Den Haag. Donderdag 1 December - Maandag 5 December 2011

Bättre sent än aldrig, som det heter. Som en del av er redan vet är jag tillbaka i Sverige sedan några dagar nu, men har inte haft tid att blogga. Eftersom jag hade slutprovet i matte i förrgår (fredag 9:e december) har all min energi gått åt att antingen plugga till det eller våndas över det.
Ska försöka att inte bli alltför långrandig. Tänkte berätta om de resterande hollandsdagarna, eftersom det är några som frågat. :)

Minns jag inte helt galet var det onsdag sist jag skrev. Då satt jag och planerade att lägga is på en viss sovande karl jag känner... Men jag gjorde aldrig verklighet av detta funderande. Istället gick jag och lade mig kring midnatt och blev väckt av oförskämt pigg holländare klockan kvart över 4. Då hade han ju sovit åtta timmar... och jag bara fyra... Pfff.

Torsdagen var lite mer intressant än onsdagen. Efter handledning i matte vid tiotiden (vånda, vånda, vånda!) tramsade jag mest omkring, halvsov, läste och gjorde absolut inte det jag skulle (dvs. plugga). Tanken var att jag skulle begett mig ut med Supermor och lunchat, men hon fick förhinder. Därför blev jag väldigt glad, fast överraskad och lite nervös, när Superman skrev vid tretiden och frågade om jag ville att hans mor skulle komma och hämta mig. Jag tackade ja till detta och vips var hon där!
Supermor och jag bilade hem till henne under muntert samspråkande på omväxlande engelska och holländska. Hon har en himla härlig humor och vi var vid rätt gott mod när vi kom fram till hennes hus. Efter att ha krånglat oss förbi en cykel i hallen och uppför en lååång brant trappa och genom grinden som hon har där för att inte den äldste katten (17 år) ska gå ner och pinka på nedervåningen (eftersom han inte kan ta sig upp igen) parkerade vi oss i sofforna och pratade. Den yngste katten, Dwarrel, for omkring som ett villapaskott runt sofforna, nosade i mina skor, hoppade upp på armstödet bredvid mig för att nosa mig i ansiktet och ruschade omkring som en skållad råtta. Supermor fixade te åt oss. Efter ett tag kom gamlingen, Donnes (även känd som Dikkie (och diverse andra mindre smickrande namn (Dikkie kan översättas med Tjockis, ungefär))) och ockuperade mitt knä. Det kändes otroligt tryggt att sitta så, med en tjock typåttaochetthalvtkilo spinnande katt liggande på rygg i knäet. Trösterikt.
Vid 6-tiden (uppskattningsvis, tittade inte på klockan) dök Superman upp. Jag trodde han skulle vara efter-jobbet-trött-och-grinig, men han verkade vara vid rätt gott mod. Framförallt var han fantastiskt söt när han, en stund efter att han kommit, genast dök ned på golvet för att locka fram och prata med honkatten Chiba. Den fjärde katten, Diva, såg jag inte till alls. Men det gjorde inget... att höra min <3 prata med katter är sannerligen gott nog det. <3
Till middag den dagen åt vi otroligt onyttig mat...så vi får väl hoppas att min mor inte kommer läsa det här ;). ALLT (utom en sak) var friterat. Inte för att jag klagar - det var gott - men jag tror inte jag skulle överleva det varje dag. Pommes, chicken bits, ostsuffléer (kallade de det), croquetter fyllda med någon sorts kött och något mojs och så vidare. Som sagt: Gott, men onyttigt. ;)

Nåja nåja, låt oss lämna torsdagen - Den har ändå inte mycket mer spännande att förtälja utom att vi kom hem lite senare och spelade TV-spel och sedan sov.

På fredagen kom Supermor och plockade upp mig strax efter klockan 11. Vi tuffade iväg till ett shoppingcenter, babblande som...babblande kvinnor kan babbla. Dagens primära mission (eller, jag gjorde den primär) var att hitta ett nytt, helt armband till Supermors klocka. Den var en present från hennes man, och trots att den är billig, som hon sade, så är den mer värd för henne än en klocka för flera tusen skulle ha varit. Helt förståeligt! Något klockarmband hittade vi inte, men väl en bok åt min älsklingssysterson <3 och nya knivar till min man. Jo visst! Knivar. De knivar han använt för matlagning hemma var fullständigt horribelt vansinnigt vedervärdiga, så jag beslöt att köpa nya. Billiga var de, men förhoppningsvis bättre än de han hade före. Bästa var dock Supermors kommentar om den korta lilla tomatkniv jag också köpte: "Nej, den där är för liten för att mörda S med... För mycket fett ivägen!"
Det och våra diskussioner om vilka vi skulle likvidera nu när vi var beväpnade fick mig att gå dubbelvikt skrattande i flera minuter ;)

Efter lunch (mackor med äggsallad samt kiwi-smoothie för min del...mmm!) fortsatte vi vår heldag. Vi pratadepratadepratade, åkte iväg för att hämta prylar ur hennes förråd, tuffade vidare och gick en promenix på stranden, drack te (resp. kaffe) efter promenixen (som nästan fick oss att blåsa bort (promenixen alltså, inte teet och kaffet ;) )) och åkte sedan hem igen.
Hemma slog vi oss ner i soffan och drack iste medan vi väntade på att Superman skulle komma hem. Eftersom jag är jag ledde våra samtal så småningom in på namn och vad namn betyder. Jag började genast leta fram hennes barns namn och hennes namn och berätta för henne vad de betydde. Sådant gillar jag! :)
Superman lagade mat åt mig igen på kvällen (otäcka otäcka gasspis...). Jag satt mest vid bordet och smygåt klementiner ;). Som tack (nåja) gav jag honom massage lite senare. Bästa kommentaren till det var när jag hade kommit till andra armen och han muttrar i kudden: "Du säger att du inte är utbildad?! I sådana fall vill jag inte veta hur det känns att bli masserad av någon som är det.. herre guuud..." :D
Underbar dag. Underbar kväll.

Lördagen kan vi i stort sett hoppa över. Vi var hemma hela dagen, tvättade, städade och insåg på kvällen att vi inte hade lust att laga mat... varför vi istället beställde pizza. Inget att klaga på i det fallet i och för sig, för den var väldigt god :). Vi var båda trötta och gick och lade oss tidigt. = Inget spännande att förtälja.

Söndagen var segstartad. Först sov vi rätt länge. Sedan låg vi kvar och drog oss ett tag. Jag ville inte stiga upp direkt, eftersom det var den sista morgonen jag skulle ha chans att ligga kvar en stund och vara nära honom, så när vi väl tagit oss upp och ätit frukost var klockan bortåt halv ett. Då var det fotbollsmatchdags.
Jag vet, jag vet, jag gillar inte fotboll. Jag gillar fortfarande inte fotboll. Han gillar fotboll. Jag klagar inte över det, verkligen inte...så länge han inte jagar bort mig till andra sidan huset när han bevakar matchen :) och det gjorde han inte. Förutom att han gav mig veckans femtioelfte hjärtattack genom att hojta till helt oväntat när första målet gick in så var det fantastiskt trevligt att halvligga i hans famn och lyssna på holländska sportkommentatorer. Älskar det språket! Älskar!
Middag åt vi ute. Supermor dök upp och tog oss till Bistro Bontje - en restaurang där Supermans syster jobbat för... tio år sedan eller så. Där åt vi spare ribs tills vi storknade och därefter... begav vi oss till Holland Casino! Ja, det är sant. Jag, på ett casino!

Var det något Superman och Supermor hade roligt åt så var det att jag var nervös. Riktigt varför jag var nervös vet jag inte, men det var jag. Casinon har jag inte direkt besökt varje dag i mitt liv om man säger så... faktiskt aldrig ens gått förbi ett (vad jag vet).
Roulette. Joråsåatte. Roulette har jag fortfarande inte hajat reglerna till, men vi tillbringade ett par timmar vid roulettebordet. Min man frågade mig ett flertal gånger vad han borde satsa på, men jag tordes inte svara. Om han skulle förlora pengar på mina förslag skulle jag känna mig otroligt skyldig, tänkte jag. Så mina förslag var få. Men vid slutet av kvällen hade han i alla fall lyckats vinna 100 euro och fått mig att i alla fall överväga att kanske eventuellt någon gång i framtiden överväga att kanske eventuellt våga spela. Men antagligen inte nästa gång...
Hur som helst så tyckte jag inte det var helt oangenämt! Det var spännande att se på, mycket mer än jag förväntade mig. Att jag då och då muttrade något om att slänga pengarna i sjön är en annan femma... ;)

När vi kom hem var det packning som stod överst på schemat. Sedan gick vi faktiskt och lade oss. Efter bara ett litet tag kom Superman ihåg att en av mina vänner hade råkat skriva till mig att jag skulle hälsa till min belgare, varpå han börjar berätta otroligt oanständiga historier (som han ittade på medan han pratade) på holländska/flamländska med belgisk/flamländsk dialekt. Inte enbart dialekten, utan även tonfallet han använde när han pratade var oerhört...osupermaniskt och slibbigt. Jag skrattade så jag nästan fick tårar i ögonen och pep långt om länge fram att jag är väldigt glad att han inte är belgare ;) Osexigare dialekt får man nog leta efter (Sorry alla belgare som mot all rimlig förmodan eventuellt kan tänkas läsa det här någon gång).

Ja. Vad säger vi om måndagen? Frukostöverhoppning, sistaminutenpackning, åksjuka, flygplats, jobbigt hejdå, ensamhet, hemåtflyg, hemåt-tåg, iskalla vindar hemma i stan. Saknad. Tomhet. Stillhet. Ensamhet. End of Story. Typ. Känns som en väldigt oviktig dag att prata om tycker jag...

Nu råkade det här inlägget ju bli längre än jag tänkt, men det kan inte hjälpas. Ska försöka att korta ner mig nästa gång jag präntar. Tack för att ni läst och läser! Holland var underbart, och på fredag far jag dit igen. Tjohooo! Då stannar jag i 13 hela dagar...

Ska se om jag kan komma upp med något mindre personligt nästa gång. Nu känner jag mig så personlig så det är bäst jag slutar. På återskrivande, mina fantastiska läsare!
Er tillgivna
Shass


Ps. Lyckan över att klara av ett godkänt i matte. Den ni. Var länge sedan jag var så stormlycklig över min egen prestation...om det ens hänt förr. Bara skrek rakt ut när matteläraren berättade att jag klarat provet, slängde mig om halsen på honom och kramade honom hååårthååårthååårt. Lycka! Ds.

Pps. Superman var på gått humör och var oförsiktig nog att springa rakt in i hörnet på en garderob i söndags. Pang. Aj. Jag trodde först han bara spelade när han låg på sängen och gnydde, men fattade snart att det verkligen gjorde ont...särskilt som såret blödde. Nej, det var inte djupt, men det gjorde antagligen sjuhelvetesont. Eftersom jag är kvinna med stor väska som innehåller sådantdär som karlar förväntar sig att kvinnormedstorväska-väskor ska innehålla (man måste ju leva upp till förväntningarna, ni vet) halade jag fram ett plåster och plåstrade om honom. Kände mig riktigt sjuksköterskisk ;) och han var så söt med ett plåster diagonalt över pannan. Tur att han är så tjockskallig, annars kanske det hade blivit värre skada än ett grunt jack. :)
Var bara tvungen att tillägga det. Klart slut! Dds.

Den Haag. Woensdag 30 November 2011

Goder afton mina små pepparkakshjärtan

Riktigt vad jag ska skriva vet jag inte. Det var ju ett tag sedan jag bluddrade på utan att ha någon "baktanke" med inlägget, menar jag. De flesta inlägg jag skriver kan jag ju gå och klura på ett tag innan de blir svart på vitt, men nu... Nä.

Få se, var slutade jag sist? Just det ja, vi skulle äta... så var det.

Nå, i måndags då. Supermannen gnällde sig upp ur sängen vid sextiden. Moder Jord vet hur han lyckades med det, för mycket sömn hade nog ingen av oss fått den natten vad jag kan minnas... Inte lätt för stackarn att sova med mig som far kring som en skållad råtta när jag sover eftersom jag drömmer som jag gör. Jag låg halvdöd kvar i sängen medan han gjorde sig iordning, vaknade till en sekund eller två när jag fick en hejdånugårjagtilljobbet-puss och däckade sedan igen. Vid tiotiden dyker han upp igen för att hämta något han glömt, pussar på mig igen och försvinner. Först vid elvatiden lyckas jag släpa mig upp ur sängen och face the day.

Finns egentligen inte så mycket spännande att säga om måndagen. Jag gjorde absolut inte det jag skulle (dvs. pluggade), utan läste istället vidare i Agnes and the Hitman och diskade och gjorde vanliga saker. När mannen äntligen kom hem från jobbet (Hallelujah!) dröjde det inte så länge förrän han däckade. Tro sjutton det... jag hade ju kunnat sova ikapp liiiite under dagen i alla fall.

Tisdagen på dagen var egentligen inte mer intressant än måndagen ska ni veta. Förutom att jag börjar vänja mig vid hur vansinnigt lyhört det är här, dvs. Får dock fortfarande en smärra hjärtattack varje gång grannarna är och far i sin ytterdörr... Det är värre än hemma hos mig. (Just nu låter det som om de har paaarty party på våningen ovanför här). Gasspisen gav mig ytterligare en hjärtattack när jag av misstag råkade komma åt den. Hatar den där förbaskade tingesten!
Igårkväll DOCK gjorde vi mer än satt här hemma och filosoferade över livet, universum och allting. Vid 18:30-snåret dök supermor upp och vi bilade iväg till Chinese Wok. Jag satt i framsätet bredvid henne och vi var inte så snälla emot pöjkastackarn i baksätet ;) Men roligt hade vi. Jag skrattade så jag kippade efter luft och nästan fick tårar i ögonen av munterhet.
Chinese Wok ligger inne i ett större shoppingcenter. Det verkar vara ett populärt ställe, men det var förhållandevis lugnt där igår måste jag säga. Maten var alldeles yyytmärkt! För att inte tala om sällskapet. Ibland deltog jag i konversationen, ibland bara satt jag och njöt av maten och av att lyssna på Superman och Supermor när de pratade holländska. Jag förstår för det mesta vad de pratar om, men lägger mig inte i. När jag deltar hoppar vi mellan engelska och holländska eftersom Supermors engelskakunskaper är lite ringrostiga, men jag hänger med då också :). Hon är fantastisk.

När vi kom hem ägnade vi oss åt en stunds tv-spelande (Gudars vad länge sedan det är jag spelade... och ägde ut någon så som jag gjorde igår!) innan vi drack lite te och sedan gick och lade oss. Herrn i huset var rätt trött igen (samt lite sur för att han förlorade så stort när vi spelade ;) ) och jag tyckte han förtjänade att få sova. Inte för att jag tror jag hade kunnat tvinga honom att vara uppe om jag så lagt is i sängen ;) Men i alla fall.

Denna dag som idag är har intet vettigt att förtälja. Jag har mest bara smitit från skolarbetet och läst Fast Women av Jennifer Crusie...fast jag inte borde. Fy mig! Natten till denna dag var komplett horribel för mig med dessa ändlösa mardrömsfighter... Men jag lever och andas. Mannen ligger och sover och jag sitter och när ondskefulla planer om att leta fram något ur frysen och placera på ett väldigt frysovänligt ställe på honom.... Men jag borde nog låta bli.

Äsch nu kan jag inte hitta på mer. Får väl ägna mig lite åt mina psykologiböcker innan jag knyter mig (om jag törs, dvs). Sköt om er, så hörs vi väl vad det lider.

Shass

Den Haag. Zondag 27 November 2011

När man aldrig har rest själv utanför Sveriges gränser känns det en aning skrämmande att kliva på ett tåg som oundvikligen kommer sätta en i den sitsen att man antingen måste välja att åka hem innan man nått Danmarksgränsen, eller får man morska upp sig, ta sig i kragen och resa. Jag var lite nervös när jag hoppade på tåget till Kastrup igår, men det gick så bra att det inte känns särskilt skrämmande såhär efteråt.

