Dricka te med en författare - Vem och varför?

Mot alla odds och rimlig förmodan lyckades jag(!) för några veckor sedan komma över ett MVG(!!) i svenska - Ett MVG helt utan (!!!) anmärkningar! En av de uppgifter som skulle göras var en essä. Den huvudsakliga uppgiften var att redogöra för minst tre författare från realismen eller naturalismen, ha med något om deras respektive verk och vad de gett eftervärlden. Upplägget var för övrigt ganska valfritt. Jag valde att skriva om tedrickande. Eftersom jag just för ögonblicket inte har något annat att bidra med till er lägger jag upp essän här. Det borde jag ju våga när den klarat sig ifrån anmärkningar från min lärare...eller hur? (Det enda jag såhär i efterhand önskar att jag tagit med (efter diskussion med min syster) är vilket te var och en skulle druckit... Men jag var ordbegränsad, så det hade jag ändå inte kunnat. Synd men sant.)
Läs och lid!




Dricka te med en författare?


Tepaus! Ja, även för hemmastuderande typer som jag är det då och då nödvändigt att ta en paus från datorskärmen, andas en stund, ta en kopp te och tänka på annat. Att studera hemifrån kan dock kännas en smula ensamt till och från. Det vore trevligt att ha någon att prata med under tiden man låter hjärnan återhämta sig inför nästa studierush. Men vem? En författare, kanske?
   Charles Dickens (1812-1870) skulle kunna vara en trevlig tedrickarkamrat – en världslitterär storhet! Med böcker som Oliver Twist, David Copperfield och Nicolas Nicleby i bagaget och erfarenhet av det hårda livet på gatan och som barnarbetare i en skokrämsfabrik skulle han säkert ha mycket tankar, åsikter och idéer att dela med sig av. Han gjorde vad han kunde för att belysa samhällsproblemen under sin livstid och få fram förändringar. Detta samtidigt som han underhöll sina läsare. ”Hur skulle du skildra dagens samhälle då?” skulle jag fråga honom. ”Hur skulle du skriva en 2000-talets Oliver Twist? Tror du att dina romantiserade karaktärer och bristen på trovärdiga kärleksskildringar skulle gå hem hos folk idag?”
   Om Dickens blev svarslös skulle Gustave Flaubert (1821-1880) kanske vilja språkas vid en stund. Han var den som skapade naturalism-grenen inom realismen med sin bok Madame Bovary. Några karikatyr-karaktärer finns inte i hans mörka berättelse, personerna beskrivs kallt och skarpsynt innifrån och ut och nog finns där romantik och het passion. Avsaknaden av ett lyckligt slut ska vi inte bara tala om. Som om det inte vore nog kan också tilläggas att Flauberts roman inte var något hastverk författat för att roa läsarna. Han var så noga med sina formuleringar att det tog honom fem år att bli färdig med boken. Jag skulle vilja höra hans förklaring till sin intrig och sin svartmålning av mänskligheten. Varför är du så cynisk, Gustave?
   Vid närmare eftertanke skulle Fjodor Dostojevskij (1821-1881( också kunna vara en fascinerande fikapolare. För brottet att utmana tsarens censur fick han genomlida skenavrättning och fyra år i sibiriskt tukthus. Han skriver i sina romaner Brott och Straff och Bröderna Karamazov om inre själsstrider, om viktiga livsfrågor som gott och ont, guds eventuella existens och missförhållanden för de goda människorna. Han drar in läsaren i sina karaktärers själsliga våndor och skapar spänning med ledtrådar och stämningar. Han har en naturalists skärpa i sina beskrivningar av miljöer och människor. Om han kunde lägga bort sin kristna fanatism ett slag skulle jag hemskt gärna vilja höra om hans liv, hans inspirationskällor och hans tillvägagångssätt för att ingjuta karaktärernas känslor i sina läsare. Säkert har han mycket att berätta om sitt liv och sina verk.
   Alla dessa herrar har skänkt eftervärlden någonting: Dickens sin författarglädje, sin klarsynta skildring av samhällets mörkare sidor och vanliga människor och hur man på bästa sätt utformar en följetong; Flaubert skärpan i beskrivningarna, konstnärligheten samt opartiskheten, obarmhärtigheten och opersonligheten gentemot text och karaktärer; och Dostojevskij de gripande djupdykningarna i själslivet, spänningen och intrigmakeriet som man finner i många av dagens kriminalromaner. Men att välja ut en av dessa gentlemän att dricka te med är sannerligen inte lätt. Ändå tror jag att Dostojevskij vinner över de båda andra. Djupet, komplexiteten och spänningen han trollar fram lockar mitt intresse. Därför säger jag: Välkommen på förmiddagsfika, Fjodor!

