam online.

Så, jag gick och lade mig. Läste en stund. Somnade till... Och drömmer om mitt förbaskade ex! Vaknar igen och kan inte somna om, och när jag väl gör det är han där igen. Grrr! Det är 1,5 år sedan det tog slut och jag har inte blivit av med honom än. Morr! Vad ääär detta?!

De säger att man kan styra sina drömmar. Jag säger att det är BULLSHIT!


Groetjes,
Shass


Ps: För övrigt har jag länge funderat på att lägga ner bloggen eftersom jag skriver här så sällan och när jag väl postar någonting är det fullständigt onödigt, oväsentligt dravel. Jag har aldrig någonting att säga som känns som om det kan vara något av vikt eller intresse. Hur jag ska göra vet jag inte riktigt än, men nu har åtminstone intresseklubben fått ytterligare några rader att krafsa ner i sina anteckningsböcker.
Tot ziens!

Duet Dreams

Är det inte höjden av drömmande meningslösthet och försiktig fåfänga att nära en dröm om duetter med fantastiska sångare? Det är ju som om man tror att man skulle räcka till för något sådant. Det finns det ju givetvis de som gör, och Moder vad de måste vara glada som får sjunga med alla dem (eller den enda) de drömmer om att skråla ihop med. Jag undrar hur det känns. Fast jag undrar förstås hur det känns att gå ut på en scen och mötas av extatiskt publikjubel. Hur känner man sig då? Hur skulle jag känna mig då, som alltid blivit salig över ja, exempelvis applåder efter sång i kyrkan?

Det finns så många fantastiska röster som jag fastnat så hårt för. Majoriteten av dem är män - jag har så förbannat svårt för kvinnliga vokalister - och då snackar vi om män med röster som är outstanding. Inga pojkbandspojkar här inte! Och Moder, vad jag vill sjunga duett med dem alla. Men det går ju inte, för varför skulle de vilja sjunga med mig? Jag är inte bra nog. Jag är inte känd. Jag har aldrig sjungit duett med någon (åtminstone inte på det sättet jag tänker mig en duett, och tror aldrig det rört sig om en låt jag tyckt om heller om jag mot förmodan lyckats duettera med någon). I don't fit in. Dessutom är jag ju Quasimodos reinkarnation i kvinnlig kropp, och vem vill sjunga med en sådan? ;)

Det första steget mot att sjunga duett med någon måste ju ändå vara att spela in. Om man trycker på en inspelningsknapp, kraxar lite i en mick till något bakgrundsoljud, sparar detta, mp3:ar det och låtsas att man är nöjd med det har man ju börjat på en början. Fast innan man ens kommer så långt måste man ju bestämma vad man ska spela in. Vilken/vilka låtar? Och hur vill man att det ska låta? Och vilken stil vill man köra? Vilken "bild" av sig själv vill man ge lyssnaren genom musiken?
Jag ska spela in. Det ska jag faktiskt. Snart. Men vad ska jag spela in? Dilemma. Troligt är att det blir en låt med Within Temptation - förmodligen Our Farewell - men mer då? Blir nog en eller två till. Vad ska man då ta? Hur ska man kunna välja ut så få bland så otroligt många fantastiskt bra, vackra, sköna, glada, ledsna, brillianta, superba, upplyftande, inspirerande, älskade osv osv låtar? Folk kanske säger: "Men spela in något du gillar att sjunga", men... Det finns mycket jag gillar att sjunga...
Hur väljer man då? Ella bella bi? Ole dole doff? Skriver ner varenda enskild låt på en papperslapp, knycklar ihop till små tussar, lägger i en burk, ruskar om och drar på måfå?

Men! Bara att ha planen att spela in är ju en början till början till en början. Så Garou, Jorn, Russell, Tom, Steve, Steve, Sharon, Arjen Lucassen (japp, att vara med i ett Ayreon-projekt vore tufft) och hm... alla andra jag kanske glömt skriva ner - Be aware! The wolf will soon rise her voice and sing to the moon...

Men om vi ska vara lite realistiska såhär i slutet...
Det är bara en dröm.

"Fast du ser ju ut som en riktig gay..."

Det finns tillfällen när man inte kan låta bli att bli en smula skadeglad, så även när man sover.