Det tar ungefär 3 timmar och 16 minuter att åka hemifrån mitt med tåget ner till Danmark. Eller ja, till Kastrup om vi ska vara petnoga. Jag halvsov en stor del av tiden, och frös, frös, frös. Resten av tiden läste jag Agnes and the Hitman av Jennifer Crusie (Uuunderbar bok!) och sms:ade så smått med mina nära och kära. Jag var en liten smula orolig att jag inte skulle ta mig av vid rätt station - högtalarljudet var inte det bästa gällande stationsutropet och jag var rädd att somna - men tågpersonalen var snälla och letade upp en kille som hjälpte mig av tåget och in på flygplatsen med all min packning. Tack så mycket, du okända man!
Inne på flygplatsen togs jag relativt omgående omhand av flygplatspersonalen som checkade in mitt bagage och hivade iväg mig till den tyyysta lilla del av stället där vi assistansberättigade får hålla hus. Där halvsomnade jag igen. ;) Vid det laget var jag trygg i min förvissning om att allt skulle gå bra och dessutom rätt stolt över att jag lyckats kommunicera med danskar utan att prata engelska. Det har aldrig gått förr, men nu gick det ganska bra. Till och med snubben som dök upp ungefär en timme före planet avgick och körde mig dit (!) på en sådandär konstig liten åksak som de mullrar runt med på flygplatsen lyckades jag kommunicera med, trots att han verkligen inte (som de andra) kunde tala danska åt svenskahållet. Vi satt på vår lilla åkmakapär och ondgjorde oss över kroppkakor och ostkaka med jordgubbssylt, vaniljsås OCH grädde. Hugaligen...

I alla fall. Jag kom på flygplanet som jag skulle och insåg när jag satt där i sätet att snaaart skulle jag vara framme! Framme hos min superman. Det var en rätt uppiggande tanke förstås, men å andra sidan gjorde den flygresan desto längre. Nånå, jag hade ju Agnes att sysselsätta mig med - något som jag verkligen inte klagar över. Underbara Crusie.

Superman och mor hans plockade upp mig när jag (efter att ha flirtat lite med flygplatsarbetarholländarna, åkt buss med dem, pratat om stoleken på flygplatser (INTE på någonting annat!) och hängt vid armen på en flygplatsarbetarholländska som hjälpte mig leta upp mitt bagage) dök upp i ankomsthallen. Jag förväntade mig att kanske skaka hand med hans mor, ifall hon ville det. Supermor chockade mig därför rätt mycket genom att först ta min hand, sedan krama mig och sedan pussa mig på kinderna och nästan på munnen. Det var ganska överväldigande måste jag säga :) Men glad blev jag. Tjattrande som små fiskmåsar struttade vi iväg ner till bilen och tuffade hemåt.

Och nu då? Tja, jag har inte så mycket mer spännande att förtälja. Inte för att ovanstående direkt skulle bli en Hollywoodfilm det heller. Supermor körde hem oss till Supermannahemmet och släppte av oss där. Sedan dess har vi mest pratat, ätit, sovit, pratat, ätit, sovit, duschat, pratat, sovit (eftersom jag hade ont i magen tidigare idag gick jag och lade mig och pang...däckad i 6 timmar) och nu ska vi äta igen. Därför måste jag härmed avsluta detta inlägg. Nu vet ni i alla fall att jag lever och har det bra (vilket var mitt egentliga syfte med det här inlägget). Allt väl på västfronten, så att säga. Sköt om er, så kanske jag plitar ner några rader snart igen. Kanske att jag till och med lägger lite energi på inlägget nästa gång och inte bara skriver rapport ;)

Stor kram till er alla underbara!
Shass

UPPDATERING 28/11 | Superman har världens otäckaste spis. Fick årets hjärtattack igår när han visade mig var alla saker står i skåpen här och jag av misstag råkade snäppa igång gas-reglaget till spisen. Hujedamig. Klamrade mig vettskrämd fast vid honom i flera minuter innan jag fattade att han stängt av den igen. Haha.

Tillbaka till Holland! Måndag: Och detta hände då...

Kära, kära bloggläsare,

Eftersom jag tror att ni är ganska mättna och belåtna vad det gäller Holland och min vistelse där nu tänkte jag bara försöka att helt kort skriva ner det jag tycker ni borde veta från måndagen, så att ni inte behöver tvivla på att jag faktiskt åkte hem till Sverige trots det underbara vvädret och tror att jag gifte mig med någon haschrökande främling på gatan eller så. Det gjorde jag nämligen inte. Att stanna pga. vädret var förstås ganska lockande, men inte nog för att jag skulle ta någon haschrökare. Fanns ju trevligare ämnen att satsa på i sådana fall, men tyvärr är de nog föga intresserade av mig.
Hur som helst - Here we go:

1. Vi struntade i tråkelitråkiga hotellfrukosten på måndagsmorgonen och knallade ut för att äta frukost på stan istället. Äntligen, äntligen, ÄNTLIGEN fick vi besöka vårt hett efterlängtade pannkaksställe! Old Dutch Pancake House (eller något sådant hette det) var ett mysigt, mycket hemtrevligt ställe med nötta bord och omaka stolar och när vi kom in möttes vi av en grå liten kissekatt också. Både Naia och jag var förtjusta. Förutom pannkakor serverade de omeletter m.m. men vi var mer pannkakssugna och hade en stunds beslutsångest gällande pannkakorna. De hade allt från vanliga pannkakor till sådana med fruktsallad eller glass eller... Det slutade med att hon beställde en med ananas och jag en med äpple, samt varsin mugg te. Vi blev både mätta och glada och hoppade ut igen vid gott mod för att gå en vända runt stan. Jag rekommenderar varmt Old Dutch Pancake House (eller hur det nu exakt hette). Minns tyvärr inte vilken gata det låg på.

2. Klart man måste få köpa liiite onödiga saker. Naia köpte sig två böcker av Terry Pratchett. Visserligen inte onödigt om man frågar mig - böcker är aldrig onödiga - men annars. Vi hamnade även i en skivbutik där vi köpte oss varsin Top 100 Musical Hits och Naia blev väldigt väldigt flirtad med av den mörkhyade expiditen. Jag skällde på henne efteråt för att hon inte flirtat tillbaka. :)

3. Minns ni att jag berättade om mjukisdjursbuitekn vi stötte på på torsdagskvällen? På fredagen hade vi snubblat över en dito fylld med till en hel del WWF-djur. Tyvärr råkade vi gå förbi den igen påväg tillbaka till hotellet och Naia lät mig inte gå därifrån förrän jag hade köpt någonting. Alla rävar och vargar ville följa med mig hem... och en varg lyckades. Naia var helnöjd. Jag muttrade mest, men intalar mig att det var i ett gott syfte. Det stödde väl WWF med ett par kronor i alla fall.........

4. Tidigare på dagen, efter pannkaksätandet, knallade vi runt och kikade här och där. Vi hamnade rätt vad det var i en trädgård där några katolska singelkvinnor som inte ville vara nunnor men ändå arbeta med välgörenhet tydligen hade hållit till under...något århundrade jag inte minns. Vackert ställe. :) Roligt att det fanns kvinnor som ville göra sådant utan att nödvändigtvis bli avhållsamma och guddyrkande.

5. Japp, vi kom på tåget, och vi kom till Schipol, och vi kom till Kastrup, och vi kom efter sjutton om och nitton men också på tåget hemåt. Där började det tråkiga verkliga livet igen, åtminstone för mig. Medan Naia satt och fnissade över sin Pratchett-bok satt jag och läste "En Guide Till Fantasy" av Steven Ekholm, som det var tanken att jag skulle ha till min uppsats i Svenska C. Det var inte särskilt roligt, och jag insåg att nu var det roliga över och allvaret och den sega vardagen påväg tillbaka igen. Ändå gick inte Hollandsgnistan att döda riktigt.

Äsch, nu orkar jag inte sitta och komma ihåg mer av vad vi hittade på. Jag tror nog ni fått nog av det i alla fall. Det har i alla fall jag. Hehe.

Ska jag sammanfatta resan så... Underbar är väl det enda jag kan säga. Det är en bra sammanfattning. Jag har fått utforska mina framtida studiemöjligheter litegrann, jag har fått se Within Temptation live igen, jag har tyvärr råkat få med mig en varg hem, jag har fått utforska tortyrens vinklar och vrår, och jag har fått umgås med lilla Naia i flera dagar, som jag annars knappt sett röken av sedan hon åkte till USA förra hösten. Dessutom har jag fått smak för iste med kolsyra och insett att brieost, ananas och honung inte alls är en så dum kombination på baguetter. Jag har fått solsken och värme mitt i oktober och det har på det hela taget varit en väldigt bra resa. Den gav mig ny energi till att ta tag i livet här hemma, och jag har inte pluggat så bra de senaste åren som jag gjort de här två veckorna sedan jag kom hem.
Det enda smolket i glädjebägaren är att jag inte fick träffa killarna i Cloudmachine. Naia tyckte det kändes för otäckt att resa runt i Holland så sent på kvällen som det skulle bli om vi åkte och såg dem, så det blev inget av. Lite sorgligt, eftersom vokalisten Ruud Houweling själv frågat mig om jag skulle komma, men jag får helt enkelt ta det någon annan gång. Bedriver redan snällasnällavikanvälåkadit-kampanj mot far min för att få åka och se Symphony X (som han också gillar) i Holland i mars nästa år, så har jag tur kan vi ju gå och se/träffa Cloudmachine då. :)

Tack för att ni läst, ni som gjort det. Nu ska ni få slippa läsa om Holland ett tag. Jag hoppas det inte varit en alltför oangenäm upplevelse. Om så varit så lovar jag att försöka bättra mig.

Yours truly,
S. S.


Ps: Jag har nog aldrig fått ihop såhär många inlägg på en och samma månad förut...

Tillbaka till Holland! Söndag: Within Temptation Fanclub Day 2010 - DE WAARDSE TEMPEL, Heerhugowaard 2010-10-10

Nänä. Inte fick jag sova tills klockan ringde inte. Rastlös och orolig vaknade jag alldeles för tidigt och låg och lyssnade på Naias snusande ett tag innan jag drog till mig Liftarens Guide Till Galaxen och fortsatte läsa i den. Men det kröp i kroppen och efter en timme gick jag upp i alla fall och började klä på mig. Vandrade omkring i mitt oroade tillstånd och grubblade ända tills vi var tillbaka på Amsterdam Centraal och hade köpt biljetter till Alkmaar. Då började det släppa litegrann. På tåget fick jag till och med ro nog att skriva vykort till min aromaterapeut, som ivrigt förordat att jag skulle göra det just 101010, samt göra något viktigt och minnesvärt samma dag. Så jag hörde och lydde och skrev vykort...OCH gjorde något minnesvärt.

Så, vad skulle vi hitta på i Alkmaar denna dag då? Jo, vi skulle ta oss med buss till Heerhugowaard och där uppsöka De Waardse Tempel för att tillbringa eftermiddagen där tillsammans med en massa Within Temptation-fans. Naia är ju inte ett fan direkt, men jag är och har varit med i The Silent Force Fanclub sedan 2005, samma år som den startades. I år firade Fancluben 10 år och jag hade bestämt att jag skulle ta mig till Fanclub Day nu en gång för alla, efter att ha klantat bort det 06, missat det 07, inte försökt 08 och av ganska naturliga skäl inte var där 09 heller, eftersom bandet hade sabbatsår och var upptagna på olika håll och det därför inte blev någon Fanclub Day 2009.

Efter visst krångel och stalkande av andra fans hittade vi fram till De Waardse Tempel. Lite osäkert ställde vi oss i kö till insläppet. Jag hade reserverat biljetter i förväg, eftersom jag inte riktigt lurat ut alla kreditkortens finesser än, men var inte säker på om vi biljettreservatörer skulle gå in någon annanstans än de andra eller ej. Det löste sig emellertid och vi kom in!
Nästan genast sökte vi efter merchandise, eftersom jag ville se om de hade några bandpryttlar jag inte redan har. De hade en långärmade tröja jag skulle kunnat tänka mig, men den fanns enbart i storlek L, och även om övre delen av min överkropp är *host* något *host, host* större än 10-åringars är jag inte riktigt L-size. Istället köpte jag 10 lotter för lotteriet senare och sedan var det bara att vänta.

Det hela började med att fanclubens ordförande stod och språkade en stund. Jag blev förbannad eftersom han VISSTE att ca 40 % av de närvarande var från övriga Europa och USA, och ÄNDÅ pratar han bara holländska, och fortsätter respektlöst nog med det de andra gånger han öppnar truten också. Men snart dyker bandets otroligt charmige ex-ex-trummis, Ivar de Graaf, tog över. Han var underhållande, charmig och livlig och fick hela publiken med sig i vad han än tog sig för. Först körde han Quiz med de 6 bandmedlemmarna, vilka agerade lagkaptener för varsitt lag bestående av dem själva + 2 fans. Därefter var det paus, följt av Femke's Flashback - Ett ihopkok av bilder och videoklipp som tog upp vad bandet och fancluben haft för sig sedan fancluben startades 2005. Sedan var det åter två rundor Quiz och därefter dragning i lotteriet. Jag vann givetvis ingenting (det gör jag aldrig) men herr de Graaf och hans assistent ur bandet, Martijn (keyboards) var så underhållande under hela tiden att det inte spelade så stor roll. För att skona era stackars läsande ögon ska jag inte citera dem, för då lär det här inlägget fortsätta in i evigheten.

Efter flera timmars tämligen trevligt betraktande av vad som hände på scen, samt monstruöst mycket dator- och teknikkrångel för de stackarna var det ÄNTLIGEN dags för bandet att spela. Men aj, där krånglade tekniken igen. De var av okänd anledning sena ut redan från början, och när de väl börjar spela så - poff! - dör ljudet. Ännu en god stunds väntan följer innan de dyker upp på scen igen. Då rockar de häcken av sig! Och oss. De drog igenom låtar från alla de tre senaste skivorna och spelade givetvis de flesta av sina mest populära låtar (som t ex. Memories, Stand My Ground, Mother Earth och Ice Queen, samt låten som fanclubmedlemmarna röstat fram att få höra: Jane Doe. Sharons sång var helt perfekt genom hela spelningen, men hon var ovanligt virrig gällande texterna och sjöng fel ovanligt många gånger. Det gjorde inte så mycket - sådant händer - men när till och med Naia (som inte är ett vidare stort fan) märker det säger det ju en del. Annars var det underbart! Men jag kan förstå om de inte jublar över att ha De Waardse Tempel först ut på turnéschemat nästa år med allt det krångel som var där.

Åh, ja, just det! Precis efter att respektlösaordförandenirödskjortasompratadedutchonly hade stått och gnatat i början dök Robert Westerholt, Sharons man och ena gitarristen i bandet, upp på scen. Han förklarade att de mystiska hörselskyddliknande mojänger som hängde vid ena väggen och som Naia och jag funderat över tidigare var hörlurar i vilka man kunde höra samplar av låtar från den kommande skivan. Så fort det blev paus efter första quiz-rundan släpade jag med mig Naia dit för att lyssna. Och... oj, säger jag bara! Det nya materialet skiljer sig ganska markant från de senaste skivorna. Jag skrattade, log och höjde på ögonbrynen om vartannat medan jag lyssnade till nya, underliga gitarrriff och solon, en lång "faster and faster and faster and faster and faster and faster and faster"-radda från Sharon, refränger som lät mer kommersiellt gångbara än en del annat och andra stycken som absolut inte lät kommerciellt gångbara. Förundrad och förväntansfull inför nya skivan lämnade jag tillbaka hörlurarna och försökte förklara för Naia vad jag känt, tyckt och tänkt, men det var svårt. Vi/Ni/alla får se när nya skivan kommer, helt enkelt. Men jag gillade!

