"Måste man skära sönder armarna för att räknas som dåligtmående?"
En ganska stor del av den svenska befolkningen mår psykiskt dåligt. Av svenska ungdomar är andelen ännu större. Jag minns inte hur stor, men stor är den och dålig psykisk hälsa är väl snart lika mycket en folksjukdom som diabetes och fetma. Det känns inte särskilt upplyftande, eller hur?
Idag var jag på ungdomsmottagningen för att införskaffa nya kvinnopiller. Jag passade då på att nämna de problem jag skulle vilja ta tag i, och lade tonvikt på mardrömmarna som tär på mitt humör, min energi och skrämmer mig så att jag inte vill sova. Jag sade att det har varat alldeles alldeles för länge och att jag är trött på det nu.
Efteråt ställde jag mig själv frågan: Trodde de mig? Togs jag på allvar? Eller var jag för trevlig och utåt glad för att bli riktigt trodd? Är det inte ett verkligt problem förrän man sitter där och gråter hjärtat i bitar? Hur ska man egentligen bete sig för att folk ska tro att något inte är så bra som det borde i hjärtat eller själen? När, hur, blir man tagen på allvar?
För ett antal år sedan - om jag inte missminner mig helt var det vintern efter att jag hoppat av skolan, men det kan ha varit tidigare - mådde jag väldigt dåligt. Dåförtiden hade jag en vän till mor som min "samtalsterapeut" och jag var ute och gick med henne. Vi pratade om vad det var som kändes fel, vad som gjorde mig ledsen, varför jag tappat lust, ork och vilja och så vidare. Hon, som kanske ingen annan just då, förstod väl hur svart det kändes inuti så som jag grät. men alla andra, de som aldrig såg det?
Hur som. Då när vi gick där på vägen och jag snorade som en treåring som ramlat och skrapat knäna sade jag: "Måste man skära sönder armarna för att räknas som dåligtmående?". Det var precis så det kändes. Om man inte hade bandage och kirurgplåster överallt för att hålla ihop sår man tillfogat sig själv mådde man inte dåligt. Om man inte hade brännsår på händerna efter cigarettändare, om man inte hade långa ärr-ränder på benen efter knivar, om om om man inte gick med självmordstankar, då mådde man fint. Det kändes som om man kunde hålla upp skenet utåt, vara skadefri fysiskt, vara trevlig och glad och positiv mot lärare och släktingar och föräldrars vänner, då mådde man inte tillräckligt dåligt för att bli tagen på allvar. Antagligen mådde man inte dåligt alls.
Är det så? Jag undrar fortfarande.
Vad finns det som säger att man inte är lika sönderskuren inuti som de självdestruktiva är utanpå? Vad finns det som säger att inte min själs armar skulle varit lika trasiga om man kunnat se dem? Kan man inte göra sig lika illa inuti som man kan göra utanpå, utan att använda knivar, rakblad, rakhyvlar, tändstickor, cigarettändare, sönderslagna flaskor och allt vad självskadarna nyttjar? Varför skulle Snöflinga 23 må mindre dåligt än Istapp 16 bara för att hon inte är en "zebraflicka"?
Har någon ett bra svar?
(För att lugna eventuellt vid det här laget oroliga så är det inte så illa på psykfronten här som det kanske låter ovan. Dagens lilla möte fick mig bara att undra igen...undra som jag undrat så många gånger förr. När? Hur? Varför?)
Idag var jag på ungdomsmottagningen för att införskaffa nya kvinnopiller. Jag passade då på att nämna de problem jag skulle vilja ta tag i, och lade tonvikt på mardrömmarna som tär på mitt humör, min energi och skrämmer mig så att jag inte vill sova. Jag sade att det har varat alldeles alldeles för länge och att jag är trött på det nu.
Efteråt ställde jag mig själv frågan: Trodde de mig? Togs jag på allvar? Eller var jag för trevlig och utåt glad för att bli riktigt trodd? Är det inte ett verkligt problem förrän man sitter där och gråter hjärtat i bitar? Hur ska man egentligen bete sig för att folk ska tro att något inte är så bra som det borde i hjärtat eller själen? När, hur, blir man tagen på allvar?
För ett antal år sedan - om jag inte missminner mig helt var det vintern efter att jag hoppat av skolan, men det kan ha varit tidigare - mådde jag väldigt dåligt. Dåförtiden hade jag en vän till mor som min "samtalsterapeut" och jag var ute och gick med henne. Vi pratade om vad det var som kändes fel, vad som gjorde mig ledsen, varför jag tappat lust, ork och vilja och så vidare. Hon, som kanske ingen annan just då, förstod väl hur svart det kändes inuti så som jag grät. men alla andra, de som aldrig såg det?
