Shass

Skum belysning, eld... Det mjukt mystiska introt till Towards the End fyllde lokalen och fångade mig direkt. Ja, redan från början låg en slöja av mystik över konserthallen. Hela den mycket åldersvarierade publiken tycktes spända på vad som komma skulle, även om jag misstänker att en del av dem varit med om det en gång förut - i november 2008. Jag var lika nervöst uppspelt som vanligt...
Unisont jubel följde snart så fort trummisen, Stephen van Haestregt, visade sig på scen med kosan styrd mot sitt trumset. Det kändes verkligt bra att vara där och få se honom en sista gång, eftersom han lämnar bandet efter den här turnén för att spendera mer tid med familjen och ägna sig åt sitt nya band, My Favorite Scar. Men det var som om åskguden Tor i egen hög person hade klivit in i lokalen, för trummorna mullrade som åskan, kraftfulla och omskakande... Och sedan kom Hon med stort H - Sharon den Adel - mitt i denna urtidsstorm och upphov sin änglalika, vackra stämma och jag var lika förtrollad som någonsin...

Det var en fantastisk konsert. Första hälften av den, innan pausen på 15 minuter, ägnades åt flertalet av de akustiska låtar som kan höras på "An Acoustic Night at the Theatre" som släpptes i november förra året. Pale, Caged, Stand My Ground med flera rasslade förbi i en fart jag inte trodde vara möjlig. Den vackra Somewhere sjöngs (liksom i länkade live-klippet) som duett med Anneke van Giersbergen, som visade sig inte alls vara där personligen, utan en spökprojektion. Skickligt gjord dock, eftersom det nog märktes mest när hon skulle passera förbi framför Sharon och plötslig blev genomskinlig...

Sista låten före pausen på 15 minuter (vi var i en teater, trots allt) överraskade mig. Introt kände jag väl igen och förundrades över att de eventuellt skulle göra just den låten akustiskt eftersom den på något vis är så mycket power. Det lät inte riktigt logiskt. Och när den väl drog igång, den kraftfyllda The Heart of Everything var den så lite akustisk som den bara kunde bli. Underbart och glädjande!

Efter pausen fortsatte det icke-akustiska. Spänningshöjande intro med vinande vind, kör, vågor och den dånande klockan som också inledde den vid Black Symphony-konserten i Rotterdam för två år sedan banade väg för Jillian (I'd Give My Heart). Välkända, nära-hjärtat-liggande gamla godingar som Mother Earth och Angels gjorde sig påminda efter den, liksom de nyare Our Solemn Hour och Hand of Sorrow. Duetten What Have You Done var givetvis också med på schemat med en Keith lika spökaktig som Anneke tidigare. Också den nyaste nya Utopia var med, dock utan Chris vilket tycktes uppskattat. Sharon sjöng den fantastiskt och visade för femtioelfte gången i ordningen att hon enkelt klarar låtar som vanligen är duetter på egen hand. Showen avslutades i vanlig ordning med Ice Queen där alla (utom jag (vilket jag borde skämmas över att skriva)) sjöng med.

Dessa musikers spel och denna vackra ängels underbara röst skjuter rakt in i själen på mig och gör mig delvis lycklig över att få vara där och höra dem, delvis på något vis...sorgsen. Det är sådan känsla i det de gör och detta är ett av få band där både vokalist och musiker berör mig djupt. Det är fantastiskt att se hur roligt de fortfarande har trots att hälften av bandet hängt ihop i 14 år och den andra hälften något mer än hälften av den tiden. Att få se hur Sharons man, Robert Westerholt (gitarr), ser på henne efter så lång tid som de varit tillsammans gör mig helhjärtat lycklig. Det får mig att våga tro att sådan kärlek inte enbart finns i fantasyböcker och på film, utan också PÅ RIKTIGT.

Detta var en mycket vacker, mycket berörande och mycket stämningsfull typ av show. Det akustiska lade ett särskilt skimmer över den, ett lugn som förstärktes av att hela bandet avslappnat satt på sina troner medan de spelade, liksom det icke-akustiska livade upp alltsammans när de allihop rockade loss som om det gällde livet. Sharon dansade till och med så inlevelsefullt att hon nästan glömde bort att hon skulle fortsätta sjunga efter långt instrumentalt stycke i Mother Earth och måste springa för att hinna hämta micken hon lagt ifrån sig vid scenkanten. Tack vare sittplatserna var det inte något stök över huvud taget, utan alla i publiken höll sig där de skulle vara och knuffades inte för att komma längst fram. Bildprojektionerna bakom bandet var snyggt gjorda (inte enbart spöket Anneke, utan även t ex. när änglavingarna växer ut på Sharon under Angels), och ljudet var i stort sätt perfekt, även om Sharon försvann lite ibland. Låten Forgiven var helt klart en av kvällens höjdpunkter - Ett sådantdär magiskt tillfälle när tiden stannar, verkligheten försvinner och man tycker sig sväva i ett oändligt intet, omvärvd av mjukt pianospel, varsamma stråkar och en röst som inte tycks vara av denna världen... Magi, verklig magi...


Ja, som ni kanske märker kan jag fortsätta skriva om detta i oändligheters oändligheter. Så, för att ta sluttampen kort: Det var en vacker konsert och jag är otroligt lycklig att jag kom iväg till Holland trots allt krångel och fick uppleva det här. Tack ni underbara WT:are för att ni beslöt att göra en Theatre Tour Revival, det var ett av de bästa beslut ni kunde fatta. Det enda jag har att klaga på är att det tog slut så fort...


Er mycket tillgivna,
Shass