För att ta en riskförattblilång historia kort lämnade vi, en timme senare än angivet i programmet, De Waardse Tempel och återvände till Alkmaar. Jag hade så ont i mina fötter efter (då) 10 timmar i högklackat att jag trodde de skulle brinna upp. Hungriga och törstiga käkade vi i brist på annat på Burger King (där Naia såg resans första skjortavslitarämne!) och lyckades sedan hitta ett tåg tillbaka till Amsterdam. På värkande fötter stapplade jag vid hennes sida tillbaka till hotellet och dök i säng efter en fullt tillfreddställande (nästan i alla fall (särskilt med tanke på ordförandens respektlösa dutch-only-pratande)) eftermiddag. Vid det laget hade jag haft mina 8cm-klackskor i 12 timmar och det kändes som om fötterna skulle trilla av. Men annars så! Naia hade fått några väldigt, väldigt bra bilder på bandet under konserten (den enda som 100 %:igt vägrade att fastna på bild var basisten Jeroen) och jag var uppfylld av intryck och mycket trött. Men eftersom vi beslutat att strunta i hotellfrukosten på måndagsmorgonen kunde jag ju i alla fall somna i vetskapen om att vi skulle få sovmorgon.

Det enda jag ångrar med den här dagen är att jag inte anmälde mig till quizet. Jag hade flera enligt mig mycket goda skäl till att låta bli, men när vi stod och såg på round 2 kände jag ändå viss ånger. Round 2 bestod nämligen av en sing along-runda. Lagen fick i tur och ordning höra låtar av bandet, och när musiken stoppades skulle det fan eller den lagledare som råkade få Ivars mikrofon uppstucken under näsan fortsätta sjunga där Sharon slutade. Det var mycket underhållande att se på! Det var inte ofta de sjöng rätt, kan jag ju avslöja, och herr de Graaf gav oss i publiken sin uppskattning flera gånger när han tyckte vi sjöng bättre än de på scenen. Och ni ska veta att min mor skällde mycket på mig när jag kom hem och berättade om det hela och att jag inte anmält mig. "Nästa år tänker jag TVINGA DIG att anmäla dig och TVINGA DIG att åka dit!!!". Oj, oj, oj... Förlåt mor. Jag ångrar mig också. lite. Lite. Ska bli roligt att se om du gör verklighet av det där hotet nästa år.
To be continued... (kort nästa gång, om ni har tur...)

Tillbaka till Holland! Lördag: Utrecht och Häegen-dazs

Sovmorgon! Äntligen! Naia och jag tyckte båda det var skönt att få sova lite längre den här morgonen. Vi kom inte ner till frukosten förrän omkring halv-10-snåret. Vi hade inte bråttom. Vi skulle inte träffa flickorna i Utrecht förrän klockan 14.
Vi åt frukost i lugn och ro och gick sedan upp på rummet. Utan att göra oss någon brådska drog vi på avfärden ännu 1,5 timme innan vi gav oss ut i det ljuvliga solskenet. Och ljuvligt solsken vill jag lova att det var! Vi njöt i fulla drag medan vi strosade genom staden, genom en loppmarknad full med alla möjliga pryttlar - allt från cyklar till pälsmössor och brudklänningar. Naia försökte ta samma bild från bron in mot stan som kvällen före, men fick motsol och ingen bra bild.

Väl på stationen ungefär 1 h 45 minuter senare fixade vi även denna dag biljetter till Utrecht. Eftersom det var några minuter till tåget skulle gå köpte vi oss varsin flaska Lipton Ice-tea. Jag var först att öppna min.
Jag: Men... vad är det här? Det är ju kolsyra i den?
Naia: Va?
Jag: Ja! Det är... konstigt. Smaka?
Naia: Det... är ju kolsyra. Hm, underligt.

Det var konstigt. Först kunde jag inte bestämma mig för vad jag tyckte om det, men när jag druckit lite vande jag mig snabbt och tyckte det var riktigt gott.
Vi kom, safe and sound, fram till Utrecht och efter en del runtirrande och letande på stationen stötte vi ihop med flickorna vi skulle möta. Brittiska Libby och israeliska Tali var två mycket muntra flickor som båda studerar vid Utrechts universitet. Glatt samspråkande om allt möjligt, från vad vi gjorde i Holland nu till vad jag vill göra i Holland sedan letade vi upp ett kafé där vi beslöt att intaga lite föda. Där hittade vi dagens andra konstiga grej. På rekommendation av Tali åt Naia och jag (håll i er nu!) baguetter med brieost, ananas och honung (+ varsitt glas bubbligt iste, igen!). Ja, det låter ganska läskigt faktiskt, men Moder, det var gott!

Medan vi åt pratade vi om studier i Holland. De frågade mig vad jag vill studera där och varför. Jag sade att holländska vill jag givetvis läsa, annars vet jag inte riktigt än. Jag känner bara att efter jag avslutat mina studier här behöver jag göra något helt annat, något jag själv vill. Eventuellt tänker jag försöka söka till en musikutbildning av ett eller annat slag. Time will tell, just nu vet jag inte riktigt. Ändå är det bra att veta vad man bör vidta för åtgärder och vad och hur man bör planera innan man ger sig ut i stora vida världen.

Efter lunch gick vi ut på stan. Vips hade vi hamnat på Australian - ett glassställe - där vi alla fyra hade oss varsin glass. Vi babblade non-stop och hade riktigt roligt! Naia fick sig efter det också ett stativ inköpt till sin kamera för att kunna ta bättre bilder, och solen var alldeles alldeles underbar. Det ni, att gå runt i omkring 20 grader och sol mitt i oktober! Nu fattar jag äntligen varför snön kom som en sådan chock för holländarna i vintras.

Efter allt detta pratande och runtvandrande i trevliga, cykelfyllda Utrecht sade vi hejdå till flickorna på stationen och jagade iväg till vårat tåg - jag med löfte om att ge dem adressen till min MySpace så fort jag kom hem till Sverige igen. De hade nämligen bedrivit tjatkampanj senaste timmen för att jag skulle sjunga för dem, vilket jag vägrat göra.

Naia och jag återkom till Amsterdam. Först klurade vi på om vi skulle leta upp någonstans att äta, men varken hon eller jag var särskilt hungrig, så vi slog den tanken ur hågen och beslöt att bara njuta av kvällssolen och traska runt lite på gatorna och se på stan. Det gjorde vi också. Vi strövade bland butikerna, på mindre, folktomma gator, vid kanalerna, förbi kyrkorna och bara pratade och njöt. Men rätt vad det var hamnade vi på Flowewrmarket igen och poff! Liksom magnetiskt drog Häegen-dasz-baren oss till sig.
Hur många gångers upprepning krävs det för att något ska bli en tradition? Nu har vi hamnat på det här stället både i London och i Amsterdam. Kan man kalla det tradition då?
Vi slog oss ned vid ett bord och tjatade till oss en meny på engelska. Vår servitör var lätt asiatisk till utseendet och var mycket vänlig och söt. Efter att vi bestämt vad vi ville ha kom han och tog upp beställningen. Naia tog någon glassvariant och jag, som tyckte jag fått nog av glass för den här dagen, tog en vit-choklad-och-hallon-muffins och en kopp varm choklad. Tarek (som Naia uppkallade servitören efter sin egen, mycket söte eventuellt-to-be-min-huvudkaraktärs-karl, halvalv-karaktär ("Ja, men... det är något med hans ögon som får mig att tänka på Tarek.")) återkom snart igen för att fråga mig en gång till vad jag ville ha. Sedan dök en kvinna upp med vår beställning och vi njöt.

När vi tryckt i oss alltsammans och var mätta och glada ville vi betala. Åter igen tar det tid. Men det gör inte så mycket, för vi är så tramsiga att vi inte tänker så mycket på det. Naia sitter och säger: "Men Tarek, kooom dååå!" hela tiden och får mig att skratta. Tokiga kvinna.

På väg tillbaka till Falcon Plaza tänker vi att det kanske är dumt att inte ha ätit någon vettig middag, utan bara sötsaker. Vi slinker in på en supermarket och köper kex, utifallatt vi skulle bli utsvultna helt hux-flux, och skuttar sedan tillbaka till vårt rum, dricker mer Celestial Seasonings-te och tittar på Animal Planet i några timmar. Naia lägger sig sedan och läser en stund medan jag tar en dusch (och bittert får erfara hur ont det gör att få skållhett vatten i håret...). Stod länge, länge, länge och tänkte på Steve och kände tyngden i hjärtat igen. Grubblade och övervägde, funderade på att skriva någonting till Gotthard Fanclub, funderade på att - liksom Jorn gjorde till Dio skriva en låt om/till Steve, eftersom han betytt mycket för min sång och delar av mitt liv. Önskade djupt och innerligt att jag haft möjligheten att spela in.
Tog mig med bortsvedd skalp ut ur duschen igen och kröp i säng. Började bli spänd inför söndagens påhitt, särskilt som de givetvis fått för sig att de ska ha något järnvägstest-elände för sig den dagen så alla tågtider är förändrade, men lyckades ändå somna. Väcktes några gånger under natten av att Naia hostade som en galning, men somnade tack och lov om...tills 06:30-snåret, då jag vaknade och omöjligen kunde komma till ro igen.


To be continued...

Tillbaka till Holland! Fredag: Zeist, tortyr och italiensk mat

Att ta sig upp klockan 7 är inte det lättaste när man inte sovit tillräckligt de senaste nätterna. Det är väl inte precis vad man vill göra när man är ute och reser heller. Måsten är ju aldrig roliga. Eller aldrig ska jag väl inte säga, men ofta. Nåja, hur som helst. Vi tog oss, trötta och zombie-aktiga, upp ur sängarna. Naia ramlade in i duschen medan jag försökte vakna. När hon kom ut igen varnade hon för den plötsliga och ganska otrevliga temperaturväxling den då och då fick för sig att prestera - från varmt till iskallt. Nå, det kunde jag väl leva med, tyckte jag. Vad jag inte väntade mig var att den kunde slå runt på andra hållet också och bli skållhet. Och då menar jag verkligen SKÅLLHET!
Så, efter att jag skållat färdigt mig och klätt mig slank vi ned till frukosten. Efter visst dividerande med receptionist som försökte kräva av oss 5 euro mer vardera än gårdagens receptionist sagt att vi behövde betala för frukosten inmundigade vi mackor och yoghurt, gick upp och borstade tänderna och begav oss sedan mot tågstationen.

Efter omkring 30 minuters tuffande landade vi slutligen i Utrecht. Förvånade insåg vi att Utrechts tågstation inte enbart är en tågstation, utan också verkar vara stadens stora galleria. Där fanns määängder av affärer av alla de slag, samt matställen m.m. Vi hade emellertid inte tid att utforska denna plats något vidare, eftersom vi behövde hitta rätt buss för att ta oss mot Zeist. Efter runtirrande på busstationen lyckades vi slutligen hitta rätt hållplats. Medan vi stod där och väntade körde buss 999 runt oss tre varv. Vi började undra om busschauffören var påtänd eller vad det var frågan om, men troligtvis var det bussar som var ur trafik som fick nummer 999. Säkert vet vi dock inte. Hur som, vi kom på rätt buss och tuffade vidare mot Zeist.

Zeist är en liten idyllisk plats. Ett rätt vackert ställe, faktiskt. Och lugnt. Både Naia och jag var dock överens om att det visserligen var lugnt och fridfullt där, men att man förmodligen skulle bli driven till vansinne om man bodde där jämt. Åtminstone om man tillbringade 365 dagar om året där. Jag är ganska övertygad om att det inte är en plats där det händer särskilt mycket.
Nå, om Zeist ska jag inte säga mycket. Vi var där för att undersöka mina möjligheter att studera i Holland efter avslutadde studier här. Det var allt. Det gick sådär. Kvinnan, Jenke, som blivit satt på att svara på mina frågor var visserligen trevlig och tillmötesgående, men ingav inte mycket hopp. Så det var med blandade känslor Naia och jag lämnade Zeist efter en mycket knapp (men billig) lunch i matsalen.

På väg tillbaka mot tåget fick Naia syn på det. Cykelstället! Vi hade sett minst lika många cyklar i Utrecht som i Amsterdam, och en del i Zeist också. Men nu såg vi cykelstället med stort C. Det var nämligen inte ett vanligt cykelställ, utan ett tvåvåningsställ. Vi hade aldrig sett något liknande och Naia var mycket fascinerad. Det var till och med så hon ville springa och fotografera det, men det fick vi inte tillfälle till. Inte den dagen i alla fall. Men vi fortsatte fascineras av tvåvåningscykelställ-fenomenet, betal- och gratis-cykelparkeringarna och allt annat cykelrelaterat vi stötte på. Som skrivet i förra inlägget är ju Holland ledande inom cykling i Europa, och det är då sannerligen ingen underdrift.

När vi var påväg för att skaffa något litet ätbart (vilket råkade bli pommes frites) eftersom lunchen i Zeist varit ganska knapp ringde min telefon. Holländskt nummer. Jag svarade. Det var Libby - en av de två studenter vi skulle möta dagen därpå. Hon lät snäll och glad och undrade hur vi hade det och var vi skulle ses. Vi bestämde att höras av på lördagen. Naia och jag införskaffade pommes och skuttade sedan på ett tåg tillbaka till Amsterdam.

Ett apotek! Modern välsigna Amsterdams tågstation! Inte lätt att hitta i Amsterdam, så när man snavar över det man letar efter på tågstationen klagar man inte. Naia hade dragits med hosta i ett par dagar, så vi knallade in för att se efter om de hade något i hostmedicinväg. Vi fastnade framför en hylla med te. Efter mycket dividerande fastnade vi för en Celestial Seasonings-collection med bärsmaker. Naia lyckades även prata till sig en hostmedicin för torr, kliande hosta, och vi studsade tillbaka ut på Amsterdams gator.
Plötsligt hände det. Vi snubblade över en annons för ett tortyrmuseum. Vaaad! Ja, tortyrmuseum. Båda blev mycket intresserade. "Va?", tänker ni kanske nu, "är de gaaalna, flikkera?"...och det kanske vi är. Men vårt skrivande behöver sådana inslag ibland.
Uppfyllda av nyfikenhet traskade vi därför iväg från stationen, förbi Madam Tussauds (varför vi inte kollade in Amsterdams version av detta förträffliga ställe vet jag inte riktigt) och Nieuwkerk, smet förbi utkanterna av Redlight district och hamnade på Flower Market. Där finns det blommor vill jag lova! Många och långa, små och stora, träd och snittblommor, tulpaner och orkidéer. You name it. Ganska fascinerande syn faktiskt. Vi båda gick och föreställer oss ett 1700-talets Amsterdam med blomförsäljare längs den här gatan. Hur många sådana det fanns där under 1700-talet vet vi förstås inte, men låtsas duger ju. Vi passerade dessutom förbi en hel del intressanta butiker (en med enbart julsaker, en med porslin, lite matställen osv). Då fick vi syn på ett pannkaksställe som intresserar oss båda tämligen mycket. Vi klurade på om vi skulle äta där sedan medan vi letade vidare efter Torture Museum...hittade det inte, trasslar oss vidare och snubblade över det rätt vad det var. 7,50€ vardera, och vi släpps in!

Tortyr, mina kära vänner, är en intressant....konst. Åtminstone om man får tro den spanska inkvisitionen som gjorde tortyren till just en konstform. Jag är väl inte riktigt en av anhängarna till denna åsikt. Medan vi vandrade förbi Stocken (visst heter den väl så, den där skamstraff-stocken man fick sitta fast i på kyrkbacken?), the spanish horse, den gamla hederliga sträckbänken, tumskruvar, Judas' Cradle (Judasstol/Judasvagga) och en hel uppsjö andra tortyrredskap kunde jag inte låta bli att i mitt stilla sinne förfäras över vad människorna kan hitta på för att skada varandra. Det är ganska hemskt egentligen, är det inte? Samtidigt var det ju intressant att se hur saker som Järnjungfrun (The Iron Maiden) och giljotinen och alla de andra tortyr/avrättningsredskapen fungerade och se dem på nära håll. Där fanns en hel mängd tortyrredskap som var för kvinnor enbart t ex. Mycket djävulsutdrivning-ur-häxor-prylar, men givetvis även annat. Många av tortyrredskapen fanns där "personligen", emedan andra bara fanns beskrivna i skrift och bild. Det var absolut värt 7,50€. Men jag förnekar inte att ett visst mått av obehag krälade över ryggen på mig under större delen av besöket, särskilt när vi kom fram till informationen om galgen. Där fanns det till min stora lättnad (och faktiskt förvåning över denna plötsliga lättnad) ingen fysisk galge att se. Hur som helst rekommenderar jag verkligen alla som är intresserade av hur sådanthär fungerar och ser ut att gå dit.