Ibland gör det ont att vara nära - tankar sprugna ur en karaktärs hjärta

"Rör vid mig…"

"Moder, hur ska jag kunna följa en helt annan rytm än den mitt hjärta vill locka mig in i? Hur ska jag kunna koncentrera mig på en annan rytm än den rytm som finns i dina andetag? Följde jag den rytm mina tankar har nu skulle du inte hinna med. Om mina egna andetag var rytmen du menar skulle vi stå stilla, för jag kan knappt andas när du är så nära…"

"Moder, min blivande man kommer hit imorgon och jag borde inte dansa med dig. Jag borde inte vara nära dig. Men det är jag, alldeles för nära… Moder, hjälp mig innan jag smälter, innan jag…"

"Sluta. Snälla sluta, innan jag gör någonting jag kommer ångra. Eller kanske någonting jag inte kommer ångra. Moder, jag vet inte ens vilket som vore värst längre…"

"Du anar inte hur rätt du har. Eller kanske gör du det. Ändå är det bara en halv sanning… Jag vill inte bara stanna, jag vill alltid vara där du är. Igår kunde jag knappt andas när jag var så nära dig… Nu vet jag inte om jag kan andas utan dig. Men det är för sent nu, min tid att välja har runnit ut. Åh Moder, se inte på mig sådär. Se inte på mig sådär…"

Djuren i våra liv

Det finns så många djur här i livet. Korkade djur dräller det av överallt; på stan, i skolan, på jobbet, i hemmet, på bussen, på ICA... Då menar jag givetvis människorna - förstörelsemaskinerna min geografilärare alltid önskade död och lidande genom gift i grundvattnet. Det predikade han om var och varannan lektion, och jag är helt övertygad att om det någon gång skulle hända så är det han som är boven, det lilla djuret...
Sedan har vi även de trevligare, så kallade, husdjuren. De är bästisar, tröstisar, gosisar, sötisar, pluttisar, gullisar, snuttisar, äckliga små djävla skitdjur som drar in ett halvt grustag i mattes säng eller dreglar ner henne från topp till tå, och så vidare. Av varierande art, ras, storlek, form, färg, lukt och utseende, samt konsistens. Utan dem skulle vi nog inte klara oss, trots att de är pain in the ass då och då, de små gullesnuttarna - I mitt fall en röd hankatt och en fuxfärgad Welsh Cob (förhoppningsvis med tillhörande fölbebis i magen), samt som lånade sällskap fuxfärgat, dräktigt svenskt halvblodsto och fuxfärgad shetlandsponny. En del dammråttor kan jag ha under sängen också... en koloni med invånarantal á la Kina, ungefär.

Det var de "vanliga" djuren. Men förutom de "vanliga" djuren finns de "ovanliga" djuren, som egentligen är lika vanliga (om inte vanligare) som de "vanliga" djuren, även om de inte är lika synliga. Jag tror inte heller att normala människor (sådana som inte är jag, alltså) tänker lika mycket på de "ovanliga" djuren som på de "vanliga" djuren. Inte som djur i alla fall. Men de finns där, hela tiden, och är fullständigt ofrånkomliga. De flesta dylika "ovanliga" djur håller sig i hjärt-magtrakten. Där trivs de bäst.
Ett ganska vanligt förekommande, "ovanligt" djur är det så kallade sömndjuret. Det är ett stundom skyggt djur (åtminstone mot vissa), som man måste locka och truga något enormt innan det vill komma tassande och stryka sig mot en. Och stryka sig var ordet, för när man sedan försöker sträcka ut handen och röra vid den mjuka pälsen drar den lilla rackaren sig undan igen. Hur som haver, när sömndjuret väl bestämt sig för att den kanske eventuellt kan tänka sig att kela en liten stund får man passa på. Håll det i famnen och borra in ansiktet i pälsen och njut...
Ett annat tämligen vanligt förekommande djur är det vi kallar svartsjukedjuret. Det är nog snarare mer reptilliknande, skulle jag kunna tänka mig, med taggar och klor och vassa tänder, samt lysande gröna, elaka ögon. Det bor i magen och bröstet och har en förmåga att rumstera om så totalt därinne att man tror den hämtat en sax och klippt sönder alla inälvor den hittat. Den är i sin tur släkt med ångestdjuret, som har förmågan att göra ungefär det samma... Dessa båda djur är inget man uppskattar that much, men de dyker upp någon gång i alla liv, misstänker jag. Stygga små djävlar.
Vredesdjuret, icke att förglömma. En intressant varelse som både kan vara iskall och glödhet, lugn och vansinnig. Ibland dyker den upp pang bom, ibland kommer den långsamt smygande och bara väntar på att få anfalla. Den är vacker och livsfarlig med skarpa klor och tänder. Fascinerande och oberäknerlig (som Skabbis).
Det finns ett mjukare djur som av många är mycket väl uppskattat, emedan andra vill strypa det då och då. Personligen tillhör jag katergori nummer 2. Det djuret är kärleksdjuret. Det är mjukt och luddigt och lätt, så att man svävar runt tillsammans med det. Rosa är det säkert också. Det är varmt och kan värma upp hela kroppen om det vill. Det kittlar mot magens insida och blåser bubblor, skuttar upp och ner på hjärtat och tar sig ibland en vända upp till kinderna och målar dem röda. Dess ljuva doft kan inge en känsla av eufori av varierande grad. Fast jag tror den lille styggingen har en tagg gömd någonstans bland luddet, för ibland sticks den och gör ont. Visst gör den?
Nervositetsdjuret, eller kanske snarare djuren, känner nog alla till. De där förbaskade fjärilarna som fjollar kring i magen ibland och gör en nästan fnissig. De lever som små osynliga larver inuti kroppen, kringsurfande på blodkroppar och käkande blodplättar till middag tills de blir stora nog att puppa sig. Då försvinner de ner i magen och klibbar sig fast mot insidan av magsäcken. Rätt vad det är bestämmer de sig någon stackars intet ont anande dag för att inte vara i pupporna längre utan istället fladdra runt som vilsekomna höstlöv i magen och djävlas. Well known!