Åh vad arg jag var, igen. Och ledsen och frustrerad, och lika mycket arg på skabbkarln på andra sidan bordet som jag var på mig själv. Men fan heller att han skulle få styra över mig - över min döda kropp! Jag som är en så stor tuff tjej - knyter ju till och med mina sandaler själv! - tänker inte vara någon slav, varken i kropp eller själ.
Jag hade just fräst ifrån och svept min morgonrock (!) tätare omkring mig (man kunde ju ha önskat sig lite mer respektabel klädsel, särskilt när det var folk runtomkring...) när en man kom fram till bordet där vi satt. Jag dog nästan. Det var Tom Englund, sångaren i Evergrey som stod där och tittade på oss - först på mig, sedan på honom. Jag kröp ihop och försökte gömma mig, bli osynlig. Som vanligt.
"Jag såg er på vår senaste spelning", sade han.
Heh, det kan han ju få inbilla sig... Hittills har jag inte fått tillfälle att se Evergrey live, även om jag hemskt gärna vill.
Jag dog nästan. Han bara log och fortsatte på klingande göteborska:
"Ni skrämde ju fan nästan ihjäl alla som stod runt er. Ni rockade!"
Jag stirrade ned i bordet. Han såg från den ene till den andre, fäste blicken på exet.
"Fast du ser ju ut som en riktig gay..." Blicken vändes till mig och jag tittade försiktigt upp. Han såg nästan ut att vilja klappa mig uppskattande på axeln, men sade bara: "Men du rockar ju!"
Muhahaha! Exets min av missräkning var obetalbar. Jag sträckte lite på mig faktiskt, och log lite förläget. Rodnade. Tom Englund gillade mig... Det var inte så illa. Och karln totalignorerar exets försök att prata med honom och tittar på mig medan han drar upp ett par konsertbiljetter och ger dem till mig.
"Kom och rocka nästa gång också", sade han och försvann.
"Åh... ehm... Tack!" kläckte jag pipigt fram och svängde runt på stolen för att se efter honom. "Tack Tom!"
"Vad skriker du för?" muttrar exet surt bakom mig.
Lika kvickt snor jag runt igen och spänner nästan morrande blicken i honom medan jag pular ned fribiljetterna (det var två eller tre stycken) i morgonrocksfickan. Jag morrar fram någonting om att han fan inte har med mig att göra, varpå han svarar att vi inte kan gå än eftersom han måste äta lite grönsaker...

Drömmar är sjuka - och jag också, vad det verkar - Men han såg ut som en riktig gay! Tämligen roande, måste jag säga. Fast det var den enda biten av just den drömmen jag kan se tillbaka på och le. Resten var lika helvetisk som alltid, ungefär, men det där... "Du ser ju ut som en riktig gay". Hoohohoho! Heja lille Tommy!
Det sägs att skadeglädjen är den enda sanna glädjen...


Ug-ug! ;)

En varg i rymden

Jag visste inte att blixten kunde slå ner i (och då menar jag verkligen i, inte utanpå!) ett badhus eller att åskan kunde mullra så högt. Jag visste inte heller att det där badhuset hade så in i helsickes många bassänger som jag hela tiden höll på att falla ned i när jag försökte fly från de blåvita, fräsande blixtarna och alla bara skrek. Det var riktigt läskigt.
Men nu var det inte badhus vi diskuterade.