Något äta blev det inte när vi kom ut från tortyrmuseet. Jag var alldeles för trött. Därför struntade vi i pannkakorna och gick tillbaka till hotellet för att vila ett tag och gå ut och äta sedan. Oturligt nog hade pannkaksstället stängt när vi väl kvicknade till 1,5 timme senare, så vi fick leta upp något annat istället. Vi hamnade på en italiensk restaurang. Tyvärr var maten där inte lika god som på den vi bevistade i England, men man kan väl inte få allt, antar jag.

Efter lååång, lång väntan på notan...
Naia: Men jag har ju visat att vi vill betala. Varför kommer han inte?
Jag: Han kanske gick vilse.
Naia: Jag får väl sitta här och knacka med kreditkortet i bordet då. Det om något är ju en tydlig hint om att vi vill betala.
Tiden går. Kyparen dyker inte upp. Naia viftar åt en annan kypare att vi vill betala. Han försvinner.
Naia: Men!
Jag: Naia, han kanske missuppfattade dig. Han kanske tror att ditt knackande med kreditkortet betyder att du vill träffa honom på tu man hand i en städskrubb...så han gick och satte sig där och väntar på dig.
Naia: Ja men den andra då?
Jag: Han tror väl det han med. De kanske också är rödhåriga-kvinnor-fetischister som..ja du vet...
Naia: Så synd för dem.
Jag: Var inte så hård. De kan väl inte hjälpa det. Hm, jag kanske skulle sitta och knacka med kreditkortet i bordet jag också?
Naia: Nu har jag vinkat på den tredje... Ah, men här kommer han ju...äntligen..

Då hade vi väntat längelängelänge. Men vi mördade honom i alla fall inte ;)
Vi betalade snällt och lämnade italienska restaurangen, där de börjat titta på fotboll och därför förde ett sjuhelsikes liv. Vi strosade tillbaka mot vårt hotell och fastnade en stund på en av broarna, där Naia ville ta häftiga nattbilder in mot staden med sin kamera. Men till slut kom vi tillbaka till hotellet i alla fall, där vi drack körsbärste och tittade på TV ett tag, lyckligt medvetna om att vi inte skulle behöva stiga upp lika tidigt på lördagen. Och jag drömde inga mardrömmar om tortyrredskap...faktiskt.


To be continued...

Tillbaka till Holland! Torsdag: Resdag

Efter månader av förberedelser och, ska erkännas, så mycket krångel och ovisshet att jag gått runt med orosknutar i magen obehagligt och onödigt länge, var allting äntligen klart. Jag skulle ta mig iväg till Holland en andra gång i år! Men in i det sista höll sig knutarna kvar och skavde. Inte förrän jag kommit på tåget tillsammans med underbara Naia, som efter sjutton om och nitton men gått med på att följa med, började det släppa. Natten hade varit ett halvvaket, halvfrysande helvete och morgonen ett häktiskt stressat kaos (trots att vi inte ens behövde stressa, men jag var för orolig för att kunna låta bli), så inte förrän vi hade ordnat tågbiljetter och kommit på plats kunde, vågade jag lugna ner mig lite. Trots att den underligt djupgående sorgen över Steve Lee tyngde ner hjärtat i mitt bröst försökte jag ändå vara vid gott mod. Jag skulle ju tillbaka till Holland för Moderns skull!

För att ta en lång och tråkig historia kort så kom vi fram hela och rena till Kastrup med väskor och allt. Med Naia, som är van att resa, är det aldrig några problem att hitta dit man ska på flygplatser, så vi hivade helt enkelt iväg våra väskor och knallade till säkerhetskontrollen. och gissa vem som pep där då? Jodå, det gjorde jag det. Och gissa om jag blev viciterad av en MAN och inte en kvinna? Jajjamensan. Det är ju klart att det ska hända mig. Naia muttrade något efteråt om att de inte får göra så, att det ska vara en kvinna som viciterar kvinnor för att det inte på minsta vis ska kunna tolkas som sexuella trakasserier, men jag brydde mig inte. Han var ju inte otäck, bara proffessionell.
Eftersom karln mot all förmodan släppte igenom mig med bombbälte, k-pistar, mjältbrandspulver och allt... Nej men vad säger jag? Det var faktiskt inget sådant som fick mig att pipa. Det var mitt bältesspänne - ovalt med en morrande varg i relief. Nå, hur som helst - Eftersom karln släppte igenom oss i god ordning roade vi oss med att traska runt bland butikerna innanför säkerhetskontrollen. Vi kikade på leksaker (mycket djur), sniffade på parfymer och kunde inte låta bli att titta i alla fall liiite på barnkläder. Naia ska nämligen bli moster i november, så det är ju nästan oundvikligt att hamna bland sådana saker!

Väl på planet somnade båda två. Pang. Jag hade varit vaken (eller mer eller mindre vaken, snarare) i närmare 36 timmar vid det laget och var ganska trött. Men underligt nog kom vi till Holland i alla fall...hur nu det gick till. Vi fick även vårt bagage och lyckades fascinerande nog köpa tågbiljetter också. Tåget behagade bli hittat och även om vi fick stå hela vägen till Amsterdam (2 stationer, tog ungefär 20 minuter) så kom vi ju i alla fall med det. Tur att det inte krävs att man har sittplats...

Amsterdam. Jag gillar Amsterdam. Det har jag redan talat om för er en gång i år. Jag gillar inte haschet, cannabisen och dylika produkter, och jag är inte särskilt förtjust i Redlight Districts existens, även om jag förlikat mig med att det finns. Men i övrigt gillar jag Amsterdam. För stor stad att bo i, men bortset från det.
När vi klev ut från tågstationen blev vi nästan omgående nästan (nåja, inte ens riktigt nästan, men vi låtsas det) överkörda av en spårvagn. De var något jag uppenbarligen helt missade när jag var där med min syster i våras. Har inget minne av några spårvagnar i alla fall. Naia och jag, däremot, såg och blev nästan-överkörda av en hel del. Och cyklar. Goda Moder Jord var där var cyklar!

"Nederländerna är ledande i västvärlden på cykling. Knappt varannan resa görs med bil, medan drygt var fjärde görs med cykel och var femte till fots."
Källa: Wikipedia

Tro mig, det är sant. Där var så vansinnigt mycket cyklar så vi trodde nästan inte våra ögon. På väg till hotellet (till vilket vi, som nyttiga miljötänkande människor....ehum) gick, blev vi omkörda, nästan-påkörda och kringkörda av cyklar. Cykelställ kryllade det av. Och cykelparkeringar...fast dem tar jag mer om i fredagsinlägget.

Vårt hotell, Falcon Plaza var ett ställe som absolut var beboerligt. Jämfört med hotellet vi bodde på när vi var i England var det ett verkligt lyxhotell. Första rummet vi hade i England beskrev jag på följande vis:

"(...) Ganska snart hittar vi dit vi ska och kliver in på Edward House Hotel, där vi möts av en indier-receptionist som ger oss nyckeln och det där, ni vet. Vi släpar oss iväg till rummet...
...Och blir rökförgiftade och dör när vi öppnar dörren! Den, eller de, som bodde i det där rummet innan oss kedjerökte femtio paket i minuten, jag lovar! Kolsvarta djävla giftpinnar utan filter, måste det varit, särskilt tillverkade för att lukten de avgav verkligen skulle bli rejält inpyrd i väggar, heltäckningsmatta, gardiner och sängar. Och rummet var sunkigt i övrigt också, det var inte bara rökstanken som låg som en stickig djävla filt i halsen och sved och var äcklig. Dessutom var det sprickor i putsen i taket och fuktfläckar och mögel och vidrigheter här och där. Naia upptäckte en gigantisk megasuperstor spindel i ett hörn också. Tåget dånade förbi utanför och lät ungefär som en halv armé metallskodda elefanthanar under parningstid, steppande över ett kakelgolv iförda hulakjolar och allihop bankande på pukor i abnormt grotesk storlek. Sängarna var dock okej... så vitt vi märkte. Men egen toa hade vi inte, ej heller egen dusch, dock (bör tilläggas) ett eget litet handfat. Så exklusivt, tänker ni nu, men det kan jag tala om att det var det inte alls. Tekokaren vi hade var skräp också. Isch!"

Falcon Plazas rum var inte alls så illa. Toaletten luktade väl inte som Edens lustgård direkt, men det var i alla fall en egen toalett med dusch och handfat, rena handdukar och tvålar och schampo. Vi hade en fungerande vattenkokare också, samt te och kaffe och creamers. Vi hade helt OK sängar med två GIGANTISKA kuddar vardera + prydnadskudde, och det var städat och tämligen fräscht. Hela hotellet var tämligen fräscht. Utsikten var väl inte någon överväldigande skön sådan - vårt fönster vette ut mot grannhotellet...haha - Men å andra sidan var vi ju inte där för att titta på utsikten från vårt hotellrum. Och inte ens en endaste liten mini-elefanttjur dansade runt utanför. Det ni!
Vi installerade oss lite halvt om halvt, men undvek att lägga oss att vila eftersom vi var rädda att somna och inte vakna igen förrän mitt i natta, och på så vis omintetgöra chanserna att inmundiga föda. Därför begav vi oss ut på Amsterdams gator för att hitta någonstans att äta.

Naia: Jag är sugen på chips.
Jag: Va?
Naia: Jag vill alltid ha chips när jag reser.
Jag: Jaså?
Naia: Ja. Jag tror det har något att göra med att kroppen vill ha mer salt när man reser till varma länder. Nu vill jag alltid ha chips när jag reser utomlands, även om det inte är till något varmt ställe. Ah, titta. Här har de chips!

Hotellet hade vänligheten att ha chips-och-annat-onyttigt-automat på nedervåningen. För att inte stackars lilla Naia skulle behöva lida (det vore ju inget vidare) köpte hon sig en liten påse och erbjöd även mig några chips medan vi traskade iväg. Det var nog bra, eftersom det var så många timmar sedan förra matintaget att jag började snudda vid sålågtblodsockerattjagmårillaochintekommerviljaäta-status.
i har inte gått långt förrän vi av en ren slump snubblar över en affär där de säljer mjukisdjur. Och vilka mjukisdjur sedan! De flesta var riktigt välgjorda och fina djur av alla de slag, allt ifrån bältdjur till harar, wombatar till vargar och rävar. Ja, ni hörde rätt. Jag led hela tiden! Alla rävarna och vargarna sade att de ville följa med mig hem. Det fick de inte. Tack och lov drog vi därifrån efter en kvart ungefär, trots att jag hade kunnat bosätta mig där bland alla mjuka, luddiga, lurviga, underbara, söta små djur.
Och var hamnar vi sedan? Jo, givetvis råkar vi traska in i Red light district. Det märker vi egentligen inte förrän Naia tittar upp och utbrister: "Jaha, och nu såg jag en naken kvinna i ett fönster, så nu borde vi vara i Red light district". Egentligen borde väl den övervägande manliga befolkningen runtomkring oss på gatorna varit en hint också, men vi var så inne i vårt samtal (vad det nu handlade om, jag minns inte), så det lade vi inte märke till. Hastigt ökar vi dock på stegen för att leta oss ut ur detta otuktsneste, samtidigt som vi letar efter någonstans att äta. Kina... Kina... kinamat överallt! Jag vägrar äta kinamat, eftersom jag i regel tycker thai är godare, och vi söker därför vidare. Som de otursförföljda typer vi är (eller rättare: eftersom stackars Naia råkade vara följeslagare till otursförföljda mig) tar det en låång låång stund innan vi hittar någonstans att äta. Då har vi traskat förbi diverse krogar och andra folkbemängda platser, men inte hittat något vi velat prova. Slutligen hamnar vi dock på en indisk restaurang med inte alltför hemsk mat till inte alltför hemska priser. Sanningen att säga var det riktigt gott...fast jag somnade nästan medan vi väntade på maten. Så trött! Under tiden vi åt hade vi långa, tämligen djupgående diskussioner om det våra författartankar för närvarande behandlar. Bra, väldigt bra. Naia is the inspiration.

Tyvärr var vi väldigt trötta, som nämnt ovan, så efter att vi ätit betalade vi snällt och lydigt för oss, och styrde sedan stegen tillbaka mot hotellet. Såhär på torsdagskvällen tycktes Amsterdam, trots att det är en storstad, tämligen lugnt, och vi var inte särskilt oroliga att bli överfallna eller kidnappade eller ens hälsade på. Vi kom också tillbaka i god ordning och trillade ner i våra sängar ganska omgående. Vi lyckades hålla oss vakna en stund med mer skrivar-relaterade samtal, men snart slocknade båda av pur utmattning.


To be continued...

Holland - Amsterdam och saknad

Torsdagen började lite sävligt. Vi masade oss upp vid åttasnåret och åt frukost, återvände sedan till rummet och datoriserade oss ett tag. Onsdagens bilder gicks igenom och jag lade några bilder på Twitter, svarade på mail och skrev blogginlägget om resan. Sedan blev klockan plötsligt eftermiddag och vi hastade iväg till Amsterdam. Först denna dag kom vi på att man ju faktiskt kan åka buss och därmed reducera färdkostnaderna med ungefär 2/3 jämfört med taxipriset.

Delvis flamsande, delvis småbråkande tog vi oss till Amsterdam. Syster min var irriterad på mig för att jag inte kunde komma med mer information om Amsterdam än att det skulle vara nära nog till stadens mer centrala delar för att de skulle kunna nås promenadvägen. Men vi hittade dit, lyckades få i oss lite näring på Subway och hade roligt hela eftermiddagen när vi sprang i affärer. Ja, det var vad vi gjorde och delvis är jag glad för det, för vi hade så roligt, delvis är jag lite arg på oss för att vi inte såg mer av stan än vi gjorde. Å andra sidan tror jag att ska man lära känna en stad på riktigt bör man:
1. Ha mer tid än en eftermiddag, och eftersom jag inte ville kräva det av min syster...
2. Helst ha någon med sig som känner till lite om staden i fråga.
Så Amsterdam-exploring tar jag nog nästa gång jag är i Holland när min holländska väninna också befinner sig i landet.

Jag måste ändå säga att jag tyckte om Amsterdam. Alla människor var trevliga och även om det är en stor stad tyckte jag att den på något vis kändes lite lugnare än t ex. Stockholm. Även i Amsterdam kryllade det av cyklister (läste jag mig till, vi såg inte så jättemånga) och vatten. Nästa gång jag är där ska jag nog ta lite canal cruising, bara för att man kan!
Det jag först kände var jobbigt med staden var all skyltning med det fullt legala hasch-rökandet. I alla turistshopar kunde man hitta diverse hasch/cannabis-relaterade produkter - allt ifrån pipor, askfat, te och kakor till t-shirts och kylskåpsmagneter. Det samma gällde Redlight District. Det kändes jobbigt och lite skrämmande avskräckande. Men när man tänkte bort det var det en trevlig stad, och enligt min holländska väninna är det mest i Amsterdam det skyltas med det. I andra städer (Leiden t ex.) är det inte alls lika lätt att få tag i gräs, inte lika öppet med att man röker osv. Finns, det gör det väl, men det är inte lika stort utanför Amsterdam.