Hur som. Då när vi gick där på vägen och jag snorade som en treåring som ramlat och skrapat knäna sade jag: "Måste man skära sönder armarna för att räknas som dåligtmående?". Det var precis så det kändes. Om man inte hade bandage och kirurgplåster överallt för att hålla ihop sår man tillfogat sig själv mådde man inte dåligt. Om man inte hade brännsår på händerna efter cigarettändare, om man inte hade långa ärr-ränder på benen efter knivar, om om om man inte gick med självmordstankar, då mådde man fint. Det kändes som om man kunde hålla upp skenet utåt, vara skadefri fysiskt, vara trevlig och glad och positiv mot lärare och släktingar och föräldrars vänner, då mådde man inte tillräckligt dåligt för att bli tagen på allvar. Antagligen mådde man inte dåligt alls.
Är det så? Jag undrar fortfarande.
Vad finns det som säger att man inte är lika sönderskuren inuti som de självdestruktiva är utanpå? Vad finns det som säger att inte min själs armar skulle varit lika trasiga om man kunnat se dem? Kan man inte göra sig lika illa inuti som man kan göra utanpå, utan att använda knivar, rakblad, rakhyvlar, tändstickor, cigarettändare, sönderslagna flaskor och allt vad självskadarna nyttjar? Varför skulle Snöflinga 23 må mindre dåligt än Istapp 16 bara för att hon inte är en "zebraflicka"?
Har någon ett bra svar?
(För att lugna eventuellt vid det här laget oroliga så är det inte så illa på psykfronten här som det kanske låter ovan. Dagens lilla möte fick mig bara att undra igen...undra som jag undrat så många gånger förr. När? Hur? Varför?)
Inte ens jag fattar varför
Nej, jag vet faktiskt inte. Det spelar ingen roll hur många gånger jag får frågan. Jag vet ändå inte. Jag kan inte svara. Har ingen aning. Keine aunung, som de säger i Tyskland. (Om det var rättstavat vete katten, jag har inte läst tyska på fem år...)
Ja, okej. Upptäckten av Within Temptation för jagminnsintehurlängesedan (men kanske 7-8 år) har med det intresset att göra, det är klart. Att förneka det vore att ljuga. Men jag tror det har ganska mycket att göra med mitt obotliga intresse för språk också. Att Within Temptation sedan blivit en stark dragande och motiverande kraft är ju en annan femma... ;) En positiv kraft, kan man säga, tillsammans med mina holländska vänner.
Vad är det jag bluddrar om, kanske ni undrar? Holländska, givetvis!
Minns ett tillfälle... Barnens Eurovision Contest 2003. En 13-årig kille klev upp på scen. Från Holland var han, grabben. Han öppnade munnen och sjöng den här låten, som handlade om en väninna till hans mor - en kvinna som var så gravt funktionshindrad att det enda sätt hon kunde kommunicera på var med ögonen (Mijn Ogen Zeggen Alles = Mina Ögon Säger Allt). Kanske hade det med tanken bakom låten att göra, kanske var det killens sätt att sjunga, men 14-åriga Shass bara satt helt stilla och lyssnade, alldeles tagen. Nej, jag förstod inte orden, men jag förstod känslan och det satte sig djupt. Det var första gången jag hörde holländska...och jag insåg att jag tyckte om det. (Dessutom insåg jag att man inte alltid måste förstå vartenda ord som sjungs i en låt, utan att känslan kan tala för sig själv.)
Efter att glatt ha upplyst mig om att efter tillräckligt många öl kan alla prata holländska har man ofta frågat mig varför jag vill lära mig språket. Man har frågat vad det är med den där rotvälskan jag egentligen tycker om. Jag ska nu ärligt säga er att inte ens jag fattar varför; men jag älskar det. Det är något med hur det låter, med hur de pratar, med mixen av flera språk till ett enda. Ni skulle bara veta hur min språknördshjärna jublar över något sådant ;). Dessutom blir jag glad av att höra det. Jag har absolut ingen aning om varför, men det klappar snällt på någonting inom mig. Det är ett rätt...tilldragande språk, för att vara vältalig. Hehe ;). (Det tyckte jag aldrig om franskan...)
De gånger jag varit i Holland har jag kunnat sitta tyst och bara lyssna på folk som samtalat omkring mig (oftast med ett roat/fånigt leende på läpparna (fråga syrran så får ni höra)) och när min isbjörnsälskande holländske vän var här tjuvlyssnade (!) jag(Fyyy!) lyckligt när han pratade i telefon. (För att lugna eventuella oroliga eller utskämda läsare kan jag avslöja att han pratade för fort för att jag skulle förstå mer än ett ord här och där)
Nix, jag kan inte prata holländska än. Jag hoppas dock att jag ska kunna litegrann inom en inte alltför avlägsen framtid (Jag! Vill! Lära! Mig!). Däremot kan jag läsa en smula och förstå det jag läser (övar flitigt på Twitter med hjälp av Ruud Houwelings tweets). Lyssnar jag noga förstår jag en del när de pratar också, och jo jag vet faktiskt vad som sjungs i den här (även om en viss holländare (nämner inga namn HOST HOST HOST) tycker att han måste upplysa mig om det då och då)
Eftersom jag under de senaste två veckorna jagat fatt på lite holländsk musik ska ni innan jag går få ytterligare en låt att plåga trumhinnorna med. Helt oväntat föll jag nämligen häromdagen för Jeroen van der Booms "Kus Me", faktiskt mycket för att melodin och texten var söta.