Där var några av djuren. Känner ni igen dem? Jag känner dem alla. Fast jag måste säga att jag är rätt dålig kompis med vartenda ett. Sömndjuret och jag drar inte riktigt jämnt, för i över två år nu har han släpat med sig mardrömmar när han väl dykt upp, och det gillar jag inte. Svartsjukedjuret och ångestdjuret har gjort sina visiter och bitits. Kärleksdjuret kan fara åt helvete. Fjärilsdårarna blir jag väl inte av med, men jag tycker de kan vara lite enerverande. Emellertid finns det ytterligare ett djur jag känner, eller vill känna, ganska väl...

Den är ett mysterium. Fri som en vind, men lika hård och skoningslös som en storm är den. Den kommer och går som den vill, och den går att styra lika lite som Skabbis. Eller nästan lika lite i alla fall (han är nog, vinterns kyla må ta mig för det, snäppet värre än den!). Den är ljuv och söt som honung när man väl fått den att antingen stanna ett slag eller flyktigt titta in på en kopp te, men bitterbesk när den håller sig undan. Ibland är den så enorm att man inte riktigt vet hur man ska hantera den, ibland så väldigt mycket ingenting att man nästan gråter efter den. Saknad som en älskad, hatad som en fiende. Stundom mjuk och kelen som en kattunge, stundom taggig och avvisande som en igelkott. Den är lycka, och den är frustration. Men vad är det jag snackar om egentligen?
Jo, kära läsare, det är inspirationsdjuret. Denna obegripliga lilla varelse driver mig allt som oftast till vansinne och gör sällan eller aldrig som jag vill. Just nu verkar det vara försvunnet också... Har ni månne sett det någonstans i krokarna?

Ibland bara dyker det upp, ofta i samband med en händelse, en bok eller en låt. Som i somras, när den plötsligt kom framskuttande lite sådär hux flux med glittrande ögon och gav mig idéerna till Om Du Hänger Ennaia medan jag satt och lyssnade på "My Heart If You Will Swear" från Notre Dame de Paris-musikalen. Ibland tittar den förbi som hastigast för att säga "Hey, du ska skriva om Skabbis omedelbums!". Ibland håller den sig borta länge...länge...
På sista tiden har den inte velat vara här särskilt mycket, för det mesta inte alls. Den går ju inte att tvinga heller, man måste locka den eller låta den komma av sig själv. Det är frustrerande när jag vill skriva och den inte vill.
Så, häromdagen tänkte jag: Nu ska jag gå ut i skogen och leta upp den! Jag tänkte knalla ut i vilket väder det nu än kunde tänkas vara och ställa mig i skogen och hojta lite. "Haaallååå iiinspiiiraaatiiioooneeen, vaaar ääär duuu?!". Regn och rusk hindrar inte denna eminenta varelse från utevistelse om den vill undkomma arbete, vet ni. Den är dessutom ganska bra att ha, inte bara till det privata kladdandet utan även till skolarbeten - Och Modern ska veta att jag behövde den till det sistnämnda något så förbannat. Så, jag tänkte knalla ut i skogen och hojta lite, som sagt, och locka fram det lilla kräket ur den buske där det säkerligen gömde sig.
Tror ni jag gjorde det? Nope. Lata fanskap...

Jag efterlyser inspirationsdjuret här och nu. Har ni sett det så skrik till! I need it. Jag vill så hemskt gärna skriva, och jag har fått idéer, men inte haft någon inspiration att använda för att få ner dem i ord. De finns i huvudet och jag hoppas vid Moder Jord och all hennes nåd att de stannar där tills lilla älsklingsdjuret återvänder. Var vänliga kontakta mig om ni ser det...

Evergreys nya skiva (som jag tänkt, men inte orkar, recensera) ger mig rätt mycket idéer till Skabbis (för alla fruktansvärt intresserade intresseklubbars törstande anteckningsblocks stora lycka). Evergrey ger mig över lag rätt mycket inspiration till Skabbis just nu faktiskt. Ja, inte bara honom förresten, till en hel del annat med. Det är bara det där lilla djuret som behövs för att det ska bli något av det. Kooom!

RSS 2.0