Så, med diverse nyinhandlade onödigheter återvände vi till Leiden. Där fick vi en chock - min systers bankkort gick inte att ta ut pengar från. Yyyl! Shass fick lätt panik ett ögonblick, men kom sedan på att hon ju köpt tågbiljetter på Amsterdam central och drog slutsatsen att det fanns pengar på hennes kort. Men upptäckten att syrrans kort på mystiskt vis tycktes tömt skrämde oss lite och skakade om kvällen. Troligtvis berodde tömningen på avgifter i samband med uttagen hon gjorde.
Vi tryckte i oss lite Burger King-skräpmat (det enda vi hittade som var öppet efter 10 och som låg inom bekvämt avstånd (på tågstationen)) och tog en taxi tillbaka till hotellet. Varför vi inte tog buss? Ja, det har sin enkla förklaring i att det slog mig att vi inte kollat upp vad hållplatsen hette som vi åkte från på eftermiddagen och därför inte visste vart vi skulle hoppa av.
Taxichauffören för kvällen var en mycket trevlig man, något eller några år äldre än min syster och rörelsehindrad. Passagerarsätet i hans bil upptogs av hans rullstol. Men han var glad och pratsam, med en raspig röst som förde tankarna till en man på 75 snarare än 25. Liksom de andra frågade han vad vi gjorde där, vilket slutade med att vi pratade musik och hade en mycket trevlig bilfärd. Shass hälsade honom vänligt godnatt när hon lämnade bilen och fick ett lågt skratt och godnatt till svar. :)

Så fort vi klev in genom dörren fick "vår" receptionist, hon syrran lärt oanständigheter kvällen före, syn på oss och kom och småpratade och skrattade. Min lätta oro över bankkonton försvann för en stund av hennes kvittrande skratt - ett sådantdär skratt man bara vill höra mer och mer av, som får en att må bra! - och jag var ganska fnissig när vi gick upp till rummet. Upp ja, bara för att vända ner igen och be att hon skrev upp wake up call på oss för morgonen därpå, för att vi skulle vara säkra på att komma iväg till flyget. Efter det vällde lätt melankoli över Shass som fick sista-kväll-känsla och mest bara suckade sista vakna timmarna.

Fredagen kom smygande, lika obeveklig som åldern, och jag tog mig upp före klockan ringde eftersom jag ändå sovit så ryckigt och oroligt under natten. Det gick inte att undgå en lätt oro över hemresan - Skulle vi få flyga hem, slita ur häckarna på en buss eller sova på flygplatsen? Första kollen: "flight planned". Vi gick ner till frukost och tvingade i oss lite yoghurt och mackor, trots att ingen av oss egentligen ville ha. Återvände upp till rummet. Andra kollen: "Flight planned". Vi slängde ned det allra sista i väskorna, borstade tänderna, gick på toa. Tredje och sista sista-minuten-kollen: "Flight planned". Borde man se det som en garanti?
Vi dundrade ner i entrén med väskor och allt och bad att få betala. Räkningen blev till min förfäran högre än förväntat och panikslaget insåg vi att sedlarna jag hade inte skulle räcka. Yyyl! Och ingen bankomat i närheten. Dubbel-yyyl! Frågade lite oroligt ifall de mot förmodan tog Meistro-kort, och det gjorde de tack och lov! Betalade det mesta med sedlar och det resterande med kortet. Sedan sprang vi, lättare om både själar och Shass-plånbok - till bussen.

Ja, för att korta ner det hela. Vi kom med bussen, med tåget till flygplatsen, och jajjamensan! Vi fick ett flyg hem. Mycket mycket snygg flygvärd hade vi också (Syrran: "Hehe, han har väldigt snygg häck" (när han stod precis bredvid henne med ryggen till), och trevlig var han med. Pratade engelska med holländsk brytning som Shassie tycker är hemskt trevligt att lyssna på...

På flygplatsen Kastrup, Köpenhamn, Danmark, Norden, Europa, Världen, Jorden, rymden kom nästan yyyl...
Syster min: ...Jag hittar inte vårt bagage...
Yyyyl!
Nä, tänkte jag, det kan fan inte vara sant. Vårt bagage kan inte ha rymt. Då vet jag inte vad jag gör. Trött på allt detta konstanta krångel så fort vi hamnade på resande fot passade jag väskorna medan syrran kilade till ankomstinfo och pratade med dem där. Jag visste inte om jag borde anta att vårt bagage var borta eller att det skulle dyka upp. Tackade mig själv för att jag packat datorn och nya Within Temptation-turné-t-shirten + The Howling-EP:n jag velat köpa i åratal och äntligen lyckats lägga vantarna på i handbagaget. Det viktigaste var ju med hem i alla fall...
Det visade sig tack och lov att vårt bagage bara inte hade lastats på bandet än. Min hispiga söta syster hade oroat sig i onödan. Etiketterna som satts på våra väskor hade skrivits ut snett också, vilket innebar att de två sista siffrorna i något registreringsnummer de har inte kommit med, och som givetvis behövdes för att kunna se vart de tagit vägen. Men det löste sig ju, och vi kom med tåget mot hemåt också. Väl hemma lyckades Shass bara hålla sig vaken tills ungefär 2/3 av Så Ska Det Låta hade gått, sedan somnade hon och sov tills farmor ringde 15 timmar senare...


Trots allt krångel har det här varit en mycket rolig resa som faktiskt varit värd sitt pris. En del av pengarna kan jag nog få tillbaka från flygbolag osv också. Jag fick fyra dagar med syrran (vilket var mycket länge sedan sist), fick se Within Temptation akustiskt som jag velat så länge, fick åka till Holland som jag velat så länge och har mött mycket otroligt trevligt, glatt folk. De jag använt den lilla holländska jag kan till har lyst upp som små solar, även om jag kanske bara har sagt ett "tack så mycket, hejdå!". Roligt! Jag har gått mycket, skrattat mycket, flamsat mycket och till och med blivit flirtad med. Kryddan sammantagen: Hollandsresan var underbar.

Och vet ni vad? Jag längtar tillbaka. Saknar Holland. Jag tror att jag kan ha glömt en del av mitt hjärta där. Vill tillbaks igen. Vill, kommer, TÄNKER åka tillbaks igen!

Holland - Kaos och katastrof med lyckligt slut

Bil bil bil i flera mil är någonting jag skulle kunna ha skrivit om det hade varit så att det var en bil bil bil vi åkte i flera mil, men det var det ju inte. Något flyg såg vi dock inte röken av för all aska. Ja, jag kände hopplöshetens tunga vingslag genom vulkanluften, men tack och lov slog den aldrig ned över oss...

Som ni kanske noterade i mitt senaste inlägg var mitt hopp om att lyckas ta mig till Holland inte särskilt stort. Flygplatsen sades vara stängd och vårt flyg var inställt och vi hade inte lyckats hitta någon annan förbindelse mellan Köpenhamn och Amsterdam. Ändå packade jag väskan, tog syrran i hampan och hoppade på tåget mot Kastrup. Där fördrev vi tiden med musiklyssnande och korsordslösande och halvsovande i obekväm ställning och under tiden ringer hotellet i Leiden och behöver kreditkortsnummerdetaljer. Yyyl! Det var ju pappas kreditkort jag använt för att fixa det. Tack och lov var kvinnan som ringde snäll och tillmötesgående och ringde och pratade med far istället så allt ordnade sig till det bästa.
Efter omkring fyra timmar nådde vi det land som påstås ha ett begripligt språk - ett språk som jag tyvärr inte kan begripa mig på - och snavade av tåget med packning och allt. Vi tillbringade sedan en mycket rolig (läs: hemsk) timme med att springa från informationen till Novia som skulle vara representanter för KLM, vidare till KLM eftersom Novia inte alls var representanter för dem (eftersom de visst hade eget kontor öppet trots vad informationen sagt)som i sin tur skickade oss till danska tågbolaget (som jag inte vet vad det heter), vilka skickade oss vidare till SAS som - och HÄR kommer det bra i kråksången! - sade att de hade plats för oss på en buss! LYCKA!

Sömniga timmar släpade sig förbi på flygplatsen innan vi slutligen fick entra detta eminenta fordon kallat buss. Så, någon bil i flera mil var det ju inte, men väl en buss i många, många, många mil och många, många, många timmar. Efter 11 (!) timmar och skriande smärtsam sovställning för rygg och nacke (ofrivillig, bör tilläggas) nådde vi Amsterdams centralstation. Där möttes vi av nästa orosmoment - Stationen var stängd! Yyyl! Vad skulle vi göra? Var vi fångar i Amsterdam i arla morgonstund utan att kunna ta oss till Leiden och vårt hotell?
Nej då. Tågstationen öppnade efter en halvtimme och vi lyckades både få tågbiljetter och hamna på rätt tåg. I samma vagn som vi satt en mörkhyad kille som började prata med oss efter en stund när han hörde att vi pratade svenska, eftersom han kände igen språket. Vi har såhär i efterhand undrat om han var lite personlighetskluven med tanke på att han växlade vilt mellan att säga att han hatade Sverige och svenska och att han älskade det, men han var åtminstone snäll och skippade sin egen hållplats för att hjälpa oss bli säkra på när vi skulle av. Han flirtade med mig också :P Vi avböjde vänligt men bestämt att låta honom följa med till hotellet ("Oooh I would love to tell everyone at the office! Two swedish girls, it would be the best night EVER!") och lyckades ta oss till vår slutdestination med taxi (efter lite hjälp från en troligen hasch-påverkad uteliggare...). Vi hade varit på resande fot i 23 timmar när vi slutligen kom fram omkring klockan 06:30 onsdag morgon.

Efter frukost och några timmars sömn traskade vi ut i Leiden. Det är en fridfull, vacker stad med massor av små åar och floder och där det inte verkar hända särskilt mycket. Våren har hunnit hit och det är grönt och blommigt (och tulpanigt, ja, ni gissade helt rätt!). Det kryllar av cyklar här och jag tror vi såg minst två ostaffärer när vi hittade en liten affärsklunga. Men, så vitt jag hört är Holland ett av ostens förlovade länder...

När vi slutligen (efter sjutton om och nitton men och en hel del gående och gående utan att komma till dörren) kom tillbaka till hotellet försökte vi varva ner lite. Vi kollade mail och plockade bilder ur kameran, duschade, klädde oss för kvällen och lyckades till och med klämma in middag (även om jag var vansinnigt stressad eftersom maten aldrig tycktes vilja komma) innan det var dags att hoppa in i taxin. Taxichauffören är en av de roligaste människor jag haft äran att spendera 10 minuter med, tror jag. "Fyfan" var den enda svenska han kunde och det använde han flitigt. Riktigt rolig prick. :)
Så, denne man körde oss till Stadsgehoorzaal Leiden där vi skulle se Within Temptation live och förgyllde verkligen vår kväll. Hur konserten var, mina kära kära bloggläsare, får ni dock läsa o i ett annat inlägg...

Som avrundning kan jag säga att när vi kom tillbaka till hotellet igen tog vi varsin drink i baren och pratade språk med receptionisten. Mycket trevlig kvinna. Min syster lärde henne oanständiga svenska ord och vi skrattade så vi dog alla tre åt...kök...och sådant. ;) Sedan återvände vi till rummet, internetade oss lite, kollade på Hipp Hipp Hora och somnade som stockar.

Nu slutar jag eftersom det är långt nog redan och faktum är att jag inte har mer att säga för ögonblicket. Vi åker eventuellt och tar oss en titt på Amsterdam idag. Återkommer med mer rapport + konsertkladd. Ha det fint allihop och tack för era underbara kommentarer!


Yours truly Shass

Hamburg, resten av dag 2 + dag 3: Gotthard och hemfärd

Hej igen, flickor och pojkar... Hm, om det nu ens är några av hankön som läser det här. Det vet jag inte om det är.
Tyvärr måste jag göra de förhoppningsfulla besvikna och meddela att jag inte blev såld på Reeperbahn trots allt. Men! Vi gick faktiskt på Reeperbahn när vi skulle till Docks. Gatan i fråga har dock blivit mycket mer "städad" än den enligt vad jag fick höra varit förr om åren. Far min sade att den till och med är mer städad nu än när han passerade där sist. Inga nakna flickor i skyltfönstren, inte en endaste prostituerad ute på gatan....faktum var att det inte var alls mycket folk ute på gatan över huvud taget. Å andra sidan är kanske inte en måndagkväll rusningstid på Reeperbahn precis. Det var ju dessutom måndagen den 9 november 2009, vilket innebär datumet då det var 20 år sedan Berlinmurens fall. Inte många Reeperbahnister ute då inte...

Ja, vad kan jag mer berätta... Vi åt thaimat som var staaark (styvmor och jag åt kyckling i röd curry...mycket gott, men stark som sagt) innan vi tog oss vidare till Docks. Det är en före detta teaterlokal (gissade vi i alla fall) där det numera hålls en hel del musikevenemang och dylikt. Där blev vi effektivt splittade åt varsitt håll eftersom far och jag skulle träffa Gotthard och Chilitysken och styvmor inte fick följa med. De höll till i baren under tiden.

Som ni kanske själva kan gissa är det fruktansvärt nervöst att stå och vänta på att få träffa medlemmarna i ett av de band man tycker allra bäst om. Att deras sångare verkligen är en fantastiskt duktig sådan och snygg dessutom (enligt de flesta jag känner...alla utom Kycklingsoppan faktiskt) gör det kanske inte bättre heller. Jag är ju dessutom blyg och alltid väldigt orolig över hur det ska bli att träffa nya människor. Jag varken var eller är lika rädd för Steve och grabbarna som jag var för Jorn, men nervöst var det ändå, så att vänta och vänta och vänta och vänta och vänta är inte precis något jag uppskattar...
Men efter sjutton om och nitton men fick vi alla fall komma in och träffa dem. Tyvärr måste jag säga att jag inte hann bilda mig någon vidare uppfattning om dem. De verkar jättetrevliga allihop och Steve berättade till och med att han varit gift med en kvinna som har släkt i våra hemtrakter. Far tog kort på mig med var och en av dem, och det var ju roligt och så, men mötet var så kort. Det var inte alls som när jag träffade Jorn, inte samma...kullkastande känsla. Det var för snabbt, helt enkelt. Men, jag har i alla fall träffat dem, så jag ska väl inte klaga :) Har jag tur kanske jag kan lyckas träffa dem igen och bilda mig en bättre uppfattning då.

Eftersom Skogsfrua var nyfiken på hur det hela gick till kan jag ju ge en liten fingervisning. Far min (och även jag numera (åtminstone så fort jag betalt avgiften)) är med i Gotthards fanclub. Eftersom jag kör min dagliga runda runt bland hemsidorna till de band jag tycker om fick jag en dag syn på att medlemmar i fancluben kunde få chansen att möta grabbarna om man skickade in en motivering till varför. Pappa gjorde så och hade turen att vinna meet and greet för sig och en vän. Så, det är den enkla anledningen till att vi fick träffa Gotthard...
I fråga om Jorn var det mycket ren envishet som gjorde att vi fick träffa honom. Vi väntade i säkerligen 1,5 timme efter spelningen den 12 september och den väntetiden bar frukt. Det var verkligen ett möte som gjorde stort intryck på mig, kanske då främst för att jag var så rädd för Jorn... som sedan visade sig vara den snällaste människa jag någonsin mött.
(Slår mig nu att jag inte skrivit någonting om hur det var... Nåja.)

Hm... vart var jag nu? Ja, just det... Docks. Efter spelningen med först Europe och sedan Gotthard och 4 timmars stående på 8 cm höga, om än ganska breda, klackar vacklade vi tillbaka till hotellet och brakade i säng. Jag kände mig hemsk ensam ytterligare en natt, men överlevde den också. Tack och lov ;)

Sista dagen är inte mycket att hänga i julgranen om jag ska vara ärlig. Jag var hängig (förkylning) och det enda vi egentligen gjorde var att äta frukost, packa, åka bil, handla sprit, åka lite bil till, handla lite mer sprit, ta färjan tillbaka till Danmark, åka lite mer bil till Lund, ta tåget från Lund hit och sedan släpa oss från stationen och hem. Tur att varken far eller jag inhandlade så mycket alkoholhaltiga drycker (jag köpte en Whisky till styvpappsen som fyller år om 1,5 vecka), annars hade vi nog aldrig kommit hem. Väl hemma slängde jag av mig alla kläder, drog på mig nattskjorta och ramlade i säng. Så var slutet på den resan...