"Kus me nog eens zachtjes, tot ik slapen kan..."
På tal om slapen så ska jag nog knalla och ge sömnen ett försök till. Tack för ni än en gång lyssnat på mitt babbel! Ber om ursäkt för alla parenteser, men det gick inte att skriva utan dem ;). De ville promt vara med och skrev dit sig själva... Jag kunde inte försvara mig. Tro mig, jag försökte. Lite halvhjärtat i alla fall.
(Alternativt har Gina smittat mig med parentessjukan ;) )
Nej nu... Goedenacht en slaap lekker!
Knuffels,
Shass
Ja, okej. Upptäckten av Within Temptation för jagminnsintehurlängesedan (men kanske 7-8 år) har med det intresset att göra, det är klart. Att förneka det vore att ljuga. Men jag tror det har ganska mycket att göra med mitt obotliga intresse för språk också. Att Within Temptation sedan blivit en stark dragande och motiverande kraft är ju en annan femma... ;) En positiv kraft, kan man säga, tillsammans med mina holländska vänner.
Vad är det jag bluddrar om, kanske ni undrar? Holländska, givetvis!
Minns ett tillfälle... Barnens Eurovision Contest 2003. En 13-årig kille klev upp på scen. Från Holland var han, grabben. Han öppnade munnen och sjöng den här låten, som handlade om en väninna till hans mor - en kvinna som var så gravt funktionshindrad att det enda sätt hon kunde kommunicera på var med ögonen (Mijn Ogen Zeggen Alles = Mina Ögon Säger Allt). Kanske hade det med tanken bakom låten att göra, kanske var det killens sätt att sjunga, men 14-åriga Shass bara satt helt stilla och lyssnade, alldeles tagen. Nej, jag förstod inte orden, men jag förstod känslan och det satte sig djupt. Det var första gången jag hörde holländska...och jag insåg att jag tyckte om det. (Dessutom insåg jag att man inte alltid måste förstå vartenda ord som sjungs i en låt, utan att känslan kan tala för sig själv.)
Efter att glatt ha upplyst mig om att efter tillräckligt många öl kan alla prata holländska har man ofta frågat mig varför jag vill lära mig språket. Man har frågat vad det är med den där rotvälskan jag egentligen tycker om. Jag ska nu ärligt säga er att inte ens jag fattar varför; men jag älskar det. Det är något med hur det låter, med hur de pratar, med mixen av flera språk till ett enda. Ni skulle bara veta hur min språknördshjärna jublar över något sådant ;). Dessutom blir jag glad av att höra det. Jag har absolut ingen aning om varför, men det klappar snällt på någonting inom mig. Det är ett rätt...tilldragande språk, för att vara vältalig. Hehe ;). (Det tyckte jag aldrig om franskan...)
De gånger jag varit i Holland har jag kunnat sitta tyst och bara lyssna på folk som samtalat omkring mig (oftast med ett roat/fånigt leende på läpparna (fråga syrran så får ni höra)) och när min isbjörnsälskande holländske vän var här tjuvlyssnade (!) jag(Fyyy!) lyckligt när han pratade i telefon. (För att lugna eventuella oroliga eller utskämda läsare kan jag avslöja att han pratade för fort för att jag skulle förstå mer än ett ord här och där)
Nix, jag kan inte prata holländska än. Jag hoppas dock att jag ska kunna litegrann inom en inte alltför avlägsen framtid (Jag! Vill! Lära! Mig!). Däremot kan jag läsa en smula och förstå det jag läser (övar flitigt på Twitter med hjälp av Ruud Houwelings tweets). Lyssnar jag noga förstår jag en del när de pratar också, och jo jag vet faktiskt vad som sjungs i den här (även om en viss holländare (nämner inga namn HOST HOST HOST) tycker att han måste upplysa mig om det då och då)
Eftersom jag under de senaste två veckorna jagat fatt på lite holländsk musik ska ni innan jag går få ytterligare en låt att plåga trumhinnorna med. Helt oväntat föll jag nämligen häromdagen för Jeroen van der Booms "Kus Me", faktiskt mycket för att melodin och texten var söta.
"Kus me nog eens zachtjes, tot ik slapen kan..."
På tal om slapen så ska jag nog knalla och ge sömnen ett försök till. Tack för ni än en gång lyssnat på mitt babbel! Ber om ursäkt för alla parenteser, men det gick inte att skriva utan dem ;). De ville promt vara med och skrev dit sig själva... Jag kunde inte försvara mig. Tro mig, jag försökte. Lite halvhjärtat i alla fall.
(Alternativt har Gina smittat mig med parentessjukan ;) )
Nej nu... Goedenacht en slaap lekker!
Knuffels,
Shass