Jag minns inte varför, men helt plötsligt bara befann jag mig på rymdbasen. De hade kallat dit mig - när, var och hur minns jag inte - men jag hade i alla fall skyndat mig dit så fort jag kunde. Det var dunkelt, lite grönaktigt ljus överallt och väsandet från någon form av gastankar lät liksom hotfulla, som ilskna kobror ungefär. Jag minns inte vad det luktade, men luften var lite tung att andas.
Jag fick på mig någon mystisk rymdoverall i klatchigt orange och rött med lite svarta band. Jag tyckte den kändes obehagligt instängande redan när jag drog den på mig, men enligt den lilla damen med mörkt hår och vit rock skulle man se till att den satt än mer tight, bara för att pressa ut luften ur den. Ja, vad nu det skulle vara bra för. Så av en man jag aldrig såg fick jag en tryckknappsliknande grej i ena handen som jag skulle trycka på när det var spänt nog. Men de började spänna åt den där rymddräkten innan jag fått knappen i ett ordentligt grepp och jag fick vråla "Stoooopp!", eftersom det kändes som om de höll på att knäcka revbenen på mig och pressa upp magen genom halsen. Eller om det var genom näsan... Nå, hur som helst var det obehagligt. Mannen skällde ut kvinnan och sedan satte de på mig en mysko rymdhjäl som skulle tillföra syre; en underlig anordning som man liksom skulle trä ut armarna ur, som en korsning mellan en sopsäck och en huvtröja utan ärmar med någon djävla plastskärm framför ansiktet. Det kändes väldigt instängt och var fasligt svårt att andas, vilket jag sade, för det kändes som om jag skulle kvävas. Det skrattade de bara åt och menade att det var inte deras fel. Jag märkte att huvtröje-sopsäck-hjälm-grejen hade kanat upp så jag drog ner den lite, och genast blev det lättare att andas. Insåg dock att jag skulle bli tvungen att mer eller mindre sitta och konstant dra i fanskapet för att jag skulle kunna få syre. Toppen. Dessutom kändes den hjälmformade fördjupningen högst upp i anordningen alldeles för liten och kanade hela tiden av mitt huvud, och den satt ändå för högt upp för att jag skulle kunna andas in annat än ingenting. Idiotiska grej...
Jaha, så jag blev inslängd i en rymdskeppshyttliknande sak. Jag frågade hur lång tid det här uppdraget skulle ta, och fick veta att det skulle väl bara ta 11 år eller så, eller åtminstone var det så länge det fanns syre tankad i skeppet. Och om syret tog slut då?! "Toppen", tänkte jag, "Men det är ju lugnt, då är jag ju bara 30 när jag kommer hem". Det kändes plötsligt väldigt gammalt... Och tiden alldeles för kort. men det tog de givetvis ingen notis om, utan stängde om mig. Jag frågade den snitsigt snackande och mycket välkommunicerande datorn om vad fasen jag skulle göra uppe i rymden. Jag skulle...ta reda på... någonting, jag minns inte exakt. Jag tänkte dock att jag kunde göra den här resan way mycket kortare än 11 år. Det var ju lätt som en plätt, bara att starta Ayreons "Universal Migrator, part 1: The Dream Sequencer" och "Universal Migrator, part 2: Flight Of The Migrator", så skulle jag vara klar med den här rymdresan på två timmar eller så. Snabbt och lätt, färdigbrett!
På färden upp till rymden var jag helt övertygad om att den där rymdfarkosten skulle störta och braka i backen flera gånger, men snart var jag uppe i rymden. Jag tyckte mig kunna se solen och någon glödande, röd planet (fast Mars kunde det omöjligen vara, varför vet jag inte). Lite stjärnor här och där avtecknade sig mot det ändlösa svarta som små vita prickar, tjusigt tjusigt. Jag rotade fram mitt usb-minne och frågade snällt datorn om den hade någon usb-port så att jag kunde föra dagbok över mina framsteg. Samtidigt hörde jag "Welcome To The New Dimension" från Ayreons "Into The Electric Castle" i öronen och kämpade för att på något djävla vänster spänna fast hjälmens hakrem under hakan för att förhoppningsvis slippa sitta och dra i den för att förhoppningsvis inte dö av syrebrist (eftersom den enligt tyngdlöshetens lagar hela tiden envisades med att vilja sväva iväg). Men remdjäveln släppte hela tiden ut sig själv igen, så det arbetet var ju onödigt slösad energi.

Sedan minns jag inte mycket mer!


Och sedan vaknade jag. Obehagliga mardrömmar. Ja, det kanske inte låter så när man skriver ner dem, men det kändes faktiskt väldigt obehagligt, särskilt den lilla detaljen att inte kunna andas. Det där med åskan i badhuset var också väldigt obehagligt, och innan det drömde jag en assa om blod och död och några mystiska syltkakor som jag inte vet var de kommer ifrån.
Att få sova drömlöst en natt vore underbart, det har inte hänt sedan någon gång i november 2006...


Tror nog faktiskt att jag måste sätta i headsettet och lyssna på Universal Migrator part 1 och 2 ungefär precis just nu med en gång. Man får lite underlig abstinens efter sådant när man drömmer om rymden.
Smell ya!

RSS 2.0