Är hängig idag också...därav en anledning till viss innehållsfattigdom i inlägget. Ligger på sängen med datorn nu och tycker synd om mig själv. Håller tummarna för att far ska vilja se på StarWars med mig ikväll. Han lovade nästan igår...
Sammanfattningsvis har det varit en hemskt trevlig resa dock. Gotthardkonserten var suuuper (se annat inlägg...ifall jag orkar skriva ett, dvs) och det var roligt att vara iväg med far och styvmor. Har aldrig varit i Tyskland förut heller, så jag kan lägga ytterligare ett land till listan på besökta länder. Så nu är listan: Danmark, Tyskland, England och Spanien. Många fler att se, that is...

Nu är jag också övertygad om att R hade alldeles rätt när han skrev om inköp av anti-diarrépiller- Det minsta man vill oroa sig för när man åker iväg är "stuff like that". Från och med nu vet Shass mycket väl att hon inte ska åka utomlands utan diverse apoteksvaror. Den här resan startades med gasbinda, ibumetin, nästan-slutanvänt lipsyl, plåster och öronproppar och slutade med...resten av det som stod med i listan i förra inlägget. Alltid lär man sig något nytt!

Nu orkar jag inte skriva mer. Skallen sprängs nog snart. Hoppas ni mår bättre än jag gör, mina små kycklingar. Ska se om jag orkar uppamma energi nog att kladda lite om Gotthardspelningen också. Senare. Until then... Take care of yourselves!


Shass

Hamburg, dag 2: Exploring

Jag känner mig som ett smärre apotek. I min lilla ryggsäck (där jag förvarar plånbok och dylikt) finns för närvarande följande medicinska och/eller närmedicinska saker:
1 st gasbinda...ifall någon skulle stuka foten, eller handen, eller något annat som går att linda om.
1 paket plåster. Man vet ju aldrig.
1 nästan full ask Ibumetin 400mg.
1 nästan full ask Strepsils med smak av honung och citron. För halsen.
1 bedöva-ontig-hals-spray. För knäna. :P
1 ask Imodium Akut. Om någons mage skulle bli hyperaktiv bara sådär...
1 nästan slutanvänt lipsyl.
1 annat läpp-fett-salv-pryl-sak-burk-mojäng-grej när lipsylet tagit slut.
1 uppsättning öronproppar i julgransmodell, storlek small. Gröna.
1 påse extra professional. Tuggummin är det.
Några utspridda Extra Starka halstabletter i botten av väskan.

Tror inte jag glömde något där...
Dagen har annars ägnats åt att (förutom besöka apoteket för inköp av halssprayen) gå och gå och gå. Först traskade vi runt och slängde ögon i några affärer innan vi strosade vidare hit och dit (far och styvmor kunde inte riktigt komma överens om vart vi skulle och hade noll koll på vart vi befann oss...) tills vi kom till den lite äldre delen av Hamburg (Altstadt). Därifrån tog vi oss vidare till Landungbrücke och sedan en vända till Speicherstad. Vi kunde haft roligare väder, men man får väl ta det när man promt ska ut och resa i november... Jag fick mig i alla fall en mugg varm choklad med rom och grädde. Det var gott :)
Idag insåg vi också hur korkade vi var som inte gick på Lejonkungen-musikalen igår när den ju ändå går för fullt här och vi inte hade några planer. Det skulle ju blivit på tyska, men det hade inte gjort något. Far och jag förstår språket hjälpligt och styvmor pratar det flytande (men någon infödd tysk är hon inte). Dessutom har jag ju sett filmen ungefär 90473899567 gånger och även den engelska musikalen, så det skulle förmodligen inte vara några större förståelseproblem. Men det är lätt att vara efterklok. Får bli en annan gång, helt enkelt.
För eventuella skype-kontakter som läser detta kan jag även rapportera att jag köpt ett nytt headset. Så nu vet ni det också...

Nu har jag egentligen inte tid att sitta här mer så jag får avsluta lite snabbt. Vi ska strax gå och äta thaimat med Chilitysken och sedan ska pappa och styvmor sälja mig på Reeperbahn... Nej förlåt, det ska de inte alls göra ;) Vi ska efter matintag ta oss till klubben Docks där vi först ska träffa Gotthard-grabbarna och sedan avnjuta deras spelning. Men mer om det en annan dag...

Hamburg, dag 1: Arrival

Kära flickor och pojkar, kvinnor och män...

Shass sitter för närvarande på sitt hotellrum på Elezar Norum (har för mig det stavas så) Hotel i Hamburg, Tyskland, Europa, Världen. Det är ganska ensamt här, faktiskt. Halsen gör ont och tröttheten gör sig påmind, men vill ändå kladda någon rad bara för att ha kladdat lite nu när jag har chansen med trådlöst nätverk och allt. Fascinerande nog får man låna det alldeles gratis här också. Det är inte så dumt eftersom jag hoppas kunna göra åtminstone liiite skolarbete imorgon på morgonen innan pappsen och styvmor vaknat till liv, men vi får se hur det blir med den saken.

Vaknade kvart över sju i morse, givetvis av en mardröm i vanlig ordning. Låg kvar till alldeles för länge och läste i Pratchetts "Pyramidfeber" innan jag slutligen tog mig upp. Inget lätt beslut eftersom styvsyrrans säng (som jag sov i eftersom hon 1. inte var hemma och 2. vi (= far min och jag) tyckte det var kortare att åka från Lund till Hamburg än hemifrån och därför tillbringade natten hos styvmor) var tämligen bekväm och liksom ligga-kvar-krävande. Men nåja, ska man ut och resa så ska man, och då kan man ju inte ligga och dra sig som en annan slashasig dräng på söndagsmorgonen. Frukost intogs, tänder borstades, väskor färdigpackades (= datorn + nattlinne + tandborste o.dyl lades ner) och sedan var det bara att studsa in i bilen och brumma iväg. Med undantag för en görasigavmedmorgonensfrukostsintagnavätska-paus körde vi non-stop till Rödby-Purtgarden-färjan (stavas det så? Jaja, whatever). 45 minuter på båtskrället, sedan vidare därifrån till Hamburg. Just den biten (från färjan) vet jag inte mycket om dock eftersom jag halvsov större delen av vägen med musik i öronen (och fick förbaskat ont i nacken, ska tilläggas).

Jaja, det var det. Vi lämnade alltså Lund vid kvart i 10 ungefär och landade i Hamburg omkring klockan 15. Därefter letade vi parkeringshus (med smått hysterisk styvmor vid ratten...) och checkade in på hotellet. Jag har eget rum. Helt OK. Inget övertjusigt rum i svit-stil precis, men absolut bättre än det hotellrum Naia och jag hade i London. Det luktar inte ens rök här ;).

Efter snabbdusch för mig och styvmor knallade vi till Tåg/tunnelbanestationen (som ligger ca 150 m från hotellet...) och tog U3-linjen (gul, tydligen) till San Paoli. Där hade de något marknads/tivolijippo som vi spanade in. En himla massa karuseller och folk och absolut ingen brist på ätbara saker. Där traskade vi runt en stund innan vi slog oss ner för varsin bratwurst och pilsner, samt varsin koboltblå stövel (nåja...stövelformad mugg) glühwein. Glühwein var ganska trevligt. Inte så sött som svensk glögg, men både gott och värmande. Efter detta inmundigande av tyska matvaror vände vi tillbaka mot tunnelbanestationen, och på vägen tog vi oss varsin Berlinermunk... fyllda med jordgubbssylt och överströdda med ungefär ett halvt kilo strösocker vardera. Sött, men tyskt... ;)

Ja, vad ska jag mer berätta för onödigt..? Vi har varit och ätit på en restaurang som jag inte har en aning om vad den hette, men som serverade ganska god italiensk mat. Där tog jag även en Irish Coffee som brände sönder tungan på mig och tyvärr inte hjälpte mot halsontet. Men man kan väl inte få allt, antar jag. ;)
Restauranger är det förresten verkligen inte någon brist på i området där vårt hotell ligger (vi verkar dessutom ha hamnat i någon sorts hotellens samlingsplats, för här finns mååånga alldeles inom synhåll). Här finns ett stekhus, en kina, den italienska saken vi var på, en wok express och en himlans massa pizzerior bara ett stenkast bort. Den som trodde sig behöva svälta här hade fel, mina vänner. Tyskar ska dessutom (enligt vad jag hört) vara bra på stora portioner osv. Så hungriga ska vi väl inte behöva gå.

Nej, nu orkar jag inte engagera mig mer i det här, jag är för trött. Imorgon är det en ny dag med nya äventyr... Och imorgon... imorgon ska jag få träffa Steve Lee.
"What?" undrar ni kanske när ni läser, "Vem i alla flygande marsipangrisars och jultomterenars namn är det?"
Jo, det ska jag tala om... Det är sångaren i Gotthard. Och jag ska inte bara gå på deras spelning här imorgon, jag ska få träffa hela gänget. Det ni! LYCKA! :)

Nej, nu ska jag sova. Ber om ursäkt för oengagerat inlägg, men ni får stå ut ;). Skriver kanske en rad imorgon om jag får tid (vi ska utforska Hamburg lite närmare imorgon eftermiddag, bland annat), annars kanske på tisdag.

Thank you very much for your attention
/ Shass

Englandsresan, dag 4: Disney Store, chai latte, hemresa, hemkomst

Det var nästan, nästan, nästan en liten aning sorgligt att vakna på lördagsmorgonen. Eller, egentligen var det inte sorgligt alls att vakna, för jag vaknade ur en mardröm från helvetet (vilket jag i och för sig gör varje natt, men den här var snäppet hemskare än genomsnittet senaste veckorna), så jag var i och för sig rät glad att vakna. Ändå... Det var sista dagen, eller egentligen två tredjedelar av dagen, i England. Från och med 16:50 lokal tid skulle vi vara på väg hem till tråkiga Sverige igen. Trista tråkiga skit-Sverige där vi inte ens kan titta på folk och prata utan att de begriper vad vi säger. Skit-Sverige som innebär plugg och jobb och jobbiga småsyskon som skriker öronen av en. Nej usch. Låt mig stanna i England!

Frukostätna och färdigpackade, tandborstade, påklädda, morgontrötta fast samtidigt rätt glada släpar vi ut våra väskor ur rummet och lämnar in dem för passning hos toalett-receptionisten och kliver ut i... Vad fan? ... Solen! Man fick nästan en mental bussöverkörning där - Vadå, sol i London?! Och typiskt sista dagen också, när jag dagen före hade suttit och längtat efter lite skön sol på gräsmattan i Hyde Park.

Vår allraste förstaste anhalt för dagen var Disney Store. Där stöter vi givetvis på sötheternas söthet... En mjukis-Simba som jag blir kär i. Men jag vägrar köpa den.
"Men han vill vara hos dig!" Och en gosemjuk lejonunge i ansiktet... "Du ser ju själv! Han vill ju vara med dig!"
Men jag är stenhård! Inga gosedjur för mig. Naia påpekar att jag försökt få henne att köpa den svarta leoparden med grå ögon, men jag replikerar med att hon ju inte köpte den heller. Med förevändningen att jag måste tänka på saken går vi därifrån. Hade ändå inte hittat något annat speciellt intressant där, eftersom det de hade mest av var prinsessgrejer och djävla Aristocats-Marie-kattkräket överallt. Rys! Och inga Lejonkungen eller Ringaren I Notre Dame-grejer till mig. Dåligt. Ja... förutom Simba...

Naia har vissa väldigt otrevliga planer på att mörda mig om jag inte köper någonting, och tvingar mig att köpa Jelly Beans, bara för att jag skulle ha köpt någonting. Det är Bertie Botts Bönor I Alla Smaker-wannabe, eller egentligen är det åt andra hållet. Rowling har visst tagit inspiration till Bertie Botts från dem. I england kan man bara köpa de goda, vettiga smakerna på lösvikt (rosted marshmellow, buttered popcorn, strawberry daiquiri, apple, cherry, cinnamon, lemon osv), men i USA ska man visst kunna köpa de vidriga smakerna med. Naias syster hade visst gjort det vid något tillfälle för att prova, och de smakade verkligen spya och snorkråka och gräs och äckelpäckel, precis som de goda verkligen smakar smörpoppade popcorn och marshmellows och - nästan den bästa för sin äkta smak! - saftigt päron.
Jag skulle verkligen vilja åka och köpa lite vidriga bönor och blanda dem med de goda och skicka till folk jag av någon anledning inte gillar. Tänk att veta att de sitter och äter snorkråka och spya och öronvax! Eller, det vore fint om de haft smaker som gamla en-hel-vecka-använda kalsonger eller svettiga raggsockar eller gubbsvett... De bönorna liknar nämligen bönor av de goda smakerna, hehe, så de skulle verkligen få problem om det var blandat...

Det var emellertid på HMV's vi slutligen hittade någonting jag ville köpa, någonting jag faktiskt sitter och avnjuter just nu medan jag skriver. En skiva med Garou! På franska dessutom, franska som jag inte är särskilt förtjust i. Och när jag köper en skiva på franska... Då innebär det att det är något riiiktigt riktigt bra! Mmm...underbare man, underbara röst... Till och med franska låter vackert i hans mun. Garou...
Naia min hittade sig en film också. Hur som helst så kilade vi över till en annan HMV's i närheten och kollade om de hade något där, men de skivorna var dyra som kalsonger, så dem lät jag vara. Tyvärr. Men jag hade ju i alla fall min Reviens!

Vi tar oss lite välförtjänt vit-chokclad-och-hallon-muffins och chai latte på Café Nero (väääldigt gott med chai latte, tycker jag också ni ska prova om ni är där! På just Café Nero då, den är tydligen bäst, enligt Naia min) efter film-och-skiv-shoppingen. Klockan drog sig så sakterliga mot dags-att-åka-hem-snåret.

Väskuthämtning och skit är fullständigt ointressant. Resan till Heathrow bjöd inte på några särskilt intressanta detaljer den hellre (förutom att tunnelbanan studsade så dant just när jag skulle skriva sms till mamma att hon trodde jag var full för att det var så många stavfel...). Vi kom fram till Heathrow och gjorde oss av med väskorna, gick igenom pass- och säkerhetskontroll och skuttade vidare, tills vi kom till en, för mig, helt ny grej. Sko-scanning!
Allvarligt talat, scanna skor? Vad kan man gömma i skorna som inte skulle märkas i säkerhetskontrollen? Och hur kul är det för den som kontrollerar skorna att behöva känna de utsökta aromerna från skorna, och framförallt från de fötter som dras ur dem? Fjant!

Inne på spritavdelningen (Naia skulle köpa portvin och grejer åt sina föräldrar) får Naia en ny beundrare - Bailysmannen. Han följer oss troget som en hund bland hyllorna och försöker få Naia att köpa Bailys, erbjuder sig att bära hennes varukorg och gör sig till. En riktig beundrare till Naia, helt enkelt!
Ja... Sedan köpte Naia lite filmer och jag ingenting, och därefter åt vi (Ni anar inte hur gott det är med ciabata med smält brieost och bacon..!) och skuttade sedan iväg till vår gate.
På Heathrow har de det väldigt intressanta fenomenet rull-gåband. Dessa är ditplacerade för att underlätta att man måste gå sjuhundratusenfemhundranittioåtta kilometer när man ska någonstans, och tar en fortare och smidigare fram. Mitt på ett av dessa rullband blir vi upphunna av en galen snubbe som kör en rullstol (!) som promt vill att _jag_ (!) ska sätta mig i den och bli körd! Precis som om jag inte kunde gå själv. Jag GICK ju för fan redan själv! Enligt honom skulle det gå fortare. Aldrig i livet! Fan heller att jag sätter mig i en rullstol som körs av en galen och väldigt närgången engelsman-eller-något-åt-det-hållet! Tänk om han kidnappat mig och gömt mig i en hangar någonstans och... Nej tack! Dessutom ljög den djäveln, för när Naia och jag fick syn på honom lite senare var vi lååångt före honom, vilket alltså innebar att vi gick fortare än honom. Idiot.

En liten parentes:
Vi har kommit fram till att vi förföljs av indier. Det börjar med att vi får två receptionister - Tack-Så-Mycket och toalett-receptionisten - som är indier. På Madame Tussauds omgavs vi av indier överallt. På Heathrow såg vi en hel drös med indier (man kan ju undra om det var dem från Madame Tussauds) som skulle åka hem. Senare såg vi även en gråtande, indisk kvinna. När jag på måndagen efter resan började plugga igen läste jag om sikhismen, som är en indisk religion, och skulle jämföra den med hinduismen, som ju också är en indisk religion. Naia sitter i samma veva och tittar på tv, och på tvn är det indier...
Världen håller på att bli övertagen av indier! Flyyy!


Vi landar slutligen, välbehållna, fast ganska trötta, med tåget i Växjö vid 23:30-tiden. Halvdöda snubblar vi iväg mot bussen. Den behagar emellertid inte anlända förrän om 40-45 minuter, så vi beslutar oss därför för att vandra hemåt istället. Det tar trots allt inte 40 minuter att gå hem till Naia från resecentra i Växjö, så det var vad vi gjorde, som sagt. En förunderlig känsla grep oss där och då. Det gick att andas! Att andas utan att storkna av alla avgaser i luften, att andas utan att behöva känna oro över att lungorna skulle ruttna, och utan att få ont i halsen och bli hes! Det var ganska svalt och skönt. Det var tyst. TYST! Det luktade gott. En gräshoppa gnisslade någonstans ifrån. Det var stjärnklart... Det var Sverige.
När vi slutligen kom hem fann vi att vi:
1. Var dödströtta.
2. Inte hade någon mat hemma, nästan.
Naia slängde i alla fall in varsin baguett i ugnen och höll på att somna medan hon bevakade dem. Jag satte mig vid datorn och började skriva på dag 1 av den här resan. Vi åt och sedan ramlade vi i säng. Och jag låg där på min madrass i Naias vardagsrum och förundrades över tystnaden, över att det inte dundrade förbi en massa djävla tåg...

Englandsresan, dag 3: Harrods, GBK, Madame Tussauds och Häagen-Dazs

Shassie hade varit duktig och ställt klockan på kvart i åttan. Shassie hade varit så djääävla duktig och ställt klockan på kvart i åtta för att vi skulle hinna upp och duscha och äta i vettig tid. Och klockan ringer kvart i åtta, som Shassie sagt åt den att göra. Det finns bara ett visst litet, litet, ynkepynke-problem... Shassie sträcker ut handen, dödar klockdjäveln och somnar om! Vaknar kvart i NIO och upptäcker att Naia precis vaknat och duschat, svär en mental ramsa och far själv in i duschen (faktiskt utan att slå ihjäl mig! Fast jag blötte ned hela toagolvet, hehe...).

Efter frukost och dylika aktiviteter, samt nyckelinlämning hos Tack-Så-Mycket tar vi oss till Harrods. Harrods, detta tjusiga varuparadis som påstår sig sälja allt utom elefanter och utrotningshotade djur, och som verkligen tar priser därefter också. Vi smiter förbi vakterna in (var lite orolig att de skulle haffa mig ett tag där, men de stirrade mest) och försvinner in bland hyllorna i matvaru-avdelningarna. Elak som jag är förkastar jag allt te de har där, och då inte för att jag inte gillar te, utan för att jag tycker det är dyrt (fast teet var inte värst!). Vi rusar igenom fisk-och-kött-avdelningar och annat tjafs, och åker på kul upp på häst- och ridutrustningsavdelningen, bara för att se vad de har där. Fast vi vågar inte riktigt titta på prislapparna! Åtminstone inte förrän vi kommer till ryktborstarna, för då måste vi ju givetvis se vad de tar för en borste. 42 pund! Hajar ni? Det är ju för Moderns skull 500 spänn! 500 svenska riksdaler! Ja, lite beroende på var pundet står, men det var ca 500 spänn när vi var där. För en borste! Sanslöst..! Särskilt som man kan köpa borstar för 40-50 spänn här i Sverige som förmodligen fungerar minst lika bra, fast de inte är gjorda av svinborst och gethår och tagel och allt vad de där borstarna nu kunde varit gjorda av. Skrämmande..!
Hastigt springer vi bort från hästavdelningen, dissar allt vad kläder heter och snubblar in på barnavdelningen där en mycket intressant syn möter oss. Där leker nämligen personalen (!) runt för fullt med radiostyrda motorcyklar och rullskridskor och Modern vet allt. Så vi flydde igen! Inte vågade vi stanna på en barnavdelning där PERSONALEN löpte amok på det viset inte. Nä nä, vet ni vad, någon måtta får det vara på tosigheterna.
Så, vi började leta efter avdelningen där de sålde smådjur och djurtillbehör istället, och springer rakt in i gosedjursavdelningen. Och jag som ääälskar gosedjur! Men där, kära vänner, blev jag grymt besviken på Harrods. De skryter om att sälja allting, men där fanns inte en enda mjukisvarg! Här har jag gått och varit helt säker på att på Harrods måste det ju finnas en, men icke. Besvikelse deluxe!

Nej usch, nog om det där skitstället. Naia och jag stack ändå därifrån en stund senare efter att inte ha hittat någonting vi ville ha (eller, Naia ville ha den där underbart söta svarta mjukisleoparden med grå ögon, men den korkade kvinnan köpte den ju inte!), och roade oss med att prova klänningar på Monsoon istället (klänningar som ändå inte passade Shass, så det var ju ett fruktlöst företag). Det tröttnade vi ganska kvickt på igen, särskilt som utbudet reaklänningar var ganska litet (om man bortsåg från mängden bröllopsklänningar, som vi inte provade), så vi stack till Hyde Park och började titta på folk istället.

Som jag nämnde i förra Englands-inlägget är det tämligen intressant att titta på folk. Just denna dag verkade det dessutom vara någon form av spring-evenemang i Hyde Park också, så där kryllade av intressant klädda hurtbullar som studsade omkring. Bland annat såg vi en galen annorektisk 60-årig gubbe som kom skumpande förbi oss flera gånger, och en annan gubbe i rosa tröja som mycket tydligt visade hur mycket han svettades medan han sprang.
Ett annat spännande fenomen i parken var en underlig samling män. Den förste vi såg kallade Naia för Einstein (ni kan ju gissa vilken frilla han hade), och vi blev tämligen förbryllade när Einstein plötsligt plockar fram en plastpåse och börjar trä den över huvudet. "Vafan!" tänkte vi. "Nu har gubben blivit knäpp". Men det visade sig att plastpåsen han dragit över huvudet var någon form av plastpåse-väst (very sexy...not) som funktionärerna till spring-evenemanget hade på sig. Fascinerande...

Bortskrämda av en gubbe som slog sig ned bredvid mig på bänken där vi satt stack vi och köpte dricka och bitar av färsk kokosnöt - tveklöst bland det godaste jag ätit! - för att sedan dimpa ned på en gräsmatta, åter i Hyde Park. Medan vi småpratade och åt och drack hatade vi duvor (igen), lyssnade på flygplan och betraktade (rejält förbryllade) en tjock gubbe och hans kvinna medan vi väntade på Erik, som dagen till ära skulle äta lunch med oss. Tjockisen låg flat on his back, och kvinnan låg bredvid honom och pillade honom i armhålan! Hon måste varit svettfetischist eller något, fy fan så vidrigt... Jag menar, vad kan annars få en normal människa att vilja ligga och gräva runt i armhålan på någon? En gubbsvettig armhåla! Nä vet ni vad...
Nästan med ett litet poff dök den mycket fascinerande, homosexuelle mannen upp i parken och störde faktiskt inte alls friden, eftersom vi kände oss som utsvultna raggsockar och hade väntat på hans ankomst som otåliga, snoriga femåringar väntar på tomten. Naia min och jag kravlade oss därför på tassar och lämnade tjockisen och svettfetischisten åt duvorna. Lunchen hägrade, så vi hade inte tid med dem längre. Och jag har en vag aning om att de faktiskt klarade sig rätt bra själva...

Gormet Buger Kitchen fick någon halvtimma senare finna sig att bli våldgästat av två flamsiga kvinnor och en lika flamsig homosexuell man, och tvingades dessutom servera oss lunch. Vi snackar alltså hamburgare. När vi snackar hambugare just idag snackar vi inte snusk som McDonalds eller andra vidrigheter, utan riktig mat. I alla fall kallar jag min kycklingburgare med avokado och bacon för riktig mat. Mmm... Fast Erik tramsade så att Naia och jag knappt kunde äta för att vi skrattade så mycket. Men ändå!
På 5th Floor Wiew, en bar på femte våningen i Londons (världens!) största bokhandel, Waterstone's, tog Naia min och jag oss varsin strawberry daiquiri (min favoritdrink so far, fast den på O'Learys här hemma var faktiskt godare), och Erik tog sig något alkoholfritt alternativ jag inte orkar minnas vad det hette. Men det var säkert gott. Hur som helst dricker vi upp fort som strutsar i en badbalja (vart fan fick jag det ifrån?) och skuttar ned för alla hundra trapporna igen för att gå till... bamparabamparabam... (Det där skulle vara någon typ av trumvirvel, ifall ni inte förstod det).... Madame Tussauds!

Naia min är en ganska oanständig kvinna när hon vill. Det är jag med, visserligen, så det passar ganska bra. Men det var inte jag som föreslog att jag skulle kontrollera huruvida vaxdockorna på Madame Tussauds hade utrustats med några genetalier eller ej! Så det kontrollerade jag inte, för det vågade jag inte. Men Naia tafsade lite i smyg på Freddy Mercury (som hon har bildbevis på att jag dansar med) och George Bush (det var ju också en karl att tafsa på, lite mer smak kunde man ju begära...). Hon bekräftade att vår misstanke om att dylika detaljer utelämnats stämde. Inga pinkepinnar på de karlarna inte! Dåligt.
Nå så vad såg vi för kändisar där då? Ja.. Orlando Bloom var ju där, och nakne kocken Jamie Oliver, som jag kramar på bild. Johnny Depps hår tycker jag väldans mycket om, måste jag säga. Drottningen av England var en trevlig dam, Darwin hade ett intressant skägg. Einstein stod där och såg dum ut (och då menar jag originalet, inte Hyde-Park-versionen)... Robbie Williams stod och såg jag-är-snygg-och-jag-vet-om-det-utig, Oscar Wilde var en stropp... Naia fångade på bild när det ser ut som om jag kramar om Hitler, för att på nästa bild knuffa honom ifrån mig. Jag rättar till kragen på Bush och blir omhållen av Shrek. Och ja... Vi hade rejält roligt i alla fall där vi sprang kring. Det enda minuset var alla galna indier som rantade runt där i en GIGANTISK (typ hela släkten) flock och skulle ta kort på varenda docka. Men nåja, Naia min och jag hade roligt i alla fall, trots att där fanns sammanlagt tre David Beckham, och det enligt oss var en aaaning för många...

Flamsiga och tramsiga tog vi oss genom ett fredagsfestligt London till Häagen-Dazs-baren, där vi kom in förvånansvärt fort. Vi skickade genast små ret-sms till våra systrar om att vi var där och skulle äta glass, och beställde sedan det vi skulle ha. Som ni kanske vet är Häagen-Dazs gott. Och dyrt. Meeen, jag var nöjd ändå! Jag menar, det är väl inte alls dumt att äta lite dyr och god glass efter att ha tramsat runt i London en hel dag tillsammans med Naia, när det dessutom är fredag och vår sista kväll i England? Nej, det är inte dumt alls! Och gott dessutom. Dit tycker jag verkligen ni ska gå om ni är i London och gillar glass. Marsch pannkaka!

De sista hundra metrarna fram till hotelldörren flummar Naia så mycket om toalett-receptionisten att det slutar med att jag nästan dubbelvikt följer med henne in genom dörrarna och måste hålla mig för skratt för fulla petflaskor hela vägen till rummet. På vägen tillbaka har vi dessutom varit och handlat något att dricka (icke alkohol), och efter att jag avslöjat för Naia hur flamsig jag var i Spanien sommaren 06 efter att ha druckit DrPepper tvingar hon mig givetvis att köpa en sådan. Så medan vi skrev diverse vykort på hotellrummet (till min gamla svensk-engelsk-lärare, bland annat) låg jag och drack DrPepper och började, inte helt oväntat, bli både övertrött och flummig. Jag har inte kommit underfund med vad det är med just den drickan som gör att jag blir sådär, och innan jag köpte den nu i England var jag ganska övertygad om att det i Spanien varit ett utslag av övertrötthet...men... jag blir jätteflummig av den! Det är ett mysterium varför. Ett djävligt olöst sådant. Någon som har en teori?
Rätt vad det var, medan Naia skrev sina kort och jag låg och lyssnade på tågdundrandet utanför började jag sjunga.
"Vem vill åka med i mitt lilla putte tuffetåg, vem vill följa meeed? Vem vill åka med i mitt lilla putte tuffetåg, vem vill följa meeed? Vid nästa station när jag stannar så är det bara att kliva på! Mitt lilla putte tuffetåg. Mitt lilla putte tuffe tuffe tuffetåg. Tuuuut!"
(Ni ser själva...)
Naia börjar skratta och undrar vad fan jag håller på med. "Sjunger", svarar jag givetvis glatt och börjar fundera på vad jag kan för fler tågsånger.
"Den som femtio öre har få förlja med på fäääärden...."
Men det är lögn i helvete att komma på början av låtfanskapet. Naia får lite lugn och ro en stund medan jag ligger och grubblar, tills jag plötsligt utbrister:
"Tingelingeling nu ska tåget gå ut i vida världen. Den som femtio öre har får följa med på färden. Se Anna, se Anna, nu köper hon biljett. Och nu stiger hon på, och tåget kan gå!"
Sedan tyckte jag att det var bäst att sova, så det var vad jag gjorde en kvart senare eller så. Mest för att skona stackars Naia. Fast först satte jag tre-fyra alarm på klockan, så att det inte skulle bli fullt lika lätt att somna ifrån den följande morgon.


Innan jag avslutar fredags-dagens inlägg...
Ett stort, varmt tack till underbare Davey, som hjälpte mig in i taxin! Du är en pärla.



To be continued...

Englandsresan, dag 2: Mycket vandring, musikal

Steve och fotbollslaget sätter i att börja yla vid åttasnåret på morgonen, och halvdöda av att ha blivit mentalt överkörda av tåg hela natten (och hatande allt vad schweiziska fotbollslag heter) kravlar vi oss ur sängarna och gör oss iordning för att kunna visa oss utanför rummet och äta frukost. I frukostrummet, som kanske inte är universums mest exklusiva och fantastiskt vackra matrum precis (vi satt ju för skrutt mer eller mindre i receptionen och åt!) frågade Indie-receptionisten varifrån Naia och jag kom, och när han fick svaret levererade han ett skitlyckligt: "Tack så mycket!", vilket därefter blev hans namn från vår sida (fast det vet han ju såklart inte om). Vi hivade i oss lite youghurt och rostmackor och efter tandborstning och hårfixning och sminkning (Naia då, inte jag) lämnade vi in nyckeln hos Tack-Så-Mycket och klev ut i London.

Vi började med att ta bussen ner till The Strand (en gata) där vi skuttar av och slinker in på Twinings, för att köpa te. Visserligen hade vi fri tillgång till te på hotellet, men det teet de hade där smakade... mindre gott, så vi beslöt att köpa lite eget som vi kunde ta med hem sedan. Så te med kanel och apelsin, samt vitt te med granatäpple inköptes, varpå vi knallade iväg igen, Naia med kameran i högsta hugg.
(Och den hemska kvinnan tvingar in mig i en rökstinkande telefonkjorre där jag får stå och baxa upp dörren för att hon ska kunna ta kort på mig och den... Och sedan vägrar hon ta kort på gatsoparna vi stöter på medan vi vandrar! Stygga, stygga...)
Längsmed Themsen vandrade vi tillbaka igen, muntert samspråkande om allt och ingenting. På vägen stötte vi på en del minnesmonument och grejer som vi kikade på, kastade våra blickar på äta-lunch-på-båtar, Big Ben och sådant spännande. Det regnade ju ui alla fall inte, även om det var mulet, och det var ganska behagligt att bara gå sådär på förmiddagskvisten. Med Naia kan det aldrig bli tråkigt att göra sådant!
Suddenly hamnade vi i St Jame's Park, vilken vi traskade igenom. Lika suddenly trampar vi rakt in i någon typ av changing of the horse guards eller någonting åt det hållet. Började med att vi fick syn på en massa soldatridna pållar och skuttade dit för att se vad de pysslade med. Rätt vad det var när vi stod där kom en massa andra kusar klapprande med en hel massa soldater på ryggarna, och när de är i jämnhöjd med oss ungefär sättet en officer (antar jag han var, eller hade han ont någonstans...) igång att vråla som en besatt längst bak i ledet av hästar och får oss att hoppa högt. De blå ryttarna, som var de som kom, ställde upp sig och skrikhalsen (fick han heta resten av resan med) började vråla till de röda ryttarnas (de som stod där från början) egen skrikhals (som inte var alls lika skrikig som den blå). Sedan stod de bara där och såg dumma ut, så vi gick därifrån igen. Såg lite ridande poliser på vägen. Tämligen, tämligen trevligt! Och verkligen fascinerande hur hästkrakarna står ut med trafiken, oväsendet, människorna och, framförallt, tristessen.

Vi hade lite vaga (hm...väldigt vaga) planer på att våldgästa drottningen på Buckingham Palace, men de planerna gav vi ganska raskt upp när vi upptäckte kön utanför. Drottningen var dock hemma, så vi sände en mental hälsning och hoppades att hon hörde den, dissade sedan totalt allt vad kungligheter hette och trampade iväg längsmed muren intill Buckingham Palace's trädgårdar, styrande kosan mot Hyde Park. Där gick vi omkring en stund och hatade duvor och gamla gubbar som snodde de bänkar vi tänkte sätta oss på, och njöt av bristen på biltrafik. Var man kunde hyra hästar kom vi dock aldrig underfund med, även om vi såg några komma ridande.

Alldeles halvdöda av hunger och på gränsen till att bli liggande platt på magarna någonstans i någon buske i Hyde Park slöt vi oss till att det kanske var bäst att äta lunch. Vi tog oss därför till närmaste Sainsbury's (just den vi besökte låg vid Marble Arch) och försåg oss med dricka (jag tog färskpressad äppeljuice, ååh så gott det var!), fruktsallad, bagles och yoghurt, samt att jag köpte mig en dubbel-snickers och Naia en dubbeldecker. Därefter tvingade vi bussen att ta oss till Leicester Square, där vi först såg till att införskaffa biljetter till The Lion King Musical samma kväll, innan vi slog oss ned på själva squaret för att äta och, givetvis, titta på folk.

Det är intressant att titta på folk. I en storstad som London kryllar det inte bara av dem, utan det kryllar också av ytterst underliga exemplar av dem. Det är ganska skönt att kunna uppskatta en så enkel sak som att titta på folk när man sitter sådär på en bänk och äter, eller när man bara tar en vila-fötterna-rast någonstans. Där det finns underliga exemplar av mänsklighet behöver man ingen TV!

Ni anar inte hur trött man blir av att bara vandra runt sådär. Det är inte bara fötterna som säger "Men för i helvete kärring, sätt dig ner och vila!" när man trampat ihjäl dem i ett par timmar, utan men blir liksom trött i hela kroppen, och i huvudet. Visserligen kan väl huvudtröttheten till en del bero på överdos av koldioxid och kolmonoxid som liksom tränger ut allt syre ur huvudet så man blir trött av det (det är rätt rejält mycket avgaser i London), men... Man blir trött, helt enkelt.

Efter att ha varit en snabbis inne på HMV (Naia ville köpa filmer, men det blev inga filmer den dagen) tog vi oss tillbaka till hotellet och somnade som nedklubbade troll. Vaknade visserligen någon gång under sovtiden av att jag frös, men det somnade jag ifrån rätt fort, och vaknade inte igen förrän Naias kompis, Erik, ringde.
Och rätt vad det var stod han där i rummet. Och jag tyckte om honom med en gång. Han verkade öppen och trevlig och hade ett handslag jag gillade (jag tycker det är fascinerande hur folk skakar hand, vet ni, och är tämligen fascinerad av just händer). Tycker det är jobbigt med främmande människor i många fall, särskilt om de är av manligt kön, men Erik hade jag inga som helst problem med. Dessutom hade denne fascinerande, homosexuelle man (fascinerande så många gånger jag fått med fascinerande i de senaste fascinerande meningarna) en trevlig humor.

Jag sade en rätt korkad grej. Så typiskt mig...
Erik: Men här har ni det ju trevligt.
Jag: Visst. Fast Naia förutspådde att vi skulle få bo på femte våningen med gemensam dusch och toalett och utan hiss och trappa.
Erik och Naia: Utan trappa?!
Jag kommer på vad jag sagt och börjar gapskratta.
Erik: Visst, utan trappa! Här har ni ett rep. Kasta upp kroken i taket där - bara att börja klättra!

Jag undrar vad jag gav för intryck egentligen...

Vi satt och tramsade en stund i vårt rum innan vi gav oss ut för att leta mat, för vi var hungriga som lappkåta älgar! Fast vi fick springa tillbaka till hotellet igen efter att Erik och Naia varit och köpt sig parfymer (som om de inte luktade gott redan, de där båda...) eftersom Naia glömt sitt Oyster card (som man har och åker med på bussen/tunnelbanan). Därefter våldgästade vi en italiensk resturang som varken Naia och jag minns namnet på, där vi flamsade rätt rejält så att vi nästan sprutade spagetti och såser och parmesanost över hela inredningen. Erik var efter det sugen på efterrätt, så Starfuck's (oh sorry... Starbuck's) blev vår nästa anhalt, trots att både Naia och jag var proppmätta.
Sedan blev det musikal! Mmmuuusssiiikkkaaalll! Och jag fick en kram av Erik (what a shock!) innan han gav sig iväg för att träffa sin date. Och Naia och jag gick på MUSIKAL! (Se separat rapport...)

Lagom tramsflamsiga tog vi oss, efter musikaltittandet, tillbaka till hotellet. Men när vi ska hämta ut vår nyckel i receptionen är det ingen där. Tomt. Tyst. Öde. Öken...
Naia: Men... Det är ju ingen här. Det står ju att det ska vara 24-timmarsreception.
Jag: Hm.
Naia: underligt.
Jag, föreslår skämtsamt: Han kanske är på toaletten.
Ögonblicket därpå hör vi hur det spolar på toaletten, och ut kommer receptionisten! Ni kan ju gissa vad han fick heta efter det...
Jag håller på att skratta ihjäl mig och gömmer mig bakom Naia för att toalett-receptionisten inte ska märka någonting (vilket han förmodligen gör ändå) och har tämligen stora problem att inte brista ut i gapskratt påväg till rummet. Där låter jag det emellertid få rinna över och ramlar ner på min säng, fruktansvärt nöjd med min klockrena kommentar, en underbar första dag i London och - framförallt - en helt outstanding, fantastisk musikalisk upplevelse.
Och ja, tågen från helvetet väckte mig även följande natt!



To be continued...


Englandsresan, dag 1: Avresa, ankomst

Steve och schweiziska fotbollslaget väckte (drev mig till vansinne) klockan sex på morgonen för att jag skulle hinna upp, duscha och tvätta håreländet, vilket jag också gör. Naia min vaknar och vi äter frukost och diskar och har oss en stund, lyssnande på Disneymusik, och tar allt med ro tills vi gjort oss klara och ska till bussen. Där börjar givetvis kaoset...


De håller på med en hel del ombyggnation runt Campus där Naia bor och av någon fullständigt idiotisk anledning hade de flyttat den busshållplats vi skulle ta bussen in till tåget ifrån. Vi får enligt anvisning ge oss ut efter en annan plats att skutta på detta trafikens långa monster, och får springa som vargjagade får för att hinna med bussen. Jag tappar rullväskan när vi nästan kommit över vägen, snubblar lite, kommer på "rätt köl" igen och vi dundrar vidare och kastar oss upp på bussen. Där var den duschen förstörd, kan jag ju säga... Genomsvettiga var ordet. Men, tänkte vi, vi har ju gått om tid.
Och visst kommer vi på bussen som 08:50 ska ta oss till Alvesta, varifrån vi sedan ska byta till tåg mot Köpenhamn, där vi ska vara framme 11:19, och allt är frid och fröjd och trevlans trevlans. Vi kommer på tåget och får våra platser och klipper biljetter och har det avslappnat och bra...
... Tills vi kommer till någonstans mellan Eslöv och Lund. Där blir tåget stående. Vet ni varför? Jo, någon smarthjärna till grävskopeförare hade av någon fullständigt idiotisk anledning lagt ut sin grävskopeskopa på spåret (!) och hade givetvis, icke särskilt förvånande, blivit påkörd av ett tåg. Men det är luuugnt, tänkte vi, det är långt tills flyget går. Ingen panik, vi får snart köra.
Eller hur! När vi suttit på det där förbaskade X2000 i över en och en halv timme och bara glott står vi fortfarande stilla eftersom de "måste visitera spåret" - Detta trots att ingen blivit skadad eller liknande. Vi börjar bli en smula nervösa att vi inte ska hinna med flyget, men ingen vet något besked om när tåget får köra vidare. Naia och jag överväger ett slag att ta taxi till Köpenhamn, men beslutar att vänta, med tanke på att det var 25 minuters telefonkö fram till taxibolaget. Då vill jag inte ens veta hur lång tid det skulle ta att få en taxi... Dessutom tänkte inte SJ stå för några kostnader för resa med annat färdmedel. Så, vi väntade.
Men ingenting händer... Inte förrän runt fem över halv tolv, när vi får upplysningen om att vi får köra kvart i. Kvart i tolv står vi fortfarande kvar...
Slutligen kom vi ändå iväg, någon gång runt tio-kvart över tolv, men har då fått veta att vi måste byta tåg i Malmö för att ta oss vidare till Köpenhamn (egentligen skulle vi fått åka hela vägen), eftersom tåget ju är sååå försenat och måste vända och lubba iväg till Stockholm istället. Vi är en aning nervösa att inte hinna till incheckningen, men allt går (tack och lov) bra och vi är på flygplatsen i tid (om än 2 timmar senare än beräknat). Men se hur bra det är att verkligen planera resan med goda marginaler! Egentligen skulle vi fått fyra timmars väntetid på Kastrup, nu fick vi omkring 1,5, och då ska man ju helst checka in minst (observera MINST, ibland är det ju mer) en timme i förväg. Tur...

Vi kommer på flyget och allt går bra. Visserligen cirklar vi omkring ovanför Heathrow en stund för att andra plan skulle få landa före oss (onsdags-snälla som vi var... Måste dock erkänna att jag inte uppfattade så mycket just då, eftersom jag sov större delen av flygfärden), men annars gick det fint. Vi tog oss in i England, fick vår packning och skuttade på Piccadilly Line in mot London. Och den tunnelbanan var onekligen tämligen intressant, måste jag säga. Bitvis snarare skuttade den fram längs rälsen än körde! Mycket fascinerande. Men den tog oss dit vi skulle i alla fall, och efter många om och men och kaos och katastrof hamnade vi slutligen i London, på Victoria Station med alla våra väskor och ganska trötta och sega efter halvdåligt ventilerade tunnelbanetåg. Men vi var i alla fall där!

Mitt första intryck av London var: "Men det här var ju int en så livlig stad, har hört värre". Har faktiskt ännu inte bestämt mig för om den uppfattningen liksom rubbats i fogarna eller ej, men det var hur som helst det första jag tänkte.
Vi tog vårt pick och pack och knallade iväg ett par gator för att hitta vårt hotell, samtalande om London, England och vad vi skulle äta när vi väl lämpat av packningen på rummet. Ganska snart hittar vi dit vi ska och kliver in på Edward House Hotel, där vi möts av en inder-receptionist som ger oss nyckeln och det där, ni vet. Vi släpar oss iväg till rummet...
...Och blir rökförgiftade och dör när vi öppnar dörren!
Den, eller de, som bodde i det där rummet innan oss kedjerökte femtio paket i minuten, jag lovar! Kolsvarta djävla giftpinnar utan filter, måste det varit, särskilt tillverkade för att lukten de avgav verkligen skulle bli rejält inpyrd i väggar, heltäckningsmatta, gardiner och sängar. Och rummet var sunkigt i övrigt också, det var inte bara rökstanken som låg som en stickig djävla filt i halsen och sved och var äcklig. Dessutom var det sprickor i putsen i taket och fuktfläckar och mögel och vidrigheter här och där. Naia upptäckte en gigantisk megasuperstor spindel i ett hörn också. Tåget dånade förbi utanför och lät ungefär som en halv armé metallskodda elefanthanar under parningstid, steppande över ett kakelgolv iförda hulakjolar och allihop bankande på pukor i abnormt grotesk storlek. Sängarna var dock okej... så vitt vi märkte. Men egen toa hade vi inte, ej heller egen dusch, dock (bör tilläggas) ett eget litet handfat. Så exklusivt, tänker ni nu, men det kan jag tala om att det var det inte alls. Tekokaren vi hade var skräp också. Isch!
Nej blä, tänkte vi, här vill vi helst inte sova om vi kan slippa det. Naia strosade därför iväg ut till receptionen och flörtade lite med lille Indie-receptionisten. Snällt frågade hon om det möjligen liksom var så att vi kanske skulle kunna få uppgradera till ett annat rum, helst med egen toa och dusch och så, och hur mycket det i sådana fall skulle kosta. 30 pund extra för våra tre nätter, sade han då, och det erbjudandet kastade vi oss över, allt för att komma bort från det där giftpinneförgiftade rummet. (Fast nu är jag lite elak i överkant, för jag har hört om värre rum och vi hade förmodligen överlevt att sova därinne (det låg till exempel inga avklippta tånaglar i sängarna, och lakanen var inte strödda med diverse suspekta fläckar), men vi ville helst slippa bli rökförgiftade av passiv rökning.

Det nya rummet var way mycket bättre. Visserligen dånade tåget förbi utanför fönstret nästan om möjligt ännu värre än i det andra rummet, men det var mycket fräschare och bättre (och större vattenkokare också!). TV hade vi med, även om vi inte använde den en enda gång. Toaletten kanske inte luktade rosor och lavendel precis, men den var inte äcklig och den var VÅR! Och vi hade egen dusch! Och det luktade inte som om hela amerikanska befolkningen suttit därinne och fjärtat och rökt sjutton paket cigaretter var i en vecka heller (usch så hemskt jag framstäler det andra rummet nu då...), så vi var så nöjda så, Naia och jag.

Efter visst dividerande och vandrande upp och ner för gatorne ett par gånger, samt spanande efter lite vykort och sådant, hittar vi en pub där vi bestämmer oss för att äta. King's Arms ser trevlig ut och menyn verkar inte så dum, så vi slinker in och slår oss ned. Där finns en del folk redan, men ljudnivån är förvånansvärt lugn och vi sitter och läser gratis-skvallerblaskan London Lite och pratar och har det tämligen trevligt, om än lite otåligt, tills vår mat dyker upp. Som utsvultna rävjägare kastar vi oss över fish and chips, som visserligen inte är så smakrik, men som i alla fall gör oss mätta och glada. Under tiden läser Naia högt ur menyn och försöker komma på vad den där grönsaken heter som ser ut som manliga genetalier... vilket var sparris!
Efter maten skuttar vi tillbaka till hotellrummet igen där vi egentligen inte gör något särskilt, förutom har roligt åt min knarriga säng som är vinglig åt helt fel håll, tycker vi. Den liksom vickar i sidled (man kan ju undra vad de förra hotellgästerna gjorde i den...) och är allmänt övertrötta tills vi somnar som små trollungar och sover gott (väcks av tåg från helvetet som låter som om de kör uppepå taket) hela natten.



To be continued...


RSS 2.0